Hur stoppa SD-rasismen?

Publicerad av Per-Åke Westerlund

Tema: Kamp mot rasism och nazism, Inrikespolitik, Valet 2018

Det krävs gemensam klasskamp underifrån för att mota tillbaka SD och dess rasism, sexism och homofobi. (foto: Natalia Medina)
Det krävs gemensam klasskamp underifrån för att mota tillbaka SD och dess rasism, sexism och homofobi.

Det är många som med rätta oroas av att Sverigedemokraterna fick 17,6 procent, partiets bästa valresultat någonsin. För att stoppa SD krävs kamp och argument mot både rasism, sexism och högerpolitik.

SD har ökat från 5,7 procent 2010 till 12,9 i förra valet och nu 17,9 procent. Enligt Valu (SVT:s vallokalsundersökning) är SD största parti bland män och näst störst bland LO-medlemmar. I riksdagsvalet blev SD största parti i två valkretsar, Skåne norra och östra, samt Skåne västra. I 12 län från Norrbotten till Blekinge blev partiet näst störst i riksdagsvalet.
Kanske finns det några som nu tröstar sig med SD inte blev störst eller näst störst, som det såg ut i opinionsmätningarna i somras. Men det är en klen tröst. Lika lite som efter tidigare dippar i opinionen kommer SD-rasismen att försvinna eller tonas ner. Jimmie Åkessons uttalande i partiledardebatten att de som är arbetslösa och kommer från ett annat land ”inte är svenskar” och ”inte passar in i Sverige” var ett medvetet försök att trappa upp rasismen de sista dagarna.
När SVT intervjuade SD-anhängare vid en valstuga var ett tema att feminismen och metoo hade ”gått för långt”.  Jag mötte själv under valkampanjen flera personer som regelbundet utsätts för rasistiska kommentarer och påhopp från SD-anhängare på jobbet, i kollektivtrafiken och bland grannar. 

Precis som efter de två senaste valen reser det tre frågor: ”Vad beror SD:s framgångar på?”, ”Hur påverkar det svensk politik?” och ”Hur kan SD stoppas?”.
Liksom liknande partier runt om i Europa framställer sig SD som ett antiparti, i opposition mot de andra partierna. Dessa anklagas främst för ”massinvandringen”, som i sin tur sägs vara orsaken till vårdkrisen, bostadsbristen och arbetslösheten.
I tv och media försöker SD och Åkesson putsa fasaden något. De utesluter också regelbundet de SD:are som hyllat nazism. Men i sociala media släpper de alla hämningar. SD ligger bakom massor av konton som enbart hetsat mot invandring och flyktingar, i synnerhet mot muslimer.
SD har gynnats av de andra partiernas omsvängning till en flyktingpolitik på EU:s miniminivå. Stefan Löfven betonade under valkampanjen gång på gång att regeringen nu kraftigt har minskat antalet flyktingar. Samma sak med Moderaternas och andra partiers ständiga sammankoppling mellan invandring, förorter och kriminalitet. När dessa frågor helt dominerade debatten gick SD upp i ledningen i flera opinionsmätningar. 

Huvudansvaret för SD:s uppgång ligger hos socialdemokratin och de S-märkta ledningarna inom fackföreningsrörelsen. Genom att kapitulera för EU och nyliberalism har de genomfört stora nedskärningar och privatiseringar, och under de åtta åren av alliansregering 2006-2014 undvikit att ta strid. De har inte agerat mot högerpolitiken, utan själva följt denna kurs, och de har inte agerat mot rasismen.
SD har kunnat påverka både de andra högerpartierna och S, som har trott att receptet för att stoppa SD är att ta en del av partiets politik och retorik. Det här valet har på nytt bekräftat att det inte är en linje som fungerar. Liknande partier som FPÖ i Österrike och Lega i Italien har fått ökat stöd när de andra partierna närmat sig deras rasistiska linje mot flyktingar.
Anpassningen högerut hos de andra partierna gäller förutom flyktingpolitiken även pratet om ”svenskhet” och upprustningen för att ”försvara Sverige”. 

Nu är det allt fler kommentatorer på högerkanten som tror att Moderaterna och Kristdemokraterna snart kommer att inleda samarbete med SD. Det är en linje som varmt förespråkas av tidningen Dagens Industri. Bland ett skikt kapitalister finns ett förtroende för SD, särskilt sedan SD numera är starka anhängare av de privata profitörerna i välfärden.
Även Aftonbladets krönikör Wolfgang Hansson skriver efter valet att ”Svenska partiers inställning till SD [är] dödsdömd”. Han förutspår att partierna kommer att göra som i Finland, Norge och Danmark, där högerpartierna sedan längre ingår i allianser med rasistiska partier. I Norge och Finland sitter Frem­skritts­partiet respektive Sannfinländarna i regeringen, i Danmark är Dansk Folkeparti stödparti till regeringen.
En annan effekt av SD är att partiets ökade väljarstöd har gynnat andra rasister och nazister. Både NMR och Alternativ för Sverige anser att SD-väljare ”egentligen” är deras anhängare. SD:are har vid olika tillfällen samarbetat med dessa skikt, som i ”Folkets Demonstration” förra vintern. 

Det finns samtidigt en stark vilja och opinion att agera mot rasism. Att SD inte kom längre beror troligast på att många oroades av rasismen och ville stoppa partiets framväxt, samt att debatterna på slutet av valrörelsen inte lika mycket följde SD-refrängerna om invandring och förorter. SD är ett högerparti med mycket liknande politik som Moderaterna. Undersökningar visade också att SD:are ser M som näst bästa parti och att M-väljare i allt högre grad gillar SD. Det måste vara en utgångspunkt för den rörelse mot  rasism som behövs.
I kampen mot SD behöver kamp mot sexism och homofobi ha en framträdande plats. Partiets reaktionära politik, som de driver hårdast i hetsen i sociala medier, leder till en stark opinion mot dem, särskilt bland unga. Nya vågor av kamp mot rasism och sexism kommer.
Rasism, sexism och homofobi gynnar den överhet som vill fortsätta driva igenom försämringar, eftersom dess syfte är att splittra. Det bästa svaret är gemensam kamp. Särskilt klasskamp, där arbetare kämpar tillsammans mot försämringar, för högre löner och bättre villkor. Också i den akuta bostadskrisen – brist på lägenheter, höga hyror och fuskrenoveringar – behöver hyresgäster komma samman i kamp.
Fackföreningsrörelsen och hyresgäströrelsen behöver samla till kamp, inte bara ge argument. Mobiliseringar, stora samlingar, har störst effekt. De visar de verkliga styrkeförhållandena och stärker alla som vill kämpa mot rasism.
Det handlar både om klassfrågor och om direkt agerande mot rasister och nazister. När NMR skulle marschera i Göteborg förra året visste inte SD hur de skulle agera – de ville så klart inte stoppa NMR. Att marschen stoppades av 20 000 på gatorna var en stor framgång i kampen även mot SD.