Brasilien: Lastbilsstrejker och djup politisk kris

Publicerad av Marcus Kollbrunner

Plats: Brasilien Tema: Facklig kamp

Lastbilschaufförernas strejker mot höga bränslepriser är ännu en återspegling av den djupa politiska kris som Brasilien befinner sig i. (foto: )
Lastbilschaufförernas strejker mot höga bränslepriser är ännu en återspegling av den djupa politiska kris som Brasilien befinner sig i.

En veckolång lastbilsförarstrejk mot höga bränslepriser lamslog Brasilien i slutet av maj. På några dagar tog bensinen slut på mackarna, grönsakshyllorna gapade tomma, flyg och bussar ställdes in och fabriker fick stänga av produktionslinjerna.

Strejken hade ett stort stöd bland befolkningen, trots störningarna i vardagslivet. Många kunde känna igen sig i ilskan mot höga priser och den impopulära regeringen. Men samtidigt som många lastbilschaufförer tog ställning mot president Temer var det mer förvirrat om vad som var alternativet, med en betydande minoritet som krävde att militären skulle ingripa.
Regeringen har gjort flera eftergifter för att få slut på strejken, men har svårt att förverkliga dessa. Det är möjligt att strejken blossar upp igen. Allt detta är bara ytterligare ett kapitel i den djupa kris som Brasilien går igenom.
Bakgrunden till strejken är de höga bränslepriserna, som stigit med höjda världsmarknadspriser på olja och den höga dollarkursen. Lastbilschaufförerna har siktat in sig på de höga skatterna. Det är en viktig faktor, då Brasilien har höga skatter på konsumtion, men låga på höga inkomster, finanssektorn, vinster och förmögenheter (aktieutdelningar är skattefria, till exempel).
Men det är bara en del av problemet. Då Temer tillsattes som president efter den parlamentariska kuppen mot president Dilma tillsatte han en ny chef för den statliga oljejätten Petrobras, Pedro Parente. Den nye chefen ändrade Petrobras prispolitik så att den närmare skulle följa världsmarknadspriserna. Samtidigt har minskade investeringar i de inhemska raffinaderierna gjort att landet har blivit mer beroende av import av diesel och bensin, även då det finns ledig kapacitet inom landet.

Denna nya prispolitik har lett till höjda priser inte bara på diesel, som drabbar lastbilschaufförerna, utan också på bensin och gas, som många använder till matlagning. En gascylinder på 13 kilo (som används i de flesta hushåll som inte får sin gas via ledningar) har fördubblats i pris det senaste året.
”Strejken” i sig hade en motsägelsefull karaktär. De flesta som strejkade var ”autonoma” som man kallar det i Brasilien. De äger sin egen lastbil och är egenföretagare. Dessa drabbas hårt av höjda bränslepriser, då de har små marginaler och redan jobbar långa pass för att betala av lånen på lastbilarna.
Men strejken stöddes också av stora logistikföretag och var därför delvis en lockout. Det fick delar av vänstern, speciellt den närmast PT (Arbetarpartiet) och den största fackliga landsorganisationen CUT, att vackla om att stödja strejken. En del fördömde strejken rakt av som en lockout och drog paralleller till lastbilsförarstrejken i Chile, som bidrog till att undergräva Allendes regering innan kuppen 1973. 

Bland PT-anhängarna är det många som har en paranoid inställning till allt som sker, vilket stärkts av att den förre presidenten Lula nu sitter i fängelset. Trots att strejken riktas mot Temers regering finns det ett skikt som tror att valet i oktober inte ens blir av, då det är bara en ny fas av ”kuppen”.
Fastän arbetsgivarna inom transportsektorn stödde strejken för att få ned bränslepriserna ville de dock inte skapa allmänt kaos. Efter ett par dagar gjorde de en överenskommelse med regeringen, som gjorde vissa eftergifter, och deklarerade att strejken var slut. Men då kunde man se att rörelser hade en stark organisering underifrån, via Whatsapp och sociala medier, och de autonoma förarna, som är i majoritet, fortsatte strejken trots stor press från media, arbetsgivare och hot om att sätta in militären (vilket också gjordes för att säkra transport av bränsle och lösa upp vägblockader). Bara med en kombination av repression och eftergifter avslutades strejken.
Trots den förvirrade politiska profilen tog PSOL och stora delar av vänstern den korrekta ställningen att stödja strejken. PSOL:s preliminära presidentkandidat (de officiella kandidaterna utses bara i juli) Guilherme Boulos (ledaren för MTST, de taklösas rörelse) gick tidigt ut till stöd för strejken och tog upp frågan om marknadsanpassningen av Petrobras.
Det var ingen lätt uppgift på många ställen, då det fanns en fientlig inställning mot ”fack”, som ses som en del av de byråkratiserade institutionerna och den ”vänster”, som de identifierar som ”PT”. På vissa ställen fick extremhögern, som stödjer den reaktionäre högerpolitikern Bolsonaro, gehör för ett program som på ett förvridet sätt gick utanför institutionerna. De sa ”Ut med Temer” genom att militären ska ingripa. Det finns inget stöd för diktatur, men de utnyttjar en bristande tilltro till att politiker ska lösa den akuta krisen. Det är minst sagt förvirrat att kräva ett ingripande av militären, just då de griper in mot strejken!

Men på andra ställen fick vänstern ett större gehör. Den bästa öppningen för att visa en alternativ väg var att oljearbetarna sköt fram sin planerade strejk mot Petrobras-chefen Parente, mot hans prispolitik och mot privatiseringspolitiken. De utlyste en tredagarsstrejk, vilket öppnade för demonstrationer till stöd för oljearbetarna och lastbilschaufförerna. Strejken höll dock bara i sig i ett dygn, då arbetsdomstolarna deklarerade strejken olaglig och utfärdade miljonböter. Men kampen lyckades nå en viktig seger, då Parente avgick på grund av pressen på regeringen att göra eftergifter om prissättningen av bränsle.
Regeringen gjorde tre eftergifter för att få slut på strejken: 1) Sänka skatten på diesel med 0,46 real (1,07 kronor) litern. 2) Frysa priset på diesel under 60 dagar. 3) Införa en tabell med minimipriser på frakt.
Den långsamma återhämtningen för den brasilianska ekonomin och det stora budgetunderskottet gör att regeringen har litet manöverutrymme då den inte är beredd att ta från de rika. Skattesänkningen kommer att betalas med ökade nedskärningar på utbildning, sjukvård och så vidare. Dessutom har löftet att införa minimipriser lett till nya motsättningar. Regeringen gjorde ett förslag, som ledde till ramaskri från företagen som menade att transporter skulle bli för dyra. Då gjorde regeringen ett nytt förslag som sänkte priserna, bara för att dra tillbaka det efter fyra timmar efter protester från lastbilschaufförerna. 

Det finns inga kortsiktiga lösningar om inte den nuvarande kursen helt ställs om. LSR, CWI i Brasilien, kräver som många inom vänstern att Petrobras återgår till att vara 100 procent statligt, där samhälls­nyttan och miljöns behov styr. Men det handlar också om att börja ställa om transportpolitiken, som idag är helt beroende av lastbilar. Brasiliens järnvägsnät har i stort sett försvunnit, då allt har satsats på vägnätet under årtionden. Strejken visar också att PSOL:s valkampanj måste ha en stark profil mot de nuvarande ruttna institutionerna – för ett socialistiskt alternativ.