Venezuela i krisens järngrepp

Publicerad av Izquierda Revolucionaria (CWI i Venezuela)

Den 20 maj hölls presidentvalet i Venezuela. Den sittande presidenten Nicolás Maduro vann valet med 6,2 miljoner röster, före Henri Falcón (general och före detta statsguvernör som gick från ”chavismen” till högeroppositionen år 2010) som fick 1,9 miljoner röster. Valdeltagandet var 46 procent.

Efter presidentvalet sjösatte den amerikanska och europeiska imperialismen och Sydamerikas högerregeringar en helt hysterisk kampanj, där de fördömde valresultatet som ”ogiltigt” och presenterade sig själva som demokratins försvarare (!). 

Denna drivs av personer som Donald Trump, som har behandlat demokratiska rättigheter med avsky och som valdes med nästan tre miljoner färre röster än sin motståndare och visar den verkliga karaktären av USA-kapitalismens ”demokrati”. Den brasilianska presidenten Michel Temer kom till makten via en parlamentarisk kupp. Och den europeiska härskande klassen styr med icke-valbara EU-organ och regeringar som är allt mer korrupta och diskrediterade samt inför stränga nedskärningar och attackerar demokratiska rättigheter.

Hetskampanjen är också en återspegling av de problem som imperialismen har med att få sina nicke­dockor i MUD (en extrem högerkoalition) till makten i Venezuela. MUD gick till val väldigt svaga och splittrade efter att ha misslyckats att få till stånd en omfattande bojkott av valet till den nationella konstituerande församlingen och försök att gripa makten med våld under år 2017. 

Att så många avstod från att rösta (53,9 procent) försöker imperialistiska regeringar och deras media ta som en intäkt för ett ökat stöd till MUD. Imperialismen hoppas att hetskampanjen, tillsammans med den ekonomiska kollapsen och det växande missnöjet med Maduroregeringens politik ska hjälpa deras anhängare tillbaka till gatorna. 

Det rekordlåga valdeltagandet är dock en bekräftelse på att Maduros byråkratiska regering – vars politik är att förvalta kapitalismen, söka allians med skikt inom den venezuelanska härskande klassen, och attackera den revolutionära vänstern – har alienerat många. Särskilt i jämförelse med det massiva stöd som Hugo Chávez regering hade på grund av de sociala framsteg som gjordes. 

Massornas skepsis jämte den djupa kris som plågar Venezuela (skenande inflation, brist på varor och en produktion som står still), används av kapitalisterna inom och utanför landet för att framställa Venezuela som ”ännu ett socialismens misslyckande”. Detta för att slå mot varje massrörelse som ifrågasätter åtstramningar och privatiseringar.

Men det kan inte vara något misslyckande eftersom socialismen aldrig har införts i landet. 

De reformer och den sociala politik som Chávez införde gav honom ett masstöd, men han stannade halvvägs utan att ta de nödvändiga stegen mot socialism, som att expropriera banker och storföretag och ställa dessa under arbetarklassens kontroll och styre.

De åtgärder som förbättrade levnadsvillkoren för folket kom oundvikligen i konflikt med storföretagens och den växande byråkratins kontroll av staten, vilket underminerat de sociala framstegen och bidrog till ett lägre valstöd under Chávez sista mandatperiod. Efter hans död och Maduros högersväng har vi sett en total kollaps av ekonomin och massornas moral. 

Eftersom de styrandes valkampanj inte gav några alternativ för att möta arbetarklassens behov i denna djupa ekonomiska och sociala kris vann en kandidat som Henri Falcón stöd från missnöjda och desperata skikt av befolkningen för en ”dollarisering” av ekonomin. Han möttes dock av misstro och skepsis från en stor majoritet.

Det avslutande valmöte som Maduro höll på Bolívar Avenue tecknade en talande bild av den effekt som regimens högersväng haft – ett lågt deltagande, en apolitisk atmosfär och en publik som inte ens stannade för att lyssna på Maduros tal. Betydande är också att Maduros ledning inte bara har utraderat konkreta referenser till socialism, utan också till Chávez arv. Valmötet blev en bekräftelse på Maduros fallande auktoritet. 

Fram till nu har Maduro och hans regering lutat sig mot oförmågan hos MUD:s ledning att mobilisera det sociala missnöjet. 

För Maduro & Co finns bara en uppgift – att behålla kontrollen över staten. Det i sin tur har betytt att den byråkratiska apparat som han leder har gått till angrepp mot kritiska vänsterröster samtidigt som man förhandlat med skikt inom den härskande klassen för att behålla makten. 

Det var patetiskt att se hur ledarna för Venezuelas förenade socialistiska parti (PSUV) påstod sig vara segrare med ett valstöd på 68 procent – baserat på röstskillnaderna mellan dem själva och oppositionskandidaterna – och hur de försökte dölja det faktum att bara 46 procent av väljarna deltog i valen. 

De nådde inte målet på 10 miljoner röster, vilket de menade skulle vara en seger och en uppvisning av det starka folkliga stöd de fortfarande åtnjuter.

Maduros valkampanj och tal på valnatten blev en bekräftelse på hur han och regeringen lämnat Chávez idéer bakom sig. Istället handlar det nu om vädjanden om försoning till chefer och högern. Han lovade ett slut på det ”ekonomiska kriget”, och efter att ha gjort alla möjliga löften under valkampanjen sade han i princip åt folk att lida i det tysta, eftersom det kommer att dröja innan ”resultaten märks” .

Maduro gör allt mer klart att regeringen försöker stabilisera kapitalismen genom att upprätthålla en stark statlig sektor kontrollerad av byråkratin (och särskilt av arméns högsta ledning vars tyngd i regeringen hela tiden ökar). Samtidigt trappar han upp åtalen mot de kritiska skikten av Chávezanhängarna och den revolutionära vänstern. 

Regeringen upprätthåller för närvarande sin position genom åtgärder som traktamenten och ”Claps” (subventionerade matpaket), som säljs billigt till dess supportrar. Däremot blir dessa åtgärder alltmer begränsade och har ingen effekt för att lösa krisen med okontrollerbara priser och produktionsstopp.

En annan faktor som har hjälpt regeringen är avsaknaden av ett stort vänsteralternativ som är tydligt skiljt från byråkratin, och med ett tydligt socialistiskt, antibyråkratiskt och antikapitalistiskt program. Missnöjet med Maduro och byråkratin har nu också tagit sig uttryck i allt fler kritiska röster och krafter inom Chavistarörelsen. 

Högern vill återmobilisera sin bas genom organiseringen av så kallade ”breda fronter”. Men det kommer inte att vara lätt för högern att återuppbygga sin kapacitet till mobiliseringar på gatorna, även om det inte är omöjligt. Den bankrutta regeringspolitiken kan skapa förutsättningarna för det.

Det är tydligt att högerns aktivitet kommer att kombineras med utländsk intervention, vilket kommer att fortsätta på andra sätt efter Västs vägran att erkänna valutgången. Ekonomisk aggression och attacker i media kommer att öka. Målet är att helt kväva den venezuelanska statens ekonomi. 

Kapitalisternas och byråkratins kombinerade attacker är de värsta som drabbat arbetarklassen och de fattiga på länge.

Regeringen har visat sig oförmögen att kontrollera priserna, varubristen och att garantera befolkningen basvaror, där inte ens de statsanställdas löner betalas ut i vissa fall.

Dagens allvarliga kris kan ge upphov till protester som snabbt kan få karaktären av revolt. Om en revolutionär ledning inte byggs skulle en sån revolt kunna leda till att makten faller i händerna på extremhögern eller skikt inom arméledningen, vilket skulle accelerera den pågående prokapitalistiska och byråkratiska degenereringen. 

Den viktigaste och omedelbara uppgiften för revolutionärer, arbetarklassaktivister och aktivister från folkliga sociala rörelser är att bygga ett alternativ som förenar de mest medvetna vänsterskikten av arbetarna och ungdomen med de kritiska vänsterskikten inom Chavismo till debatter för att besluta om en nödplan och en handlingsplan. 

Detta måste innefatta krav från arbetarklassen mot såväl högern som byråkraterna. Izquierda Revolucionaria (CWI Venezuela) anser att vi borde kämpa för att all politisk och ekonomisk makt förs över till arbetarna och de fattiga för att få ett slut på krisen. ■