För en kämpande hbtq+-rörelse

Publicerad av Robert Bielecki

Tema: Hbtq+

Ingen EuroPride i ett Sverige och Europa som utvisar hbtq+-flyktingar. (foto: )
Ingen EuroPride i ett Sverige och Europa som utvisar hbtq+-flyktingar. (foto: )

Nu har EuroPride dragit igång, som i år hålls i Stockholm och Göteborg mellan den 26 juli och den 19 augusti. Samtidigt som RFSL och andra organisationer ska ha och har haft seminarier och möten om hbtq+-frågor domineras ändock Pride i Sverige och resten av västvärlden av storföretagens profiterande och pink-washing av rörelsen.

För att få tillgång till Stockholm EuroPride Park och Stockholm EuroPride House, de två stora festivalområdena, behöver du punga ut med 600 kronor som vuxen. Endagsbiljetter kostar mellan 100 kronor och 300 kronor, beroende på dag och ålder. För många ungdomar och låginkomsttagare är 600 kronor en stor utgift och risken är att många hbtq+-personer blir exkluderade från att delta på ”sitt” evenemang, ett evenemang som ska handla om inkludering och vars rötter är från Stonewall-upproret 1969.

Under hela 1970-talet var Prideparaderna mer radikala och kämpande – de var mer som demonstrationer mot polisvåld och hbtq+-förtryck i solidaritet med händelserna i Stonewall och för likaberättigande. Men under 1980-talet blev rörelsen i allt större grad till en slags ”folkfest” och togs mer och mer över av storföretagsintressen, som såg en chans att profitera på rörelsen.
Överallt i Stockholm syns för närvarande regnbågsfärger i reklamen för att visa sig som vänner av rörelsen, och under EuroPride kommer högerpartier som i alla tider varit emot hbtq+-rättigheter samt försvarsmakten och polis att delta med seminarier, möten och även gå i själva paraden. Denna pinkwashing är en skymf mot Prides stolta kamphistoria, och att dessa reaktionära delar av statsapparaten tillåts delta samtidigt som de misstänkliggör, misstror och motarbetar hbtq+-rörelsen, särskilt de hbtq+-flyktingar som har flytt till Sverige på grund av repression, våld och förtryck, är inget annat än en skandal. 

I många länder är det en dödsdom att bli påkommen som något annat än tillhörande heteronormen och heterosexuell, men ofta avslås hbtq+-flyktingars ansökan då de enligt Migrationsverket ”inte har gjort sannolikt att de tillhör gruppen hbtq+-personer”. Särskilt svårt är det eftersom Migrationsverket – i och med att regeringen i princip har avskaffat asylrätten – inte längre ger uppehållstillstånd eller asyl för kategorierna ”synnerligen ömmande skäl” och ”övrigt skyddsbehövande”.
Migrationsinfo.se, som handlar om forskning och statistik om migration och integration i Sverige, beskriver utsattheten väl på sin hemsida:
”Hbtq-flyktingar kommer till Sverige för att undkomma förföljelse i sina ursprungsländer. Många vittnar om tortyr, trakasserier och sexuella övergrepp från polis och kriminalvårdare. Samkönade sexuella handlingar är direkt förbjudet enligt lag i ca 80 länder, men även andra lagar används ofta för att förfölja hbtq-personer. Till exempel kan transpersoner arresteras för att de anses bryta mot regler om moral eller allmän ordning. En hbtq-organisations material kan klassas som pornografi. Många länder har lagar mot så kallad ’propaganda’ för homosexualitet. Även i länder där det inte är staten som direkt begår förföljelsen utsätts hbtq-personer ofta för våld och trakasserier från allmänheten eller närstående, och det är svårt att få skydd från myndigheter som präglas av homo- och transfobi.”
Det finns ingen ”EuroPride” i ett Europa som reser murarna allt högre mot de som tvingas fly och som samtidigt försämrar för de inom ländernas gränser med exempelvis nedskärningar på offentlig sektor, vilket drabbar de redan mest utsatta grupperna i samhället allra hårdast. 

Rättvisepartiet Socialisterna står för att hbtq+-kampen behöver gå tillbaka till sina rötter, med radikala krav och systemkritik. Förtrycket är långt ifrån borta i Sverige. Enligt en kartläggning i Göteborgs stad har var tredje hbtq+-person upplevt diskriminering eller kränkningar på sin arbetsplats. Många döljer sin sexuella läggning eller könsidentitet i rädsla över att bli utsatt – studier visar att ungefär 50 procent av homo- och bisexuella inte är öppna med sin sexuella läggning – och särskilt utsatta är transpersoner. Dessutom visade LO-rapporten Öppenhet i arbetslivet från 2011 att de med otrygga anställningar oftare inte är öppna med sin läggning än vad personer med exempelvis tillsvidareanställning är.
Den aggressiva högerpolitiken skapar en grogrund för rasism, sexism, homofobi, flyktingfientlighet med mera. För att bli kvitt heteronorm, homofobi och diskriminering behövs det en kämpande och enad gräsrotsrörelse mot de skenande klassklyftorna och orättvisorna i samhället som kan lyfta socialistiska krav på omfördelning av samhällets resurser utifrån behoven, demokratiskt styrda av den samlade arbetarklassen, som kan bana vägen för ett socialistiskt samhälle utan klasser, könsmaktsordning, rasism, heteronorm, hederskultur och andra hierarkier.

RS/Offensiv står för:
Låt hbtq+-flyktingar stanna. Hbtq+-boende i väntan på permanenta uppehållstillstånd.
Massiv upprustning av vården och skolan: inga köer till könsbekräftande vård, psykiatri eller elevhälsa.
Inför tredje juridiskt kön och könsneutrala personnummer.
Möjlighet till fler juridiska föräldrar än två.
Kvinnors och hbtq-personers rätt till sina kroppar. Bort med sexistiska domare.
Protestera mot rasism, sexism och homofobi var än den dyker upp – förtryck får aldrig normaliseras.
Nolltolerans mot sexuella trakasserier. Trygga jobb, bra arbetsmiljö och demokratiska arbetsplatser. För kämpande fackföreningar.
Stora satsningar på kvinno-, trans- och mansjourer samt annan vård för utsatta.
Gemensam kamp mot homo- och transfobi och alla former av förtryck. Välfärd, bostad och arbete åt alla. Låt banker och storföretag betala.