Vilken sorts blå regering?

Publicerad av Elin Gauffin

Tema: Valet 2018

Den stundande upptrappningen av högerpolitiken måste besvaras av vänstern och arbetarrörelsen. (foto: trolvag / Wikimedia Commons)
Den stundande upptrappningen av högerpolitiken måste besvaras av vänstern och arbetarrörelsen. (foto: trolvag / Wikimedia Commons)

Vilken regering som än bildas kommer både riksdagen och regeringen att ta steg högerut. Detta måste besvaras av upptrappad kamp mot högerpolitiken från vänstern och arbetarklassen.

Högermarschen startade direkt genom att riksdagens talman nu är moderaten Andreas Norlén. Dagen efter (tisdag den 25 september) röstades Stefan Löfven bort som statsminister.
Valet av talman kan vara det sista gemensamma draget från Alliansen som alltså lyckades få igenom en talman genom att praxis frångicks (att talmansposten går till riksdagens största parti). Både Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna har som projekt att från var sitt håll försöka riva isär Alliansen.

Jimmie Åkesson tog återigen på sig den numera utslitna offerkoftan när SD:s Björn Söder petades som andre vice talman och konstaterade att han inte kunde räkna med Moderaternas stöd. 20 ledamöter, troligtvis moderata (Hanif Bali & co) röstade dock på Söder i den slutna omröstningen, den allt mer rasistiska falang inom Moderaterna som vill ha samarbete med SD.
Detta är en falang som de senaste dagarna har fått stöd av delar av Näringslivet med Sveriges rikaste kvinna Antonia Ax:son Johnsson i spetsen som förespråkar en M-ledd regering med stöd av SD.
Ledarskribenten PM Nilsson på Dagens Industri ger henne rätt. Efter att som alla borgare som uttalat sig de senaste veckorna inleda med haranger om Vänsterpartiets hemska socialism skriver han:
”En M-ledd regering kommer att i vissa frågor söka stöd från S och MP, men även av SD. Det kan man tycka är obehagligt med tanke på partiets bakgrund, men vad betyder det egentligen i sak? SD delar allianspartiernas uppfattningar i den ekonomiska politiken, i arbetsmarknadsfrågor, i kriminalpolitiken och i försvarspolitiken. Högermajoriteten står för fritt företagande och motsätter sig alla socialiseringstankar. I migrationspolitiken tycker S, M och SD lika, med olika valörer men med samma inriktning.” 

Nu verkar en annan del av borgerligheten ha starkare kort på handen för tillfället. Både Jan Björklund för Liberalerna och Annie Lööf för Centern återupprepade under den stormiga talmansomröstningsdagen att de inte tänker släppa fram en regering som måste söka stöd från SD och får kraftigt understöd av bland andra Dagens Nyheters ledarsida. Det kan betyda en så kallad mittenregering bestående av S, MP, C och L, med stöd av V. Det skulle innebära 195 mandats stöd i riksdagen mot 154, alternativt 175 mot 174 om inte L går med.
För Centern och Liberalerna lockar makten, samtidigt som Alliansen har visat sig svag när de inte lyckades bättre trots år i opposition och där Moderaternas fall till och med är större än Socialdemokraternas. För borgerligheten i stort är det alltid att föredra en stabilare regering än en hoppande minoritet. En stor ”mitten”-regering skulle med C och L:s försorg hur som helst driva igenom de arbetsmarknadsattacker som näringslivet vill ha, sänkt anställningstrygghet, sänkta ingångslöner, fortsatta ohämmade vinstuttag ur välfärden, med mera. 

Vänsterpartiet har 28 mandat i riksdagen. Triumfen med att vänsterpartisten Lotta Johnsson Fornarve slog ut SD:s Björn Söder kan bli en av få direkt parlamentariska framgångar på lång tid. Löfven har hela tiden velat skaka av det V-stöd han tvingats ta hänsyn till de senaste fyra åren. Eftersom det är omöjligt för V att göra en gemensam sak med SD och Moderaterna behöver inte S, C, L och MP ta hänsyn till V:s krav i förhandlingar.
Vänsterpartiet och fackföreningsrörelsen borde i detta läge lägga korten på borden och gå i öppen opposition mot alla blocken/konstellationerna. Inte genom fjuttiga kompromisser, utan genom att organisera massrörelser på gräsrotsplanet, på arbetsplatser, skolor och i bostadsområden där arbetarklassen återigen får en social makt att stoppa högerpolitikens attacker på löner och välfärd.