Stora förändringar i Etiopien: Fred, hopp, enhet, rädsla och splittring

Publicerad av Temesgen Bekele Aga

Plats: Badime, Addis Abeba

Kommer Etiopiens nye ledare Abiy Ahmed leverera allt han lovat?  (foto: )
Kommer Etiopiens nye ledare Abiy Ahmed leverera allt han lovat? (foto: )

Under de senaste tre åren har Etiopien präglats av social och politisk oro, med folkliga protester i nästan hela landet. De var trötta på orättvisor, övergrepp, dödande och arresteringar. Och på politisk och ekonomisk marginalisering. Folket krävde ekonomiska och politiska förändringar.

På grund av protesternas styrka och att de hela tiden blev starkare, i och utanför Etiopien, tvingades premiärminister Hailemariam Desalegn att avgå den 15 februari. Efter hans avgång utlyste EPRDF-partiet (som styrt landet de senaste 27 åren och domineras av tigrayanska TPLF) undantagstillstånd för andra gången på två år. EPRDF:s verkställande utskott hade ett långt och hemligt möte. Efter en månads möte valde de 41-årige Abiy Ahme till ny ordförande för partiet och premiärminister i Etiopien.

Abiy Ahmed är från Oromia-regionen, den största etniska gruppen i Etiopien. Som ung tog han tjänst i Etiopiens armé och blev överstelöjtnant. Han tjänstgjorde också i olika statliga uppdrag, bland annat som vetenskaps- och teknologiminister, och som ordförande och vice ordförande för Oromiaregionen.

Sedan han valts reste han till olika delar av landet från nord till syd och öst till väst med en ”fredsresa” för att stabilisera områdena från social och politisk oro. Under sin resa blev han allmänt accepterad av folket på grund av sina idéer om etiopisk nationalism, som skiljer sig mycket från de tidigare ledarna och EPRDF-partiets, som huvudsakligen byggt på etnisk uppdelning.

Sedan april 2018 har en uppsjö av den tidigare administrationens till synes onåbara, tidigare mäktiga politiska ledare, militär- och underrättelsechefer degraderats eller avskedats från sina poster.

Abiy Ahmed reste också till Sudan, Kenya, Egypten, Somalia och Saudiarabien. Utöver nya diplomatiska och politiska relationer säkrade han frigivning av tusentals etiopier från fängelser i dessa länder. Etiopiens folk såg detta som att han återupplivar etiopisk nationalism och skyddar sina medborgare, var de än är.

Premiärminister Abiy var dock inte fri från kritik. Han arbetade för frigivning av fångar i andra länder, medan hans regering hade tusentals i fängelser, många av dem journalister, oppositionspartiers ledare och medlemmar, religiösa ledare med flera. 

Efter kampanjer på sociala medier och många demonstrationer släppte hans regering därefter tusentals fångar, inklusive politiska partiledare och journalister som Merara Gudina, Bekele Gerba, Andargache Tsige, den svensk-baserade läkaren Fikru Maru, Eskinder Nega, Temesgen Desalegn med flera.

Regeringen drog tillbaka anklagelser mot politiska ledare i exil som professor Birhanu Nega och Jawar Ahmed och etiopiska medier utomlands, som Esat och OMN.

Han inbjöd också oppositionens politiska ledare och journalister (inklusive de som släppts fria) till sitt palats för att arbeta med honom för det etiopiska folket och för att utvidga det demokratiska systemet. Han uppmanade också alla politiska partier utanför Etiopien att komma tillbaka. Några partier accepterade, som Oromo Democratic Front (ODF) och dess ledare Lencho Leta, som återvände till Etiopien.

Åtgärderna ökade det etiopiska folkets breda acceptans och förtroende för honom. Han fortsatte den 2 juni med att upphäva undantagstillståndet två månader tidigare än planerat. Regeringen sa att landets säkerhetsläge förbättrats. Det kontroversiella och meningslösa undantagstillståndet utlystes direkt efter den tidigare premiärministern Hailemariam Desalegs avgång.

Abiy vill även lösa konflikten med Eritrea. Han uppmanar till fred och säger sig vara beredd att skriva på det fredsavtal som förhandlades fram i Algeriet efter kriget 1998-2000. Detta tvingar Etiopien att lämna staden Badime till Eritrea. Eritreas regering har svarat positivt på det etiopiska freds- och försoningsprogrammet. President Isayas i Eritrea tillkännagav sin plan att skicka en delegation till Addis Abeba för att diskutera frågan och fredsavtalet.

Men många etiopier accepterar inte beslutet att ge Badime till Eritrea. Befolkningen i Badime var de första som motsatte sig och demonstrerade mot detta beslut. De sa att ”vi är etiopier igår, idag och imorgon”. Demonstrationen fick utbrett stöd i hela Tigray-regionen.

Ett annat viktigt tillkännagivande från Abiy-regeringen är en plan för privatisering av statliga företag. Delar av Ethio-Telecome, Etiopian Airlines och statliga energi- och transportbolag kommer att säljas till både inhemska och utländska kapitalister, men staten kommer att behålla majoriteten.

De nya marknadsplanerna är en varning till arbetare, ungdomar och fattiga i Etiopien. Nya steg mot den kapitalistiska globaliseringen kommer endast att ytterligare öka fattigdomen och utsugningen. Trots den snabba tillväxten på 2000-talet har Etiopien fortfarande bland de lägsta BNP per capita i världen. Svält och hunger existerar vid sidan av högteknologiska fabriker och moderna järnvägar.

Alla dessa förändringar och reformer har gjorts tre månader efter att han kommit till makten. Abiy är fortfarande populär, men han är inte fri från kritik. Dödande och tvångsförflyttning av människor baserat på deras etniska grupp fortsätter. Amharafolket har till exempel utsatts för brutalt dödande och drivits bort från Oromia och Benishangul-Gumuz-regionen och Oromos från Somalia-regionen. Det finns fortfarande dödliga etniska konflikter mellan Wolayta och Sidama, Gurage och Kebena.

En del grupper säger att premiärminister Abiy tillsatts som en överlevnadsstrategi för EPRD /TPLF. Det viktigaste målet för EPRDF är dess egen makt och överlevnad. Någon annan grupp, inklusive ledare för oppositions- partier i Etiopien och i exil, säger att Etiopiens folk måste stödja honom för att han har ett bra program för att demokratisera Etiopien, förena och stabilisera det etiopiska folket och Afrikas horn. Man tror också att EPRDF är uppdelat i grupperingar som är för och emot Abiy. 

TPLF anser att Abiy gått för långt. De vill ha en marionett, någon som är som Hailemariam Desalegne. En fullfjädrad marionett, som kommer att viska varje gång de behöver det och jubla när de behöver det. TPLF ska inte ifrågasättas, eftersom alla andra i ”alliansen” EPRDF finns på grund av dem. De är skapade och upphöjda på grund av dem.

De allvarliga spänningarna blev tydliga när aktivister för politiska och mänskliga rättigheter arrangerade ett massmöte för att visa sitt stöd och tacka den nya premiärministern den 23 juni. Hundratusentals människor från olika delar av landet samlades på Meskel-torget i Addis Abeba för att delta i ett fredligt solidaritetsmöte till stöd för reformagendan. Supportrarna bar kläder med Abiy-bilder och bar olika slagord som ”en kärlek, ett Etiopien”. Ably kom till marschen med en t-shirt med en karta över Afrika och Mandelas berömda hälsning. Sedan höll han ett hjärtvärmande tal. 

Men strax efter talet exploderade en bomb nära premiärministern. Minst två personer dödades och hundratals skadade. Abiy beskrev i ett tv-tal händelsen som ”ett misslyckat försök av styrkor som inte vill se Etiopien förenat.” Han sa att det var en ”välorkestrerad attack”, som misslyckats. 

Nio officerare, däribland Addis Abebas biträdande polischef, arresterades för säkerhetsbrott, enligt officiella källor.

Den fortsatta utvecklingen innehåller flera möjliga perspektiv. Abiy Amed kommer att ha en viss smekmånad, där även de skeptiska avvaktar. Men fortfarande finns den gamla diktatoriska regimen kvar. Abiy Ahmed har inte ändrat de ökända anti-terroristlagarna eller anklagat någon av de tidigare ledarna eller officerarna för massakrer och massarresteringar. TPLF-ledarna är kvar och kontrollerar fortfarande säkerhetsapparaten. Det finns heller inget datum för nyval eller ändringar i vallagen.

När protesterna återkommer kan regimen, med eller utan Abiy, på ett visst stadium försöka att provocera etniska splittringar och konflikter. Inga åtgärder har vidtagits för att stoppa dödandet på gränsen mellan Oromia och Etiopiens somaliska region.

De förändringar som tvingats fram av massprotesterna har gett en viss öppning. Detta måste användas för att organisera underifrån, till demokratiska fackföreningar och en politisk kraft som utmanar regimen och dess kapitalistiska system. Etiopien behöver ett revolutionärt, demokratiskt och socialistiskt politiskt parti. ■