Revolutionsåret 1848: ”Ett spöke går runt Europa”

Publicerad av Christian Bunke

Plats: Paris, Berlin, Frankfurt Tema: Historia, Marxism

Februarirevolutionen i Frankrike fick kung Ludvig Filip I att abdikera och en ny republik utropades. (foto: )
Februarirevolutionen i Frankrike fick kung Ludvig Filip I att abdikera och en ny republik utropades.

Februarirevolutionen i Frankrike 1848 blev inledningen på en rad revolutionära och omskakande händelser i Europa. Samtidigt som feburarirevolutionen störtade den franska monarkin publicerades det Kommunistiska Manifestet av Karl Marx och Friedrich Engels, som kom att bli en av historiens mest inflytelserika skrifter. 

Revolutionerna 1848 var borgerliga, men massornas uppror förebådade den arbetarkamp som kapitalismens framväxt skulle orsaka, vilket skrämde borgarna.

Med anledning av att det är 170 år sedan revolutionsåret 1848 och Kommunistiska Manifestets första utgåva återpubliceras två tidigare Offensivartiklar från april 2008. Dessa två artiklar har förkortats och bearbetats. 

”Proletärerna har ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna.” Detta rungande stridsrop sattes på pränt för 170 år sedan av Karl Marx och Friedrich Engels i Kommunistiska Manifestet.

Marx och Engels fick uppdraget att skriva detta manifest 1847 som ett program för Kommunisternas Förbund, som var det första försöket att bygga en internationell socialistisk rörelse. Kommunisternas Förbund antog parollen ”Proletärer i alla länder, förena er!”. 

När det Kommunistiska Manifestet till sist såg dagens ljus i februari 1848 började en revolutionär våg svepa över Europa.

I Manifestets första kapitel, ”Borgare och proletärer”, beskriver Marx och Engels hur ”upptäckten” av Amerika och rundandet av Kap Horn 1488 samt nya marknader i exempelvis Ostindien och Kina, gav den teknologiska och industriella utvecklingen en skjuts framåt och därigenom till det revolutionära elementet i det gamla feodala samhället: borgarklassen eller kapitalisterna.

Den industriella revolutionen utvecklade transportväsendet, särskilt järnvägarna och en modern världsmarknad samt arbetarklassen. ”Dessa arbetare, som styckevis måste sälja sig själva, är en vara som varje annan handelsartikel och därför på samma sätt utsatta för alla konkurrensens växlingar, alla marknadens förändringar.”

Redan i kapitalismens barndom började kapitalisterna frukta arbetarklassens potentiella styrka, men samtidigt ville de att arbetarklassen skulle utkämpa de strider som krävdes för att besegra gamla feodala jordägare, absoluta monarker och rivaliserande kapitalister. Mobiliseringen av arbetare var dock farlig för kapitalistklassen eftersom kampen kunde leda till att arbetarnas egna krav kom på dagordningen.

Revolutionsåret 1848 inleddes med februarirevolution i Frankrike, som störtade Kung Louis Bonaparte och upprättade en republik. I synnerhet i Paris befann sig arbetarklassens folk i frontlinjen för denna revolution, på barrikaderna med röda flaggor i händerna.

En del av Manifestet utgör en polemik mot ett antal andra dåtida ”socialistiska” trender som i avsaknad av alternativ till den kapitalism de skarpt kritiserade formulerade utopier som fylldes med abstrakta modeller eller försök att inom kapitalismen bygga alternativa mönstersamhällen, vilka snabbt dukade under.

Marx och Engels förkastade alla dessa utopiska idéer och påtalade att med produktionen och handelns tillväxt skapar det kapitalistiska systemet också sina egna dödgrävare – arbetarklassen som ”ensamt är en verkligt revolutionär klass” och att ”den proletära rörelsen är en självmedveten oberoende rörelse av den överväldigande majoriteten”.

Arbetarklassens sociala befrielse – kapitalismens avskaffande – innebar hela mänsklighetens befrielse från klassförtryck och minoritetsstyre. 

Februarirevolutionen i Frankrike följdes av revolutionära rörelser runt om i Europa; i Polen, Italien, Österrike liksom i Tyskland där missväxt lett till massvält och hungeruppror. 

Berlin blev ett av den tyska revolutionens första centrum. År 1848 var det en av Tysklands mer utvecklade städer, med en relativt stark industrikapitalistisk klass och en arbetarklass. 

Men dåtidens Tyskland var upp­splittrat på en rad feodala stater som bromsade kapitalismens utveckling och arbetarklassens framväxt. Ännu på 1840-talet inte den centraliserade stat under kapitalistklassens kontroll som Manifestet tecknat. 

I Kommunistiska Manifestet beskriver Marx och Engels kapitalistklassen (borgarklassens) uppgång som en historisk process: ”Historien [den skrivna] om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp. Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt: förtryckare och förtryckta stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp, en kamp, som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång.”

Kapitalistklassens framväxt och uppgång ur det gamla feodala samhället koncentrerade egendom och politisk makt i ett fåtals händer i en dittills oemotsvarad skala. Nationalstaten var ett resultat av egendomens centralisering i händerna på en kapitalistklass som behöver det skydd som en centraliserad statsmakt med dess regering, byråkrati, polis och militär erbjuder. 

Eller som det heter i Manifestet: ”Den moderna statsmakten är bara ett utskott som förvaltar hela borgarklassens gemensamma affärer”. 

Med stigande oro och från sidlinjen iakttog Berlins kapitalister revolutionens fortsättning. Även om de behövde en tysk nationalstat för sina syften, såg de faran för att ”franska sjukan” skulle ta fart på tyska gator. De befann sig i en återvändsgränd. Å ena sidan kunde de inte göra sig av med feodalismen utan massornas hjälp; å andra sidan insåg de att deras egna intressen stod i direkt motsatsställning till arbetarklassens.

Det var denna motsättning som till slut ledde till den tyska revolutionens nederlag. 

Den så kallade ”konstituerande församling” som borgarna bildat och som började sammanträda våren 1848 blev bara ett diskussionsforum där få beslut fattades och ännu färre genomdrevs. 

De flesta som tog plats i den församlingen var från samhällets övre skikt. Att den ”konstituerande församlingen” dessutom hade säte i Frankfurt som då var en liten provinsstad, fjärran från dagens stora ledande finansstad, gjorde det svårt för massorna att sätta den under direkt press.

Arbetarnas intressen lyckades inte göra sig hörda, även om församlingen tog emot petitioner från arbetare som krävde bland annat minimilön, reglerad arbetstid, rätten att få bilda fackföreningar, progressiv inkomstskatt och avgiftsfria bibliotek.

När massorna reste sig på andra håll i Tyskland för att bekämpa feodalismen, stod församlingen handlingsförlamad. Den blev aldrig vad Marx och Engels menade behövdes; ett centralkommando för organiserandet av den tyska revolutionen.

Till sist kunde den gamla feodala ordningen stödd av församlingens brist på handling, kapitalisternas rädsla för en socialistisk revolution och den tyska arbetarklassens brist på erfarenheter och relativt begränsade storlek, reorganisera sig och besegra revolutionen.

De tyska kapitalistklassen lyckades aldrig själva med att ena landet. De behövde en militär ledare, Bismarck (sedemera ”järnkanslern”,) som gjorde det åt dem och mot vissa tyska kapitalisters vilja, vilket till slut ledde till upprättandet av ett tyskt kapitalistiskt monarkistiskt imperium efter det fransk-tyska kriget 1871-72.

Kommunistiska Manifestet understryker arbetarklassens behov av ett eget revolutionärt parti. Ett sådant parti ”har inga från proletariatet skilda intressen... Kommunisterna skiljer sig från de övriga proletära partierna blott därigenom, att de å ena sidan i proletariatets olika nationella strider framhäver de av nationaliteten oberoende, för hela proletariatet gemensamma intressen ... och å andra sidan att de under olika utvecklingsgrader, som kampen mellan proletariat och bourgeoisie genomgår, företräder hela rörelsens intressen”.

Marx och Engels deltog båda i den tyska revolutionen 1848 , som kommentatorer på den radikala tidningen Neue Rheinische Zeitungs sidor, och som aktiva deltagare. Engels var ledande kämpe i de väpnade resningarna som ägde rum i sydvästra Tyskland.

Kommunistiska Manifestets tio­punktsprogram distribuerades, anpassat till flygbladsform. Men många revolutionärer kom åt att läsa det först åratal efter revolutionen, då de befann sig i exil.

Lärdomarna av revolutionsåret 1848 kunde enligt Marx och Engels summeras i att arbetarklassen måste agera självständigt och ”inte för ett ögonblick tvivla på nödvändigheten av ett proletariatets oberoende organiserat parti. Det ligger i vårt intresse och är vår uppgift att göra revolutionen permanent tills dess de mer eller mindre egendomsägande klasserna har drivits bort från sin härskande ställning, tills proletariatet har erövrat statsmakten och till proletärernas förening har gått tillräckligt långt — inte bara i ett land utan i alla ledande länder i världen” (Marx och Engels till Kommunisternas Förbunds ledning år 1850).

Efter revolutionens nederlag ställdes Marx, Engels och deras meningsfränder inför rätta och blev till slut tvungna att lämna den europeiska kontinenten och bosätta sig i Storbritannien för att där fortsätta kampen för den socialistiska revolutionen och arbetarklassens politiska organisering.

Eller som det heter i Teser om Feuerbach, som Marx skrev redan 1845 och som Engels sedan lät publicera: ”Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den”. ■