Irans ekonomi nära kollaps

Publicerad av P. Daryaban

Plats: iran Tema: Världsekonomin, Arbetarkamp

Massprotester mot regimens korruption och högerpolitik samt stundande ekonomisk kollaps skakar regimen i Iran. (foto: )
Massprotester mot regimens korruption och högerpolitik samt stundande ekonomisk kollaps skakar regimen i Iran.

Vecka för vecka gör den akuta ekonomiska krisen i Iran att allt fler sociala grupper förs in i konfrontationer med regimen.

För sex månader sedan var fattiga, arbetslösa och desillusionerade ungdomar i tiotal småstäder aktiva i oemotsvarade – men inte oväntade – protester. Gatuprotester, strejker, protestmöten och strejkvaktskedjor, med industriarbetare, fattiga bönder, kvinnor och sufier pågick utan avbrott och utan att regimen kunde inte föra fram en lösning.
Vidare har rapporter om korruption och misskötsel uppdagats allt mer på sociala media, vilket har eldat på folkets ilska.
Med den kommande varma perioden kommer miljöproblem – särskilt bristen på vatten – att påverka stora delar av landet. Den senaste utvecklingen har varit protester i Khorramshahr, en stad i det till största delen arab-befolkade Khuzestan-provinsen. Den flera veckor långa bristen på rent vatten i staden ledde till blodiga sammandrabbningar mellan lokalbefolkningen och säkerhetsstyrkor. Solidaritetsmanifestationer hölls i närliggande städer. Regimen har slösat miljardtals dollar i sin rivalitet med andra länder i regionen och i sitt avvecklade kärnkraftsprogram, och ställs nu inför en kris som i flera år har vuxit sig större genom försummning och korruption. 

Att USA drog sig ur 2015 års kärnkraftsavtal och deklarerade att de skulle straffa Iran med de ”starkaste sanktionerna i historien” har intensifierat situationen. Rouhani-administrationen, som skrytsamt introducerade kärnkraftsavtalet som ”en nyckel till alla lås”, fick plötsligt mattan ryckt under sina fötter.
Den 22 juli gick Rouhani till hårt angrepp mot Trump och USA för detta, vilket Trump svarade direkt i en tweet: ”Hota aldrig någonsin USA igen, annars kommer ni få lida konsekvenser som få genom historien lidit förut. Vi är inte längre ett land som står för era galna ord om våld och död. Var på er vakt!”. Detta kommer ytterligare att öka spänningarna i världsrelationerna.
Klasskonfrontationerna i Iran har nått en ny höjdpunkt. Även om den iranska arbetarklassen alltid har lidit av fattigdom, otrygga jobb och förnedring samt nekats rätten till att bilda sina egna självständiga organisationer, är förhållandena nu mer outhärdliga än någonsin. Till och med i gas- och oljesektorerna, där arbetare tidigare hade höga löner, har situationen förändrats där nu tillfälliga anställningar, försenade löneutbetalningar och massavskedanden är vanligt förekommande.
Den 25 juni gick handelsmän i Tehrans två köpcentrum ut i strejk och många intog gatorna för att visa sitt missnöje med de stegrande priserna och den minskade köpkraften hos folket, vilket har fört in landet i en djup recession. Den växande krisen har skadat inte bara arbetarklassen, utan också småborgerligheten och den lägre medelklassen.
Mitt i folkets ilska mot regimens plundring och korruption har Rouhani-administrationen försökt frikänna sig själva från anklagelserna. De publicerade en lista på mottagarna av de statliga subventionerna av utländsk valuta som används för import. Dessa företag har vanligtvis bra kontakt med korrupta tjänstemän eller är till och med grundade av tjänstemän som själva har tillgång till ekonomiska resurser och handelshemligheter.
Det verkar som att dessa företag är de enda som har gynnats av denna kaotiska marknad. 

Efter 1979 års revolution förintades storborgerligheten i Iran. Medlemmar av den klassen som enades runt monarkin förlorade sin sociala makt och deras egendomar konfiskerades och förstatligades. Efter slutet på Iran-Irak-kriget 1988 fann kapitalistklassen ett nytt momentum med den tidigare presidenten Ali Akbar Hashemi-Rafsanjanis ”utvecklingsplaner”.
Även om industrialiseringsprojekten till stor del misslyckades och många industriområden aldrig byggdes klart startade kapitalet en enorm ackumulering. Dessa nya storkapitalister samarbetade med regimens tjänstemän, banker och byråkrati. Om vi tittar på bolagsstyrelserna för både privat och halv-statliga företag ser vi hur en uppsjö av tidigare byråkrater, teknokrater, militärofficerare, parlamentsledamöter och ministrar har intagit nyckelpositioner och tjänar storkovan på detta. Genom åren har de främst investerat i bostadsprojekt och import/export. 

Irans Islamiska revolutionsgarde (IRGC), som fungerar som ett enormt militär-ekonomiskt komplex, är själva grogrunden till storkapitalisterna som börjar som handledare i företag kopplade till IRGC och sedan blir privata kapitalister. Precis som hela regimen återspeglar IRGC motsättningarna mellan att agera som den traditionella kapitalistklassen och som ett gäng plundrare som inte bryr sig om systemets framtid. Regimen finner sig allt mer vid ett vägskäl: koppla sin kapitalism till världskapitalismen eller vara en parasitär ö som lever på gas- och oljeresurser.
Då den ekonomiska krisen skapar en nedgång i efterfrågan har kapitalisterna skiftat från bostadsprojekt till spekulation i exempelvis guld och utländsk valutahandel. De senaste månaderna har regeringen försökt kanalisera detta till produktiva aktiviteter genom att sänka räntenivåerna något, men det har varit helt misslyckat.
Regeringen började sälja över sju miljoner guldmynt i förväg som ska produceras de kommande två åren i syfte att samla ihop dessa enorma likvida tillgångar. Nu har regeringen sänkt skatten på aktietransaktioner från 0,5 procent till 0,1 procent. Enligt nyhetsbyråer har blott 50 individer köpt fem procent av guldmynten. En spekulant köpte 244 000 guldmynt (vilket är värt omkring 86 miljoner dollar). En ekonom berättade att 500-600 biljoner rialer (60-70 miljarder dollar) redan har ”neutraliserats”. Naturligtvis har pengarna som tagits från cirkulationen inte använts i produktionen, utan har istället använts till guld, bilar och fastigheter. 

Det enda sättet att lätta på krisen på en kapitalistisk grundval är att släppa lös detta enorma lager av pengar och investera det i produktionen – fast det kommer inte att minska arbetarklassens lidande. Men det har den bonapartiskiska regimen inte lyckats göra. Dess ambitiösa utrikespolitik och dess bittra tävlan med rivaliserande regimer i regionen ger inte någon långsiktig försäkran till kapitalisterna om lönsamheten i några produktiva investeringar. Instabiliteten har avskräckt kapitalister från att investera.
Olika grupperingar av finanskapitalet, såväl militära som civila, kontrollerar den iranska ekonomin via sina banker, investeringsbolag, pensionsfonder med mera. Finans­kapitalet har kunnat ta ut vinster genom spekulation, även under åren då ekonomin nästan var isolerad från resten av världen. Men med extrem fattigdom och att arbetarklassen förlorar sin köpkraft kan kapitalet bara fortsätta göra vinster genom export och att hitta nya marknader utomlands.

De kommande månaderna kommer att bli ödesdigra för Iran. Regimen är inte förmögen att organisera samhället för att hantera USA:s sanktioner eftersom folket anser att regimen är en korrupt exploatör. Den iranska kapitalismen kan inte överleva som en isolerad ö, och det är dessutom inte så lätt för regimen att byta spår och ändra sin retorik från närmande till väst till nationalism och isolering. Det skulle kunna möta en politisk jordbävning då antalet massrörelser växer, även om de är oorganiserade.
En stormig period har inletts, och en nyckelfråga är hur ett revolutionärt, progressivt alternativ kan organisera den växande rörelsen, och särskilt vilket program det anammar. Rivaliserande sektioner av kapitalister, pro-imperialister och imperialist-uppbackade oppositionsstyrkor kommer att försöka utnyttja regimens svaghet för sina egna ändamål, vilket är anledningen till att det är så viktigt att den framväxande arbetarrörelsen har sina egna oberoende antikapitalistiska och socialistiska program.
En nyckelutmaning som revolutionära marxister måste lösa är hur ett revolutionärt parti kan bildas under de förtryckande förhållanden som råder och förbereda sig för de stormiga händelserna som tydligt är i görningen.