Vänstervind i Corbyns segel

Publicerad av Arne Johansson

Plats: Storbritannien Tema: Politiska frågor

Corbyn ger Labour en smak av vänsterpolitik, men för att lyckas måste de stå för en politik som helt bryter med finanskapitalets makt. (foto: Labour)
Corbyn ger Labour en smak av vänsterpolitik, men för att lyckas måste de stå för en politik som helt bryter med finanskapitalets makt. (foto: Labour)

Brittiska media tvingades mer eller mindre motvilligt rapportera om ett närmast extatiskt gensvar för Jeremy Corbyn och idéerna i dennes avslutningstal på Labours stora årskonferens. Därmed har vänstervinden i Corbyns segel åter visat sin styrka efter en sommar då media, EU-anhängare och en pro-israelisk lobby i skön förening med pressade figurer i Labours högerflygel gjort allt för att försöka underminera stödet för Corbyn, med missriktad kritik för antisemitism och kampanj för en ny folkomröstning om EU.

Högerflygelns anhängare är efter denna partikonferens rejält tilltufsade.
– Efter tre orosfyllda år, då vissa parlamentsledamöter har försökt avsätta honom, har herr Corbyn – eller hans team – nu nästan total kontroll över sitt parti och dess mekanismer, sammanfattar Laura Kunnsberg i BBC.
Den före detta Labourledaren Tony Blair själv har talande nog också uppmanat sina kvarvarande anhängare att inte bryta sig ur partiet, vilket han befarar skulle sluta lika illa som för de högersocialdemokrater som bröt sig ur i början av 1980-talet och till slut kollapsade in i Liberaldemokraterna.
”Även högerpressen håller med: Corbyn vinner slaget om idéerna”, skriver Polly Toynbee i The Guardian. Hon ger också en talande bild av vad hon kallar den ”ziljonär-ägda” pressens Tory-kommentatorer, som bakom sina rituella avståndstaganden känner marken gunga under det ”seismiska skifte” där den politiska centern vinglar bort från Margaret Thatchers förvissning att lägre skatter och en mindre offentlig sektor är där val vinns.

Till och med den brittiske finansministern Phillip Hammond tvingades på den därpå följande Tory-konferensen medge att ”alltför många människor känner att de har förlorat kontrollen, att de arbetar för systemet – men att systemet inte arbetar för dem”. Att Labours krav på åtgärder som en ny minimilön på minst 10 pund (116,80 kronor) i timmen, fackliga rättigheter från dag ett, fyradagars jobbvecka, straffskatt på den som äger mer än en bostad, en grön jobb-revolution mot klimathotet och en åternationalisering av järnvägar, post, energi och vatten i en ny och demokratiserad form av offentligt ägande idag får brett stöd skakar givetvis de gamla makthavarna.
När även ärkebiskopen av Canterbury Justin Welby på den brittiska LO-kongressen (TUC) tog Jesus kritik mot de mäktiga som argument för ”ett nytt partnerskap med fackföreningarna för att försvara de sårbara och förtryckta arbetare mot övermäktiga och grymma arbetsgivare” fick detta upprörda Tory-politiker att rasa över att denne nu försöker ställa kyrkan bakom Corbyns agenda.

På Labour-konferensen kommenterade även Jeremy Corbyn stödet för Labours ekonomiska program från den förre Tory-ministern och överhuslorden Jim O’Neill med att ”hans lordship är välkommen, kom och delta i politikens nya huvudfåra (mainstream)!”.
Till skillnad från andra socialdemokratiska partiledningar som har försökt inta det politiska mittfältet genom att själva gå till höger hoppas uppenbarligen Labours ledning dra mittfältet åt vänster.
– Ju större kaos vi ärver, desto mer radikala måste vi vara, sade Labours skugg-finansminister John McDonell, som till och med citerade den 100 år gamla socialiseringsparagraf, Clause 4, som Tony Blair avskaffade 1997 och kallade denna mer relevant än någonsin.
Clause 4 lyder: ”För handens och hjärnans arbetare säkra de fulla frukterna av deras arbete och den mest jämlika fördelning av detta som kan uppnås på basis av gemensamt ägande av produktionen, distributionen och fördelningen”.

Hur radikal är då Corbyns vänster? Ett konkret förslag, som upprör kapitalägarhögern men samtidigt visar på den nya Labourvänsterns reformistiska illusioner, är att alla företag med mer än 250 anställda ska tvingas ha en tredjedel anställda i sina styrelser, samtidigt som upp till en tiondel av företagens aktier ska avsättas till en kollektivt förvaltad löntagarfond. Denna ska enligt McDonells kunna ge 11 miljoner arbetare en individuell utdelning på 500 pund (5 800 kronor) per år, medan all utdelning däröver ska gå till staten som en social avgift.
Förslaget påminner om det tidiga 1970-talets svenska S-debatt om ekonomisk demokrati, som utmynnade i förslag om stärkt arbetsrätt och löntagarfonder, något som enligt förslagsställarnas naiva teori med tiden skulle innebära en fundamental förändring av makt och ägande.
När och om detta alls blir skarpa förslag från en ny Labourregering kommer det givetvis precis som i Sverige möta kallt stål med en massiv motpropaganda och ekonomiskt sabotage från de brittiska kapitalägarna. Liksom då ställs rörelsen i så fall inför valet att som de svenska socialdemokraterna kapitulera, eller att ta en avgörande strid för en socialisering av banker och storföretag.

I frågan om Brexit, där Labour fortfarande är djupt splittrat, fick Corbyn partikonferensen med sig på ett slags kompromisslinje, som går ut på att i första hand kräva ett nyval om inte Theresa May mot all förmodan skulle få både tories och EU med sig på ett utträde som tillgodoser sex osannolika villkor för ett mjukt och löntagarvänligt avtal om Brexit – samtidigt som den öppnar för en ny folkomröstning om resultatet blir uselt. Nya stora sociala proteströrelser i kombination med Tory-partiets djupa kris i Brexit-frågan kan också tvinga fram ett nyval.
Labourpartiets medlemstal har sedan det överraskande valet av Corbyn, som till att börja med endast hade ett fåtal anhängare i parlamentsgruppen, till partiledare 2015 dramatiskt vuxit till att i dag vara Västeuropas största parti med 540 000 medlemmar.

Ändå var allt inte rosenrött på Labour-konferensen. Partiledningen har inte vågat riskera en brytning med många för tillfället nedtonade Blair-anhängare i parlamentet och i många Labour-kommuner, som slaviskt har genomfört de nedskärningar som beordrats av Tory-regeringen. Det betyder att Labour fortfarande är två partier i samma skal, där högerflygeln är kvar som en trojansk häst som fortfarande kan bedriva en utpressning från höger som i ett kritiskt läge kan bli förödande.
Att detta möter kritik underifrån visas av att ledningen tvingades stödja sig på fackliga blockröster för att avstyra viktiga krav, som skulle kunna säkra medlemmarnas kontroll av partiet. Främst var de krav på obligatoriska omval av kandidater (mandatory reselection) till parlamentet som stöddes av 60-65 procent av de lokala partiorganisationernas delegater, som skulle kunna avsätta de parlamentsledamöter som förlorat sina grundorganisationers stöd med nya socialister.
– Vi motsatte oss obligatoriska omval för att Jeremy inte ville ha det, försökte fackförbundet Unites generalsekreterare Len McCluskey värja sig mot kritiken efteråt.

Stödet för socialistiska idéer växer bland de unga, även på andra sidan Atlanten i USA där en tredjedel av de unga säger sig föredra socialism framför kapitalism. Men att som Corbyn och McDonell å ena sidan försöka rida på denna våg och å andra försöka göra allt för att dämpa storfinansens oro kommer inte att gå. En väg framåt krävs som kan ta det växande stödet för ett socialistiskt alternativ hela vägen till ett avgörande systemskifte.
Rättvisepartiet Socialisternas systerparti Socialist Party hoppas kunna övertyga både Corbyn och Labours medlemmar om nödvändigheten att öppna upp partiet, baserat på en demokratisk och federal struktur som också tillåter en fri debatt om det socialistiska övergångsprogram som till syvende och sist blir nödvändigt för att säkra en avgörande seger.