Ryssland 1918: Revolutionens fred, bröd och jord – Kontrarevolutionens terror

Publicerad av Per-Åke Westerlund

Tema: Marxism, Ryska revolutionen

I oktober 1917 lyckades arbetarklassen i Ryssland gripa makten. Men kontrarevolutionen blev hård och brutal. (foto: )
I oktober 1917 lyckades arbetarklassen i Ryssland gripa makten. Men kontrarevolutionen blev hård och brutal. (foto: )

Efter 2,5 år av första världskrigets helvete exploderade Ryssland i februari 1917 i en revolution som störtade tsarens diktatur. De provisoriska regeringar som tog över infriade inte alls folkmassornas förväntningar på att kriget, nöden och förtrycket skulle upphöra.
I oktober följde därför ett uppror som skakade världen. Arbetarklassen tog makten, med massivt stöd från soldater och fattiga på landsbygden. Det blev möjligt tack vare att det fanns ett parti, bolsjevikerna, som förstod att revolutionen inte kunde stanna halvvägs och som med parollerna fred, bröd och jord fick miljontals nya anhängare.

Oktoberrevolutionen gav makten till den andra sovjetkongressen, som samlades i Petrograd den 25 oktober. Av 600 valda representanter för arbetarråd i hela Ryssland stödde 390 bolsjevikerna. På den första kongressen i juni hade de socialistpartier som var med i den provisoriska regeringen, mensjeviker och socialistrevolutionärer, 600 av 832 delegater. Regeringens politik att fortsätta i tsarregimens fotspår, general Kornilovs försök till militärkupp i augusti och bolsjevikernas skickliga politik hade skapat förutsättningar för ett historiskt maktövertagande.
Klockan 10.00 den 25 oktober proklamerade den militärrevolutionära kommittén, som ledde makt­övertagandet:

”Till Rysslands medborgare!
Provisoriska regeringen har störtats. Statsmakten har övergått till organet för Petrograds arbetar- och soldatdeputerades sovjet, militärrevolutionära kommittén, som står i spetsen för Petrograds proletariat och garnison.
Tryggad är den sak, som folket kämpat för: omedelbart förslag om demokratisk fred, avskaffande av godsägarnas ägande av jord, arbetarkontroll över produktionen och bildande av en sovjetregering.
Leve arbetarnas, soldaternas och böndernas revolution!” 

Revolutionsledaren Leo Trotskij kommenterade hur relativt enkelt arbetare och soldater kunde ta över: ”Jag känner inte till något annat exempel i historien på en så enorm revolutionär massrörelse som genomfördes utan blodspillan.”
Sovjetkongressens historiska beslut antogs i högt tempo. Det första dekretet handlade om ”en omedelbar fred utan annexioner (det vill säga utan erövring av andras jord, utan andra nationaliteters anslutning med våld)”. Kongressen föreslog ”alla krigförande folk och deras regeringar att omedelbart inleda förhandlingar om en rättvis, demokratisk fred”.
Samtidigt betonades att sovjetregimen inte ställde ultimatum, utan var beredd att diskutera alla andra fredsvillkor. Helt nytt i världshistorien var att den nya regeringen ”avskaffar den hemliga diplomatin och deklarerar för sin del sin fasta avsikt att föra alla förhandlingar fullständigt öppet inför hela folket. Den kommer genast att börja offentliggöra alla hemliga fördrag, som bekräftats eller ingåtts av godsägarnas och kapitalisternas regering från februari till den 25 oktober 1917.”

Den andra dekretet handlade om att ge jord till de 100 miljonerna småbrukare och jordlösa på landsbygden. Den första meningen deklarerade att ”Godsägarnas äganderätt till jord avskaffas omedelbart utan någon slags ersättning”. Besluten var direkt kopierade av krav från bondekongressen och från socialistrevolutionärerna, som hade starkt stöd utanför städerna. Lenin kommenterade invändningar mot detta: ”Gör det inte detsamma vem som skrivit dem? Som en demokratisk regering kan vi likväl inte kringgå ett beslut av folkmassorna, även om vi inte är ense med det.”
Kongressen tog också beslut att avskaffa dödsstraffet. Den nya regering som utsågs fick namnet Folkkommissariernas råd, med Lenin som ordförande och Trotskij som ansvarig för utrikespolitiken. Samtliga ministrar tillhörde bolsjevikerna. Vänstersocialistrevolutionärerna tackade först nej, men kom med i regeringen i december. De nya ministrarna fick samma lön som kvalificerade arbetare, 500 rubler per månad, plus ett tillägg på 100 rubel per familjemedlem.

Mensjevikerna och socialistrevolutionärerna accepterade inte att de hade hamnat i minoritet. Mensjevikledaren Dan förklarade senare: ”Under de första dagarna hoppades vi att bolsjevikernas konspiration kunde likvideras med vapen.”
Redan den 26 oktober bildades ”Allryska kommittén för fosterlandets och revolutionens räddning” på initiativ av mensjeviker och SR:are för att med våld störta bolsjevikerna. Här anslöt sig de fackföreningar de styrde, men även representanter för det borgerliga högerpartiet kadeterna. Kommittén uppmanade till strejker och sabotage och försökte ”samordna ett uppror i Petrograd i samband med att Krasnovs kosacker anlände till huvudstaden”. Kommittén inledde också ”öppna militära aktioner mot bolsjevikerna påföljande morgon”. Deras styrkor intog telefonstationen och statsbanken, men upproret kvästes snabbt av sovjetens styrkor. Även Krasnovs kosacker slogs tillbaka och demoraliserades. Krasnov själv greps, men släpptes mot löfte att inte återuppta striderna, något han omedelbart bröt för att de kommande åren bli en av de viktigaste vita krigsledarna. (citaten ur Alexander Rabinowitch: Bolsjevikerna kommer till makten).
Mensjevikerna och SR gav tillfälligt upp försöken att störta sovjetregeringen militärt. Nu ville de istället ingå i en koalitionsregering, där ett av deras många krav var att Lenin och Trotskij inte skulle vara med. De begärde också att arbetarnas miliser skulle avväpnas och att den tidigare premiärministern Kerenskij, som hade flytt till Krasnovs läger, skulle återfå kommandot över Petrograds trupper.

Revolutionen ställdes inför många stora svårigheter. Kontrarevolutionära vita trupper utförde massakrer, exempelvis på Arsenalfabriken i Moskva. Alkoholförråd öppnades för att försöka dränka trupperna i sprit. Kvalificerad personal vägrade utföra sina arbetsuppgifter.
Som svar fortsatte sovjetregeringen att uppmuntra och stödja massornas egna initiativ. Ett dekret den 28 oktober gav lokala styren makten över fördelningen av mat och varor. Rätt att rekvirera eller konfiskera bostäder för att lösa bostadskrisen gavs i ett annat dekret. Den 14 november utfärdades ett dekret som uppmanade arbetarnas kommittéer att kontrollera företagens produktion, bokföring och finanser.
Att det var en radikalt annorlunda regim som tagit över var tydligt i besluten om rätt till skilsmässa och icke-religiösa bröllop, att skolorna inte längre skulle styras av kyrkan, åtta timmars arbetsdag, stopp för betalningar av tsarens skulder till bankerna med mera.

Tsarryssland kallades av Lenin för ”nationernas fängelse”. ”Bolsjevikerna var den enda ryska vänstergrupp som stod bakom kravet på full frihet för Finland”, konstateras i Berglund/Sennertag Finska Inbördeskriget. Den 2 november utfärdade den nya arbetarregeringen ”Deklarationen för folkens rättigheter i Ryssland” för att omsätta bolsjevikernas program till handling. Det handlade om tre huvudpunkter:
• Jämlikhet och suveränitet för allt folk. 
• Rätt till självstyre för alla, inklusive att avskilja oberoende stater.
• Avskaffande av nationella och religiösa privilegier, för alla nationella och etniska minoriteters fria utveckling.
Medan de provisoriska regeringarna upprätthållit det nationella förtrycket, och även under sommaren 1917 hade upplöst det finska parlamentet, betydde oktoberrevolutionen världshistoriens största nationella befrielserörelse. ”Ni måste bli herrar i era egna länder”, löd uppmaningen från bolsjevikernas regering. Detta i en värld där de kapitalistiska ”demokratierna” styrde kolonier världen runt med diktatoriska metoder.

Den 4 november uttalade sig den finska regeringen, senaten, för självständighet, ett beslut som dagen efter bekräftades av Lenin. En finsk delegation kom inte till Petrograd förrän på nyårsafton 1917, och den 4 januari bekräftade sovjeternas ledning Finlands självständighet.
Det nya Finland var starkt påverkat av den ryska revolutionen och blev också först att skakas av ett fullskaligt inbördeskrig. Arbetarrörelsen, som saknade det bolsjevikparti som hade varit avgörande i Ryssland, hade backat från att ta makten under den mäktiga generalstrejken i landet i november 1917. Det gav de vita trupperna, med uppbackning från Tyskland och Sverige, möjlighet att förbereda sig. När revolutionen inleddes i januari 1918 startade också det blodiga inbördeskriget.
Den militärt överlägsna vita kontrarevolutionen visade tydligt hur långt borgerligheten var beredd att gå. 5 000 röda stridande – arbetare, lantarbetare, fattiga bönder – dödades i direkta strider, medan upp till 25 000 dödades i den vita terror som sedan följde. Över 80 000 sattes i fängelse, varav många förlorade alla medborgerliga rättigheter.

Under 1917 drev även bolsjevikerna kravet på val till en konstituerande församling. Den provisoriska regeringen, som inte hade valts av någon, hade i början stöd av majoriteten i sovjeterna och även av Rysslands allierade i kriget, Frankrike och England. Men under hela tiden från februari till oktober blev valen uppskjutna.
När sovjeterna tog makten och bolsjevikerna bildade regering beslutades att genomföra dessa val. 36 miljoner röstade i november 1917. Socialistrevolutionärerna blev största parti med 16,5 miljoner röster (plus fyra miljoner för SR-partier utanför själva Ryssland). Bolsjevikerna fick 9 miljoner medan mensjevikerna med allierade hade 1,7 miljoner röster. Det borgerliga kadetpartiet med stödpartier fick 4,6 miljoner.
Bolsjevikerna var utan tvekan arbetarklassens parti. I de för revolutionen avgörande städerna, Moskva och Petrograd, fick bolsjevikerna 837 000 röster mot 218 000 för SR och 515 000 för kadetpartiet. Här hade mensjevikerna bara tre procent. Bolsjevikerna fick just under hälften av rösterna inom armén och flottan.
Att SR blev största parti, med sin bas på landsbygden, förklaras av att kandidaterna utsetts innan partiet splittrades i höger-SR och vänster-SR. Under vintern 1917-18 gav vänster-SR stöd till bolsjevikerna och gick även med i regeringen. Samtidigt hade bolsjevikerna genomfört en jordreform i enlighet med SR:s program. Arbetarklassen hade med andra ord vunnit masstöd hos de fattiga och jordlösa på landsbygden, vilket i sin tur förklarar varför sovjetregeringen inte blev så kortlivad som borgare, höger-SR och mensjeviker hade hoppats. Massorna hade mycket snabbt rört sig vänsterut.

Från vänster till höger: Trotskij, Lenin och Kamenev.

Från vänster till höger: Trotskij, Lenin och Kamenev.


Valet till den konstituerande
församlingen blev en slags opinionsmätning, men händelseutvecklingen hade redan passerat detta stadium. En borgerlig republik med allmän­na val var att föredra framför en republik utan val, men arbetarnas maktövertagande genom sovjeterna var bolsjevikernas mål. Oktoberrevolutionen förverkligade arbetarmakten och gjorde idén om en konstituerande församling förlegad.
Partierna som hade lett de provisoriska regeringarna hade misslyckats med revolutionens alla uppgifter – fred, jordfrågan, nationellt förtryck och så vidare. Att de nu skulle återfå makten vore att likt sommaren 1917 öppna för den vita kontrarevolutionen.
Den konstituerande församlingen, som samlades den 5 januari, upplöstes av sovjetregeringen, ”en stor sensation utomlands. I Ryssland passerade det nästan helt utan att uppmärksammas”, skriver Victor Serge i Year One of the Russian Revolution.

Första världskriget var ett imperialistiskt makt- och omfördelningskrig som skördade 20 miljoner döda. I krigets inledning kapitulerade ledningarna i de flesta socialdemokratiska partierna i Europa och gav stöd till det egna landets krig. Bolsjevikernas krigsmotstånd var ett av partiets unika drag.
Direkt efter maktövertagandet spreds parollen om fred och den 3 mars 1918 undertecknades krigets första fredsavtal, mellan det sovjetstyrda Ryssland och Tyskland-Österrike-Ungern. Månaderna innan var dock långt ifrån en rak linje till fred. I bolsjevikernas första diskussioner i januari var Lenin i minoritet med sin linje att skriva under ett avtal så snart som möjligt.
På ett möte med 65 partiledare fick ”vänsterkommunisterna” majoritet med 32 röster för sin linje om ”revolutionärt krig” mot Tyskland. Lenin fick 15 röster och Trotskijs linje, att fördröja förhandlingarna för att understryka att sovjetregeringen motvilligt skrivit under, fick 16 röster. Debatten fortsatte under de följande månaderna. Vänsterkommunisterna, med Bucharin som ledande företrädare, gav ut en dagstidning som drev deras linje om ett revolutionärt krig. Lenin argumenterade tålmodigt och realistiskt för att folkets stora massa var helt emot ett nytt krig, att armén hade upplösts. De tyska generalerna, som upprättat en diktatorisk makt, utnyttjade uppehållet i förhandlingarna och ockuperade stora delar av det tidigare tsarryssland: de baltiska staterna, Vitryssland och därefter Ukraina.
Inte förrän i detta läge kunde Lenin vinna majoritet, genom att att han fick stöd av Trotskij, som var bolsjevikernas fredsförhandlare och organisatör av en ny Röd Armé. Det var ett förnedrande avtal, där Sovjetryssland tvingades ge upp områden med över 60 procent av metallproduktionen och 55 procent av veteskördarna.

Krigets centralmakter – Tyskland och Österrike-Ungern – behövde skördarna i Ukraina för att dämpa svälten i de egna länderna. Formellt inbjöds de av det lokala parlamentet i Ukraina, radan, men de tyska trupperna blev snabbt en ny förtryckande regim och den 26 april upplöstes radan. Ockupanterna mötte också starkt motstånd på landsbygden, där jordlösa och fattiga bönder ville slutföra revolutionen.
Under våren 1918 uppstod också enighet mot revolutionen mellan de två block som beordrat världskrigets slakt. Tyska, turkiska och brittiska trupper deltog samtidigt för att krossa bolsjevikerna i Kaukasus, även här på inbjudan av mensjeviker och SR.

De imperialistiska makterna utsatte också Ryssland för en hungerblockad, som slog hårt mot ett land som redan var så härjat av kriget. En stor del av de tidigare matförråden fanns i områden som nu ockuperades av invasionerna och vita trupper. Svälten härjade i städerna och exempelvis Petrograds befolkning minskade från 2,3 miljoner 1915 till 1,5 miljoner på sommaren 1918.
I april-maj blev matbristen akut. Regeringen upprättade en matarmé för att rekvirera livsmedel på landsbygden.
Den nya regimens ekonomi var långt ifrån rakt av socialistisk. Här fanns stora delar bondeekonomi, småhantverkare, privata företag och statskapitalism sida vid sida med de första socialistiska delarna. Bolsjevikerna förespråkade inte massiv nationalisering, utan snarare arbetarnas kontroll över produktionen. Men allt eftersom kontrarevolutionens militära angrepp fortsatte, parallellt med kapitalisters sabotage, tvingades regeringen förstatliga allt fler företag, med kulmen i slutet av juni.

Det inbördeskrig som kontrarevolutionen eftersträvade bestod i början av imperialismens invasioner. E H Carr, brittisk historiker som studerade den ryska revolutionen, skrev: ”Under våren och början av sommaren 1918 ockuperade den tyska armén de forna baltiska staterna, nästan hela Vitryssland och hela Ukraina och hade till och med trängt in i norra Kaukasien och in i Transkaukasien.” Dessutom fanns den brittiska armén i norr i Murmansk och Arkangelsk och i april 1918 landsteg japanska styrkor i Vladivostok. Sammanlagt deltog 21 arméer från elva länder i kriget mot regeringen i Moskva.
30 000 tjeckiska krigsfångar, som de allierade hade tänkt skicka till Västfronten för att slåss mot Tyskland, tog nu istället över stora områden längs den transsibiriska järnvägen. Däribland staden Sa­ma­ra, där fyra SR-ledare upprättade en ny konstituerande församling och regering. Från Ural till Sibirien fanns under en tid upp till 20 olika regeringar. Många av dessa stod under franskt styre.
Samtidigt planerade både höger- och vänster-SR kupper och attentat mot sovjetregeringen. Höger-SR mördade den 20 juni bolsjevikledaren Volodariskij. Vänster-SR mördade den tyske ambassadören för att försöka provocera fram krig. Attentatsgruppen skickade ut telegram om att de nu hade tagit makten därför att ”folket vill ha krig med Tyskland”.

Den 30 augusti sköts Lenin på väg till ett möte och fick skador som först bedömdes som livshotande. Samtidigt dödades bolsjevikledaren Uritiskij och ett attentat försökte spränga det tåg Trotskij använde för att ta sig till fronterna.
Det var först nu som regeringen beslutade att besvara massakrer och krig med ”röd terror”. Under första halvåret 1918 hade de röda dödat 22 personer. Detta samtidigt med den vita terrorn i Finland och i delar av det tidigare tsar-Ryssland. Med den förenade imperialismens invasioner måste revolutionen försvara sig. Under andra halvåret dödade den röda terrorn 6 000 personer. Det var ändå, påpekar Victor Serge, färre än under enskilda dagar av slaget i Verdun.

Revolutionens budskap om jord, bröd och fred hade fortfarande ett masstöd. Röda Armén, som samlade en stor del av de arbetare som hade stått i spetsen för revolutionen, kunde i augusti 1918 ta tillbaka flera viktiga städer från de tjeckiska trupperna. På hösten 1918 störtades den tyske kejsaren av den tyska revolutionen. Demoralisering och ”revolutionering” av de tyska trupperna som trängt in i Ryssland var en viktig faktor.
Lenin och bolsjevikerna visste att den ryska revolutionen skulle vara inledningen på fler revolutioner i Europa. Dessa i sin tur skulle rädda Ryssland ur dess enorma ekonomiska och sociala underutveckling, och även akut ur svält och krig. Bolsjevikernas internationalism var grunden i deras målmedvetna försvar av revolutionen.