Uppror för äldrevården behöver spridas till hela landet

Publicerad av Liv Shange Moyo

Plats: Luleå Tema: Vården, Inrikespolitik, Arbetarkamp

Kamp lönar sig. Äldrevårdsupproret behöver spridas och bli landsomfattande. (foto: RS Luleå)
Kamp lönar sig. Äldrevårdsupproret behöver spridas och bli landsomfattande. (foto: RS Luleå)

Efter flera år av smygande nedskärningar på äldrevården har undersköterskor, vårdbiträden och anhöriga i Luleå fått nog. I slutet av augusti tog Äldrevårdsupproret sina första steg genom att beskriva den ohållbara arbetssituationen och hur den även drabbar både personal och äldre, samt formulera en rad krav till kommunens ansvariga politiker. Med hundratals underskrifter i ryggen laddar Äldrevårdsupproret nu för sin första demonstration den 22 oktober. Det är inte bara i Luleå det jäser bland Sveriges största yrkesgrupp. Behovet av ett Äldrevårdsuppror för mer resurser finns i hela landet. Hur startade Luleå? Hur långt kan Äldrevårdsupproret gå?


Så startade Äldrevårdsupproret

Liksom i många andra kommuner försöker S-ledda Luleå skära ned kostnaderna för sin verksamhet, där äldreomsorgen är den största posten. Det enprocents sparkrav som ålagts alla Luleås förvaltningar har till exempel inneburit att tjänster på vård- och omsorgsboendena lämnas otillsatta och att tiden per brukare i hemtjänsten slimmas allt mer.
När sommarens vikariekaos följdes av avslöjandet att kommunledningen (S) utredde nya, mer omfattande nedskärningar inför nästa år blev det droppen för en grupp undersköterskor och vårdbiträden på Solbackens vård- och omsorgsboende. De omvandlade de många spridda klagomålen och det interna ”gnället” till en text riktad utåt, för att samla kollegorna runt om på boendena och i hemtjänsten, till alla anhöriga och andra som berörs av äldrevården till ett uppror riktat bortom chefshierarkin, till politikerna som sitter på ansvaret och pengapåsen.
När texten och kraven hade bollats några varv och var klar – en osminkad beskrivning av verkligheten på jobbet följt av krav som stopp för nedskärningar, mer personal och bättre villkor, exempelvis kontroll över schemaläggning ”på golvet” och sex timmars arbetsdag med bibehållen lön – började de sprida den på fler arbetsplatser och, i försiktiga steg, även bland anhöriga. Den vanligaste reaktionen var total igenkänning. 

Verklig fart fick Äldrevårdsupproret när texten, den 8 september, publicerades som ett brett uppslagen debattartikel i lokaltidningen, med ett femtiotal underskrifter. Uppläggning på skrivunder.com och Facebook följde, liksom en rad intervjuer och reportage med tidningar och radio. Kontaktpersoner från olika arbetsplatser och grupper knöts till upproret. En lös arbetsgrupp, bestående av alla som är beredda att göra en arbetsinsats för att ta upproret framåt, möts varje vecka. En av de viktigaste uppgifterna har varit att åka runt mellan de olika arbetsplatserna, lämna ut och hämta in namnlistor att skriva på, lyssna och berätta.
Fem veckor efter att Äldrevårdsupproret blev offentligt hade vårdpersonal på 15 vård- och omsorgsboenden och tolv hemtjänstgrupper skrivit under på papper, liksom 166 anhöriga, pensionärer och andra. Dessutom hade 712 personer skrivit under på nätet.
Flera av nätunderskrifterna är från andra orter. Vissa är anhöriga som bor långt ifrån, men andra är anställda inom äldrevården som ger sitt stöd till initiativet i Luleå.
Några har också hört av sig med frågor om hur de kan starta upp på sin ort.

Initiativtagarna till Äldrevårdsupproret.

Initiativtagarna till Äldrevårdsupproret.


Äldrevården går på knäna i hela landet – när sprids upproret?

Det är inte konstigt att beskrivningen av den ansträngda situationen i Luleås äldrevård känns igen runt om i landets kommuner. Medan de stora partierna ignorerade frågan i valrörelsen har media i reportage efter reportage satt ljus på den ohållbara utvecklingen. Några exempel:
I hela landet sliter personalen inom äldrevården ont – bokstavligt talat: en stor enkät som tidningen Kommunalarbetaren (KA) har gjort visar att 80 procent av Kommunalarna lider av värk, en mycket högre andel än de 58 procent som är rikssnittet bland vuxna. 17 procent av de tillfrågade i KA:s studie uppgav att de hade så ont att de tog värktabletter varje dag för att klara av att jobba.
Värk kan orsakas av mycket, till exempel ett fysiskt tungt eller repetitivt arbete, men också av ”mental stress, förenat med höga krav och brist på kontroll” – typiskt för omsorgen, där det ofta krävs av personalen att tillgodose stora behov utan att ge tillräckligt med tid för dem. 

Personal inom äldreomsorgen har också de högsta sjuktalen bland olika yrkesgrupper. 2017 hade en genomsnittlig anställd i äldreomsorgen 18 sjukdagar, jämfört med dataprogrammerarens fyra och elva för grundskollärare, enligt siffror från Försäkringskassan. Antalet sjukdagar i äldreomsorgen hade ökat från tio år 2010.
Antalet anmälningar till Arbetsmiljöverket om dålig arbetsmiljö på äldreboenden har mer än fördubblats på två år, från 26 år 2015 till 61 förra året.
Enligt en undersökning som Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) gjorde 2016 hade sex av tio kommuner svårt att rekrytera utbildad personal till äldreomsorgen. SKL räknar med att 146 000 personer behöver nyanställas för att arbeta med äldre och funktionsnedsatta de närmaste åtta åren. Förutom att gruppen äldre över 80 – där behoven av vård och omsorg är stora och växande – blir allt större, säger sig över en fjärdedel av de som idag jobbar inom äldreomsorgen vara inställda på att sluta inom de närmaste tre åren (enligt en undersökning gjord av fackförbundet Kommunal).
Många slutar redan idag. Men varför ska Sveriges största yrkesgrupp, som utför ett av de mest krävande arbetena, som också är själva definitionen av ett humant samhälle, ”fly” en och en istället för att ”fäkta” tillsammans?

Över 200 000, mest kvinnor, arbetar inom äldreomsorgen. Om lite av den kraft som de ger till vårdtagarna varje dag skulle samlas i samordnade protester, vilken styrka skulle de inte utgöra? Tillsammans med de anhöriga till många av de nära 200 000 gamla som har hemtjänst eller bor på vård- och omsorgsboende, och andra som oroas över hur de själva eller närstående ska tas om hand i framtiden, finns underlaget för ett verkligt mäktigt uppror.

Kamp lönar sig. Äldrevårdsupproret behöver spridas och bli landsomfattande.

Kamp lönar sig. Äldrevårdsupproret behöver spridas och bli landsomfattande.


Strejkade för högre personaltäthet – och vann!

Det finns exempel på hur vårdpersonal har tagit strid – och till och med strejkat – för ökad personaltäthet och vunnit. På sjukhuset Charité i Berlin i Tyskland utlyste vårdfacket ver.di under 2015 först en varningsstrejk och sen en ”tills vidare”-strejk med krav på, bland annat, max två patienter per sjuksköterska på intenssivvårdsavdelningar och max fem på övriga avdelningar. Under strejken upprätthölls bara minimibemanning, workshoppar och demonstrationståg organiserades av facket och av det stödnätverk som bildats.
Efter fyra veckors strejk tvingades sjukhusledningen skriva under ett nytt kollektivavtal där högre bemanning för första gången stod inskrivet. Charité-strejken följdes av fler framgångsrika strejker på andra sjukhus. Hösten 2018 är Charité-personalen på gatorna igen, för att kräva ett nytt och ännu bättre kollektivavtal – och tvinga cheferna att faktiskt hålla sig till avtalens vackra ord – under stridsropet ”fler av oss är bra för alla”.
Strejkerna i Tyskland är exempel på att kollektiv organisering och kamp kan ge segrar. De visar också att skarpa metoder (som strejk) och bred, demokratisk förankring (som solidaritetsgrupperna) krävs för att rå på hårdnackade chefer, nedskärningspolitiker och ett sjukt system.

Strejk för Cherités sjukhus.

Strejk för Cherités sjukhus.


Hur kan kampen vinnas?

Kvinnorna bakom Äldrevårdsupproret har tagit ett stort steg genom att gå ut offentligt och vittna om problemen på jobbet, genom att organisera ett enat nätverk och arrangera ett demonstrationståg. Redan de första veckorna har responsen från Socialförvaltningens chefer visat att de styrande är skärrade.
Men Äldrevårdsupprorets krav är på kollisionskurs med den inriktning av nedskärningar och budgetdisciplin till varje pris som det styrande S i kommunen valt. Att S i Luleå nu beslutat att samarbeta med M, samtidigt som förhandlingar för olika varianter på högerregering pågår på riksplanet, erbjuder inga enkla poänger för upproret i den kraftmätning som nu har börjat.
Argument om ”den lilla pengapåsen”, att det inte finns något samband mellan hur mycket pengar som satsas och vilken kvalitet som ”produceras” i vården, liksom försök att splittra och avpolitisera kampen, är att vänta från politiker och chefer.
En konsekvent kampanj, med fler, uppföljande aktioner av olika slag – det skulle kunna vara anhörigdemonstrationer, sittstrejksbesök på kontor, att bjuda in politiker och chefer att gå bredvid som vikarier för en dag, och även varningsstrejker – har ändå goda chanser att tvinga fram eftergifter. Att ständigt rikta budskapet utåt för att vinna stöd, genom olika typer av media och det breda nätverk som just nu byggs upp, är viktigt. Att hålla fast vid den kollektiva, demokratiska förankringen av alla viktiga överväganden och beslut är avgörande.
Frågan om att ta upproret utanför kommungränsen kommer i slutändan att vara av nyckelbetydelse när det kokar ned till frågan om pengar och hur mycket som fattas i alla kommuner (och landsting) samtidigt som privata fickor svämmar över.

Organisering är a och o, tillsammans med strejker, demonstrationer och andra aktioner.

Organisering är a och o, tillsammans med strejker, demonstrationer och andra aktioner.


Det finns pengar!

När regeringen presenterade sin vårbudget i april underströks att ”det går bra för Sverige”. Vårbudgeten visade på ett samlat offentligt finansiellt överskott på drygt 1 224 miljarder kronor, enligt tidningen ETC. Med undantag för riktigt stora satsningar på militär och polis är inställningen att lägga pengar på hög istället för att investera.
De punktsatsningar regeringen har gjort de senaste två åren inom olika områden, inklusive riktade miljarder för ökad bemanning inom äldreomsorgen, är inte ens i närheten av att bryta inriktningen på politiken som sedan 1990-talet har minskat den offentliga sektorns (stat, kommuner och landsting) andel av ekonomin, till förmån för privata vinstintressen. De senaste tio åren har andelen minskat med 3,3 procent, motsvarande 144 miljarder kronor.
Samtidigt blir situationen i kommuner och landsting allt mer krisartad. SKL rapporterade tidigare i år att kommuner och landsting år 2021 kommer att behöva tillskott på minst 37 miljarder kronor för att klara samma nivå på service som idag (förutsatt att inget annat ändras, som till exempel att högkonjunkturen förbyts i ekonomisk kris). 98 procent av kommunernas ekonomichefer räknar med att behöva göra ”effektiviseringar” (läs: nedskärningar) år 2019.

Storföretag och banker upplever däremot ingen kris. De fyra storbankerna gjorde en samlad vinst på 106 miljarder kronor förra året. I år beräknas Stockholmsbörsens storföretag ge sina delägare en samlad aktieutdelning på 263 miljarder kronor.
Den här fantasisumman motsvarar vad det skulle kosta att införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön (för alla!), gratis kollektivtrafik och förskola i hela landet, kostnaden för Sveriges asylmottagning 2018, gratis sjukvård och mediciner för alla och dessutom bli över till att skapa 100 000 nya jobb i välfärden.

Striden för en rimlig arbetssituation för de anställda i äldrevården, och värdiga sista år i livet för de äldre i behov av hjälp, handlar i grund och botten om att ta strid för en omfördelning av de här resurserna – från vinstjakt till mänskliga behov. Valet står mellan att acceptera fortsatt nedrustning eller börja kämpa för upprustning.
Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna ger sitt fulla stöd till Äldrevårdsupproret och dess krav, i Luleå och på alla andra orter där samma initiativ behövs.

Luleå: Demonstrera den 22/10

Måndag den 22 oktober samlar Äldrevårdsupproret till demonstration i Luleå. Kraven med alla namnunderskrifter ska överlämnas till det nyvalda kommunfullmäktige som den dagen ska ha sitt första möte. Det handlar också om att ge ett vittnesmål till politikerna som nu tar på sig ansvaret för kommunens verksamhet – en enda stor, kollektiv avvikelserappport.
Samling är kl 12 vid Gula Paviljongen (Storgatan vid Shopping) för korta tal. Tåget går till Stadshuset där underskrifterna ska överlämnas till Socialnämndens ordförande Fredrik Hansson (S) cirka 12.45. De som vill och kan har möjlighet att gå in och lyssna på kommunfullmäktiges möte som börjar kl 13.15.