Svältlöner bakom svenska klädjättars miljardvinster

Publicerad av Sigbritt Herbert

Plats: Bangladesh Tema: Repression, Arbetsmiljö

Kappahl och H&M är bland dem vars underleverantörer exploaterar arbetare. (foto: Wikimedia Commons)
Kappahl och H&M är bland dem vars underleverantörer exploaterar arbetare. (foto: Wikimedia Commons)

Organisationen Fair Action presenterade nyligen en rapport om situationen för arbetarna vid de svenska klädjättarnas underleverantörer i Bangladesh. Det är ingen vacker bild vi får.

De kan arbeta 10-12 timmar per dag sex dagar i veckan för en lön på 700-800 kronor i månaden. Det är den officiella minimilönen i landet, men enligt Fair Action skulle de behöva dubbelt så mycket för en dräglig levnadsstandard. De har inte råd med näringsriktig mat eller att ta sina barn till läkare om de blir sjuka.
De svenska storföretagen Kapp­ahl, Lindex, MQ och H&M har alla uppförandekoder som säger att de som arbetar åt deras underleverantörer ska ha rätt till en lön som man kan leva drägligt på och också kunna försörja en familj på. Frågan är om de lever upp till sina löften. Enligt Fair Action är det tveksamt om de gör det.

Kappahl är det företag som i rapporten får starkast kritik. Företaget ville inte medverka i SVT när de rapporterade om saken. Det gjorde däremot H&M genom sin hållbarhetsansvarige Anna Gedda. Enligt henne är uppförandekoden inte ett löfte utan en ambition, något att jobba mot. Hon sa att de jobbar med att skapa förutsättningar för att på sikt få rättvisa löner. Hon sa också att man jobbar med att stärka arbetarna och få till kollektivavtal.
Men av H&M:s 271 underleverantörer har endast en kollektivavtal. För Kappahl är motsvarande siffra två av 29. Arbetare vid textilfabrikerna tar enorma personliga risker om de försöker engagera sig fackligt. De som har försökt har fått uppleva hot och trakasserier, även avsked. Mord har förekommit.
Den internationella arbetarrörelsen måste kliva in med påtryckningar, inte bara lita på att klädjättarna löser det. Vi ska komma ihåg att dessa inte skulle agera så här om man inte visste att man har ögonen på sig. Uppförandekoderna är endast en ambition och känner företagen att opinionen inte längre bryr sig om textilarbetarnas rättigheter stannar ambitionen på papperet. Den är bra att peka på om man får frågor. Ska den längre än till papperet måste påtryckningarna öka.