Finanskrascher – därför socialism

Publicerad av Per-Åke Westerlund

Plats: Hamburg, Berlin, New York Tema: Världsekonomin, Historia, Böcker

 (foto: )

Allvarliga ekonomiska kriser inträffar allt oftare. Det är den mest slående slutsatsen i en ny bok, Finanskrascher, av professorn i ekonomisk historia, Lars Magnusson.

Boken är en historisk genomgång av spekulation och enorma skulder som har lett till ekonomiska bubblor. När dessa sedan har spruckit har kriserna undantagslöst fått betalas av arbetare och vanligt folk med arbetslöshet och sänkta löner.

Lars Magnusson börjar med spekulationen i tulpaner i Nederländerna 1636-39, då en enda tulpanlök kunde värderas högre än många årslöner. Han beskriver lånebubblorna när England och Frankrike skulle finansiera sina många krig på 1700-talet. Här ingick slavhandeln som en del av betalningen. I början av 1800-talet, efter slaget vid Waterloo, var den engelska statsskulden dubbelt så stor som landets BNP. Kapitalistiska ekonomer som Ricardo förespråkade – som de gör idag – åtstramning som lösning på den ekonomiska krisen.

Intressant blir det när Lars Magnusson i kapitlet Kapitalets mysterier hänvisar till Karl Marx studier av kapitalismen. Visserligen är det inte en fullvärdig genomgång av Marx analyser, men ändå ett erkännande av dennes betydelse. 

Marx rapporterade om europeisk ekonomi till New York Daily Tribune. Han förutsåg att bankkrascher i England och Skottland på 1870-talet skulle spridas till Hamburg, som var ett kommersiellt centrum för hela Tyskland. Marx menade också, vilket senare bekräftades, att Sverige skulle bli värst utsatt av krisen vid sidan av USA, England och Hamburg, på grund av landets beroende av Hamburg för export och krediter. Stadens kris löstes genom att staten tog över skulderna, likt södra Europa och Irland under krisen 2008-09.

Perioden kom att kallas ”Den långa depressionen”, som i Europa varade från 1873 till 1896. Utlösande för kraschen i Österrike och Tyskland var spekulation i järnvägar. Magnusson bekriver hur ”hundratals miljonärer blev tiggare” på bara en dag. Kraschen på aktiebörsen i Berlin var enorm, motsvarande 72 miljarder kronor i dagens värde.

I slutet av 1800-talet blev USA världens ledande industristat och finanscentrum. Landet hade en mycket större inhemsk marknad än de europeiska stormakterna. I USA beräknas perioden av stagnation ha slutat redan 1879.

Men i både Europa och USA besvarades krisen med åtstramning som sänkte efterfrågan och orsakade deflation. Det betydde att priser och investeringar sjönk, och därmed produktionen. Arbetslösheten ökade och lönerna sänktes.

Kapitalismen överlevde genom extrem ”strukturomvandling” som betalades av arbetarfamiljerna. Det lade grunden för en ny period fram till första världskriget, med allt större företag, globalisering och imperialism. Finanskapitalet dominerade, med familjer som Morgan och Rockefeller.

Även om Lars Magnusson skriver att det är närmast omöjligt att skilja ekonomi och politik avstår han från att se 1900-talets båda världskrig som konsekvenser av det ekonomiska systemet. Men att krigen inleddes med att det expanderande Tyskland utmanade de gamla stormakterna England och Frankrike visade just att krigen var en konsekvens av kapitalets konkurrens och maktkamp.

Ett viktigt kapitel ägnas åt den stora depressionen, 1930-talskrisen som inleddes med kraschen på Wall Street i slutet av oktober 1929. Uppgången under 1920-talet avslöjades som ett korthus av skulder och avbetalningar. 1931 var arbetslösheten i USA 25 procent. I Tyskland svarades krisen på ett klassiskt sätt: extrem åtstramning, vilket skapade massarbetslöshet. När arbetarpartierna inte svarade med ett socialistiskt alternativ till kapitalismen banade det så småningom vägen för nazismen. Nazisterna blev det tyska storkapitalets politiska verktyg.

I USA, och även Sverige, sades en mer expansiv politik ha lindrat krisen. Men, skriver Magnusson, ”Man ska inte överbetona betydelsen av New Deal [president Roosevelts ekonomiska politik i USA] när det gäller återhämtningen vid mitten av 1930-talet”. Uppgången gick sakta och var bräcklig. En verklig återhämtning skedde inte förrän krigsrustningarna började.

Krisen på 1930-talet fördjupades av att varje kapitalistklass försökte hitta sin egen nationella lösning. Det fanns ingen ”sista instansens långivare”, något som efterlysts av tidskriften Economists redaktör på 1800-talet, Walter Bagehot. Men inte heller USA ville spela den rollen, att ta ett övergripande globalt ansvar. Och idag upprepas detta, av Trumps paroll ”America First”.

Den nya världsordningen efter andra världskriget var tänkt att stå emot nationalismen. Garanterad av USA:s dominans, med ekonomisk överlägsenhet, dollarn, Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF). Men systemet höll bara under en unik uppgångsperiod som följde krigets förstörelse och kollapsade 1970.

Bokens uppräkning av krascher duggar allt tätare från 1980-talets slut. I oktober 1987 föll världens aktiebörser mer än någon annan gång förutom år 1929. Mexiko skakades av en djup kris och Argentina 2001.

1997 kom den så kallades Asienkrisen, som sänkte BNP i Thailand med 10,5 procent och Indonesien med 13,5 procent. IMF:s ökända räddningspaket, likt Grekland på 2010-talet, krävde enorma nedskärningar och sänkt levnadsstandard. Målet var att rädda det global kapitalet, inte offentliga finanser eller fattiga.

1998 fördjupades krisen i Ryssland, där ekonomin hade halverats efter stalinismens fall och kapitalismens återinförande. Samma år skakades världens finanssektor av kollapsen för hedgefonder som Long Term Capital Management, som räddades av USA:s regering. I början av år 2000 sprack den så kallade IT-bubblan med främst övervärderade internetbolag.

Men den stora smällen kom 2008, då konkursen för storbanken Leh­man Brothers inledde den stora recessionen. Den tidigare chefen för USA:s centralbank Federal Reserve (Fed), Alan Greenspan, tvingades senare dra slutsatsen att han hade haft ”en övertro på marknadens förmåga till självreglering”. Alla stora banker hade dragits med i lånekarusellen och de stigande bostadspriserna. Med krisen föll spekulanterna på börsen, där Dow Jones-index i New York föll med över 50 procent. ”En fjärdedel av USA:s nettoförmögenhet försvann”, skriver Magnusson.

Nu tvingades på nytt staten kliva in som räddare av kapitalet. Utan de paket som Bush och Obama lanserade skulle krisen ha blivit lika djup som på 1930-talet, konstaterar Magnusson. Utöver direkt stöd fick till exempel det stora försäkringsbolaget AIG en lånegaranti på 182 000 miljarder dollar! 

Stora statliga stödpaket till bankerna lanserades också i Tyskland (500 miljarder euro), Storbritannien (500 miljarder pund) och så vidare. Samtidigt genomfördes enorma nedskärningar i den offentliga sektorn, framför allt i södra Europa och Irland, men även i Österrike, Sverige och Danmark. De många ”stödpaketen” till Grekland var i själva verket stöd till EU:s storbanker. 

Återhämtningen efter 2008-09 har varit mycket svag och ojämn. Nya bubblor har blåsts upp, vilket bäddar för nya kriser.

Lars Magnusson skriver i bokens inledning att ”Ekonomisk vetenskap har haft svårt att analysera bubblor och krascher.” Han redovisar i ett helt kapitel ”otillräckliga teorier”, från neoklassicism till keynesianism och nivån på skulder.

Men det är just lösningar och förklaringar som är bokens svaga sida. Det är tydligt att författaren inte tror på en oreglerad kapitalism, samtidigt som han också visar att hårdare reglering inte har hjälpt. Men där tar det slut. Istället försöker han förklara de återkommande finanskriserna och bubblorna med att ”vårt psyke är grundat i djuriska drifter”, vilket ”leder till överdrifter”.

Varningarna i bokens slut är berättigade. Efter ett första samarbete mellan olika stater 2008-09 har regeringarnas nationalism ökat, samtidigt som inga nya starka regler har införts. I Trumps USA är det istället avreglering som gäller, nu senast för bankerna.

För socialister är boken en bekräftelse på att kriser är inbyggda i det kapitalistiska systemet, och att det är arbetarklassen och världens fattiga som får betala när bubblorna spricker. Det är därför vi kämpar för en demokratisk och socialistisk ekonomi, som gör slut på kapitalets diktatur. ■