Bostadsdebatt, var god vänta?

Publicerad av Arne Johansson

Tema: Bostäder

Bostaden ska vara en social rättighet, inte en handelsvara.  (foto: Arne Johansson)
Bostaden ska vara en social rättighet, inte en handelsvara.

För att avgränsa sig mot Moderaterna, Centern och andra ansluter sig Socialdemokraterna givetvis till Hyresgästföreningens varning för hyreshöjningar med 24-50 procent som ytterligare steg mot marknadshyror skulle innebära. 

Men även om inget tyder på att S i sista minuten planerar någon större bostadsdebatt i valet, är den växande bostadskrisen en tidsinställd bomb som väntar på att brisera.

Redan i februari efterlyste de främst privata Fastighetsägarna en ny social bostadspolitik som måste få kosta ”för att möta de mest utsattas behov”. 

Bland de nio förslagen fanns en bostadspeng för att täcka en del av hyran eller månadskostnaden för ägt boende, en bostadssubvention till hyresvärdar som hyr ut åt resurssvaga hushåll, utökning av den statliga hyresgarantin och stöd till hyresvärdar att sänka tillträdeskraven med inkomstgarantier och bostadsstödjande insatser, samt startlån och ett skattegynnat bosparsystem. 

En behöver inte vara särskilt cynisk för att inse hur de privata fastighetsspekulanterna oroar sig för hyresgästernas minskade förmåga att betala deras hyreshöjningar vid nyproduktion och renoveringar, något som snart nog också kan leda till en kollaps för nyproduktionen med bygg- och bankkris. 

Trots den katastrofala bristen på verklig valdebatt tränger sig frågan på. 

Att även en liten expertgrupp, som våren 2017 tillsattes av den socialdemokratiska partisekreteraren Lena Rådström Baastad, nu har publicerat en 114-sidig rapport om bostadspolitikens uppgång och fall och lanserar vissa förslag till En ny social bostadspolitik kan möjligen ses som en smal strimma av ljus i mörkret. Men författarna konstaterar själva ”en smula modstulet att socialdemokratin idag saknar en sammanhängande politisk vision som ger svar på vad partiet vill på tjugohundratalet”. 

De varnar också för hur detta redan har ”utplånat” det franska socialistpartiet och marginaliserat en lång rad av de andra S-partierna. ”Vilken roll vill socialdemokratin spela i en ny tidsålder präglad av snabb teknologisk utveckling, nya klassklyftor mellan individer och geografiska områden, global klimatkris, migration, flyktigt kapital, nya värderingsmönster – i en värld där den nationella politikens manöverutrymme minskat?” frågar de och efterlyser ”stillsamt”, men utan egna svar, ett ”yttre politiskt ramverk som reformarbetet på enskilda områden kan relatera till”.

Utan att vilja ”moralisera” över det nyliberala systemskifte på 1990-talet som avvecklade den tidigare sociala bostadspolitiken, konstaterar rapporten som den grundläggande bristen att denna ”inte ersattes av något nytt, som kunnat utjämna klyftorna mellan generationerna, mellan insiders och outsiders, mellan dem som har kapital och goda inkomster och dem som saknar detta”. 

Att radikalt vända tillbaka till en statligt styrd och reglerad finansieringsmarknad avfärdar tyvärr Lennart Weiss, Hyresgästföreningens ordförande Marie Linder och de andra i arbetsgruppen bakom rapporten som orealistiskt. Vad de därför föreslår är en sorts ny light-version av den tidigare sociala bostadspolitiken, som ändå på något sätt ska svara på frågorna: ”hur ska ekonomiskt svaga få sitt behov av goda bostäder tillgodosett och vem ska finansiera våra bostäder?”

Det första och bärande av 15 förslag i rapporten är en ny och snabbt arbetande, under helst inte mer än 12-18 månader, bostadssocial utredning. Denna ska ta itu med de djupa fördelningspolitiska klyftorna och ägna särskild uppmärksamhet åt de allra mest utsatta och sinsemellan mycket olika grupperna, men utan att vara partipolitiskt styrd.

Andra förslag är att förtydliga statens ansvar för finansieringen och kommunernas för bostadsförsörjningen, med sanktionsmöjligheter mot de kommuner som struntar i sitt bostadssociala ansvar. Utan att återinföra statliga topplån på uppåt 95-100 procent föreslås en ny statlig ”mellanfinansiering” på 25-35 procent för hyres- och bostadsrätter, i spannet mellan bankernas finansiering till 50-60 procent och hushållens egen finansiering med 15 procent eget kapital, som skulle kunna dämpa byggkostnaderna. 

Den stora ”omvända fördelningsprofilen” i bostadsbeskattningen av hyresrätter jämfört med villor och bostadsrätter vill rapporten också reformera, tillsammans med ett stopp för statens brandskattning av bostadspolitiken, som i praktiken har förvandlat en tidigare kostnadspost på 40 miljarder per år till en lika stor statlig kassako. 

Även det måste enligt rapporten ske via en bred politisk överenskommelse – hur mycket realism som nu kan ligga i det förslaget med tanke på dagens budgetregler och den panik det skulle väcka hos villaägarnas mäktiga lobbygrupper? 

Rapporten argumenterar vidare för hållbarhetslån i svaga fastighetsmarknader, skattefria underhållsfonder och ROT-avdrag även för hyresgäster. Den säger sig inse att miljonprogrammets behov av renovering och stadsutveckling inte kan finansieras via högre hyror, som gör att fastighetsägare avstår från mer grundläggande investeringar i upprustning när det gäller till exempel energieffektivitet, fönster, fasader, tak och tillgänglighet. Kanske har författarna aldrig hört talas om D Carnegies och andra fastighetshajars 54-procentiga hyreshöjningar?

Rapporten argumenterar också för förtätning med ett mer varierat utbud av bostäder i socioekonomiskt svaga områden vilket är kodord för fler bostadsrätter och villor i hyreshustäta stadsdelar. Omvända förslag att bygga hyresrätter i villaområden lyser som vanligt med sin frånvaro. 

I rätt riktning argumenterar rapporten även för en ny statlig bostadsbank för finansiering av fastigheter och lånegarantier, nya startlån och landsbygdslån till kommunerna, stabila regler för subventionerat bosparande med mera.

Vidare föreslås en lång rad bostadssociala stödinsatser som kommunala övergångskontrakt för hushåll med svaga inkomster, statliga hyresgarantier för hushåll som inte når upp till fastighetsägarnas krav på fasta inkomster, allmänt barnbobidrag för senare köp av bostad eller bidrag till hyra till alla mellan 0-18 år, subventionerat bosparande för unga vuxna 18-35 år, samt startlån för förstagångsköpare, förstärkta bostadsbidrag och höjda bostadstillägg för pensionärer.

– I framtiden ska vi inte ha några utsatta områden, har Stefan Löfven nu uttalat ett antal gånger, men utan att ha något annat i bagaget än förslag om några ytterligare miljarder till i grunden dysfunktionella och asociala system efter alla nyliberala kontrareformer. 

Det är givetvis bra att Hyresgäst­rörelsen i Sverige nu manar sina anställda att gå ut på gatorna för att propagera mot marknadshyror under valets slutspurt. Men det räcker inte att säga nej till Moderaternas idéer om ”infasning av ett nytt och mindre reglerat hyressättningssystem” eller Centerns ”att nybyggda hyresrätter ska slippa reglering på obestämd tid”. 

Sanningen är ju att hyresgästerna redan idag skinnas av både en grov statlig skattediskriminering, skyhöga räntekrav från banker, enorma vinstkrav från byggmonopolen och av de marknadshyror som redan genomförs ”bakvägen” av såväl privata fastighetsägare som en undergrävd allmännytta som har påförts krav på marknadsmässig avkastning. Striden måste inte minst tas mot de nya enorma hyreshöjningar både i nyproduktionen och i samband med den sorts ofta rena fuskrenoveringar, som görs av Blackstoneägda D Carnegie & Co, Victoria Park och andra blodsugare på Sveriges hyresgäster. 

Vad som behövs är en massiv hyresgäströrelse, som också kan mobilisera miljonprogrammets boende och andra för en helt ny social bostadspolitik. Denna måste i sin tur förankras i krav på en ny generell och behovsbaserad välfärd, som gör slut på kapitalismens nyliberala systemskiften och ställer krav på att bostaden ska vara en social rättighet, inte en handelsvara. 

Att bara kasta nya miljarder i bostadssubventioner över dagens kapitalistiska rövarsystem löser inte problemen. Krav måste ställas på en statlig banksektor och offentligt ägda bygg- och bostadsföretag (se ledaren). ■