Fortsatt kapitalistisk kris 10 år efter senaste kraschen

Publicerad av Per-Åke Westerlund

Tema: Världsekonomin

Lehman Brothers huvudkontor i New York, vars konkurs skakade hela det kapitalistiska systemet i grundvalarna. (foto: David Shankbone)
Lehman Brothers huvudkontor i New York, vars konkurs skakade hela det kapitalistiska systemet i grundvalarna. (foto: David Shankbone)

För 10 år sedan inleddes Den stora recessionen, den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Investmentbanken Lehman Brothers satte hela den kapitalistiska ekonomiska världsordningen i gungning. Enbart med hjälp av extrema ingripanden från centralbanker och regeringen kunde systemet hållas vid liv. 
Men i grunden innebär räddningsinsatsen mer av samma utveckling som har skapat krisen – en parasitär spekulationsekonomi med växande enorma skulder och klyftor. Oron för nya kriser förstärks av krisens politiska effekter, den nationalism och protektionism som symboliseras av Trump.

Lehman Brothers var USA:s fjärde största investmentbank, grundad redan 1840. 2008 hade Lehman skulder som var 35 gånger större än dess tillgångar. De uppfinningsrika säkerheter (derivat, swaps och så vidare) som användes framför allt till huslån visade sig vara värdelösa. President Bush, som var på väg att avgå, och Ben Bernanke, chef för centralbanken Federal Reserve (Fed), ville statuera ett exempel och accepterade att Lehmans kris ledde till USA:s dittills största konkurs.
Men effekterna blev mycket större än de hade förutsett. ”Marknaderna” rasade i hela världen. Dow Jones index på aktiebörsen i New York halverades, från 14 000 punkter till 6 600. 9 miljoner familjer, mer än var tionde husägare, vräktes från sina bostäder i USA. 8 miljoner blev arbetslösa.
Första kvartalet 2009 krympte de ledande ekonomierna dramatiskt – Tyskland med 14,4 procent, Japan med 15,2 och i Sverige med 9 procent. Island och Lettland hörde till de länder som drabbades hårdast.
Inom EU sattes Grekland i värsta möjliga svältkur, med enorma sociala konsekvenser för befolkningen. Idag är Greklands ekonomi 45 procent mindre än 2008, och över 20 procent är registrerade arbetslösa. 

Efter att ha tillåtit Lehmans konkurs blev tonen en annan från Vita Huset, liksom från regeringar världen över. I USA räddades det gigantiska försäkringsbolaget AIG, som i praktiken förstatligades. Den brittiska regeringen tog över bland annat storbanken Royal bank of Scotland.
En ny lag, TARP, lovade 700 miljarder dollar i bidrag, lån och garantier. När Obama tillträdde kom en ny omgång, 787 miljarder dollar. Liknande miljardinsatser för att rädda bankerna infördes i land efter  land.
”Det finansiella systemet var väldigt nära en fullständig kollaps. Hade inte centralbankerna tillfört likviditet hade vi haft ett helt annat läge”, kommenterade Robert Bergqvist, chefsekonom på SEB, i Dagens Nyheter på 10-årsdagen.
För de styrande handlade allt om att rädda bankerna och det finansiella systemet. För befolkningen följde istället rekordstora åtstramningar av den offentliga sektorn, inklusive massavskedanden, och sänkta löner.  2010 minskade nio europeiska länder de offentliga utgifterna med tre procent eller mer. Enbart i Storbritannien har 800 000 jobb försvunnit i kommunerna sedan 2010.
Globalt försökte regeringarna den första tiden efter 2008 visa upp ett enat agerande. De 20 största ekonomierna, G20, lovade alla att stimulera sina ekonomier. Men en kort tid därefter inleddes försöken att hitta enskilda, nationella, lösningar på arbetarklassens och andra staters bekostnad. 

Stimulanserna var och är enorma. Regimen i Kina, som är världens ledande exportör, gjorde allt för att begränsa krisens effekter. Skuldernas andel av landets BNP (ekonomi) ökade från 141 procent år 2008 till 256 procent år 2017. Enbart med denna doping har Kina undvikit en hårdlandning och samtidigt stått för en tredjedel av världens ekonomiska tillväxt under tiden efter krisen.
Fed började med ”kvantitativa lättnader”, som betydde att köpa upp skuldpapper från staten och bostadsmarknaden, för totalt 2 450 miljarder dollar respektive 1 760 miljarder fram till ifjol. Europeiska Centralbanken, ECB, som startade uppköpen först 2015, har spenderat 2 600 miljarder euro. Samma år inledde den svenska Riksbanken uppköp av statsobligationer (skulder) som nu är uppe i över 300 miljarder kronor.
Globalt har skulderna ökat från 175 000 miljarder dollar till närmare 250 000 miljarder. Närmare en tredjedel av skulderna finns hos privata företag och en fjärdedel står hushållen för. I USA är hushållens skulder idag större än 2007-08.
Vad som oroar ekonomer och politiker är att skulderna ska betalas tillbaka, samtidigt som räntorna stiger. De extremt låga räntorna – i Sverige, Japan och EU till och med negativa räntor – har ingått i de extraordinära åtgärder som har behövts för att rädda banker och finanskapital. 

”Förövarna, som inkluderar bankirer, centralbankschefer, inspektörer, politiker och ekonomer, har skakat av sig ansvaret. (...) Den oreglerade kapitalismens arkitekter räknar fortfarande antalet nollor på sina bonusar (...) livet på Wall Street och i London City har fortsatt i stort som tidigare. Bankcheferna betalas hur mycket som helst för samhälleligt värdelösa aktiviteter, skattebetalarna står för statens subventioner till fonder som ska rädda de som är för-stora-för att falla...”
Så skarpt beskrivs vad som (inte) har hänt på finansmarknaden sedan 2008 av Philip Stephens i den världsledande kapitalistiska tidningen Financial Times.
Att AIG:s vd Brian Duperreault 2017 tjänade 43 miljoner dollar (383 miljoner kronor) och flera av cheferna i de stora bankerna har årslöner på över 20 miljoner dollar (180 miljoner kronor) bekräftar bilden. De fem största bankerna i USA är desamma som vid krisen 2008, och finanssektorn är nu lika stor som före krisen, liksom deras andel av världens bankvinster.
De stora stimulanserna från centralbankerna har särskilt ökat värdet på världens aktiebörser, som i år har nått nya rekordnivåer. I förhållande till ekonomin är värdet högre än det var före den historiska kraschen 1929. Det har i sin tur fortsatt att öka de enorma klyftorna. Oxfams årliga rapport visar att 82 procent av fjolårets ökade tillgångar gick till den rikaste procenten av befolkningen medan den fattigaste halvan, 3,5 miljarder människor, inte fick något alls.
Alla försök att reglera finansmarknaden har gått om intet. Istället har Trump avskaffat den begränsade reglering som infördes under Obama. 

De extrema åtgärderna har gynnat den ekonomiska eliten, de 1 procent rikaste. Men för ekonomin som helhet har återhämtningen efter krisen varit svagare än efter tidigare kriser. Världsbanken tror att tillväxten i världsekonomin i år blir 3,1 procent och därefter sjunker något de två kommande åren. Det kan jämföras med de två decennierna fram till 2007, då tillväxten i genomsnitt var 3,9 procent. Särskilt svag har tillväxten varit i euroländerna, där de massiva åtstramningarna har sänkt efterfrågan.
I USA tog det över sex år innan arbetslösheten började sjunka, och de flesta nya jobben är osäkra arbeten med låga löner. Lönerna stagnerar sedan decennier tillbaka.
Tydliga tecken på systemets svagheter är den kraftiga nedgången i världshandeln, förfallet av infrastrukturen i många länder och svaga investeringar utöver ren spekulation.
Svagheten i den nuvarande konjunkturen understryks i Världsbankens senaste rapport, från juni i år. Den varnar redan i förordet för risken för ”stress på finansmarknaden, upptrappad protektionism och ökade geopolitiska spänningar”, det vill säga faktorer som i hög grad påverkas av hur Trump och den kinesiska regimen agerar. Höjda räntor, företagsskulder, obalanser i handeln och budgetunderskott är andra faktorer som enligt rapporten gör ekonomin sårbar.
När Dagens Nyheter nyligen intervjuade två före detta anställda på Lehman Brothers var båda övertygade om att nya krascher kommer.
Oron för att räntehöjningar ska utlösa en kris är befogad. Verkliga höjningar kan leda till snabbt fallande priser på aktier och andra värdepapper, som har använts som säkerheter vid investeringar. Detta samtidigt som räntebetalningarna för de stora skulderna blir dyrare. Detta kallas av ekonomer för ”Minsky-momentet”, en abrupt vändning från ekonomisk uppgång till kris. 

Den kris som inleddes 2007-08 skapades av en nyliberal ekonomisk politik: privatiseringar, avregleringar och nedskärningar i offentlig sektor. Den tidigare Fed-chefen Alan Greenspan tvingades när krisen bröt ut medge ”att han haft en övertro på marknadens förmåga till självreglering”. Hans syn att marknaden var bäst på att kalkylera risker ifrågasattes i ett senatsförhör där den sista frågan var om han insett att ”er världssyn, er ideologi, inte stämde, inte höll?”. ”Precis, instämde Greenspan, alldeles precis!” (Ur boken Finanskrascher av Lars Magnusson).
Den tidigare ekonomiska modellen av kapitalistisk globalisering tappade stöd bland skakade kapitalister och politiker. Krisen ledde till en politisk kris.
Nedmonteringen av välfärden, särskilt i Europa, gav utrymme för nationalism, populism och rasism. Nationalistiska och auktoritära regeringar har tagit över. Globalt är förstås Trumpadministrationen den viktigaste av dessa.
Den kinesiska regimen under Xi Jinping försökte under en period att fylla det vakuum som USA hade lämnat efter sig; att Peking skulle stå för frihandel, eller i alla fall ökad handel, i motsats till protektionism. Men Kina som ekonomisk modell har bleknat på grund av landets enorma skuldberg och motsättningarna till USA-imperialismen, samt det ökade motstånd inom landet som diktaturen möter.
Det uppblossande handelskriget mellan USA och Kina, som också innehåller ett stort element av global maktkamp, kan få förödande effekter på världsekonomin.  

Tvärtemot förhoppningarna hos de som har lockats av populismen innebär regeringar som Trumps ingen lättnad för den arbetande befolkningen. Privatiseringar och avregleringar fortsätter, samtidigt som tullmurar bromsar ekonomin och höjer priserna.
Det är kapitalismens ekonomiska kriser som nu har blommat ut i politiska kriser. Ett system byggt på jakten efter största möjliga profiter, styrt av en liten diktatorisk elit inom ramen för allt mer begränsande nationalstater, innebär att kriser och konflikter är oundvikliga.
Att ledningarna för de stora rörelser som tidigare var kritiska till kapitalismen och hade en vision om ett annat system – arbetar- och fackföreningsrörelsen – har kapitulerat och accepterat kapitalets makt har banat väg för dagens extrema finans- och spekulationskapitalism.
Samtidigt ifrågasätts det kapitalistiska systemet av allt fler, inte bara på grund av ekonomiska kriser och klyftor. Klimatkrisen, den militära upprustningen, kvinnoförtrycket, behandlingen av flyktingar och rasismen lägger grunden för breda antikapitalistiska rörelser och insikten om att världen behöver demokratisk socialism, ett system där resurserna används för människors och miljöns bästa.


Swedbank och SEB nära gå omkull

De svenska storbankerna Swedbank och SEB var båda på fallrepet när finanskrisen bröt ut.
Staten via utrikesdepartementet kom genom olika affärer att äga 3,4 procent av Swedbank. ”Deras första reaktion var: vi säljer eländet. Men hade staten i det läget sålt en stor post hade ju aktiekursen sjunkit som en sten”. Om inte försäljningen hade stoppats ”hade Swedbank gått omkull”. Det berättade Hans Lindblad, statssekreterare i finansdepartementet, i Dagens Nyheter 10 år efteråt.
Risken att både Swedbank och SEB skulle krascha hängde ihop med deras stora utlåning i Baltikum, särskilt Lettland. Om internationella valutafonden (IMF) hade fått igenom sitt ursprungliga krav att Lettland skulle devalvera hade bankernas tillgångar kollapsat.
Den svenska regeringen agerade istället för en ”intern devalvering” i Lettland, något arbetare, pensionärer och unga i landet fick betala mycket dyrt för. Arbetslösheten ökade till upp mot 25 procent och detaljvaruhandeln sjönk med 30 procent.
De banker som räddades kunde liksom bankerna i resten av världen snabbt återgå till att tjäna grova pengar, numera främst på bostadskrisen. De fyra storbankerna i Sverige gjorde 2017 en vinst på över 100 miljarder kronor.