Mot ett nytt Zimbabwe?

Publicerad av Liv Shange Moyo

Plats: Zimbabwe Tema: Politiska frågor

Valdeltagandet var preliminärt på 75 procent och gick lugnt till. Om det större demokratiska utrymmet lever vidare behöver det användas till att bygga ett parti som kan skapa verklig förändring. (foto: )
Valdeltagandet var preliminärt på 75 procent och gick lugnt till. Om det större demokratiska utrymmet lever vidare behöver det användas till att bygga ett parti som kan skapa verklig förändring.

Den 30 juli gick Zimbabwe till ett historiskt val, för första gången utan Robert Mugabe som kandidat. Förhoppningarna om ”ett nytt Zimbabwe” är höga. Men trots att båda huvudkandidaterna – utmanaren Nelson Chamisa från MDC-­Alliance och sittande presidenten Emmerson Mnangagwa – har gått till val på löftet om förändring, representerar ingen av dem den förändring som miljoner zimbabwier desperat behöver.

Ändå var det på sätt och vis ett ”nytt Zimbabwe” som valde till kommun, parlament och presidentposten i måndags. Röstandet förlöpte överlag lugnt, fredligt – och långsamt. Många hade slutit upp för att rösta – enligt preliminära rapporter var valdeltagandet högt, 75 procent – och vid många vallokaler köade folk i timmar för att lägga sin röst.
I november 2017 tvingade en militärkupp till slut Robert Mugabe från makten han har hållit på sedan Zimbabwes befrielse från den vita minoritetens diktatur år 1980, och som han har hållit fast vid med våld och hot sedan ZANU-PF och dess ”krigsveteraner” vägrade acceptera sitt valnederlag till Movement for Democratic Change (MDC) år 2000.
Under 2016 tände hashtaggen #ThisFlag en massrörelse för förändring som elektrifierade Zimbabwe, med stora demonstrationer och protester med krav på Mugabes avgång för första gången sedan den blodiga statsterrorn i samband med valet 2008. Under 2017 hade rörelsen slagits ned och mattats av, men inget var som förut. Fraktionsstriderna inom partiets/statens toppskikt skenade i takt med insikten att en nästa omgång massprotester hotade att svepa bort dem alla. Den relativt återhållsamma och oblodiga kuppen blev svaret.

Efter att Emmerson Mnangagwa – som varit en av Mugabes närmaste män i fyrtio år men de senaste åren blivit hans huvudmotståndare inom partiet – tog över med generalernas hjälp och krigsveteranernas stöd har han predikat ”förändring”, tolerans och demokratisering. Främst har han betonat att Zimbabwe är öppet för ”business” igen – han har till exempel lovat att kompensera de vita storjordbrukare som blev fråntagna sin mark under ZANU-PF:s landinvasioner år 2000. Ett trovärdigt val är av avgörande vikt för Mnangagwas försök att återfå stormakternas, storföretagens och finansinstitutens förtroende.
Mycket ansträngning har därför lagts ned på en ny vallag som ska motverka fusk – varje vallokal måste till exempel sätta upp ett anslag med sitt resultat för att det ska gå att oberoende kontrollera mot det sammanställda resultatet – och en ny röstlängd där folk fått registrera sig på nytt med fingeravtryck och foto (den gamla röstlängden var ökänd för att innehålla stora antal avlidna eller på andra sätt fejkade väljare). 

Oppositionen har också för första gången tillåtits att fritt kampanja i ZANU-PF:s styrkefästen på landsbygden och valkampanjandet har förlöpt i stort sett fredligt, även om oberoende valövervakare rapporterar att ZANU-PF fortsätter att utnyttja sitt grepp om makten för att pressa fram röster ur de fattiga på landsbygden, till exempel genom att dela ut matpaket och genom att byöverhuvuden i vissa fall först kampanjar för regeringspartiet och sedan tvingar alla i byn att gå och rösta.
Armén och krigsveteranerna har officiellt deklarerat att de kommer att acceptera valresultatet, oavsett utgången, även om vissa av krigsveteranernas ledare uppenbarligen har sagt det motsatta under kampanjmöten.
Röstandet gick också lugnt till. Elections Situation Room (ESR), ett zimbabwiskt nätverk av 41 oberoende organisationer som genom ett stort antal utstationerade val­övervakare bevakade valet, rapporterar ett fåtal fall av hot mot väljare och kandidater från ZANU-PF. I många fall hade ZANU-PF kampanjarbetare några hundra meter från vallokalerna som registrerade vilka som röstade.
I ett annat fall ska en representant för den lokala ”hövdingen” eller byöverhuvudet ha hotat sina undersåtar med att ZANU-PF ska släppa loss en våldsvåg om valet går till en andra omgång. Om ingen presidentkandidat får mer än 50 procent av rösterna ska en andra omgång hållas den 8 september. Det var inför sådana andra valomgångar som ZANU-PF vid valen år 2000 och 2008 tillämpade blodiga våldskampanjer för att tvinga sig kvar vid makten. 

Valresultatet förväntas senast lördag. Redan tisdag morgon hade Nelson Chamisa, MDC-Alliances kandidat, deklarerat sitt partis seger. Hur utfallet faktiskt blir är mycket svårt att bedöma. Både Mnangagwa och Chamisa, som är en 40-årig före detta studentaktivist och veteran inom MDC, har samlat tusentals till sina valmöten. Den opinionsundersökning som har genomförts gav ZANU-PF en liten ledning.
Kraften i att rädslan bröts av massrörelsen 2016 och de faktiska lättnader i förtrycket som Mnangagwa har genomfört talar för MDC, samtidigt som det implicita hotet om ett nytt militärt ingripande kastar sin skugga över valet. Media rapporterar om hur väljare på landsbygden, som länge har levt i ZANU-PF:s grepp, nu för första gången säger sig våga rösta på ett annat parti. Självaste Mugabe överraskade dagen innan valet genom att gå ut med att han skulle rösta på MDC (!).
Men MDC saknar ett tydligt program och är splittrat (Chamisa sägs ha kuppat till sig makten och ett annat ”MDC” går till val under ledning av Thokozani Khupe). Många av MDC:s tidigare väljare bland de vitare och rikare delarna av befolkningen kan också tänkas ha påverkats av Mnangagwas upprensning och löften. 

Totalt ställde 23 kandidater upp i presidentvalet. De två huvudmotståndarna har fört fram snarlika löften om förändring, investeringar och jobb. Hur de ska infria sina löften är däremot oklart. Både ZANU-PF och MDC är pro-kapitalistiska partier som är inriktade på att krypa för internationella investerare.
Hur eliten inom armén och krigsveteranerna svarar på valresultatet blir viktigt de närmaste dagarna. Men det som verkligen avgör Zimbabwes framtid blir hur massorna svarar, både nu inför hotet om ännu ett stulet val, och i perioden som följer. Om det större demokratiska utrymmet lever vidare behöver det användas till att bygga ett parti som kan skapa verklig förändring – ett demokratiskt organiserat, kämpande och massförankrat parti för en socialistisk värld.