Kamp och organisering på socialistisk konferens i Israel

Publicerad av Amer Mohammed Ali

Plats: Israel Tema: Marxism, Klassklyftor, Repression

Kampen mot nationalitetslagen och rasismen samt kampen för kvinnors och hbtq+-personers rättigheter var några av de frågor som diskuterades. (foto: Amer Mohammed Ali)
Kampen mot nationalitetslagen och rasismen samt kampen för kvinnors och hbtq+-personers rättigheter var några av de frågor som diskuterades. (foto: Amer Mohammed Ali)

Vart går Israel de kommande åren, kommer staten och högern att fortsätta kunna förstärka de repressiva lagarna och fortsätta trappa upp våldet? Vilken väg framåt finns det för de palestinska massorna och de israeliska arbetarna för att befria sig från förtrycket? Det var dessa avgörande frågor som genomsyrade diskussionerna på den socialistiska konferensen som Ma’avak Sotzialisti / Harakat a-Nidal al-Ishtiraki (Socialistisk Kamp), Rättvisepartiet Socialisternas systerparti i Israel/Palestina, organiserade den sista helgen i september.

Omkring 160 personer deltog på konferensen som hade såväl arabiska som judiska talare och åhörare. Socialister, kvinnokämpar, såväl palestinier som judar, fackliga aktivister och en vänsterledamot i Knesset (parlamentet) fanns bland deltagarna.
Konferensens första punkt var kampen mot den nya nationalitetslagen och rasismen, men också kampen mot regimens ”söndra och härska”-taktik.
Fyra internationella gäster var inbjudna, undertecknad om kampen mot rasism och fascism i Europa, Freeman Ryan från USA som rapporterade om motståndet och krisen med Trump i ledningen av USA:s härskande elit, Weizmann Hamilton, generalsekreterare för WASP (Workers And Socialist Party, RS systerparti i Sydafrika) och Eleanor Crossey Malone från Nordirland som var inbjuden att tala, tillsammans med andra aktivister om den feministiska revolutionen.

När det gällde nationalitetsfrågan, rasism och splittring konstaterades det från talarna att läget för bland annat svarta judar har blivit sämre sedan massprotesterna för två år sedan.
En av ledarna för den kampen, Sharon Luzon från Makt åt arbetarna, talade om vikten av att fortsätta kämpa, men uppmärksammade även den svåra situation som skapas av att extremhögern stärkts av premiärminister Netanyahus politiska flirt högerut. Han lyfte problematiken med den splittring som finns: det uppfattas som acceptabelt att kämpa mot diskriminering av etiopiska judar, men protester mot diskrimineringen av palestinier, mot flyktingpolitiken eller den nya nationalitetslagen attackeras.
Han tog upp exempel med demonstrationen i Tel Aviv mot nationalitetslagen där PLO-flaggor fanns på plats och efter demonstrationen hävdade vissa att ”de borde skjutas”. Sharon Luzman vidhöll att det i grund och botten är samma kamp:
– Ta bort härskarna och kvar blir alla vi andra. Vi behöver ta kamp tillsammans mot det som håller isär oss och det var därför vi skrev ett uttalande och uppmanade till protester.

Neta Most, medlem i Socialistisk Kamp, poängterade att syftet med nationalitetslagen är att stärka säkerheten för staten och den härskande klassen. Hon lyfte vidare också komplexiteten för Netanyahus regim och hur den uppfattas såväl i landet som internationellt. Netanyahu sitter fast. Han är både beroende av extremhögern och konkurrerar med den, och där har han fastnat. Trots en extrem sionistisk propaganda har det skikt av judiska arbetare som har accepterat lagen inte accepterat extremhögerns terror. Histradrut, Israels motsvarighet till LO, pressades att kalla till demonstrationen.
Under den diskussionen gick en advokat upp i talarstolen, som inte är CWI-medlem, och berättade att det tog honom 40 år och tre krig innan han insåg att sionism är rasism.
Under diskussionens gång poängterades det att protesterna i år har varit större och fler än tidigare. Behovet av att arbetarorganisationer ansluter sig till hbtq+-kampen, flyktingprotester och mot nationalitetslagen och rasismen är viktiga. Det finns en potential att det skulle kunna utvecklas till en generell kamprörelse mot hela regimens politik istället för en kamp runt enskilda stridsfrågor. 

Punkten om den feministiska revolutionen var extra speciellt. Förutom kamraterna Eleanor Crossey Malone och Nitzan Aloni talade Samah Salayma, aktivist mot det dödliga våldet mot kvinnor, samt Rauma Schlesinger, organisatör Makt åt arbetarna.
Rauma berättade om kampen som barnomsorgsfacket organiserar och poängterade att kvinnokampen är en del av klasskampen. När välfärden krisar betalar kvinnor först. Kvinnor i Israel har i genomsnitt 58 procent av männens inkomst och 30 procent av arbetande kvinnor jobbar inom omsorg och skola där de lägsta lönerna är.
Samah berättade att 23 kvinnor mördas i Israel varje år. Hälften av dessa är araber, den andra hälften är palestinier med israeliskt pass. Samtidigt har kvinnofrågan degraderats bland palestinier. 80 procent av de som har mördat palestinska kvinnor går fria och 100 procent av de som har mördat israeliska kvinnor åker dit. Hon lyfte intressant nog också upp frågan om hur den religiösa högern bland palestinier och judar i Knesset allierar sig med varandra när det gäller kvinnofrågan.

Nitzan lyfte fram kampen som har varit, om årets slut-walks i Tel Aviv och inte minst hbtq+-kampen samt hur mobiliseringar påverkar opinionen och inspirerar många kvinnor att kämpa för exempelvis arbete och lön.
Eleanor lyfte fram strejken med miljontals män och kvinnor på Internationella kvinnodagen i Spanien och hur kvinnorörelsen har stoppat ytterligare inskränkningar i aborträtten som i Polen. Men främst handlade hennes tal om abortkampen på Irland.
Hon berättade om segern i den irländska folkomröstningen som var ett dräpande slag mot staten och dess allierade den katolska kyrkan, och som nu sporrar unga kvinnor att ta kamp för aborträtten i Nordirland. 

Under konferensen uppstod en debatt om den framtida vägen för vänstern där Shahar Ben Horin från Socialistisk Kamp lyfte frågan om behovet av ett vänsteralternativ i det kommande valet. Flera inlägg från golvet lyfte upp frågan om att försöka ena olika rörelser i en allians med socialister; att det inte behövs nya folkfronter i Israel, utan främst ett tydligt socialistiskt program mot exploatering av arbetare och palestinier.
Palestiniern Jaljuli, kvinnlig ledare inom Makt åt arbetarna och Standing Together, som tillhör vänsterfalangen inom facket, samt socialdemokraten Ami menade att det finns möjligheter att forma en vänsterfront inför nästa val. Frågan är hur denna ska se ut och vilket program som ska vara på dagordningen. Slående var att under den diskussionen reste sig en person upp för att få tala, han började med att be om ursäkt för att han var beväpnad då han precis fått permission och frågade sedan: ”Netanyahu flirtar med extremhögern och det finns risk för att fascister går framåt i valet, hur tar vi kampen vidare?” 

Så löpte diskussionerna resten av konferensen med teman om facklig arbetarkamp, antirasism, kultur som ett politiskt vapen, hbtq+ och avslutades till sist med lärdomarna av kampen mot apartheidregimen.
Socialistisk Kamp utvärderade konferensen som en succé. Detta syntes i att 12 personer på plats skrev upp sig om att vilja bli medlemmar. Veckan därpå hölls ytterligare två öppna möten i Jerusalem/Al-quds samt i Haifa där över 40 personer deltog på Socialistisk Kamps möten där flera efteråt sa att de ville bli medlemmar.