Syrien: Frysta konflikter efter sju år av krig?

Publicerad av Arne Johansson

Plats: Syrien Tema: Militärisering, Repression

Efter sju års krig är nu över 400 000 döda. 11 miljoner syrier på flykt. (foto: Chaoyue 超越 PAN 潘 / Flickr CC)
Efter sju års krig är nu över 400 000 döda. 11 miljoner syrier på flykt. (foto: Chaoyue 超越 PAN 潘 / Flickr CC)

Den fruktade rysk-syriska storoffensiven mot den ännu rebellkontrollerade Idlib-regionen nära gränsen till Turkiet i nordvästra Syrien har för tillfället avblåsts. Detta ger ett visst andrum till de mellan 2,5 och 3 miljoner invånarna i Idlib, varav hälften tros vara internflyktingar från andra delar av Syrien. Regionens dominerande maktspelare Ryssland och Turkiet har nu för att undvika vad som kunnat bli krigets hittills största blodbad, med enorma flyktingströmmar och raserade stormaktsrelationer, enats om ett nytt gemensamt försök att avväpna i alla fall de mest extrema jihadistgrupperna.

Frågan är om detta kan hålla och leda till något mer än en uppskjuten slutstrid, och om det i så fall kan bli början till en ny och långvarig period av frysta konflikter längs Syriens gränsområden mot Turkiet i norr och Irak i öster?
Bashar al-Assads syriska regim har sedan erövringen av östra Aleppo i slutet av 2016 koncentrerat sig på att med stöd av ryskt flyg, libanesiska Hizbollah och Iranstödda miliser återta kontrollen av rebellkontrollerade områden nära huvudstaden Damaskus i sydvästra Syrien som östra Ghouta och gränsområdena nära Jordanien och Israel (där ett dussintal rebellgrupper har stötts av Israel).
Därmed kontrollerar regimen åter cirka 60 procent av landets yta, upp från som lägst 20 procent 2015. Men därmed är det också, som Syrienexperten Aron Lund konstaterar, slut på de relativt sett lättare målen.
Betydligt svårare kan det bli för Assad att återta de gränsområden där turkiska och amerikanska styrkor opererar inne i Syrien. Detta sker i Turkiets fall tillsammans med turkunderstödda miliser i de nordvästliga provinserna Idlib och Afrin med omnejd, som först skars av från de östligare kurdiska områdena genom operationen ”Eufrats sköld” och sedan intogs av Turkiet i mars 2018 (”Olivkvisten”). 

Trots löst prat av Trump i mars om att snart lämna Syrien tyder inget på att USA ännu är berett att överge de positioner öster om Manbij där det har stött den kurdiska YPG-milisen och dess allierade i de Syriska demokratiska styrkorna i kriget mot IS. Ett mindre tredje område där USA, antagligen för att försvåra Syriens samband med Iranstödda miliser, har förskansat sig inne i Syrien är gränsstaden Tanf mot Irak.
Idlib, både provinsen och staden, har ända sedan slutstriden om östra Aleppo blivit en tillflyktsort dit en uppsjö av tungt beväpnade rebellgrupper har tagit sig för att fortsätta sin kamp. De rebeller som har besegrats i närheten av Damaskus har också erbjudits att antingen avväpna sig och stanna kvar eller att låta sig bussas av regimen till Idlib, tillsammans med både handeldvapen och familjer.
Den överlägset starkaste rebellkoalitionen i Idlib är enligt talrika vittnesmål Hayat Tahrir Sham (HTS), som grundats av den al-Qaida-kopplade Jabhat al-Nusra och anses kontrollera 60 procent av provinsen. Näst starkast är den rivaliserande och starkt Turkiet-stödda syriska ”befrielsefronten” Jabhat Tahrir Suria (JTS), som utöver Ahrar al-Shams militanta salafister och Nureddin al-Zinki inkluderar miliser närstående Muslimska brödraskapet och en del små enheter av den så kallade Fria syriska armén. 

Allt talar för att Assad – om det inte vore för den ryska intervention som vände kriget 2015, tillsammans med insatserna från Iran och den libanesiska shia-rörelsen Hizbollah – skulle ha dukat under för den offensiv som då inletts av tungt beväpnade syriska rebeller och jihadistkrigare från en uppsjö av länder, som innan östra Aleppos fall stöddes med pengar, vapen och diplomati av såväl Turkiet, Saudiarabien och Qatar som bakom dessa av USA och andra västmakter.
Sedan Assad-regimen därmed räddats av nya militära styrkeförhållanden har den turkiske presidenten Erdoğan skiftat fokus från en pro-turkisk regimförändring i Damaskus till att prioritera ett kväsande av den självstyrande region som det kurdiska demokratiska partiet PYD och YPG-milisen kämpar för att etablera inom ett framtida federalt Syrien – givetvis med stor ”smittorisk” till de kurdiska regionerna i Turkiet. Därmed hoppas Erdoğan också säkra ett stort ekonomiskt och politiskt inflytande över Syriens framtid.
I takt med att Erdoğans relationer till USA kraftigt har förvärrats av USA:s stöd till den Syrien-kurdiska milisen YPG och dess allierade i de Syriska demokratiska styrkorna i kriget mot IS och Trumps vägran att utlämna den i USA bosatte turkiske predikanten Fethullah Gülen, som Erdoğan anklagar för att ha legat bakom försöket till en militärkupp i juli 2016, har detta också öppnat för ett närmande mellan Turkiet, Ryssland och Iran. Detta har skett inom den så kallade Astana-processen, namnet efter upptakten i Kazakstans huvudstad. 

Det första steget i detta närmande blev Turkiets stöd till en evakuering av de rebeller och civila som besegrats i östra Aleppo till Idlib. Samma Idlib är idag den sista och svåraste nöten att knäcka av de gemensamma så kallade ”de-eskaleringszoner” eller ”säkerhetszoner” som hittills har upprättats under Astana-processen, följt av lokala fredsavtal med de rebeller som har kapitulerat.
Enligt den överenskommelse mellan Ryssland och Turkiet som slöts under hot om en rysk-syrisk slutoffensiv och turkiska varningar för en humanitär katastrof med nya enorma flyktingströmmar, ska ryska och turkiska styrkor gemensamt upprätta och patrullera en demilitariserad zon mellan den syriska regimens styrkor och rebellstyrkor i Idlib. Det ska ske i en 15-20 kilometer bred zon längs en hästskoformad frontlinje, där alla rebeller beordras att överlämna sina tunga vapen senast den 10 oktober och de mest extrema inom HTS att dra sig tillbaka.
För Turkiet innebär detta ett klartecken för att ytterligare befästa de 12 övervakningsbaser som den turkiska militären redan har i Idlib och snabbt trappa upp sin militära närvaro genom att skicka in stora militära förstärkningar till Idlib. Turkiet hoppas kunna skärpa trycket på så stora delar av HTS som möjligt att upplösa sig och låta sig uppgå i den så kallat ”moderata” och turkstödda rebellkoalitionen, som sedan kan dras med i förhandlingarna om Syriens framtid.
En central fråga nu är hur stora eftergifter till Erdoğans turkiska intressen som Putins Ryssland är beredd att göra på bekostnad av förhoppningen om att kunna slutföra det syriska kriget genom att låta Assad återta full kontroll över alla gränsområden.

Hur mycket kommer Ryssland att vara beredda att se mellan fingrarna när Turkiet som Idlibs nya sheriff knappast lyckas avväpna Idlibs rebeller inom den korta tid som sagts, om det ens har något annat större intresse att göra detta än att hålla sig väl med Ryssland? Den turk-stödda ”befrielsefronten” har visserligen sagt sig stödja avtalet, men också att den vägrar att låta sig avväpnas, medan HTS ännu inte har uttalat sig.
Och hur mycket är Ryssland berett att tolerera Erdoğans ambition att innan bläcket ens har torkat på överenskommelsen om Idlib börja tala om fler säkerhetszoner i kampen mot kurderna öster om Eufrat?
I ett tal till turk-amerikaner i New York på söndagen slog Erdoğan fast att den turkiska militären redan har rensat ett 4 000 kvadratkilometer stort territorium från både IS och YPG.
”Om Gud vill, ska vi gå vidare med fler säkerhetszoner i Syrien, som under den kommande perioden även sträcker ut sig öster om Eufrat”, försäkrade han.
För Erdoğan, som har försvagats av en galopperande ekonomisk kris, erbjuder både utmaningen av USA genom flirten med Putins Ryssland och en samtidigt hög turk-nationalistisk svansföring gentemot Syrien och de kurder som han kallar ”terrorister” en balansakt på slak livlina. 

Jihadister och andra reaktionära krafter samt utländska makter förvandlade det folkliga upproret i Syrien till ett internationellt krig,

Jihadister och andra reaktionära krafter samt utländska makter förvandlade det folkliga upproret i Syrien till ett internationellt krig,


För Putin, som på
hemmaplan står under hårt tryck från såväl Natos upprustning som USA:s och EU:s sanktioner, skulle ett fortsatt ekonomiskt och politiskt närmande till Turkiet, som också försvagar Nato och USA:s makt, vara en enorm fjäder i hatten, även om det är osannolikt att Turkiet helt skulle bryta med Nato.
Den ryska regimen har också under lång tid haft en rad ”frysta” konflikter i sina relationer med tidigare ”sovjetstater”, som till exempel Georgien, Ukraina och Moldavien.
Utan Rysslands motvilliga medgivande om att öppna luftrummet över Afrin (och USA:s passiva stöd) hade den turkiska ockupationen av den kurdiska Afrin-provinsen inte varit möjlig. Där har Turkiet sex månader senare redan ersatt det tidigare självstyre som letts av kurder med en pro-turkisk administration.
Vare sig Turkiet eller Ryssland vågar givetvis riskera en väpnad konflikt med USA. Men om konflikten i Idlib på något sätt kan frysas kommer alla makthavares blickar åter att vändas mot den kurdiska frågan, där Erdoğan kan utnyttja närmandet till Ryssland för att öka trycket mot USA att överge det stöd till kurderna som fortfarande ges öster om Eufrat.
De senaste signalerna från USA är dock att stanna i Syrien med sina idag 2 200 soldater i landet. Enligt Trumps nya Syrien-sändebud James Jeffrey ska detta ske så länge det behövs för att både försäkra sig om att Iran lämnar Syrien, att IS nederlag säkras på sikt och att en ny stabil syrisk regim (läs västorienterad) installeras. 

Ställda inför den turkiska ockupationen av Afrin och Trumps tidigare hot för bara fem månader sedan om att snarast möjligt lämna Syrien har representanter för det kurd-ledda Syriska demokratiska rådet inlett förhandlingar med den syriska regimen om ”en färdplan mot ett demokratiskt, decentraliserat Syrien”.
Inget talar för att Assad skulle vara villig att gå med på de självstyrande kantoner inom ett federalt Syrien på den fjärdedel av Syriens yta som PYD och dess allierade idag kontrollerar med stöd av USA. Så länge de skyddas av USA gentemot både Turkiet och regimen lär inte heller kurderna acceptera den lätt-version av lokalt självstyrande kommuner som regimen erbjuder och som den syriska staten redan antog 2012.
Det mesta talar för ett fortsatt status quo i nordöstra Syrien ännu en tid. Om USA däremot i ett försök att rädda Nato-alliansen med Turkiet skulle överge sina kurdiska allierade i kriget mot IS talar allt för att de syriska kurderna hellre accepterar en nödlösning på Assads villkor än att påtvingas fler turkiska säkerhetszoner. Hellre en djävul en känner än en utländsk ockupationsmakt.
Som även den schweizisk-syriske socialisten och bloggaren Joseph Daher beskriver, förvandlades det syriska uppror som inleddes med den så kallade arabiska våren 2011 snart till ett krig som på båda sidor dominerades av reaktionära krafter: ”Förtrycket, militariseringen, uppsvinget för islamiska fundamentalister och jihadistiska krafter, tillsammans med utländsk intervention, förändrade denna situation. Det syriska upproret förvandlades från en folklig revolution till ett internationellt krig”. 

Den enda sida som Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna har kunnat ge ett kritiskt stöd till i detta krig har varit den kurdiska kampen för att hålla sig utanför alla de mest reaktionära sidorna i detta krig och utnyttja det maktvakuum som uppstått till att själva försöka ta kontrollen över sina egna kärnområden.
Detta samtidigt som vi också har varnat för deras ökade beroende av USA och förklarat att deras progressiva idéer om en sekulär demokrati underifrån, med en friare ställning för kvinnor och lika rättigheter för både kurder och andra folkgrupper, bara kan segra i en revolutionär och socialistisk omvälvning av hela regionen – i allians med arbetare, ungdomar och förtryckta folk av alla nationaliteter och religiösa trosuppfattningar. Bara en frivillig konfederation av demokratiska och socialistiska stater kan också garantera kurderna och andra förtryckta folk deras nationella självbestämmanderätt. 

Den blodsbesudlade krigsherren Assad har idag konsoliderat ett visst grepp över 60 procent av ett sönderslaget land, vars folk bokstavligen kippar efter andan, samtidigt som Syriens framtid i högsta grad är utlämnat till ett imperialistiskt stormaktsspel högt över de förtryckta folkens huvuden.
I bästa fall tillfälligt frysta konflikter är ingen lösning. Men om krigets kanoner i alla fall tillfälligt tystnar kommer ändå nya protester av arbetare, ungdomar och folkliga rörelser förr eller senare att göra sig gällande som kanske har lärt sig av inbördeskrigets sekteristiska misstag.
Fröet till sådana finns också i de talrika civila protester som även har förekommit i protest mot det förtryck som Idlibs jihadistkrigare utövar. ”Motståndet har tagit sig former som strejker, offentliga demonstrationer, etableringen av kvinnocenter och uttalanden, men utan att konsolideras till en organiserad demokratisk opposition som kunnat utmana de reaktionära jihadist- och salafiststyrkorna”, beskriver Joseph Daher i The Looming massacre in Idlib på Syriafreedomforever.wordpress.com.
Under de civila massprotester mot det hotande anfallet från den syriska regimen som hölls den 8 september uppges också att HTS ska ha beskjutit demonstranter för att bryta upp demonstrationen.
– Vi sitter i kläm mellan regimen och de olika rebellgrupperna. Det är inte bara regimen som ställer till problem för oss som bara vill leva i fred, uttalar sig en aktivist till TT. 

Dagens kapitalism uppvisar i spåren av USA:s och EU:s förfall en värld av krig och kriser utan ände, där det syriska kriget tar värstingpriset som ett världskrig inom ett lands gränser i en ark av instabilitet alltifrån Libyen i Nordafrika och Jemen på Arabiska halvön till Israel/Palestina och Irak i Mellanöstern, omgivet av vacklande regionala makter i Egypten, Turkiet, Saudiarabien och Iran.
Den arabiska våren 2011 gav en glimt om vad som är möjligt om massorna förenas i en gemensam och beslutsam kamp. Det är en ny våg av kamp och organisering underifrån som en väg bort från förtryck, blodigt sönderfall, krig och barbari.