Borgare och liberaler beredde vägen för Mussolini

Publicerad av Christer Bergström

Plats: Italien Tema: Historia, Arbetarkamp, Repression

Benito Mussolinis regim stod för en rad övergrepp och ett omänskligt lidande. (foto: )
Benito Mussolinis regim stod för en rad övergrepp och ett omänskligt lidande. (foto: )

För 75 år sedan, den 24 juli 1943, avsattes den italienske diktatorn Benito Mussolini. Men han störtades inte genom någon revolutionär resning, utan beslutet att han måste avgå fattades helt stillsamt av det fascistiska Stora rådet, i samverkan med den italienske kungen och borgarklassen. Mussolinis öde utgör unikt nog en lärdom för såväl arbetarklassen som borgare och dagens högerextremister.

Åren kring första världskrigets slut för snart 100 år sedan sköljde en revolutionär våg fram över hela Europa. Oktoberrevolutionens seger i Ryssland inspirerade till en hel serie revolutionära resningar  i exempelvis Finland, Tyskland, Ungern och Italien. I land efter land dränktes arbetarklassens frihetssträvanden i blod. 1919 var det, förutom i Ryssland, bara i norra Italien där industriproletariatet fortfarande inte hade besegrats.
Den italienska arbetarklassens ödestimma slog den 23 mars 1919. Den dagen bildade en knappt 36-årig man vid namn Benito Mussolini en högerextrem milis på 200 man i Milano. Denna gavs namnet Fascis Italiano di Combattimento – vilket kan översättas med Italienska spöknippets kampgrupp. Som symbol tog man Romarrikets tecken för rätten att bestraffa, ett spöknippe i vilket en bödelsyxa stuckits, en så kallad fascis (latin för ”spöknippe”). Intressant nog använder den svenska polisen fortfarande denna Fascis som sin symbol.

Mussolini hade tidigare varit medlem av det italienska socialistpartiet – han hade till och med varit redaktör för dess tidning Avanti. Men detta förändrades i och med första världskrigets utbrott 1914. Till en början deltog Italien inte i kriget, men många drogs med i den nationalistiska yran och ville gå i krig för att, som det hette, ”befria en del av Italien från Österrike”. En av dem som lät sig lockas av dessa nationalistiska toner var Mussolini. För detta uppenbara brott mot principerna om den proletära internationalismen blev Mussolini utesluten ur socialistpartiet.
Att bli utkastad på detta sätt tog Mussolini, som hade stora personliga ambitioner om en politisk karriär, mycket hårt. Nästan över en natt tvärvände han politiskt och kastade sig i tal och skrift ursinnigt över sina forna partikamrater som tillfogat honom denna förödmjukelse. ”Socialismen är en misslyckad ideologi som måste bekämpas med all kraft”, propagerade han. På rekordtid hade han övergett allt han tidigare hade trott på och var en glödande antisocialist och fullblodsnationalist.
Mussolini anmälde sig frivilligt till fronttjänstgöring när Italien 1915 gick med i kriget mot Österrike. Han hann – i likhet med Hitler – uppnå korprals grad (en av de lägsta militära graderna) innan han blev sårad och lämnade fronten.
Istället lät sig Mussolini värvas av den brittiska spionorganisationen MI5, som betalade honom 100 pund i veckan (motsvarande hisnande 70 000 kronor i dagens penningvärde) för att sprida krigspropaganda för att hålla kvar Italien i kriget på Englands sida, och – från november 1917 – antikommunistisk propaganda. MI5 försåg Mussolini med propagandaberättelser om hur hemskt allt var i det röda Ryssland, och detta hade en stark effekt på den blivande fascistledaren. 

Det var av egen djup övertygelse som Mussolini och några av hans anhängare, finansierade av italienska storgodsägare, bildade denna Fasci, som kom att följas av ett helt nätverk av likadana. De första Fasci var inget annat än några bland flera andra gäng av beväpnade ”vigilante”-grupper som mot ekonomisk ersättning från storgodsägare attackerade lantarbetare som strejkade eller ockuperade storgodsen under det revolutionära året 1919.
När den revolutionära vågen spred sig till industristäderna i norr, där arbetarorganisationerna ockuperade fabriker och organiserade generalstrejker, sattes Fasci in för att med våld ge tillbaka fabriks­ägarna makten över fabrikerna – i alla avseenden.
Som slipad skribent och propagandist, med ett stort arkiv av skräckhistorier om det röda Ryssland, blev Mussolini den naturlige ledaren för Fasci, som nu kom att kallas fascister i folkmun. 1921 konstituerades kampgrupperna till ett parti, Nationella fascistpartiet.
Ideologiskt var fascistpartiet starkt konservativt och auktoritärt, men framför allt nationalistiskt och anti-socialistiskt. Grundbulten var åsikten att ”folket” måste ”hålla ihop” i en klassallians mellan arbetare och arbetsköpare. Man ville ersätta klasskamp med enighet i så kallade ”korporationer”, där arbetare och arbetsköpare inom olika ekonomiska grenar bildade ”korporativa sammanslutningar” för ”samarbete” istället för klasskamp. I praktiken var det en fernissa för att ge arbetsköparna total makt över arbetarna och förbjuda arbetarnas självständiga organisationer. 

Liksom hos andra nationalistiska regimer var en annan grundtanke att man skulle förbättra landets ekonomi genom imperialistiska erövringar. Mussolini myntade uttrycket ”spazio vitale” – ”nödvändigt område” – som var ett begrepp för det geografiska utrymme han ansåg att Italien behövde. Han tog också upp det gamla romerska begreppet ”Mare nostrum” – ”vårt hav” – för att beteckna Medelhavet. Hans dröm var att förvandla Medelhavet till ett italienskt innanhav, helt omgivet av italienska landområden.
Första världskriget hade stått Italien dyrt. En miljon människor, tre procent av landets hela befolkning, hade blivit dödade och det fanns hundratusentals krigsinvalider. Även om Italien formellt var på de segrandes sida fanns en utbredd bitterhet över att landet inte hade tilldelats mer än en smal land­remsa av Österrikes territorium; det hade funnits förhoppningar om att man skulle få en stor del av den adriatiska kusten och en del tyska kolonier. Därför väckte fascisternas tal om utländska erövringar entusiasm hos de nationalistiskt sinnade.
Samtidigt var de borgerliga partierna och överklassen livrädda för den växande revolutionära aktiviteten i städer och på landsbygden. Det gjorde att en del av dem började finansiera Mussolinis Fasci, och det var detta som var anledningen till att de bildade en valallians med fascisterna – även om dessa ännu inte ansågs som helt ”rumsrena” av den så kallat ”bildade borgerligheten”.

Benito Mussolinis regim stod för en rad övergrepp och ett omänskligt lidande.

Benito Mussolinis regim stod för en rad övergrepp och ett omänskligt lidande.


De borgerliga krafterna
vacklade mellan oro för och avvaktande stöd till fascisterna. I juni 1921 slog polisen till mot fascisterna i staden Sarzana och dödade 14 fascister sedan dessa försökt frita några andra fascister som blivit fängslade för tidigare våldsdåd.
Men socialisternas framväxt var huvudproblemet för borgarna, och inför valet 1921 bildade liberala och konservativa partier en valallians med fascisterna, Nationella Blocket. Detta fick dock bara 19 procent av rösterna, vilket var en besvikelse för de borgerliga, då socialisterna samtidigt blev största parti.
Mussolini kom att betraktas som den ende som kunde ”rädda Italien från kommunism”. I oktober 1922 utsåg kungen honom till premiärminister. Han bildade nu en koalitionsregering bestående av liberaler och konservativa, och dessa gav Mussolini befogenhet att utfärda undantagslagar.
Med denna makt i sin hand avvecklade Mussolini hela demokratin, olagligförklarade alla politiska partier utom fascisterna, krossade med våld arbetarrörelsen och började stöpa om det italienska samhället i enlighet med de fascistiska idealen. Snart började även erövringskrigen. Det första av dessa riktades mot libyerna som kämpade för att befria sig från italienskt välde. Italien hade erövrat Libyen från Turkiet 1912, men mötte ett växande motstånd från befolkningen. I början av 1930-talet krossade italienarna allt motstånd med bombflyg och koncentrationsläger.
Nästa erövring riktade sig mot Abessinien (dagens Etiopien), det enda afrikanska land som hade lyckats förhindra att det blev koloniserat av européerna. Huvudanledningen till detta krig, som väckte bestörtning i hela världen då Abessinien var medlem av Nationernas förbund, var rent maktpolitiskt.

Även om den italienska arbetarrörelsen blev organisatoriskt krossad, vann Mussolini aldrig majoriteten av arbetarna. Det fanns en utbredd medvetenhet om att det var överklassen och de traditionella borgerliga partierna som hade påtvingat landet denna våldsregim. På den italienska landsbygden pågick under hela den fascistiska eran ett lågintensivt inbördeskrig där arbetargrupper överföll och mördade fascistiska funktionärer, medan myndigheterna slog tillbaka så gott de kunde.
I mitten av 1930-talet kämpade Mussolini för att stärka sin popularitet i Italien. Det fanns vid den här tiden ett öppet sår i den italienska historien, och det var de förödmjukande nederlagen landet hade lidit mot just Abessinien. På 1880-talet hade Italien skaffat sig fotfäste i Eritrea och dagens Somalia. Från Eritrea gjordes 1887 ett försök att invadera Abessinien, men vid Dogali omringade och utplånade abessinierna en italiensk arméstyrka om 500 man, vilket fick ett snabbt slut på invasionen.
Åtta år senare gjorde italienarna ett nytt försök, nu med en mycket större styrka, 15 000 man. Vid staden Adwa upprepades nederlaget vid Dogali, men i mångdubbelt större omfattning: 7 000 italienska soldater dödades och 3 000 togs tillfånga, bland dem befälhavaren Albertone. Av de knappt 5 000 man som undkom förintelsen i en panikartad flykt var 1 500 sårade. Under sin vilda flykt kastade italienarna ifrån sig större delen av sin utrustning. Elvatusen gevär erövrades av abessinierna. Italien tvingades till ett svidande fredsavtal som innebar att man erkände Abessinien som en fri och självständig stat. 

Att Italien som enda europeisk nation hade besegrats av ett afrikanskt land var i detta rasismens tidevarv något av ett nationellt trauma. Det var för att reparera detta och vinna egen popularitet i landet som Mussolini 1935 lät invadera Abessinien med den modernaste utrustningen i den italienska krigsmakten. Tack vare sitt bombflyg, som fällde hundratals ton giftgas över abessinska städer, byar och trupper, kunde italienarna erövra och ockupera Abessinien. Hämnden på det abessinska folket blev fruktansvärd. Man räknar med att 760 000 människor blev dödade, många av dem i koncentrationsläger som i stort sett var dödsläger, under den italienska ockupationen fram till 1941.
Men kriget mot Abessinien blev inte den långvariga publiksuccé som Mussolini hade hoppats på. Baksidan, från det italienska samhällets eget perspektiv, var dels att det tvingade staten att tredubbla sina militära utgifter, vilket skedde på bekostnad av privat konsumtion och en ökad statlig skuldsättning. En annan indirekt följd av Abessinienkriget (bland mycket annat) var den bland italienarna mycket impopulära pakten med Tyskland.
Under Hitlers första tid vid makten (från 1933) hade han legat i konflikt med Italien om Österrike – ett land som båda diktatorer ville ha, helt eller delvis. Denna konflikt löstes genom bildandet av den tysk-italienska militärpakten (Berlin-Rom-axeln) 1936 – som var en följd av Storbritanniens och Frankrikes hårda kritik av Italien för kriget i Abessinien. Alliansen med det hatade Tyskland – Italiens fiende i första världskriget – var något italienarna aldrig skulle förlåta Mussolini för. 

När Hitler inledde andra världskriget i september 1939 var Italien långt ifrån rustat för att gå i krig. Mussolini avvaktade också, men i juni 1940 – när Frankrike var på fallrepet genom tyskarnas blixtkrig – förklarade han helt plötsligt krig mot Frankrike.
Mussolinis syfte var att lägga beslag på hela Medelhavsområdet, men han lyckades inte åstadkomma särskilt mycket. Det dröjde ända till september 1940 innan den italienska armén i Libyen påbörjade sin planerade invasion av det brittisk-kontrollerade Egypten. Italienarna erövrade ett glesbefolkat gränsområde i västra Egypten och stannade sedan.
Besviken över det lilla som hade uträttats i Nordafrika vände sig Mussolini mot Balkanhalvön. Han kontrollerade efter en kupp redan Albanien, och den 28 oktober 1940 lät han utan någon speciell förevändning en stor italiensk armé anfalla Albaniens södra grannland Grekland. Men grekerna gick till rasande motanfall. Trots att italienarna var överlägsna i fråga om både vapen och antal, kunde de starkt motiverade grekerna kasta ut italienarna ur sitt land på ganska kort tid.
I Nordafrika 1941 blev hundratusen italienska arbetare i uniform hellre tillfångatagna av britterna än att riskera livet för den fascistiska diktatorns ambitioner. Längre söderut slutade ett annat av Mussolinis äventyr i en katastrof. I februari 1941 erövrade britterna och deras allierade Italienska Somaliland, och under de två följande månaderna förlorade italienarna allt territorium i Östafrika. Detta gjorde slut på sex år av brutal italiensk ockupation av Abessinien. 

Större delen av den italienska befolkningen befriades från fascism och tysk ockupation av de kommunistiska partisanerna i april 1945. Efteråt beordrade Stalin kommunisterna att återlämna makten till borgarklassen för att blidka kapitaliststaterna.

Större delen av den italienska befolkningen befriades från fascism och tysk ockupation av de kommunistiska partisanerna i april 1945. Efteråt beordrade Stalin kommunisterna att återlämna makten till borgarklassen för att blidka kapitaliststaterna.


Mussolini grävde sig
allt djupare ned i gropen när han på hösten 1941 skickade italienska trupper för att stödja Hitlers invasion av Sovjetunionen. Detta ledde till att en hel italiensk armé blev utplånad av Röda armén i januari 1943.
Den 5 mars 1943 slog Mussolinis ödestimma. Den dagen gick arbetarna på FIAT-verken i Mirafiori i Turin ut i strejk. Deras krav var att den så kallade 192-timmars-bonus som regimen gav arbetare som blivit hemlösa genom brittiska bombningar skulle utdelas till alla. Det var inte så konstigt – den genomsnittliga energiintag i Italien hade gått ned från 2 700 kalorier 1938 till 2 000 kalorier 1943. Strejken spred sig som en löpeld i industristäderna i norra Milano, och inom en vecka deltog 100 000 arbetare i de illegala arbetsnedläggelserna.
Fascistregimen svarade genom att arrestera hundratals arbetare, men lyckades inte knäcka strejken. Till slut gick de med på arbetarnas krav. Genom denna seger för arbetarkampen spred sig en ny våg av arbetarmotstånd mot regimen och kapitalistklassen.
För borgarklassen stod det klart att de hade satsat på fel häst. I juli 1943 – ett par veckor efter den brittisk-amerikanska landstigningen på Sicilien – avsattes Mussolini av det fascistiska ”Stora rådet”. Den stukade diktatorn fördes till tyskkontrollerat område i Italien genom en snabb tysk insats, men nedräkningen för Mussolini hade börjat.
Det som hade startat i Milano i mars 1943 spred sig som en löpeld. Snart hade hundratusentals kommunister tagit till vapen och befriade stora områden på landsbygden från fascistisk kontroll.
Den 27 april 1945 blev Mussolini infångad av sina ärkefiender – de kommunistiska partisanerna, som nästa dag lät avrätta honom. Liket av den avskydde diktatorn hängdes i fötterna vid en bensinstation i Milano.  

Men de liberaler och konservativa som fört honom till makten satt i orubbat bo och förebråddes aldrig för det lidande de dragit över folken i Italien och många andra länder. Kommunistpartiet, däremot, som befriade landet från skräckväldet, och under en period i slutet av kriget var de faktiska makthavarna, hamnade i självpåtagen isolering. Det blev en ofullbordad revolution när kommunistpartiet följde Stalins råd om att återlämna makten till borgarklassen.
De problem som dagens Italien brottas med är ett arv från denna ofullbordade revolution. Återigen har den italienska borgarklassen börjat blicka mot Mussolinis politiska efterföljare.

Christer Bergström är historiker som har skrivit 28 böcker om andra världskriget.