Klyftorna är lika stora som för 200 år sedan

Publicerad av Per Olsson

Tema: Böcker, Sveriges ekonomi, Klassklyftor

 (foto: )

”Börjar inte inkomst- och förmögenhetsklyftorna i Sverige att påminna om ståndssamhället?”, frågar Göran Therborn, socialist och professor i sociologi, i sin nya bok Kapitalet, överheten och alla vi andra (Arkiv förlag, 2018).

Det är Göran Therborns första bok på svenska sedan 1981 och den är att varmt rekommendera. Bokens analys, faktaunderlag och argument blir till en svidande uppgörelse med nyliberalismen, det borgerliga systemskiftet och dagens finansmonopolkapitalism. Kapitalet, överheten och alla vi andra är en given läsning för alla rättvisekämpar, antikapitalister och socialister.

Sveriges moderna historia kan delas in i tiden från andra världskrigets slut (1945) fram till 1980, och tiden därefter. 

Efter andra världskrigets slut inleddes vad som brukar benämnas som den svenska kapitalismens guldålder. Det var en tid av snabb och hög ekonomisk tillväxt fram till 1970-talets mitt och en kraftig utbyggnad av välfärden. Klyftorna minskade stadigt och år 1980 var Sverige det minst ojämlika av alla kapitalistiska stater. Men sedan dess har utvecklingen gått i motsatt riktning. Det har varit en baklängesrevolution på alla områden och den ”ekonomiska ojämlikheten har nått faraoniska proportioner”. 

År 1980 tjänade en toppdirektör 9,1 gånger mer än en industriarbetare – ifjol 56 gånger mer.

Koncentrationen av förmögenheter, inkomster och makt i Sverige är som i USA eller Sydafrika.  Sverige har nu ”Västeuropas största förmögenhetskoncentration i en liten minoritets händer” och  är det land med flest dollarmiljardärer per 10 miljoner invånare.

Den svenska kapitalismen är i händerna på fyra familjer: Wallenberg (SEB, ABB, Astrazeneca,  Atlas Copco med flera storbolag), Lundberg (Industrivärlden och Handelsbanken), Persson (H&M) och Kamprad (IKEA). Alla är dynastier eller på väg att bli det, där Wallenbergimperiet har en unik maktställning. 

Jämsides med att klyftorna har ökat snabbare i Sverige än i andra länder har den generella välfärden i offentlig regi, kronan på verket i det socialdemokratiska ”folkhemsbygget”, monterats ned och sålts ut. 

Marknadens intåg, etablissemangets förening bakom högerpolitiken och det tilltagande toppstyret har skapat en jordmån för svågerpolitik, maktmissbruk, korruption och skandaler. Nyliberalismens härjningar, tillsammans med makt­elitens politiska samsyn, har även förgiftat samhällsklimatet, vilket spelat rasister och högerextremister i händerna. 

”Hur hamnade vi här, vårt samhälle som en gång stolt trodde sig vara världens minst ojämlika?”, frågar Therborn och ger svaret den nyliberala motreformationen som sedan 1980 vridit samhällsutvecklingen åt fel håll. Den nyliberala motreformationen, det borgerliga systemskiftet, ska ses mot bakgrund av att kapitalismens efterkrigsuppsving började ebba ut i mitten av 1970-talet, vilket fick kapitalisterna att inta en allt mer aggressiv och konfrontativ hållning gentemot arbetarrörelsen och välfärden.  

Kapitalisterna, understödda av högern och främst Moderaterna, gick till storms mot den välfärd och arbetsrätt som man motvilligt hade tvingats acceptera under ”guldåren” och som man nu ansåg sig inte ha ”råd” med. Dessutom såg kapitalisterna en privatiserad och avreglerad välfärd som en ny vinstrik marknad som kunde bli en ersättning för de marknadsandelar som exportindustrin förlorat. 

Som Offensiv har skildrat i flera artiklar inleddes det borgerliga systemskiftet – den nyliberala motreformationen – med S-regeringens avregleringar av finans- och kreditmarknaderna i mitten av 1980-talet. Att kranarna öppnades på vid gavel gav kraftig skjuts till det spekulativa finanskapitalets utbredning och den lånekarusell som följde slutade i en ekonomisk krasch i början av 1990-talet. Samhällsekonomin har ännu inte repat sig från den kraschen och dess svåra sociala följder. 

1990-talets kris (som följdes av en ny djup kris 2008-2009) och de svar i form av skärpt högerpolitik som gavs av först S-regeringen, som föreslog strejkförbud och lönestopp 1990, och sedan av Carl Bildts högerregering 1991-94 följt av en ny S-regering resulterade i en låglönerevolt och massiv kamp. I mitten av 1990-talet var Sverige ”ett land i revolt”, enligt Expressen. Men att kampen inte segrade, mycket till följd av fackledningarnas oförlåtliga passivitet och högerkurs, öppnade dörren till ett fördjupat systemskifte och en ”serie kapitalöppnande beslut”. 

Till det ska läggas, vilket Therborns bok i alltför liten grad berör, att det nyliberala systemskiftet i Sverige fick näring av EU-medlemskapet 1995 och historiska händelser och förlopp utanför landets gränser som kapitalets globalisering, en process som i sin tur stärktes av stalinismens kollaps 1989-93. 

Stalinismens sammanbrott och Kinas marsch mot kapitalism gav den globala kapitalismen nya marknader och nya möjligheter att pressa löner och villkor samt fick långtgående negativa effekter på medvetenhet och aktivitet.

De stalinistiska diktaturerna i Sovjet, Östeuropa och Kina var inte socialistiska stater, men uppfattades som ett alternativ till kapitalismen och som en motpol mot Västimperialismen. 

Stalinismens kollaps kastade i ett slag tillbaka medvetenheten, och tilltron till det socialistiska alternativet fick sig en allvarlig knäck. 

Inom arbetarnas fackliga och politiska organisationer ändrades styrkeförhållandena till högerns förmån när medlemsantalet krympte och många aktivister gav upp. Processen mot socialdemokratins förborgerligande accelererade och till sist blev även den svenska socialdemokratin ett av systemskiftets offer. Att S-regeringen 1997 menade ”att entreprenörskap ska löpa som en röd tråd genom hela utbildningssystemet”, ger en bild av hur långt till höger partiet hade gått. 

De dramatiska förändringarna 1989-93 och åren därefter skapade såväl en ny världsordning (eller oordning) som ett växande tomrum till vänster som ännu väntar på att fyllas av nya socialistiska arbetarpartier och demokratiska kämpande fack. 

Genom politiska beslut från både S-regeringar och renodlade högerregeringar har välfärden kapats av finanskapitalet och enorma belopp omfördelats från lönearbetarna och den offentliga sektorn till kapitalägarna och det privata. 

Skatteomläggningarna, det nya orättvisa pensionssystemet som börsintroducerade pensionerna, de ständiga sänkningarna av kapitalskatterna (skatter på utdelningar, ränteintäkter och kapitalvinster) samt avskaffande av arvs- och förmögenhetsskatten har alla bidragit till en utveckling där de rika har kunnat dra ifrån i en takt som saknar motstycke. 

Idag har landets 187 miljardärer en sammanlagd förmögenhet som motsvarar halva landets BNP. ”Inte på drygt 200 år, sedan 1810, har de privata förmögenheterna varit så stora i förhållandet till nationalinkomsten som nu” skriver Therborn slående i boken. Den svenska överklassen har dessutom en undangömd förmögenhet utomlands som uppskattas till 500 miljarder kronor, vilket motsvarar socialförsäkringens utgifter under dryga två års tid eller omkring 10 procent av nationalinkomsten. 

Myntets andra mörka sida är att andelen som lever i relativ fattigdom har ökat från 7 procent 1991 till 16 procent 2016. 

Det ”mest anmärkningsvärda är den utbredda relativa fattigdomen bland pensionärer. Andelen sextiofem-plussare med låg inkomst (mindre än 60 procent av landets medianinkomst) är högre än snittet i EU, 17 procent, var sjätte pensionär. Genomsnittet i EU är 14 procent, i Danmark och Norge 8-9 procent”. 

Tillkomsten av en ny regering 2014 ändrade inget, klyftorna har fortsatt att öka. Och de superrika har blivit både fler och rikare. 

Vad skulle kunna göras om det skedde en omfördelning i motsatt riktning – från rika till folkflertalet och den offentliga sektorn? Om man likt bokens tankeexempel låter Sveriges 187 miljardärer få behålla 100 miljoner kronor skattefritt, livet ut, och drar in resterande dryga 2 100 miljarder kronor till samhället skulle det räcka till att öka sjukvårdens resurser med uppemot en tredjedel, fördubbla anslagen till äldreomsorg, grundskola och förskola samt till en rejäl höjning av  pensionerna.

Hur denna omfördelning ska kunna bli verklighet är en fråga som Therborn lämnar öppen för debatt och diskussion, samtidigt som han understryker att det brådskar att bryta kapitalets makt, vilket kräver en revolutionär kamp och en massrörelse som är både socialistisk och internationalistisk. ■


Titel: Kapitalet, överheten och alla vi andra

Författare: Göran Therborn

Förlag: Arkiv förlag
Utgivningsår: augusti 2018

Antal sidor: 176