Mexiko 1968: Arvet från ungdomens kamp lever ännu kvar

Publicerad av Carla Torres Beltrán, Rafael Belman

Plats: Mexiko Tema: Historia, Arbetarkamp, Repression

Den 27 augusti 1968 demonstrerade en halv miljon mot regeringen. (foto: )
Den 27 augusti 1968 demonstrerade en halv miljon mot regeringen. (foto: )

De unga studenternas kamp och massrörelsen i Mexiko 1968 skulle under lång tid få återverkningar på den fortsatta samhällsutvecklingen samt påverka medvetenheten hos en hel generation. Alla som kämpar för en socialistisk samhällsomvandling har en skyldighet att se tillbaka på denna omskakande kamp och ta till sig de erfarenheter och lärdomar som finns att hämta från denna rörelse.

Studenternas kamp 1968 fick ett enormt stöd, men slogs brutalt ned av regimen som fruktade att ungdomsrörelsen skulle inspirera till en revolutionär resning. Regimens våldsamma motattack kulminerade i Tlatelolcomassakern i Mexico City den 2 oktober 1968, då 400 unga demonstranter sköts ihjäl.
Under 1960-talet koncentrerades olika ekonomiska och sociala processer i Mexiko. Detta kom att få stor betydelse. Industrins utveckling under och efter andra världskriget gjorde att basen för ekonomin breddades. Samtidigt kvarstod den mexikanska ekonomins efterblivenhet och beroende av att vara råvaruförsörjare till främst den amerikanska imperialismen.
1960-talet var en period som blev känd som den ”stabiliserande utvecklingen”. Samhällsförändringarna var anmärkningsvärda: Befolkningen växte med 3-4 procent årligen. Det genomfördes stora offentliga investeringar och många nya jobb skapades. Den härskande klassen andades tillförsikt, vilket symboliserades med öppningen av sommar-OS i Mexiko mellan den 12 och 27 oktober 1968.
Men bakom evenemangen, pompan och tillväxtsiffrorna kvarstod en hård exploatering av industriarbetare, fattiga lantarbetare och ungdomar samt regimens politiska förtryck. Ojämlikheten ökade och för miljontals bönder var situationen desperat.

Kombinationen av kraven från kapitalismen och de olika PRI-regeringarnas strävan att tysta missnöjet medförde att den högre utbildningen också öppnades för arbetarnas barn (PRI, Institutionella revolutionära partiet, är ett borgerligt parti som styrde landet oavbrutet åren 1929-2000, och som även har styrt landet i omgångar under 2000-talet).
Antalet studenter vid Mexikos nationella autonoma universitet (UNAM) och det Nationella polytekniska institutet (IPN) ökade exponentiellt. Men samtidigt som massan av befolkningen fick tillgång till högre utbildning kunde arbetsmarknaden inte suga upp det stora antalet studenter som kom ut från utbildningarna.
Ungdomsrörelsen som bröt ut i huvudstaden Mexico City och andra delar av landet kom inte som en blixt från klar himmel. På sätt och vis var den uttryck för ett återuppvaknande av det revolutionära medvetandet hos ett helt folk. Arbetarnas och böndernas organisationer var brutalt nedtryckta av den härskande klassen och staten. Det blev därför ungdomen, som hade skolats i den radikala och socialistiska kultur som fanns vid universiteten och vars framtidsutsikter var osäkra, som skulle bli kamprörelsens spjutspets.
Internationella händelser bidrog också kraftfullt till att inspirera den mexikanska ungdomen: Den kubanska revolutionen, maj 1968 i Frankrike, motståndet mot Vietnamkriget, de latinamerikanska gerillarörelserna, med mera. Till detta kom minnet av tidigare kamper i Mexiko. Allt detta bidrog till att samla kraften i den stora explosionen 1968.

Allt började i juli när studenterna genomförde en protestmarsch mot att polisen i Mexico City hade stormat universiteten för att som man påstod hitta de som hade deltagit i ett ungdomsbråk.
Till mångas förvåning bröts studentdemonstrationen upp av polisen när den nådde gatorna i stadens centrum. Alla som befann sig i närheten och var under 20 år jagades och blev slagna. Som skäl angav polisen att man hade ”bevis” för att unga ”utländska kommunister” försökte organisera uppror för att få publicitet och destabilisera landet inför OS. Polisens våld ökade ungdomens ilska och fick till följd att studenterna vände sig bort från den officiella PRI-kontrollerade studentorganisationen FNET. Studenterna krävde att den skulle upplösas tillsammans med andra extremhögerorganisationer.
Den 29 juli visade rörelsen sina muskler: Strejker inleddes på skolor och universitet och barrikader byggdes i huvudstadens centrum. Regeringen svarade med att trappa upp våldet. Den 30 juli väcktes de strejkande som var belägrade i Prepa 1 (en gymnasieskola) av dånet av en bazooka. Mer än 1 000 personer fängslades. Hur många som dödades har förblivit oklart. Rektorn för UNAM utlyste en sorgedag. Studentstrejkerna spriddes som en löpeld och tusentals unga människor blev till en armé som förde ut sina krav, vilka börjat vinna stöd och sympati bland befolkningen.

Nästa dag blev kraften i rörelsen än mer tydlig. En rasande demonstration med mer än 80 000 studenter tog över stadskärnan. Den 5 augusti genomfördes en ny jättedemonstration, denna gång organiserad av en samordningskommitté vid IPN och stödd av elever vid den polytekniska skolan. Den tog över delar av stadens centrum. Tre dagar senare, den 8 augusti, togs ett nytt steg framåt genom bildandet av Koalitionen av lärare på högre- och mellannivå för demokratiska rättigheter. Men allra viktigast var bildandet av den Nationella strejkkommittén (CNH). Den bestod från början av representanter från alla skolor vid UNAM och IPN.
Rörelsen växte genom kreativitet och organisering. Arbetarrörelsens mest uppskattade traditioner återupptäcktes. Brigaderna (eller flygande styrkorna) uppstod på nytt. Informationsbrigaderna besökte marknaderna, industriområdena och busshållplatserna. De reste från norr till söder genom staden och återvände med sparbössor fulla med pengar och stöd.
Brigaderna spelade en viktig roll för att nå ut och vinna stöd för studenternas krav:
• Stoppa polisvåldet och straffa de ansvariga.
• Upplös ”Granderos” (den specialutrustade polisstyrkan)
• Frige de politiska fångarna från de föregående dagarnas kamp.
• Statlig ersättning till familjerna till de som har dödats och skadats.
• Avskaffa strafflagens artikel 145 (en lagparagraf som kriminaliserade kamp).
• Myndigheterna, polisen och Granderos måste erkänna sitt ansvar för det förtryck och den vandalism de bär ansvar för.

Kampens behov ledde till att studenterna gick ut i totalstrejk. Den i tid obegränsade studentstrejken spred sig snabbt till alla delar av IPN och UNAM. Brigaderna blev strejkvakter som uppmuntrade till deltagande i strejken. Snart blev skolorna till centra för diskussion och organisation.
Strejken blev en skola som förändrade medvetenheten snabbt. Unga kvinnor, som deltog i stor omfattning i kampen, krävde inte bara demokrati. Kvinnorna krävde rätten att få bestämma över sina kroppar och tillgång till p-piller. Sexismen, som var djupt rotad i det mexikanska samhället, bekämpades aktivt och medvetet.
Vid den här tidpunkten hade rörelsen ett tydligt huvudmål: Demokrati, alltså ett samhälle med social rättvisa och utan förtryck, vilket var oförenligt med den mexikanska staten och PRI-regimen. Kampen för demokratiska rättigheter var omöjlig att skilja från en bredare kamp för att förändra samhället.

Studentrörelsen fick stöd av arbetarrörelsen, vilket skrämde regeringen. Pansarfordon och ökad repression sattes in för att kväsa kampen.

Studentrörelsen fick stöd av arbetarrörelsen, vilket skrämde regeringen. Pansarfordon och ökad repression sattes in för att kväsa kampen.

Studentrörelsens styrka ökade och fick en lysande allierad i arbetarrörelsen. Den stora demonstrationen den 27 augusti, där en halv miljon människor deltog, skapade panik inom regeringen. Det var inte längre bara unga människor som ”skapade kaos”.
Stödet för studenterna växte snabbt. Den 28 augusti organiserade oljearbetare en strejk till stöd för studentrörelsen och runt om i landet uttalades stöd till studenternas kamp. Men regeringens kontroll över fackföreningarna utgjorde ett fortsatt stort hinder för att förena studenterna och arbetarna.
När presidenten, Díaz Ordaz, den 1 september höll sitt årliga tal till nationen brännmärkte han kampen som en ”kommunistisk sammansvärjning” med avsikt att ”orsaka oordning och misskreditera Mexiko”. Men detta lögnaktiga tal spädde bara på ilskan över regeringens ovilja till en dialog med befolkningen.
Det stod klart att Ordaz och hans regim hade bestämt sig för att trappa upp repressionen. Den 10 september gav senaten sitt klartecken till att mobilisera armén mot kampen, men protesterna fortsatte. Den 13 september genomfördes den berömda ”tystnadens marsch”. Mer än 300 000 unga människor marscherade tysta och fredligt i trots mot regeringen. Marschen var ett nytt bakslag för Ordaz och de krafter som stod bakom honom. Men regeringen hade bestämt sig för att med våld slå ned rörelsen.
Medan León Felipes dikter hördes i högtalarna på universitetsområdet Ciudad Universaritaria gick en arméstyrka på 10 000 man till attack. 600 personer, studenter, lärare och annan personal arresterades.
Efter den attacken och arresteringarna följde en våg av sammanstötningar mellan studenterna och Granaderos. Armén tog över universitet och skolor. För att ledningen skulle kunna fortsätta att fungera flyttade ledningen runt mellan de olika avdelningarna vid det polytekniska institutet och i området Tlatelolco, där den första sammanstötningen mellan studenterna och arméenheter hade ägt rum den 21 september.

Den 30 september drogs armén tillbaka. Många trodde att detta var regimens signal till dialog.
Men Ordaz och regeringen hade helt andra avsikter. På morgonen den 2 oktober gick agenter från den statliga säkerhetstjänsten in i Tlatelolco. Utan att väcka alltför mycket misstänksamhet började de kapa telefonledningarna och elledningarna i området. Krypskyttar placerades på strategiska platser på olika byggnader runt torget. Torget omringades av stridsvagnar och militära enheter, något som var vanligt under dessa dagar. Regeringen förvandlade platsen till en dödlig fälla med bara en utgång.
Klockan 18.00 när 10 000 samlades för att delta i mötet på Plaza de las Tres Culturas kastades en fackla från en helikopter (det var samma signal till attack som de amerikanska trupperna använde i Vietnamkriget). Krypskyttar och militären på marken började skjuta. En del siktade mot människomassan, andra som inte hade blivit informerade om operationens syfte försökte skydda den. Den förvirring med eldgivning och korseld som uppstod gör att det än idag är oklart hur många ungdomar som dödades på torget.
Oberoende undersökningar har senare kommit fram till att omkring 400 människor dödades. Det stora flertalet var ungdomar mellan 18 och 20 år. Många av kropparna kastades sedan i Mexikanska golfen från helikoptrar – en mörk föregångare till de metoder som militären och diktaturerna kom att använda i bland annat Chile och Argentina. I förföljelserna ingick också att mer än 1 000 personer fängslades och tusentals skadades. Den 12 oktober invigdes de olympiska spelen.

Den mexikanska statens kriminella historia handlade inte bara om Díaz Ordaz, även om detta var en av statens mest barbariska handlingar. Ordaz följde traditionen från en rad presidenter som hade föregått honom.
Den våg av sympati och solidaritet som studenterna hade mött berodde på att deras aktioner återspeglade den demokratiska strävan hos miljontals människor. Regeringen fruktade att detta skulle omvandlas till en revolutionär resning. Studentrörelsen växte dag för dag. Brigarderna agiterade i industriområdena. Lärarna anslöt sig, liksom oljearbetare, elektriker, lantarbetare med flera.
Allt detta påminde regeringen om alla de krav från den mexikanska revolutionen som inte hade genomförts. Det visade att PRI, trots alla försäkringar om motsatsen, inte representerade idealen från den mexikanska revolutionen (den mexikanska revolutionen som inleddes 1910 var en väpnad resning från framför allt landsbygdens fattiga massor. Revolutionens viktigaste landvinning var en jordreform).
Regeringen var rädd för att folkets kraft skulle väckas. Till och med militären hade smittats av stämningen i samhället och skulle ha blivit opålitliga för regimens syften.

Trots massakern och den vapenvila som rådde under olympiaden fortsatte studenterna sina strejker för en villkorslös frigivning av alla politiska fångar, att armén skulle lämna skolan och ett slut på förföljelserna. Strejkerna avbröts inte förrän den 4 december.
Men studentrörelsen hade nått gränsen för vad den förmådde. Det fanns två vägar den kunde välja i det här läget. Antingen behövde den arbeta för en bredda den revolutionära rörelsen. Det hade inneburit att arbetarna hade behövt bryta sig ur den tvångströja som de regeringskontrollerade fackföreningarna utgjorde.
Det andra alternativet var att återvända till lektionerna under vinterterminen. Ingen av organisationerna inom vänstern hade kapaciteten eller den politiska inriktningen som gjorde det möjligt att följa den förstnämnda vägen. Rädslan, fruktan, och avsaknaden av ett perspektiv satte sina spår: ”Vi var tvungna att välja nya kampmetoder, men vi kunde inte hitta dem”, som en av studentledarna, Paco Ignacio Taibo, skrev efteråt.
När strejken var över och CNH hade upplösts av regimen sökte många efter andra vägar för att fortsätta kampen, däribland den återvändsgränd som kallas ”stadsgerilla”. Andra valde att forma organisationer i bostadsområden eller arbeta för att bygga upp demokratiska och kämpande fackföreningar.
Efter den stora massakern hade armén förlorat sin legitimitet hos befolkningen, även om den fick alla möjliga privilegier som tack för sin insats. PRI försvagades och den ”stabiliserande tillväxtens period” var till ända.
År 1971, efter att en ny student­rörelse hade mötts av brutalt förtryck, tvingades den dåvarande presidenten Luis Echeverria frisläppa de flesta politiska fångarna och artikel 145 upphävdes, vilket var ett huvudkrav från 1968.

Efter 1968 förändrade regeringen sin nationella säkerhetsstrategi. Säkerhetstjänsternas aktiviteter och insamlingen av information om ”subversiva” grupper fortsatte. Samtidigt förstärktes samarbetet mellan polisen och armén, och halvmilitära grupper som de ”Vita brigaderna” bildades för att krossa de gerillagrupper som hade bildats av de hundratals ungdomar som var frustrerade av förtrycket och radikaliserades av avsaknaden av alternativ. Regeringens ”smutsiga krig” inleddes i stor omfattning, men förmådde inte bryta ned viljan till samhällsförändring hos miljoner människor.
Ungdomens heroiska kamp 1968 förändrade Mexiko och det exempel av motstånd och revolutionärt strävande som sattes lever kvar i hela folkets gemensamma medvetande.