Trumps handelskrig kommer allt närmare

Publicerad av Vincent Kolo

Tema: Världsekonomin

Trumps handelskrig och ”America First”-doktrin riktar sig mot såväl allierade som rivaler. (foto: Gage Skidmore / Wikimedia Commons)
Trumps handelskrig och ”America First”-doktrin riktar sig mot såväl allierade som rivaler. (foto: Gage Skidmore / Wikimedia Commons)

Världen har kommit närmare ett handelskrig på flera fronter, då Trumps regering genomför sin aggressiva handelspolitik, ”America First”, mot både USA:s allierade och dess viktigaste rivaler.

Den 1 juni införde USA de importtullar man länge har hotat med – 25 procent på stål och 10 procent på aluminium – mot EU, Kanada och Mexiko, vars regeringar har sagt att de ska svara med tullar på hundratals amerikanska produkter, från motorcyklar till sprit.
Trump har hotat med ytterligare tullar på 25 procent på bilar och lastbilar. Detta skulle bli ett mycket större slag mot Tyskland, Mexiko och Japan än metalltullarna. USA:s import av stål och aluminium uppgår till cirka 45 miljarder dollar (395 miljarder kronor), medan värdet av fordonsimporten är 208 miljarder dollar (1 830 miljarder kronor). Bara några veckor efter att USA drog sig ur Iranavtalet och införde hårda sanktioner mot alla företag som handlar med Iran skapar de första skotten i Trumps handelskrig enorma spänningar mellan de olika kapitalistiska makterna. 

När finansministrarna i G7-gruppen samlades i Kanada den 2 juni attackerade sex av dem (alla förutom USA) Trumps tullar i ett gemensamt uttalande.
Samtidigt slutade den tredje omgången av handelsförhandlingar i Peking mellan världens två största ekonomier, USA och Kina, i ett dödläge. Trump kräver att Kina, ”det verkliga målet för hans handelskrig” som Larry Elliot säger i The Guardian, kapar sitt handels­överskott med USA, som idag är 30 miljarder dollar (260 miljarder kronor) per månad.
Kina säljer fyra gånger mer till USA än USA säljer till Kina. Medan Trump skyller detta på ”fusk” återspeglar det snarare djupa strukturförändringar i den globala kapitalistiska ekonomin, bland annat Kinas uppgång som världens fabrik i centrum av globaliserade produktionskedjor. Kinas tillverkningsindustri är 1,5 gånger större än USA:s. Kinas regering bidrar också till att finansiera amerikanska utgifter genom att placera en stor del av sitt handelsöverskott i amerikanska värdepapper.
Under förhandlingarna med hot och svarshot, åtföljda av en ström av motstridiga Trump-tweetar, har det blivit tydligt att det snarare än handelsunderskottet är Kinas tekniska framsteg och planer på att uppgradera sin industri i den globala värdekedjan som är den verkliga stridsfrågan.
En överenskommelse mellan Peking och Washington kan inte uteslutas, men det verkar långt borta vid denna tidpunkt. Och även om en överenskommelse nås kan dess bästföre-datum vara kort. 

De senaste förhandlingarna tyder snarare på att motsättningarna hårdnade. Detta efter ett skenbart, men kortlivat ”genombrott” vid den förra (andra) diskussionsrundan i Washington i maj, när parterna undertecknade ett gemensamt uttalande som inte sa mycket. Men de kom överens om att inga tullar skulle införas medan samtalen pågick. I gengäld gick den kinesiska sidan med på att ”väsentligt” öka sina inköp av varor från USA för att minska sitt handelsöverskott. Dock vägrade man att sätta en siffra på hur mycket. Det gemensamma uttalandet motsvarade ett ”eld upphör”, men det kollapsade efter bara nio dagar.
När USA:s handelsminister Wilbur Ross var på väg till Peking för den tredje omgången av förhandlingar förnyade Trump sitt hot om 25-procentiga tullar på 50 miljarder dollar (440 miljarder kronor) av ”industriellt betydande teknik” från Kina. En kinesisk tjänsteman uppgav till Financial Times att Trumps u-sväng var ”oväntad, men samtidigt inte en överraskning”.
Trumps oregelbundna och oförutsägbara beteende är delvis en avsiktlig taktik för att skapa påtryckningar mot en motståndare, i detta fall Kina, för att vinna eftergifter. Men i de låsta samtalen i Peking vägrade den kinesiska sidan att gå längre än de vaga löften som gjordes i maj, om inte USA lovade att ta bort hotet om tullar.
Pekings förhandlare sade också att de skulle dra sig ur samtalen helt och hållet om tullar eller andra sanktioner infördes av USA (som Trump sagt kan träda i kraft den 15 juni). Därmed har den kinesiska linjen hårdnat. Vid tidigare samtal har Kina visat sig öppet till eftergifter till USA, särskilt genom att öppna plånboken och öka sina inköp av amerikanska jordbruksvaror och naturgas. Men Trumps införande av tullar mot Europa, Japan och andra bara några timmar innan samtalen stärkte Pekings förhandlingsposition.
Situationen är extremt instabil. EU och Japan har sina egna stridsfrågor med Kina. Den kinesiska regimen är särskilt orolig för att de kommer att bilda ett block med Trump mot Kina. Men hans skjutjärns-diplomati – skjut i alla riktningar – gör en sådan allians mindre sannolik, åtminstone på kort sikt. 

Det nationalistiska trycket ökar både i Kina och USA. Den kinesiska regimen är villig att göra eftergifter till Trump, men på villkoren att dessa kan maskeras som en frivillig handling. Avtal för att köpa fler varor från USA kan beskrivas som ”öka tillgången på utländska varor till de kinesiska konsumenterna”. Eftergifter om investeringsregler, immateriella rättigheter och utländskt ägande i tidigare stängda statssektorer kommer att ”fördjupa Kinas ekonomiska reform och öppenhet”. Ett talande tecken är att regimen i maj stängde den mest kända maoistiska hemsidan Utopia av oro att den kunde fungera som en kanal för nationalistisk vrede mot ”kapitulation till USA-imperialismen”.
I USA övertrumfas Trumps ”America First”-spel av både demokrater och republikaner i kongressen. Med ögonen på valen i november och alltmer sålda på Trumps populistiska stil har politiker i båda de kapitalistiska partierna trappat upp anti-kinaretoriken och attackerar varje tecken på uppmjukning från Trumps sida.
Detta tryck, som exemplifieras av kongressens lagförslag för att förhindra Trump från att ”rädda” den kinesiska telekomjätten ZTE, vilket han lovade att göra i maj enligt uppgift efter ett direkt ingripande från Xi Jinping, är nu ett betydande hinder för att avvärja handelskrig. ZTE straffades med sju års förbud mot att köpa amerikanska mikrochipp eller mjukvara – som numera ingår i 90 procent av företagets produkter – efter att ZTE brutit mot Iran-sanktioner. I kongressen vill politikerna snarare utvidga straffet mot flera kinesiska företag hellre än att gå med på någon strafflindring.
I sin valkampanj 2016 krävde Trump att det årliga underskottet med Kina skulle minska med 100 miljarder dollar (880 miljarder kronor). Detta har han nu fördubblat till 200 miljarder dollar (1 760 miljarder kronor) – att uppnås de närmaste två åren. Målet är allmänt ifrågasatt som orealistiskt, till och med omöjligt. 

De 60 största ekonomierna har sedan krisen år 2008 genomfört över 7 000 protektionistiska åtgärder – EU och USA flest.

De 60 största ekonomierna har sedan krisen år 2008 genomfört över 7 000 protektionistiska åtgärder – EU och USA flest.

Handelsförhandlingarna mellan USA och Kina har fokuserat på jordbruk och energi, två branscher där USA kan öka sin Kinaexport.Men USA:s totala jordbruksexport 2017 var värd 69 miljarder dollar (607 miljarder kronor) och energiexporten 150 miljarder dollar (1 320 miljarder kronor). För att minska underskottet med 200 miljarder dollar skulle Kina behöva importera nästan hela USA:s export i dessa branscher.
Inom teknologisektorn, där Kina vill öka sin import och sina investeringar i USA väsentligt, blockeras detta av Vita huset med hänvisning till nationell säkerhet.
Den kinesiska regeringen är ovillig att skriva under på en viss siffra för minskning av underskottet. Trots sin oöverträffade censur och kontrollmaskin skulle Xi Jinping ha stora svårigheter att presentera detta som något annat än att ha böjt sig för USA. Hans ”starke man”-image, som är en avgörande politisk tillgång för regimen när det gäller att motverka oppositionen, skulle försvagas. 

De växande spänningarna mellan USA och Kina går mycket djupare än handel. Washingtons propaganda har förflyttats från handelsunderskottet till finansiella investeringar och Kinas påstådda stöld av amerikansk teknik. Trumps handelsförhandlare talar alltmer om behovet av ”strukturella förändringar”, som syftar på Kinas statskapitalistiska ekonomiska modell, dess statliga stöd till nyckelindustrier och murar mot utländskt ägande.
Xis regim har erbjudit eftergifter även här, till exempel att komma överens om att lyfta investeringshinder inom finans- och bilbranscherna. Men dessa är begränsade och riktade (för att locka viktiga skikt av utländskt kapital), och kommer inte att förändra den övergripande trenden att upprätthålla och till och med stärka stats­kapitalistiska särdrag i Kina. 

I den ideologiska strid som utspelar sig parallellt med ekonomiska och geopolitiska konflikter anser Kinas styrande grupp att dess ”auktoritära statskapitalism” är överlägsen den västerländska ”fria marknadskapitalismen”. Detta bygger på Kinas prestationer sedan den globala krisen från 2008, att upprätthålla relativt snabb ekonomisk tillväxt medan den västerländska kapitalismen har gått in i stagnation och politisk turbulens. Dessa kinesiska framgångar har emellertid krävt uppbygget av den dyraste polisstaten någonsin och oöverträffade skuldnivåer, som regimen vet kan utlösa en allvarlig finansiell kris. Det starkaste argumentet på Xi Jingpings sida i denna strid mellan olika typer av kapitalism är det otroliga kaoset på motsatt sida.
Denna ”ideologiska” strid är ett element i den skärpta imperialistiska maktkampen på global nivå och särskilt mellan USA och Kina. I allt större utsträckning bland kapitalistiska politiker i USA, särskilt inom militären, växer åsikten att nu är det dags att driva tillbaka Kina, som är den främste av USA:s potentiella utmanare.
I Financial Times (9 april 2018) skriver Trumps högsta handelsrådgivare och författaren till Death by China, Peter Navarro, om Kinas tekniska framsteg och den stora industriella moderniseringsplanen ”Made in China 2025”. Om Kinas plan genomförs, skriver han: ”kommer USA helt enkelt inte att ha någon ekonomisk framtid.” 

Mot bakgrund av de skarpare globala motsättningarna blir handeln alltmer ett vapen och används som ställföreträdande för militär handling. Detta är arvet av den globala kris som inleddes 2008. Före krisen växte den globala handeln dubbelt så mycket som den globala BNP-tillväxten, men har därefter stagnerat.
En undersökning från Världsbanken ifjol visade att världens sextio största ekonomier har antagit över 7 000 nya protektionistiska åtgärder sedan krisen 2008 inleddes. USA och EU toppade listan med över 1 000 åtgärder vardera. Trumps doktrin America First är en ny manifestation av en process som redan var igång.
Dessa rörelser markerar en övergång, tydligast hos USA:s regering, till reglerad handel från så kallad frihandel. Socialister påpekar att frihandel i stor utsträckning är en myt i en kapitalistisk världsekonomi där den mesta handel styrs av några hundra stora företag. Vi är för ”reglerad” handel, men inte om kapitalister och arbetarfientliga politiker som Trump ska reglera.
I ett socialistiskt samhälle, där kapitalismen eliminerats och ekonomin planeras demokratiskt av arbetarklassen, skulle handel och internationella relationer också ske på grundval av demokratisk planering. Det skulle vara en kraftfull hävstång för att utveckla ekonomin globalt för att möta människors och miljöns behov.
Men medan Trump flyttar sig från ”fri marknad”-principer inom handeln står han i de flesta andra politikområden för extrem avreglering, vilket framgår av hans senaste skrotning av de bankregler som infördes efter 2008 för att skydda mot nya ekonomiska krascher. 

Under 2000-talet har USA tappat mark jämfört med sina främsta globala konkurrenter. En känsla av en förestående kris framgår av flera nyligen offentliggjorda dokument.
Den nationella försvarsstrategin som presenterades i januari säger att ”stormaktskonkurrens – inte terrorism – nu är den primära inriktningen för den amerikanska nationella säkerheten”. Den hårda tonen, kombinerad med ökad beredskap att använda ekonomiska sanktioner (tullavgifter) som ett politiskt vapen mot både konkurrenterna (Kina) och ”vänner” (EU, Kanada, Japan), markerar en historisk förskjutning i USA:s politik.
Hårda anti-kina-ideologer som Lighthizer (USA:s handelsrepresentant) och Navarro har ett viktigt inflytande över Trumps handelspolitik, medan den nyutnämnde säkerhetsrådgivaren Bolton är en välkänd förespråkare för konfrontation med Kina och ”förebyggande krig” mot Nordkorea.
Trumps administration ökar sitt tryck på Kina även i andra frågor än handel. Vid det senaste militära forumet i Singapore attackerade USA:s försvarsminister Jim Mattis Kina för att ”hota och tvinga” sina grannar genom sin militarisering av konstgjorda öar i Sydkinesiska havet. USA och dess allierade Storbritannien och Frankrike kommer att utöka sina Freedom of navigation-övningar (Navigationsfrihet) i de omtvistade vattnen. Båda sidorna höjer insatserna i Sydkinesiska havet, när Kina installerar avancerad radar- och övervakningsutrustning på öarna och senast landat ett kärnvapenkompatibelt bombplan på en av dem.
Till skillnad från tidigare diplomatisk praxis skiljer Trump inte geo­politiska frågor som Sydkinesiska havet från ekonomiska frågor, och försöker med hjälp av den ena och den andra vinna hävstångseffekt och ”få klar affären”. Detta bidrar till global instabilitet och ökar riskerna för upptrappning. 

För socialister är denna utveckling inte en total överraskning. Den kapitalistiska krisen och dess politiska skapelser som Trump, men också Kinas enmansstyre med Xi, destabiliserar världen. Arbetarrörelsen måste agera, tala självständigt och inte låta sig luras av det ena nationalistiska kapitalistgänget eller det andra. Det socialistiska alternativet är ekonomisk planering och handel under ett system av arbetarklassdemokrati som ersätter kapitalistiskt kaos och vanstyre.