Iran: Arbetarprotester och ekonomisk kris

Publicerad av P. Daryaban, Robert Bielecki

Plats: iran Tema: Arbetarkamp

Pensionerade gruvarbetare i Teheran har anslutit sig till de massiva protesterna som skakar Iran. (foto: )
Pensionerade gruvarbetare i Teheran har anslutit sig till de massiva protesterna som skakar Iran.

Fortfarande är kampen i Iran i allra högsta grad levande efter de massiva protester som skakade landet i december och januari. Trots att dussintals protesterande har dödats och tusentals har arresterats har regimen inte lyckats skrämma massorna till tystnad eller hålla tillbaka ilskan som finns i samhället.

Varje vecka kommer det rapporter om strejker och protester. Gruvarbetare som har gått i pension i Teheran har protesterat mot inställda pensionsutbetalningar; avskedade arbetare i South Pars naturgasfält har haft protestmarscher mot avskedanden; strejken på Qazvins stålfabrik i protest mot avskedandet av 100 arbetare; den segrande strejken på Ilams gasraffinaderi – ett axplock av arbetarprotester runtom i landet.
Flera städer i Irans kurdiska områden har också haft strejker, där småbutiksägare har strejkat mot den iranska regeringens stängning av gränsen mot Irak och blockering av handelsvägar till Irak. Regeringen gjorde detta för att förhindra utflödet av utländsk valuta, fastän valutan som flödar ut där är liten i jämförelse med regimens slösande.

Kvinnor fortsätter sina modiga protester mot tvångsslöja, trots moralpolisens stränga behandling. Omkring 150 etniska araber i Khuzestan arresterades under en protest mot etnisk diskriminering och förnedring. Bönder i centrala Esfahan-provinsen marscherade på gatorna i landets tredje största stad (Esfahan), störde fredagsbönerna och skanderade talkörer mot rege­ringen.
I Kazeroun i södra Fars-provinsen tog protesterande på ett liknande sätt över fredagsbönens område och tillät inte böner att hållas som normalt. Dessa aktioner är väldigt viktiga eftersom fredagsböner har använts som propagandacentraler för regimens politik.
I mars var fattiga bönder i Esfahan-provinsen i stridigheter med polisen, då de är upprörda över att vattenbristen dödar deras verksamhet. På 1 maj hölls protestmöten utanför parlamentet, trots polisbrutaliteten. Ett antal arbetare arresterades och släpptes senare.
Tidigare i april anordnade lärare landsomfattande protestmöten. Det mest talande med detta var samordnade aktioner i flera städer. Lärarnas paroller innehöll ”bröd, jobb och frihet”, vilket visar att protesterna inte bara begränsar sig till ekonomiska krav.
För tillfället har underhållsarbetare för järnvägen gått ut i strejk i olika städer, medan arbetare på Hepco Company i Arak blockerade järnvägen i staden för att förmå regeringen att överväga deras krav.
Tusentals arbetare som inte har fått lön på flera månader kan inte längre tolerera situationen, vilket har ökat arbetarnas stridbarhet.

Kvinnor har fortsatt sina modiga protester mot tvångsslöja.

Kvinnor har fortsatt sina modiga protester mot tvångsslöja.

Regimens fraktioner har återstartat sin maktkamp efter att de under december-januarirevolterna tillfälligt dolde sina interna stridigheter.
De mest hårdföra under ledning av Islamiska revolutionsgardets (IRGC) underrättelsetjänst attackerade Rouhaniadministrationen genom att utöva påtryckningar mot Teherans borgmästare till den grad att han var tvungen att avgå. Innan det arresterade de ett antal miljöaktivister och tjänstemän med anklagelser om spionage. Påtryckningarna fick personalen inom miljöskyddsorganisationen IEPO att fly landet i rädsla över att arresteras.
Som en reaktion mot IRGC:s växande roll i de politiska dispyterna har Rouhani godkänt att armén ställs mot IRGC, och har anklagat dem för inblandning i korruption. IRGC svarade omedelbart mot Rouhani och menade att de interna styrkorna används som kanonmat för ”fienderna”. Rouhani klandrade också bittert regeringstjänstemän för att ha vikit sig för trycket från det konservativa rättsväsendet och institutionerna knutna till Khamenei. 

Regimen erkänner att den iranska ekonomin går dåligt. Regimledarna har understrukit olika anledningar, från krig till sanktioner. Men deras förbluffande svar har alltid missat huvudorsaken; att krisen har sina rötter i det kapitalistiska systemet. Detta är en kris som startade i mitten av 1970-talet och som sedan dess har dominerat ekonomin, utöver några väldigt korta kvasi-tillväxtperioder.
Den nyliga utländska valutakrisen visade detta bättre. Under Rouhaniadministrationen har pengacirkulationen ökat och en enorm likviditet översvämmat varje sektor den äntrar.

Tidigare försökte regimen kontrollera och styra denna pengavandring med en hög räntenivå på omkring 20 procent, en av de högsta i hela världen. Detta ledde till att bankerna lånade pengar med höga räntor till investerare – ofta folk inom regimen eller med täta band till dem – som hällde pengarna in i bostadsprojekt i den pigga marknaden under 2000-talet.
Men den vikande köpkraften hos löntagarna lämnade många av dessa projekt oklara, eller olönsamma då ingen vinst gjordes på att sälja husen. Nu finns det inom det korrupta iranska systemet några tusen skuldsatta som är skyldiga bankerna miljoner. De vägrar betala sina skulder, vilket har försatt bankerna på randen till konkurs.
Rouhaniadministrationen försökte stimulera produktionen ge­nom att sänka räntorna till 15 procent. Vad blev resultatet av det i denna ”sjukliga” ekonomi? Rialens värde rasade så att det krävdes 60 000 för att motsvara en USA-dollar (innan räntesänkningen var det 38 000). Sedan polisen arresterat gatuhandlare och stängt vissa växlingskontor låste regeringen den nya växelkursen till 42 000. Och detta blev slutet på Rouhaniadministrationens löfte om att lätta på regeringens grepp över ekonomin, vilket skulle ha stimulerat tillväxten.
Den prokapitalistiska liberala ekonomen Musa Ghaninejad beskrev regeringens nya politik som ”en krigsförklaring mot ekonomins lagar” och ”en återgång till ransoneringspolitiken från 1980-talet”.

Miljökriser och regimens overksamhet har förstärkt den ekonomiska krisen och massornas ilska. Okloka dammbyggen, misslyckandet med att laga vattenledningar och tillstånd till att gräva brunnar bortom grundvattnets kapacitet har lett till en allvarlig vattenbrist. Iran kommer att erfara en av sina värsta torkor på länge.
Regeringens prioritet är att hålla igång industrierna, vilket innebär att vattnet fördelas till de stora industrierna. Detta har drabbat de fattiga bönderna hårt då de har förlorat tillgången till vatten, och de förargade bönderna förstörde en vattenledning som transporterar vatten från Esfahan till Yazd. Vad mer har parlamentsledamöter för Esfahan utlyst att miljontals människor i staden inte kommer att ha tillgång till dricksvatten i sommar.
USA:s president Donald Trump har dragit sig ur kärnavtalet från 2015 med Iran, också känt som Iranavtalet. Trump sa att USA ska återinföra de starkaste sanktionerna mot Iran. Den iranska regimen har vid upprepade tillfällen hotat med att lämna avtalet om USA formellt drog sig ur det. Men regimen försöker nu få stöd från de europeiska staterna, samt Ryssland och Kina för att hålla avtalet vid liv.
Iran har bett EU om nödvändiga garantier. Inom 60 dagar ska Europa ge besked om hur kärn­energi­avtalet kan garanteras utan USA.
Detta skulle innebära att EU tillåter europeiska bolag och banker att samarbeta med Iran på bekostnad av en konfrontation med sin historiska allierade, USA.

Den största förloraren på att Trump drar sig ur Iranavtalet är Rouhaniadministrationen, som hoppades återställa sin skadeskjutna ekonomi. Att USA drog sig ur är ett slag mot Rouhani och uppmuntrade den hårdföra fraktionen att förnya sina attacker mot administrationen. Mot slutet av maj skyllde Expertrådet – ett organ som väljer Högste ledaren – på Rouhani för att ha undertecknat avtalet och menade att han måste be om ursäkt för misslyckandet.
Rouhaniadministrationen, som förutsåg att Trump skulle dra sig ur Iranavtalet, har börjat genomdriva en strikt penningpolitik. Plötsligt låstes värdet på valutan och förbjöds utländska valutaväxlingar för att förhindra kapitalflykt. De sålde också omkring sju miljoner guldmynt i ett försök att kontrollera den oemotsvarade likviditeten som ligger bakom den ohejdade inflationen. Oavsett är alla dessa ageranden till för att upprätthålla status quo, vilket innebär att den nuvarande fattigdomen, arbetslösheten och de dalande levnadsvillkoren för arbetarklassen kvarstår. Regimen kämpar för att söka skydd i motsättningarna mellan USA och Europa.
Vidare försöker de mer än tidigare vända sig till Ryssland och Kina. Även om de nyligen samarbetade med Ryssland i fråga om regional utveckling har regimen i Teheran inte varit säker på att Moskva inte kommer att använda Iran som ett trumfkort i maktspelet med de imperialistiska makterna i Mellanöstern.

Tvärtemot förväntningarna om att regimens antiamerikanska och nationalistiska retorik skulle kunna få folk att dra sig för att fortsätta sin kamp har arbetarklassen istället utökat sina strejker på massiv skala. I maj gick lastbilschaufförer i över 150 städer ut i strejk. Lärare höll demonstrationer i flera städer och några av deras ledare arresterades. Särskilt viktigt med både lastbilschaufförernas och lärarnas kamp är att den är landsomfattande. Samtidigt fortsätter de som drabbats av de privata bankernas konkurser sina kampanjer. Även pensionerade militärer har protesterat mot försämrade levnadsvillkor.
Kampörelsen har börjat överkomma några av sina två tillkortakommanden: isolering och brist på politiskt perspektiv. Medan massorna samordnar sina aktioner genom moderna kommunikationsmedel saknar vänstern fortfarande ett politiskt fordon, något alldeles nödvändigt för att föra kampen framåt.
Vad som uppstår i Iran nu är en utbredd fackföreningsrörelse, som regimen vägrar att erkänna. Dessa nya omständigheter ger vänstern ett bra utrymme till att kombinera klassmedvetenheten med att stärka den självständiga rörelsen.


”Lärarkampen inspirerar”

Farkhondeh Ashena berättar om den inspirerande arbetarkampen i Iran.

Farkhondeh Ashena berättar om den inspirerande arbetarkampen i Iran.

Offensiv har pratat om den pågående kampen i Iran med aktivisten Farkhondeh Ashena. I Iran var hon arbetar- och fackföreningsaktivist innan hon fängslades utan rättegång. I nio år satt hon i fängelse innan hon via FN kunde ta sig till Sverige.
– Lärarnas kamp har varit inspirerande att följa. De har demonstrerat mot höjda matpriser, lön som inte räcker, mot privatiseringarna av skolan, för att få upp kvaliteten på skolans standard, för mer resurser till lärarna, att de fängslade lärarna ska släppas fria, att sparkade lärare ska få tillbaka jobbet, med mera. Protesterna har fortsatt över hela landet och vuxit massivt i styrka. Särskilt viktigt är att många kvinnliga lärare har ingått i protesterna.
– Det finns över 1 miljon lärare i Iran, men många har inte en fast anställning, utan är timarbetare. Många av dem får sina löner många månader efter att de skulle få den, och har ingen rätt till semester eller försäkring. 
– De tidigare protesterna från föregående år från bland annat lärare har varit isolerade, men styrkan nu ligger i att breda skikt av befolkningen och arbetare deltar i protesterna: timanställda, föräldrar, elever, pensionärer, vaktmästare med mera. Även lärare från både privata och kommunala skolor är enade och med i kampen, vilket är väldigt positivt.
– Vissa av lärarna säger att det nu behövs radikala organisationer för lärarna, att vi utan fack och andra organisationer inte kan ta oss framåt, medan andra menar att det behövs fortsatta strejker för att smitta hela Irans arbetarklass till kamp. Egentligen behövs båda två på samma gång, och detta är en diskussion som pågår inom lärarkampen just nu.
– Lärarna behöver oberoende organisationer som inte regimen bestämmer över, och deras egna tidningar och kommunikationsmedel. När det pågår ”oroligheter” stänger regimen av internet och telefoni för att försvåra kommunikationen mellan aktivisterna. Men folket är inte rädda längre, eftersom de får mod av att de är så många som är ute i gemensam kamp. 

– Lastbilschaufförernas kamp har också bidragit till den breda arbetarkampen i Iran just nu. Det finns omkring 1 miljon lastbilschaufförer i Iran, där 80 procent äger sina lastbilar och de resterande 20 procenten hyr lastbilarna. När dollarns värde gick upp ökade priset på däck med 50 procent, och regimen har vägrat att renovera vägarna, som är dåligt underhållna. Det finns ingen vägsäkerhet, och försäkring för lastbilarna är väldigt dyra.
– När chaufförerna gick ut i strejk försökte regimen ge dem eftergifter i form av små löneökningar, men de gick inte med på detta då det var vanligt folk som skulle få betala för det. På natten har regimen bränt ner vissa av lastbilarna vid hamnarna. De chaufförer som har försökt bryta mot strejken har inte lyckats då chaufförernas strejkvaktkedjor har stoppat dem.
– Regimen försöker splittra kampen och ställa grupper mot varandra, men de har inte lyckats med detta, och den så viktiga kampen i Iran fortsätter.