Revolution och masskamp ändade 1:a världskriget

Publicerad av Per Olsson

Tema: Historia, Marxism

Den ryska oktoberrevolutionen blev inspirationen till de revolutionära resningar som stoppade kriget. (foto: )
Den ryska oktoberrevolutionen blev inspirationen till de revolutionära resningar som stoppade kriget. (foto: )

Den socialistiska oktoberrevolutionen (i början av november enligt dagens kalender) i Ryssland 1917 blev inledningen till det avgörande året 1918. Det hopp som revolutionen tände gjorde det till sist omöjligt för de kapitalistiska regeringarna att fortsätta det världskrig som hade inletts i augusti 1914. Det första världskriget utkämpades på alla kontinenter, men främst i Europa som då var säte för merparten av världens imperialistiska stormakter.

Oktoberrevolutionens maning till kamp för socialism och fred fick ett enormt gensvar och följdes av revolutionära uppror, masstrejker och myterier. Den 11 november 1918, mitt under den tyska revolutionen, slöts ett vapenstilleståndsavtal. Kriget som hade skördat 20 miljoner människors liv var äntligen över.
När världens ledare under den gångna helgen samlades i Frankrike på 100-årsdagen av vapenstilleståndet sades inte ett ord om revolutionerna och den kamp som ändade kriget. Istället blev det lovsånger till det kapitalistiska system som orsakat kriget och dess fasor.

Första världskriget kastade ned Europa i barbariets käftar. Miljoner unga slaktades och led helvetes kval vid världskrigets fronter. På hemmaplan plågades invånarna i såväl de krigförande som de icke-krigförande länderna av tilltagande matbrist, snabba prisökningar, sjunkande levnadsstandard och stegrat förtryck.
På tröskeln till 1918 hade missnöjet nått kokpunkten och när året var slut hade Europa totalt förändrats. Revolutionära uppror hade svept bort den gamla ordningen och exempelvis fanns inte dubbelmonarkin Österrike-Ungern (det habsburgska imperiet med 53 miljoner invånare som sträckte sig över Central- och Östeuropa) mer. Det Osmanska riket (Turkiet med mera) hade också för evigt gått under och den tyske kejsaren Wilhelm II var i landsflykt.

Efter att arbetarna och de fattiga tagit makten i Ryssland i oktober 1917 offentliggjorde den nya sovjetregeringen under bolsjevikernas ledning många av de hemliga avtal som hade slutits mellan de imperialistiska makterna och som avslöjade varför kapitalisterna och deras regeringar hade gått ut i krig.
”Inom några dagar lät den nya [sovjet]regimen, för att understryka sina löften om fred istället för att fortsätta den gamla vanliga diplomatin, offentliggöra de hemliga traktat som Ryssland hade undertecknat med de andra ententeländerna och som påträffats i regeringens arkiv. Dessa avslöjade de löften om territoriella vinster som alla hoppades på. Det fanns exempelvis detaljerade planer på att stycka upp det osmanska imperiet och fördela bitarna, antingen direkt eller som nominellt oberoende stater, till Ryssland, Italien, Frankrike och Storbritannien. Eftersom ententemakterna (Storbritannien, Frankrike, tsarens Ryssland och som USA anslöt sig till 1917) hävdade att de utkämpade ett krig för friheten blev reaktionen på dessa dokument runt om i världen chockartad, och på vissa håll utlöste de varaktigt raseri”, skriver Adam Hochschild i sin mycket informativa bok Aldrig mera 1914-1918.

Oktoberrevolutionen följdes av en nästan ögonblicklig informell vapenvila på östfronten och förbrödring av de ryska och centralmakternas (de tyska, österrikisk-ungerska) soldater.
Sovjetregeringen tog också omedelbart initiativ till fredsförhandlingar med centralmakterna och dess dominant, kejsarens Tyskland. Men förhandlingarna i Brest-Litovsk (idag Brest, Vitryssland) avbröts i februari 1918 när den tyska imperialismen besvarade fredsinviterna med ett militärt angrepp och nya landerövringar (att den tyska offensiven döpts till ”Operation knytnäven”  berättar allt).
I väntan på att revolutionen skulle spridas till andra länder och för att undvika att kontrarevolutionen vann ny mark hade sovjetregeringen till sist inget annat val än att motvilligt acceptera de hårda, expansionistiska villkor som kejsarens Tyskland ställde. Den 3 mars 1918 slöts krigets första fredsavtal mellan Sovjetryssland och de så kallade centralmakterna – Tyskland, Österrike-Ungern, Bulgarien och Osmanska riket. Sovjetregeringen och bolsjevikerna gjorde dock klart att det inte var en fred, utan en uppgörelse som påtvingats dem med vapenmakt.
Tyskland och dess allierades angrepp på revolutionen och fredsavtalets hårda villkor gav nytt bränsle till revoltstämningarna i de riken och länder som hade undertecknat avtalet med sovjetregeringen.
Inom bara ett par månader hade Bulgarien tvingats dra sig ur kriget och kung Ferdinand I hade abdikerat. ”Med en uppriven front samt myteri och demonstrationer i flera städer kunde  bulgarerna inte fortsätta kriget. Den bulgariska ledningen anhöll om vapenvila och denna undertecknades i Saloniki den 29 september” (Marco Smedberg: Första världskriget).
Strax därefter kollapsade det som fanns kvar av Osmanska riket och dess territorier i Mellanöstern togs i beslag av den brittiska och franska imperialismen.

Första världskriget hade föregåtts av den tidens globalisering och en allt mer intensiv och våldsam imperialistisk jakt på kolonier, marknader, profiter, makt och prestige. Men framför allt hade 1900-talets första år präglats av den socialistiska arbetarrörelsens genombrott i Europa. I flera länder hade socialdemokratiska masspartier blivit största parti (Socialdemokraterna var då arbetarpartier om än med inomkapitalistisk ledning och politik) och den fackliga organisationsgraden ökat. I ord var Socialdemokraterna socialistiska och den Andra socialistiska internationalen hade vid sina kongresser enigt lovat att göra allt för att stoppa det krig som hotade.
Men när kriget bröt ut i augusti 1914 slöt Socialdemokraterna, med undantag för de ryska bolsjevikerna som först 1917 blev det kommunistiska partiet och den serbiska socialdemokratin, upp bakom sin krigsregering. De fackliga ledarna slöt borgfred med den härskande klassen. Den Andra internationalen kollapsade i augusti 1914. Efter detta historiska svek blev det nödvändigt att bygga nya revolutionära partier och en ny International.
Men trots detta svek och kriget förblev arbetarrörelsen en masskraft. I flera länder ökade till och med den fackliga organisationsgraden under kriget och en ny socialistisk vänster växte fram. Och trots att den konservativa fackbyråkratin gav sitt fulla stöd till de försämringar och det stegrade förtryck som följde i krigsekonomins spår kunde man inte förhindra strejker och andra protester. Även på krigsfronten växte ett motstånd med socialistiska förtecken fram.

Första världskriget kastade ner Europa i barbariets käftar. Miljontals dog i kriget, och matbristen och förtrycket ökade.

Första världskriget kastade ner Europa i barbariets käftar. Miljontals dog i kriget, och matbristen och förtrycket ökade.


Redan i september 1915
togs de första stegen mot en ny international när socialister från olika länder i september samlades till möte i schweiziska Zimmerwald. Den vänster som utkristalliserades  i Zimmerwald lade en av grundstenarna till den nya Kommunistiska international som bildades 1919.
Några månader dessförinnan hade den första stora kamprörelsen gjort avtryck och som så ofta i historien var det kvinnorna som först gick ut i kamp. Det var en framgångsrik hyresstrejk i Skottland mot fastighetshajar som i skydd av kriget passat på att kraftigt höja hyrorna i Clydesides (Glasgow med omnejd) arbetarområden. Den 20 000 starka hyresstrejken tvingade regeringen att besluta att hyrorna skulle tillbaka till förkrigsnivå. Den framgångsrika kampen skulle sedan följas av en rad arbetarstrejker, vilket myntade begreppet ”det röda Clydeside”.
Även i Tyskland började arbetarklassen, som på grund av kriget innehöll en allt större andel kvinnor, att resa motstånd. På 1 maj 1916 i Berlin förklarade den socialistiska krigsmotståndaren Karl Liebknecht likt bolsjevikerna att ”huvudfienden finns på hemmaplan”, vilket omedelbart resulterade i att han arresterades och förlorade sin parlamentariska immunitet. I protest mot att Liebknecht arresterats och fängslats gick 55 000 metallarbetare ut i en politisk masstrejk (i juni) som gruppen Revolutionäre Obleute (revolutionära delegater) organiserat.
Revolutionäre Obleute var i antal inte många, sannolikt inte fler än ett hundratal, men hämtade styrka från det massiva stöd dess medlemmar hade på arbetsplatserna i ett Berlin som då var Europas största industristad. År 1916 hade också den socialistiska vänstern i Tyskland börjat återhämta sig från den chock och isolering som sveket 1914 åsamkat. Tyvärr hade vänstern och dess förgrundsgestalter Rosa Luxemburg och Liebknecht ännu inte dragit slutsatsen att ett nytt parti behövde byggas.
Svälten och krigets fortsatta umbäranden, masslakten och de styrandes totala likgiltighet för antalet döda och skadade bidrog stadigt till ökat missnöje, och protesterna tenderade att få en allt tydligare politisk udd mot kriget, regeringarna och krigsprofitörerna.

Revolutionen i Ryssland i februari 1917 som störtade tsaren och i synnerhet oktoberrevolutionen hade gett ett exempel att följa. ”De arbetare som under 1917-18 deltog i radikala och ibland spontana protester såg mer till det revolutionära Ryssland än till de socialdemokratiska och fackliga ledarna”, som det heter i en artikel som främst skildrar kampen i Österrike-Ungern (encyclopedia.1914-1918-online.net).
Marco Smedberg skriver i Första världskriget att ”Sommaren 1917 slog Österrike-Ungern ner ett hungeruppror och 21 civila dödades. Den sista krigsvintern köade tiotusentals i Wien för att få mat. I båda länderna ledde bristen på mat och krigströtthet också till omfattande strejker. Dubbelmonarkin använde även arméförband för att hjälpa polisen att leta efter desertörer”.
Den ryska armén som i antal soldater var betydligt större än övrigas hade bara smält samman under trycket av masskampen 1917.
Samma upplösningstendenser drabbade också övriga krigsarméer.
Samtidigt ökade antalet strejker i de krigförande länderna och flera av dem skakades av hungerupplopp. I Österrike och Ungern sammanföll den stegrande arbetarkampen med krav på nationell frigörelse.
Den stadigt försämrade matförsörjningen skapade en hungerkris. I Österrike-Ungern rådde svält. ”Genomsnittsvikten för 9-åringar i Wien hade minskat från 30 kilo till 22,8 och samma stad konsumerade 1918 bara 70 000 liter mjölk mot 900 000 liter före kriget”, skriver Peter Englund i 1918 – stridens skönhet och sorg.

Strejkerna, som till en början gällde löner och villkor, kom från slutet av 1917 att inspireras av oktoberrevolutionen och bli allt mer politiska.
Det blev särskilt tydligt när omkring 250 000 industriarbetare i Wien och Nedre Österrike gick ut i strejk i januari 1918. Strejken fick en snabb spridning. Inom några dagar hade 1 miljon arbetare runt om i dubbelmonarkin anslutit sig till strejken, som delvis var en reaktion på centralmakternas fientliga hållning i Brest Litovsk. Ur strejken växte arbetarråd (sovjeter) fram och hur allvarligt läget var för de styrande kan återges i att kungafamiljen flydde Wien. Genom eftergifter och de styrandes löfte ”om att göra allt för att skapa fred” avbröts strejken den 21 januari. Men klockan var slagen för det habsburgska väldet.
Januaristrejkerna blev början till en rad massaktioner, revolter och upptrappad kamp för nationell befrielse som till sist sprängde dubbelmonarkin inifrån.

I Tyskland nådde protesterna mot nöden och kriget och den strejkrörelse som inletts i april 1917 en ny kulmen i början av 1918. Precis som i Österrike-Ungern ägde strejkerna rum samtidigt som stora hungermarscher och andra aktioner mot matbristen anordnades, vilka framför allt samlade kvinnor.
Den tyska januaristrejken, som samlade mer än 1 miljon arbetare, var precis som den i Österrike-Ungern en reaktion på att den tyska imperialismen vägrade att sluta fred i Brest Litovsk.  Den flera veckor långa strejken avbröts först efter att den diktatoriska regimen under generalstabens och general Erich Ludendorffs ledning hotat med undantagslagar för att få arbetarna att återgå till arbetet.
Efter strejken följde repression och förföljelse av strejkledare och revolutionärer, vilket ingick som en del i förberedelsen för den vår­offensiv som generalerna hävdade skulle leda till seger på västfronten. Istället skedde det motsatta. Våroffensiven, som innebar att Tyskland förlorade ytterligare en halv miljon människor, blev dödsstöten. Den tyska armén började rasa samman när soldaterna vägrade lyda order och la ner vapnen.
Vad som framför allt kom att utmärka denna offensiv ”var att tyskarna (även elittrupper, min kommentar/PO) plötsligt gav upp och ofta kastade sina gevär och sträckte händerna när de konfronterades med en mindre fientlig styrka. Det var detta, inte förlorad terräng, som började övertyga en bestört general Ludendorff om att Tyskland hade förlorat kriget” (A. Hochschild: Aldrig mera krig).
Inom armén och i ännu högre grad flottan rådde revoltstämningar och på hemmaplan avlöste strejkerna och fredsdemonstrationerna varandra.
För att förhindra en revolution underifrån beslöt Ludendorff och hans närmaste att om möjligt ”hantera nederlaget” genom ”en revolution från ovan”. Det är bakgrunden till varför Ludendorff i slutet av september krävde att Tyskland måste söka ett stilleståndsavtal och att det avtalet ska undertecknas inte av militären, utan av en ny parlamentarisk regering. Skälet till detta var två:
1) att så snabbt som möjligt kunna dra tillbaka trupperna för att slå ner den revolution som han och den härskande klassen fruktade var nära förestående i Tyskland.
2) att skapa myten att det inte är generalerna och de väpnade styrkorna som ger upp och begär vapenstillestånd, utan regeringen och politikerna; ”dolkstötslegenden”.

Det blir dock inget vapenstillestånd, utan kriget fortsatte. Inom militärledningen höll man liv i tanken på en undergångsstrid likt den Hitler förberedde i andra världskrigets slutskede. I slutet av oktober gjordes ett försök att påbörja slutstriden (Endkampf) och tyska krigsfartyg som låg för ankar i Kiel beordrades att bege sig ut till strid igen. Det var självmordsuppdrag som fick matroserna att revoltera och göra myteri.
Efter några dagar förenades de upproriska matroserna med stadens arbetare. Tillsammans bildar de ett arbetar- och soldatråd som från den 4 november 1918 har makten i Kiel. Den tyska revolutionen hade inletts och veckan efter att arbetarna och matroserna tagit över Kiel slöts ett vapenstilleståndsavtal som ändar det första världskriget.
Mer om det i nästa nummer.