När allmännyttan var verktyget, del 2

Publicerad av Kristofer Lundberg

Tema: Historia, Bostäder, Arbetarkamp

Hyresgäster ockuperade Haga mot rivningsplaner på 1970-talet. (foto: )
Hyresgäster ockuperade Haga mot rivningsplaner på 1970-talet. (foto: )

Allmännyttans historia är till stor del också Hyresgästföreningens historia. 1946 bildades Göteborg stads bostadsaktiebolag, landets första allmännyttiga bolag. Till ordförande valdes tidningen Hyresgästens redaktör Torsten Henriksson. Han var också redaktör på den fackliga verkstadsklubbens tidningen Vi på kulan och metallarbetare på SKF som så många andra som bildade Hyresgästföreningen 29 år tidigare.

Torsten Henriksson var starkt partipolitiskt engagerad och mitt uppe i sin politiska karriär att bli socialdemokratins ledare i Göteborg. Inom hyresgäströrelsen fanns det starka krafter bakom valet av honom till redaktör på Hyresgästen. Han kunde representera rörelsen brett i en tid för en ny bostadspolitik. 1955 blev han kommunalråd med ansvar för bostäder och stadsplanering.
Efter andra världskrigets slut gick den svenska industrin på högvarv. Sverige hade inte drabbats av kriget som övriga Europa, som stod inför återuppbyggnad. Europa behövde svenska råvaror och det ekonomiska välståndet i Sverige växte: levnadsvillkor förbättrades och konsumtionen kunde öka. Genom politiska beslut byggdes allmännyttan ut och bostadsbristen byggdes helt bort.
Lägenheter byggdes med hög standard. Under en tjugoårsperiod präglades landet av en genomgripande folkomflyttning. 1955 bodde omkring 2,5 miljoner människor på landsbygden – 20 år senare bara en miljon. Städerna växte och tätorternas befolkning växte från fyra till sju miljoner. Industrins behov av arbetskraft räckte inte till och en omfattande arbetskraftsinvandring sattes i verket. Urbaniseringen, arbetskraftsinvandringen och växande barnkullar innebar på nytt trångboddhet och bostadsbrist, vilket på nytt blev en politisk fråga.
Under 1950-talet drabbade bostadsbristen framför allt de unga. Hyresgästföreningen riktade en svidande kritik mot regeringen som bestämt menade att landet måste sättas i balans när det kommer till behoven och byggandet.

Bostadspolitiken utgjorde en central del av den statliga välfärdspolitiken och en integrerad del i såväl den ekonomiska politiken som arbetsmarknadspolitiken. Bostadspolitiken var nu ett redskap i den industriella, ekonomiska och geografiska omvandlingen av landet och fick en stor betydelse för allmännyttans framväxt.
Den nya bostadspolitiken med ”Goda bostäder åt alla” innebar att bra och billiga bostäder skulle byggas till alla, oavsett plånbok. Precis som välfärden i övrigt med barnomsorg, barnbidrag, folkpensioner, sjukförsäkring och sjukvård skulle dessa bostäder nå alla.
De beslut som fattades 1946–1948 innebar Sveriges första program för bostadsbyggande. Den bostadssociala utredningen slog fast att det var kommunen som hade ansvaret för bostadsförsörjningens planering och förverkligande.
”Direktiven innehöll revolutionerande förslag som genomförda skulle leda till en socialt präglad bostadsförsörjning, utan enskilt vinstintresse”, skrev Eric Johansson, HCF:s ordförande 1956-1980 och Hyresgästföreningen i Västra Sverige 1966-1970 om den bostadssociala utredningen.

Statens stöd till produktion av bra och billiga bostäder var själva garanten till att bygga bort bostadsbristen. Under 1940-talet växte antalet kommunala allmännyttiga bostadsbolag snabbt. De såg behovet av att samlas i en intresseorganisation, och tio år senare hade SABO bildats, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag. Organisationens uppgift var att ge företagen service och information kring utredningar, statistik och juridisk rådgivning samt att företräda företagens intressen kring remissyttranden och opinionsbildning.
Mellan 1945 och 1960 byggdes drygt 800 000 lägenheter, och nu bodde 38 procent av befolkningen eller 2,7 miljoner människor i lägenhet. Men 1960 var den samlade kön ändå 300 000 hushåll. Många var inneboende i väntan på egen bostad. Ökad livslängd, invandring, omflyttning inom landet och förändrade bostadsvanor låg till grund för en stigande efterfrågan. De växande bostadsköerna skapade på nytt politisk oro, särskilt i de större städerna.
Den socialdemokratiska regeringen fattade därmed beslut om att bygga bort bostadsbristen och råda bot på trångboddheten. Tiotusentals familjer fick varje år möjlighet att lämna sina slumbostäder till förmån för nybyggda välutrustade lägenheter. Bara i Göteborg byggdes under 1950- och 60-talet långt över 100 000 lägenheter.

Hyresgäster påväg mot Landala torg där 5 000 demonstrerade.

Hyresgäster påväg mot Landala torg där 5 000 demonstrerade.


1959 tillsattes
bostadsbyggnadsutredningen, vars bostadsbyggnadsprogram senare kom att kallas miljonprogrammet, vilket fastställdes av riksdagen 1965. Programmet innebar att en miljon lägenheter skulle byggas fram till 1974, det största bostadsbyggandet i världen per capita. Mellan 1960 och 1975 ökade antalet lägenheter med 855 000 till 3,5 miljoner lägenheter. Under samma period genomfördes en omfattande upprustning. I början av 1970-talet var bostadsbristen borta. Staten satte in åtgärder för att göra miljonprogramsområdena mer attraktiva.
Standarden hade nu också ökat för hela bostadsbeståndet. Allt fler lägenheter hade utrustats med centralvärme, toalett och tillgång till eget bad/dusch. Men politiken för nybyggnation medförde att det äldre beståndet allt mer förslummades och såg stora behov av upprustning. Hyresgästföreningen uppmärksammade detta på sin kongress 1960 där en diskussion handlade om behovet av upprustning av det äldre beståndet. En motion som röstades ned kom från Göteborg där det vid tidpunkten fanns 30 000 omoderna bostäder.
Under 1960-talet genomfördes de mest omfattande åtgärderna för förnyelse. De tidigare nedgångna och omoderna små lägenheterna revs till förmån för modern bebyggelse. ”Den radikalisering som präglade samhället i slutet av 1960-talet trängde även in i hyresgäströrelsen”, skriver Clarence Johansson i HCF 60 år och konstaterar att vissa föreningar styrdes av kommunister.

Under 1970-talets första år började äldre arbetarkvarter i städerna att omvärderas av de som bodde där. På initiativ av unga radikala socialister organiserades protester mot rivningarna av till exempel landshövdingehusen i Göteborg. Bostadsockupationer spreds på nytt som i Haga i Göteborg och kvarteret Mullvaden i Stockholm.
Opinionen mot rivningarna blev snabbt till stora, breda folkrörelser. Att riva gamla hus upphörde och istället rustades de upp och förnyades. Små lägenheter byggdes om, slogs ihop till större, och utrustades med moderna bekvämligheter.

Historiskt sett kan vi därmed se att vilken typ av bostadspolitik som förs är resultatet av stora rörelser och politiska beslut. I takt med socialdemokratins förborgerligande har politiken blivit idélös, vilket i sin tur har inneburit att de kommunala bostadsbolagen har tappat sin idé.
Idag har vi en allmännytta som sneglar på hur de privata bolagen agerar, där deras vinster blir affärsmodellen. På sina håll krokar också allmännyttan arm med de privata för att slå mot hyresgästkollektivets samlade organisation, Hyresgästföreningen. För att förändra detta behövs det en massiv hyresgäströrelse som kan återuppväcka den ideologi som låg till grund för allmännyttans skapande och en politik för bra och billiga bostäder för alla.
Läs del 1 här.