Världskapitalismen står inför en oemotsvarad kris

Publicerad av Chinaworker.info

Tema: Världsekonomin

Utöver handelskrig och skakig börsmarknad är den växande klasskampen ett stort problem för diktatorn Xi Jinping (foto Kremlin, CC BY 4.0). (foto: Kremlin (CC BY 4.0))
Utöver handelskrig och skakig börsmarknad är den växande klasskampen ett stort problem för diktatorn Xi Jinping (foto Kremlin, CC BY 4.0). (foto: Kremlin (CC BY 4.0))

Xi Jinping blev i mars krönt till Kinas ledare för resten av sitt liv. Det var ett historiskt ögonblick som utmärkte ett oemotsvarat grepp om kontrollen över KKP-staten (Kinas ”kommunistiska” parti). Sedan dess har det inte gått så bra. Den 6 juli startade det sedan länge fruktade handelskriget mellan USA och Kina, världens två största ekonomier. Kinas handelsminister kallade det för ”det största handelskriget i den ekonomiska historien”. Det är ett något överdrivet uttalande – för tillfället. Men en eskalering av denna öga-för-öga-konflikt verkar nu allt mer trolig.

Ett handelskrig av denna sort har inte utkämpats tidigare i dagens globaliserade kapitalistiska ekonomi. Kapitalisterna vet själva inte vad effekterna kan bli av att störa de globala distributionskedjorna. Av de initiala 34 miljarder dollar i kinesiska exportvaror som Trumps tullar riktade in sig mot den 6 juli produceras varor till ett värde av 20 miljarder dollar av utländska företag i Kina, inklusive USA-ägda företag, enligt Kinas Gao Feng, talesperson för det kinesiska handelsministeriet.
Den internationella framtidsutsikten har därför mörknat avsevärt de senaste månaderna. Donald Trumps handelskrig har ökat spänningarna mellan USA och alla stora ekonomiska makter, inte bara Kina. Dock är Kina huvudmålet. Trump har hittills infört tullar på produkter värda 100 miljarder dollar globalt, men har hotat med ytterligare tullar till ett värde på 800 miljarder dollar. Kinas andel av detta är över hälften.
Ekonomer varnar för allvarliga följdverkningar för den globala ekonomin om konflikten inte hindras, men det finns en växande pessimism om detta. Medan ett avtal skulle kunna nås mellan USA och Kina för att undvika ytterligare eskaleringar skulle ett sådant avtal inte bli långvarigt. Det är lika möjligt att konflikten kan pågå i flera år. 

Martin Wolf, ekonomisk ledarkommentator på Financial Times, säger att Trump är inblandad i ett ”krig mot den liberala världsordningen” som i huvudsak har byggts upp av USA i över 70 år. Trump har till och med hotat att dra sig ur Världshandelsorganisationen (WTO) om ”de inte behandlar oss på rätt sätt”. Handelskrigspolicyn från den amerikanska regeringen, en skarp omsvängning från sin efterkrigsroll, innebär att vi befinner oss i en historisk vändpunkt för global kapitalism.
Den här vändningen är inte bara eller i huvudsak på grund av Trumps personlighet. Den kapitalistiska krisen som påbörjades 2008 gav jordskalvseffekter. De politiska och ekonomiska processerna bakom den snabba kapitalistiska globaliseringen de föregående tre årtiondena har nu delvist vänt om. Kapitalistklassen i varje land går mot en protektionistisk politik, samtidigt som de hyllar den fria marknaden och globaliseringen.
Enligt en IMF-rapport från 2017 [IMF, internationella valutafonden] har världens globala varu- och servicehandel bara ökat med 3 procent sedan 2012, mindre än hälften av den genomsnittliga tillväxten för de föregående tre årtiondena. För utländska direktinvesteringar (FDI) ser vi en nedgång. Den globala FDI:n föll med 23 procent år 2017, från 1,87 biljoner dollar till 1,43 biljoner dollar, enligt FN:s handels- och utvecklingskonferens.
Yuanens (Kinas valuta) och kinesiska aktiers tvära nedgång de senaste veckorna är tydliga varningssignaler på att den kinesiska ekonomin bromsar in igen. Investeringar och konsumenternas köpkraft – de två motorerna i BNP:n – har båda sett sin tillväxttakt sjunka skarpt under det andra kvartalet. 

Huvudfaktorn bakom denna nedgång och den panikslagna börsmarknaden är kreditåtstramningen som regeringens årslånga nedslag mot skuggbanker och finansiellt risktagande har fört med sig. Handelskonflikterna med Trump är en mindre faktor, men en faktor som kan öka i betydelse de kommande månaderna.
Regeringens kampanj för tillbakabetalning av lån genom försäljning av tillgångar, vilken syftar till att undvika en potentiell regimhotande finanskris, har lett till en skarp reducering av investeringstillväxten då företagens tillgång till krediter skärs av. De verkligt dåliga nyheterna här är att det understryker just hur beroende den kinesiska ekonomin har blivit av skulder.
Gary Lui, vd för det Shanghai-baserade China Financial Reform Institute, sa till New York Times att kreditåtstramningen har varit kännbar under våren: ”Det är väldigt illa, och vi ser inte bara att små- och medelstora företag blir bankrutta/går i konkurs, utan även att stora företag blir det”. 

I juni sjönk börsen till sin lägsta nivå sedan januari 2016. 2 biljoner dollar har utraderats från börsens värde under första halvåret av 2018, vilket gör Kinas börsmarknad till världens näst sämsta i år efter Argentinas. Detta är ännu inte på 2015 års nivå när Kinas börsmarknad förlorade 5 biljoner dollar, vilket motsvarade hälften av börsvärdet.
Wall Street Journals Shen Hong poängterade att en viktig skillnad mellan dagens nedåtriktade marknad och den år 2015 är att denna gången verkar utförsäljningen av aktier vara driven av stora institutioner snarare än Kinas armé av små börsmarknadsinvesterare.
– Ekonomin var i bättre skick år 2015 och börsmarknaden hade samlat ihop sig länge innan kraschen. Det var dessutom inget handelskrig då, sa Amy Lin från Capital Securities.

Samtidigt har arbetare i Kina anordnat ett antal djärva och samordnade och samtidiga strejker i flera provinser inom bygg-, transport- och servicesektorerna. Stora protester från veteraner inom armén i flera provinser i maj och juni tvingade regeringen att hålla krismöten i slutet av juni för att påskynda åtgärderna att få ett slut på protesterna och ge några köttben åt sitt nya departement för militärveteraner.
Uppgången i klasskampen är ett annat stort problem för Xi Jinpings regim, trots att arbetarna anmärkningsvärt nog undviker politiska paroller. Medan Kinas ekonomi bromsar in har många arbetsgrupper nått en brytpunkt då deras löner och arbetsförhållanden har förvärrats de senaste åren.
Denna utveckling sätter Xi’s upphöjning till enväldig härskare i perspektiv. Uppenbarligen har det nästan enhälliga beslutet under mars månads National Peoples Congress inte gett presidenten enväldigt styre över börsmarknaden eller kapitalistiska handelssystem, eller över klasskampen. Händelserna som nu utvecklar sig visar begränsningarna i Xi’s ”oemotsvarade” makt. Hans regim pressas från alla håll, på hemmaplan och utomlands, vilken kommer tvinga fram en väldigt skör balans för att inte utlösa än större kriser.  

Den fallande yuanen, som förlorade 3,3 procent mot dollarn i juni – ett rekordfall under en månad – och som har minskat med 6 procent sedan i mars, är en del av en bredare global trend då ”tillväxtmarknader” från Turkiet till Brasilien känner påverkan av ränteökningen från USA:s centralbank. Effekten av detta blir att kreditförhållandena världen runt skärps. Kapital flödar tillbaka till tillgångar i USA-dollar, vilket också stärker den amerikanska valutan. Länder och företag som har lånat i dollar, ett billigt alternativ det senaste årtiondet, ställs nu inför större skuldkostnader.
Den kinesiska regeringen kan välkomna yuanens nedgång som ännu är måttlig, men som fortfarande är den mest markanta sedan minikrisen 2015. Detta kan vara en extra hävstång mot Trump – en varning om att ytterligare amerikanska handelssanktioner kan pressa Beijing in i en större devalvering.
Men medan regimen kan vinna några förhandlingsfördelar från en begränsad ”taktisk devalvering” skulle en mer omfattande devalvering kunna skapa enorma problem för den kinesiska ekonomin. Det skulle troligen sätta igång ett bredare globalt valutakrig där ekonomier med täta band till Kina (som Sydkorea, Australien, Japan och Taiwan) också skulle känna trycket att försvaga sina valutor och utlösa en potentiell ”kapplöpning mot botten”.

En svagare yuan skulle kunna slå tillbaka mot Kina genom att det återigen blir massiv kapitalflykt, som hände 2015 när hela 1 biljon dollar lämnade landet. Bland annat skulle kapitalflykt förvärra kreditåtstramningen mot kinesiska företag. Det gör det svårare och mer kostsamt för centralbanken att använda penningstimulans (att öka pengatillgången och krediterna) för att förhindra ett drastiskt fall i BNP-tillväxten (en buklandning).
Regeringen har redan vänt om vad gäller Xi’s tre år långa nedslag mot skuggbanker och finansrisker på grund av kreditåtstramningen detta har skapat.
Kinas folkbank har tvingats skifta från att strama åt krediter till att lösgöra greppet. Denna skiftning kan bli mer uttalad de kommande månaderna med en möjlig återgång till fullständig ”pump-priming” [ett sätt att stimulera ekonomin via bland annat billig tillgång på pengar], nya stimulanser och infrastruktursatsningar för att stödja ekonomisk tillväxt. Detta kommer såklart ytterligare förvärra Kinas skuldansamling, vilken är unik i världshistorien och gav upphov till det ekonomiska tillslaget från första början. Regeringen kommer troligen att dölja varje sådan skiftning i sin politik genom manipulerade data och sträng kontroll över pressen, för att visa att politiken är ”konsekvent”.

Företaget ZTE var en gång en symbol för Kinas teknologiska storhet, men dess beroende av USA-tillverkade delar har lett till ett förödmjukande ”räddningsavtal” (foto Kārlis Dambrāns / Flickr CC).

Företaget ZTE var en gång en symbol för Kinas teknologiska storhet, men dess beroende av USA-tillverkade delar har lett till ett förödmjukande ”räddningsavtal” (foto Kārlis Dambrāns / Flickr CC).

Censuren ökar också över andra delar av den ekonomiska politiken. Propagandaministeriet upprätthåller en sträng kontroll över media om handelskrigsrapporter, som läckta censurinstruktioner från den 29 juni visade (publicerat i den USA-baserade China Digital Times). Under förbudet kan kinesiska media inte direkt rapportera några uttalanden från Trump eller hans tjänstemän.
Till exempel får media inte längre nämna regeringens planer på ”Made in China 2025”-modernisering av industrin. Följaktligen har det inte nämnts sedan den 5 juni, då nyhetsbyrån Xinhua innan hade 140 rapporter om detta de första fem månaderna av 2018. Den statliga median har också på ett liknande sätt ilsknat till för de ”överdrivna” rapporterna, med uttalanden om att ”USA är rädda” och ”Kina är det främsta landet i världen”.

Ett annat exempel är företaget ZTE, som en gång i tiden hölls upp som en symbol för Kinas teknologiska storhet. Företagets stora beroende av USA-tillverkade delar har lett till ett förödmjukande ”räddningsavtal” som fortfarande möter motstånd från den antikinesiska kören i den amerikanska kongressen. ZTE-avtalet påminner om ojämlika avtal från kolonialeran och är inte förvånande också ett starkt censurerat ämne i Kina.
Statlig medias tonskifte representerar en betydande (men såklart outtalad) politisk U-sväng av regeringen. Xi Jinping övergav demonstrativt Deng Xiapings mantra om att ”dölja vår förmåga och bida vår tid” till fördel för nationalistiska slag på bröstet. Detta har varit en viktig komponent av Xi-ismen, vilket har blåst upp till gigantiska proportioner av en regim-tillverkad personlighetskult. Utan tvekan finns det många i Kinas härskande elit som nu säger att Deng hade en poäng.
Xi själv känner nu trycket om att för mycket nationalism är en tvångströja på hans förmåga att kliva tillbaka eller göra avtal med USA. Detta kan också underminera hans position om han ses som svag.  

Motsättningarna blir allt fler för den kinesiska regimen, vilken lider av en överdriven tro på styrkan i sina statskapitalistiska ekonomiska interventioner kombinerat med auktoritär kontroll och en ”stark ledare”.
Världskapitalismen som system står inför en oemotsvarad kris och tumult i internationella relationer. Trump är bara ett symptom på denna kris. Bara arbetarklassen i Kina och globalt som baserar sig på ett program med genuin socialism och internationell arbetarklassolidaritet kan styra mänskligheten ur denna kris.