Landstingskrisen på väg till kommunerna

Publicerad av Jonas Brännberg

Plats: Luleå, Åre, Örebro, Lilla Edet Tema: Vård och omsorg, Skola och barnomsorg, Bostäder, Inrikespolitik, Infrastruktur

För att tvinga fram de massiva resurstillskott som den kommunala välfärden behöver så krävs gemensam kamp. (foto: TS Eriksson / Wikimedia Commons)
För att tvinga fram de massiva resurstillskott som den kommunala välfärden behöver så krävs gemensam kamp. (foto: TS Eriksson / Wikimedia Commons)

Den ekonomiska krisen i välfärden har de senaste tio åren accelererat framförallt inom landstingsvården där en åldrande befolkning, privatiseringar och marknadsanpassningar har gjort att kostnaderna ökat betydligt snabbare än inkomsterna. Nu pekar allt på att kommunerna står inför en liknande utveckling med hot om stora nedskärningar.

När Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) frågat kommunernas ekonomichefer är minerna dystra. Nio av tio tror att kommunens ekonomi blir sämre 2019 än i år. Av dem tror 98 procent att det kommer att behövas ”effektiviseringar” i verksamheten – med andra ord nedskärningar.

Det handlar om flera faktorer som samverkar:

  • Den ekonomiska konjunkturen. Efter några år med högkonjunktur och snabbt ökande skatteinkomster när fler arbetat mer mattas troligen den svenska konjunkuren av. I världen är tillväxten fortfarande den högsta sedan finanskrisen 2008 men många orosmoln finns på himlen, kanske framförallt risken för ett Trump-initierat handelskrig. 
  • Arbetskraftbrist gör att antalet arbetade timmar inte kan öka som förr. På grund av att lönehöjningarna är så låga ökar inte skatteinkomsterna av den anledningen. Istället förlorar kommuner och landsting miljarder på skatteflykt och på sänkta skatter. Till exempel innebär den sänkta statliga bolagsskatten att många småföretagare plockar ut pengar ur bolaget som utdelning istället för lön vilket gör att kommunerna blir utan. Utan invandring hade situationen varit än värre – då hade arbetskraften minskat de närmaste åren. 
  • Kommunerna har under lång tid skjutit behoven av att rusta upp och byta ut vatten och avloppsanläggningar, skolor, badhus o s v framför sig. Nu måste dock allt mer av den infrastruktur som byggdes ut för 40-60 år sedan bytas ut. Förr kunde investeringarna finansieras utan lån men nu växer skuldberget. 2020 beräknas kommunernas investeringstakt vara dubbelt så hög som den var 2008.
  • Viktigast är kanske att behoven ökar. De stora barnkullarna under 1940-talet gör att andelen äldre i befolkningen nu ökar. Genom höga födelsetal och invandring ökar dessutom andelen barn och unga. Antalet personer i Sverige som är äldre än 85 år ökar med 44 procent de närmaste tio åren och har behov av vård och äldreomsorg. Samtidigt måste kommunerna bygga över 1 000 nya skolor och förskolor fram till 2021 när befolkningen växer. Dessutom vältrar staten över ansvar på kommunerna. Till exempel har SKL uppskattat att indragningarna 2017-2018 av den statliga assistansersättningen för många med stora funktionsnedsättningar kostat kommunerna minst 1,5 miljarder kronor.

Enligt SKL skulle det behövas 37 miljarder kronor extra till kommuner, landsting och regioner till år 2021 för att klara samma ambitionsnivå som idag med ett litet plusresultat. 

Den prognosen bygger dock på att det inte blir någon kraftig lågkonjunktur under den perioden – vilket snabbt skulle göra underskotten betydligt större.

Om kommunerna inte får mer pengar säger SKL att de nedskärningar som då krävs för att undvika underskott är på minst en procent varje år. Vissa kommuner, till exempel s-styrda Luleå, har redan lagt in sparkrav på en procent per år på alla verksamheter. 

De senaste tio åren har skillnaderna mellan olika kommuners ekonomi ökat. År 2017 klarade 70 procent av kommunerna det uppsatta målet på ett plusresultat på 2 procent av skatter och statsbidrag. Samtidigt har de senaste tio åren i genomsnitt 10 procent av kommunerna haft underskott. 

Trots ett antal år där skatteintäkterna ökat snabbt har kommunerna inte kunnat finansiera utbyggnaden av välfärden i takt med behoven själva. 

Kommunernas skulder har ökat markant. Mellan 2008 och 2016 ökade kommunkoncernerna sina investeringar med 49 procent till 116 miljarder och en stor del har finansierats med lån. 2016 var kommunernas totala låneskuld 521 miljarder, en ökning med 26 procent sedan 2012. Enligt det kommunala ”lånebolaget” Kommuninvest kommer de samlade skulderna att fördubblas till år 2024.

År 1998 hade Åre störst skulder i landet: 57 000 kronor per invånare. 2017 var maxskulden nästan fördubblad: Örebro har skulder på 105 000 kronor per invånare. Om både skulder och tillgångar räknas in är dock andra kommuner fattigast. Lilla Edet har bara nettotillgångar på 11 000 kronor per invånare. 

Om räntorna stiger, vilket kapitalistiska ekonomer internationellt önskar sig, kommer kommunernas räntekostnader att stiga snabbt. En procents höjning på 600 miljarder i skuld är 6 miljarder kronor. Många kommuner kan också få problem snabbt, eftersom den genomsnittliga bindningstiden av räntan bara är 2,5 år. 

Mycket av skulderna finns i den avgiftsfinansierade verksamheten som bostäder, vatten och avlopp samt energiproduktion. Det innebär att ökade räntekostnader snabbt skulle drabba vanligt folk och dessutom slå hårdast mot de med låga inkomster.

Hur kan kommunernas ekonomi ha försämrats så mycket? Sverige är som land rikare än någonsin. På 20 år har BNP per invånare i Sverige (trots att inflationen räknats bort) ökat med hela 150 000 kronor!

Ända sedan början av 1990-talet har en aggresiv politik förts för att minska den offentliga sektorns andel av ekonomin – medan vinsterna för kapitalister och direktörer skjutit i höjden. Kommunerna har förlorat möjligheten att beskatta företag, statens bidrag till kommunerna har minskat, både i förhållande till kommunernas hela ekonomi och i förhållande till BNP. Samtidigt har en rad uppgifter skjutits över på kommunerna, utan att de kompenserats för det.

En genomgång av kommunernas ekonomi visar att trots regeringen och vänsterpartiets prat om ”stora satsningar på välfärden” är kommunernas ekonomiska läge ytterst ansträngt. ”Om inga mer resurser än de som aviserats i Budgetpropositionen 2018 och Vårpropositionen skulle tillföras välfärden måste kostnaderna växla ned betydligt. Det skulle bland annat innebära lägre personaltäthet.” skriver SKL Ekonomirapporten, maj 2018. 

Det behövs tillskott på närmare 50 miljarder de närmaste åren bara för att upprätthålla samma nivå som idag. Det är dock inte till välfärden de stora utgiftsökningarna i budgeten hamnar. Istället har militärens budget ökat från 42 miljarder 2013 till en prognos på 58 miljarder 2020. 

Under en tid har en högkonjunktur i kombination med lånefinansiering av nya investeringar till låga räntor delvis kunnat dölja den uppseglande kommunkrisen. Med nya faktorer som allt större behov med växande befolkning och en konjunktur som stagnerar blir verkligheten uppenbar – även den kommunala välfärden behöver massiva resurstillskott för att inte behöva ta till stora nedskärningar. 

Sådana tillskott kommer inte av sig själva – varken av sittande regering eller någon annan. Det behövs ett gemensamt kommunuppror av personal, brukare, elever och föräldrar för pengarna tillbaka till skola, vård och omsorg – låt banker och storföretag betala! ■