Fånglägerhelvetet Dragsvik

Publicerad av Per-Åke Westerlund

Plats: Dragsvik Tema: Historia, Böcker, Repression

 (foto: )
(foto: )

”Av de ganska exakt 10 000 tillfångatagna röda, som i maj-juni vandrade in genom lägerportarna i Dragsvik, omkom inom de närmaste månaderna mer än 3 000 under fullkomligt vidriga omständigheter.” Sture Lindholms bok Fånglägerhelvetet handlar om just det – ett läger för röda fångar efter inbördeskriget i Finland för 100 år sedan.

Lindholm gör klart att han inte sympatiserar med bolsjevikerna i Ryssland, vilket faktiskt ökar tyngden i hans detaljerade beskrivning. Han kallar Dragsvik utanför Ekenäs för ett koncentrationsläger, en term som också användes av chefen för SVL, myndigheten för krigsfängelser. Han kritiserar överdrivna beskrivningar, eftersom ”Verkligheten var alldeles tillräckligt jävlig”.
Händelserna i Finland 1917-18 och de följande åren förljögs och tystades ner under många decennier. Den före detta lägerfången Pekka Railo, senare socialdemokratisk riksdagsledamot, kunde 1959 inte hitta någon som ville ge ut hans bok om Dragsvik. Boken gavs inte ut förrän 2011.
Först 1951 restes en minnessten på platsen i en ceremoni som även socialdemokraterna bojkottade. Texten på stenen talade klarspråk: ”Till minne av dem som i klasskampen kämpade för folkväldet och föll offer för de vitas hämnd, avrättades och svältes ut.” På de minnesplattor som senare sattes upp finns 3 446 namn på personer som dog i lägret; Lindholm säger det troliga antalet är 3 065. I hela Finland fanns det 75 000 röda fångar, varav 13 500 dog i lägren och ytterligare några hundra när de släpptes.

Storfurstendömet Finland var en del av tsar-Ryssland sedan 1809. Finland hade som Lindholm skriver en viss självständighet, men missar att denna ökade än mer efter masskampen i Finland under den första ryska revolutionen 1905.
I valen till det finska parlamentet 1916 blev Socialdemokraterna största parti med 103 av 200 mandat. Regeringen beslutade om flera viktiga refomer, som åtta timmars arbetsdag och rätt för de många torparna att lösa in sina torp till gårdar.
Revolutionsåret 1917 betydde hopp om verklig förändring. Arbetare och fattiga i Finland drabbades hårt av arbetslöshet och livs­me­dels­brist. Som Lindholm påpekar var det vänstern och arbetarrörelsen som drev kravet på självständighet. Det jäste bland 1,1 miljoner lantarbetare och 600 000 i industri och städer.
I juli upplöste den provisoriska regeringen i Ryssland det finska parlamentet. De ryska soldaterna i Finland hade redan massivt gått över till bolsjevikerna. När sovjeterna tog makten i början av november (oktoberrevolutionen) följdes det av en generalstrejk i Finland en vecka senare. Men i Finland fanns varken bolsjeviker – socialdemokraterna hade inte splittrats – eller arbetarråd. 

Inbördeskriget inleddes den 26 januari, när arbetarklassen påbörjade sitt försök att ta makten. En militärt sett inte särskilt väl förberedd arbetarrörelse kontrollerade Helsingfors och hela södra Finland. I norr samlades reaktionen, under ledning av tsargeneralen Mannerheim. I det avgörande slaget i Tammerfors, den 28 mars till den 6 april, deltog cirka 15 000 soldater på vardera sidan. De vita hade förstärkts av både svenska officerare och tyskutbildade finska jägarsoldater.
De röda hade däremot förlorat möjligheten till stöd av ryska soldater. Det fredsavtal med Tyskland som sovjetregeringen tvingades till gav den tyska militären fritt fram i Finland. 9 000 soldater anlände i början av april och den 13 april intog tyskarna Helsingfors.
Efter de rödas kapitulation i Tammerfors tog de vita 11 000 fångar. De genomförde också summeriska avrättningar – enbart i Lahtis avrättades 500 röda fångar, skriver Lindholm. Den vita terrorn förnekades samtidigt intensivt av regeringen och borgerliga tidningar som Hufvudstadsbladet.  

Boken är en mycket noggrann beskrivning av det läger för röda fångar som upprättades i Ekenäs, en stad med 3 000 invånare. Hit anlände över 10 000 fångar, många i godsvagnar, ofta redan svårt sjuka efter tidigare fångenskap, ”levande lik”. De delades upp i farlighetsklasserna I, II och III.
Fastän den ”häftigaste avrättningsvågen”, skriver Lindholm, var över när Dragsvik öppnades var döden ständigt närvarande.
”Trots att vi var så många gravgrävare kom det så många lik att likrummet blev alldeles fullt, så att det blev en halv meter lik utanför”, berättade senare en av de 60 fångar som grävde gravar, Lauri Niskonen. Lindholm ger fakta på antalet döda dag för dag: den 20 juni dog 46, den 24:e 83, den 27:e 114 och så vidare.
Boken innehåller flera bilder och berättelser om de som dog i lägret, som 17-årige Knut Natanael Lindgrén.
Den ansedde medicinprofessorn Tigerstedt rapporterade senare att 1 347 fångar hade dött i juni och juli. Han beskrev det som ”en katastrof”. I tukthuset, för de som hade fått sina domar, låg fångarna fem i bredd i trähyllor på 4-5 våningar, utan bäddar och madrasser. Latrinen var en så i hörnet.
10 000 fångar kom till en före detta rysk militärbas, där som mest 2 500 soldater hade bott. Det saknades mat, vatten, tvättmöjligheter och vård. Epidemier härjade, stanken var fruktansvärd och det fanns löss överallt. Lindholm redovisar desperata brev från lägrets ansvariga med begäran om mattransporter. Om alla skulle få 75 gram bröd per dag behövde lägret 180 ton i månaden.
Det var dessutom förbjudet för anhöriga att kasta in mat till fångarna. Bristen gjorde allt fler sjuka. ”Någon verklig sjukvård existerar ej”, skrev överläkaren Björkstén. Medicinförråd och en ”dödslista” upprättades av fångarna själva.
Grundinställningen från de ansvariga och vakter, åtminstone från början, var att de röda fångarna hade sig själva att skylla. Den 31 maj fick lägret kulsprutor att använda mot flyktförsök. Vakterna kallades piskmän för sin grymhet. 13 fångar sköts inne i lägret, också i matkön, där väntetiden var flera timmar. I lägret fanns även präster som ”fostringsledare”. 

I juli började tillfälliga domstolar döma de röda fångarna. 555 personer dömdes till döden, varav 125 verkställdes. Över 60 000 dömdes till tukthus, 886 av dem på livstid. De förlorade sina medborgerliga rättigheter, exempelvis rösträtten, i perioder på 10-15 år efter strafftiden.
Det fanns ett förslag att dömda skulle kunna avtjäna straffet i Tyskland, men processen avbröts av den tyska revolutionen i november 1918, då kejsaren störtades. Detta satte även stopp för Finlands kortvariga monarki – den tyske prins som den finska borgerligheten hade utsett till kung tillträdde aldrig. Den tyskvänliga regimen fick avgå och general Mannerheim, som stod närmare England, styrde landet i ett halvår.
I valen 1919 blev Socialdemokraterna på nytt största parti, trots att så många arbetare hade dödats eller förlorat rösträtten. På våren 1918 hade dessutom de socialdemokratiska riksdagsledamöterna fängslats. När lantdagen sammanträdde den 15 maj 1918 fanns där bara en S-ledamot. Men efter nederlaget i revolutionen och inbördeskriget styrde partihögern det socialdemokratiska partiet. De som sympatiserade med bolsjevikerna och lyckades ta sig till Sovjetunionen hamnade i den diktatur som stalinismen upprättade när landet isolerades, Lenin dog och vänsteroppositionen under Trotskij besegrades. De flesta finska kommunisterna blev sedan utrensade av Stalin, även de som under en period var ledande stalinister. 

Intressant i boken är dels att den finska regeringen efter att ha fått självständighet av bolsjevikregeringen var en av de få som erkände denna samt att flera västmakter, som USA och Storbritannien, inte erkände Finland som eget land förrän på våren 1919.Ekenäs blev under 1920- och 30-talen en av flera tvångsarbetsinrättningar. Bland de många fängslade kommunisterna kallades platsen Ekenäs universitet, en plats för skolning.
Sture Lindholms bok ger en rå och detaljerad beskrivning av lägret i Ekenäs, en kondenserad form av klasskrig i ett land i djup kris.

Titel: Fånglägerhelvetet Dragsvik: massdöden i Ekenäs 1918
Författare: Sture Lindholm
Förlag: Proclio (i Finland), Vaktel (i Sverige) 
Utgivningsår: 2018-03
Antal sidor: 288