Om en vardag mellan sorg och hopp

Publicerad av Vilgot Karlsson

Tema: Böcker

 (foto: )
(foto: )

Jacqueline Woodsons Brun flicka drömmer är en självbiografisk bok utgiven 2014 på engelska och 2018 på svenska (översättning: Athena Farrokhzad). Woodson tilldelades litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne (ALMA) tidigare i år med motivationen att hon ”låter oss möta unga människor som kämpar för att hantera sin utsatthet och finna en plats där tillvaron kan få fäste” samt att hon ”fångar en unik poetisk ton i en vardag som delas mellan sorg och hopp”.

Brun flicka drömmer handlar om Woodsons uppväxt på 1960-talet i den amerikanska södern och i Brooklyn, New York. Boken består av fem delar och har en någorlunda kronologisk struktur, där varje del behandlar några år av författarens barndom. Det som skiljer denna bok från andra biografier är att den är helt skriven på vers. Detta skapar en känsla av subjektivitet. Woodson redogör för läsaren att denna bok inte bara är en uppställning av historiska fakta, utan en samling minnesbilder och sinnesintryck. 

Woodson börjar med att berätta om sin släkt, bland annat om hennes farfars farfar som föddes som en fri man i Ohio 1831 och slogs i ett ”färgat kompani” under inbördeskriget.
År 1963, 100 år efter Abraham Lincolns emancipationsproklamation (första steget i avskaffandet av det amerikanska slaveriet) föds Jacqueline Woodson i Columbus, Ohio. Familjen är bosatt där, men mamma Mary Ann tar ofta med sig barnen till sina föräldrar i Greenville, South Carolina.
På väg söderut får barnen lära sig att de ska sitta längst bak i bussen, tysta och rakryggade. De vet inte varför, men litar på sin stränga mamma och lyder henne. Det är inte längre lag på att svarta människor måste sitta längst bak, men Mary Ann vill inte dra till sig uppmärksamhet eller bli anklagad för att vara medborgarrättsaktivist.  

Efter att föräldrarna skiljer sig får Woodson-barnen bo permanent hos mormor och morfar i Greenville. Där vägrar segregationen dö ut, trots slutet på Jim Crow-eran. Men det finns motstånd. Det beskrivs hur unga människor (inklusive mamman Mary Ann) deltar på protester, hennes kusin Dorothy håller kurser i passivt motstånd, och deras granne fröken Bell gör sitt hem till en hemlig möteslokal, en trygg plats att äta god mat och diskutera politik.
Samtidigt tvingas mormor Georgiana jobba som daglönare och städa vita familjers hem, och hon rätar ut barnens krulliga hår och smiskar dem om de använder kontraktioner (som ”ain’t” eller ”y’all”).  

Bokens andra del beskriver barnens uppväxt i New York, dit mamman flyttat i förväg för att skaffa sig ett jobb och en lägenhet stor nog för fyra barn.
Woodson berättar om hur hennes yngsta bror äter färg och blir blyförgiftad, hur hon skaffar sig en bästa kompis vars familj kommer från Puerto Rico, och om morbror Robert, som konverterar till Islam efter att ha suttit i fängelse. New York och Greenville är totala motsatser. New York är högljutt och kallt, men barnen växer upp bland människor från hela världen. 

I slutändan är Brun flicka drömmer en bok om att växa upp, om hur en familj kan se ut, om att lära sig om världen omkring sig. Samtidigt är det ett svar på avsaknaden av böcker av, om och för svarta flickor. 
Jag tyckte särskilt om Woodsons bildspråk som beskriver intryck från alla sinnen och användandet av populärmusik för att ge ledtrådar om när en viss berättelse utspelar sig, men också hur människorna i Jaqueline Woodsons närvaro skildras, hårt arbetande, i en ständig självklar kamp mot segregation och ekonomiska svårigheter.

Författare: Jaqueline Woodson 
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: maj 2018