Vad behöver en ny vänster göra?

Publicerad av Arne Johansson

Tema: Marxism, Arbetarkamp, Klassklyftor

Det behövs en ny socialistisk vänsterpol i Sverige. (foto: Lina Rigney Thörnblom)
Det behövs en ny socialistisk vänsterpol i Sverige. (foto: Lina Rigney Thörnblom)

”Vänstern och valet – vad gör vi nu?” är temat för en unik vänsterdebatt i Stockholm denna vecka, som är gemensamt arrangerad av vänsternätverket Rött Forum och Momentum Stockholm.

Och goda råd är verkligen dyra i en värld där det stalinistiska systemet har brakat samman och såväl socialdemokratin som fackföreningsrörelsen och de före detta ”kommunistiska” vänsterpartierna har visat sig helt handfallna inför den globaliserade finanskapitalismens extremt växande ojämlikhet och dramatiskt tillspetsade sociala, politiska och ekologiska kriser. Därmed har glappet mellan de utmaningar som vi alla står inför och medvetenheten om vad som krävs kanske aldrig varit större.
Hur absurt är inte det faktum att flyktingfientliga högerpopulister har kunnat rida högt på det sociala missnöje som istället har sin objektiva grund i den enorma anhopningen av förmögenheter hos ett fåtal rika, samtidigt som välfärden och den sociala tryggheten i form av socialförsäkringar och pensioner med mera har skurits ner, privatiserats och fördelats allt mer utifrån plånbokens tjocklek?

Den politiska kris som har tillspetsats efter höstens val är bara ett nytt utslag av den djupa förtroendekris som överallt i den kapitalistiska världen undergräver tilltron till alla etablerade institutioner och partier, och som inte minst har fått många socialdemokratiska partier att som det grekiska ”pasokifieras” och rasa ihop som korthus.
Men inget enda av de ”block­överskridande” lösningar som nu diskuteras kan heller på minsta sätt bidra till ökat hopp om en bättre framtid för arbetare, fattiga eller unga.

Ett oerhört ansvar att bygga upp en ny systemkritisk, demokratisk och socialistisk pol till vänster vilar i detta läge på Vänsterpartiet, som har gått aningen stärkt ur höstens val och har en plattform där det kan påverka samhällsdebatten, men också på kritiska socialdemokrater och den antikapitalistiska vänster som är aktiv i fackföreningar, hyresgästföreningar och sociala rörelser.
Som det Förortsforum för rättvisa slog fast, som Rött Forum medarrangerade i Husby i våras, borde den mest självklara uppgiften vara stöd till nya kampinitiativ mot dagens skriande klassorättvisor i allt från skolor, sjukvård, äldreomsorg och tandhälsa till fattigdom, hemlöshet och trångboddhet i grovt skattediskriminerade hyresrätter och så vidare.
I första ledet i såväl Stockholms som Göteborgs förorter står bostadskampen mot de nya försök som görs till ombildningar och utförsäljningar av allmännyttan, liksom ett fortsatt motstånd mot de hutlösa hyreshöjningarna i samband med miljonprogrammets renoveringar och krav på en ny social bostadspolitik, som bygger bort bostadsbristen med bra, billiga och klimatsmarta bostäder.
Därmed kan också medvetenheten ökas om de åtgärder som krävs mot banker och de profiterande riskkapitalister, som likt asgamar flockas över våra förorter.

Ingen enskild fråga kräver ett snabbare uppbrott från de etablerade partiernas kapitulation för den nyliberala kapitalismens ”fria marknader” och strypta budgetregler än det akuta klimathotet.
Inte minst varningarna från FN:s klimatpanel om att världen bara har 10-12 år på sig att påbörja en dramatisk omställning till en framtid utan några nettoutsläpp av växthusgaser alls innebär att naturen själv dömer ut det kapitalistiska systemet som ett existentiellt hot mot en civiliserad värld för våra barn och barnbarn.
Att Preemraff samtidigt ser ut att få tillstånd till en kraftig utbyggnad av raffinaderiet i Lysekil (läs mer på sid 7) ger en blixtbelysning av hur litet världens mest omskrutna och falskt ”rödgröna” klimatpolitik har förmått att stå upp mot den marknadsdiktatur, som påbjuds av EU:s handel med utsläppsrätter och som står i vägen för varje allvarligt försök att snabbt minska utsläppen.
Ett nytt vänsterinitiativ som Momentum Sverige inspireras med rätta av att vänsterpolitiker som Bernie Sanders i USA, Melénchon i Frankrike och den nya Labourledaren Jeremy Corbyn har visat att radikala reformkrav som allmän och offentlig sjukvård, kostnadsfri högskoleutbildning, radikala miljökrav och återförstatligande av privatiserade järnvägar och statlig infrastruktur snabbt har kunnat ta initiativet från högerpopulister.
I det senaste brittiska valet röstade till exempel 16 procent av före detta UKIP-väljare på Corbyns Labour, medan Melénchons ”Okuvliga Frankrike” kunde vinna i flera tidigare fästen för Le Pen. Frågan är förstås om sådana politiker kommer så mycket längre än Syriza i Grekland eller Mitterrand i det tidiga 1980-talets Frankrike, som båda kapitulerade för kapitalets krav.

”Totalrenovera Sverige” har också av den förre LO-ekonomen P-O Edin och radikala vänsterpartister föreslagits som en ”game changer” för vänstern. Bristen hittills har varit att det inte tillräckligt tydligt har kopplats till en demokratiskt utarbetad plan för samhällets nödvändiga klimatomställning.
I Sverige skulle en förstatligad skola och en allmän sjuk- och tandvård inom en vinstfri välfärd utan gräddfiler, återställda pensioner, en ny social bostadspolitik för sänkta hyror och klimatsmarta bostäder åt alla, en omläggning av trafiksystemet från flyg och bil till gratis spår- och busstrafik och en återförstatligad, upprustad och kraftigt utbyggd järnväg kunna inkluderas i en sådan plan, som även tar sikte på att eliminera industrins utsläpp av koldioxid.
Allt detta utmanar kapitalets makt och behöver därför drivas av en aktiv och mobiliserad arbetar- och vänsterrörelse.
Det bristande självförtroendet för ett annat, demokratiskt och socialistiskt samhälle kommer först och främst att ge vika bland de unga i takt med insikten att dagens kapitalistiska samhälle snabbt sågar de grenar våra samhällen bygger på.
Att dagens kapitalistiska handel med utsläppsrätter varken stoppar Tysklands brunkolsgruvor, Preems planer på ett klimatkatastrofalt raffinaderi i Lysekil, en utbyggnad av Arlanda eller en eliminering av kolet ur den svenska stålindustrin förrän 2045 pekar mot ett värsta-scenario som inte längre kan tolereras.

En stor del av de resurser och instrument för ekonomisk planering som krävs kontrolleras idag av genomkorrupta storbanker och den lilla skattesubventionerade elit av 187 miljardärer vars förmögenhet är värd lika mycket som hälften av Sveriges BNP.
Det säger sig nästan självt att den snabba och planerade omställning som krävs av hela samhället inte kan genomföras utan att de största bankerna och strategiska företagen ägs och kontrolleras gemensamt.
Utan att ställa någon på bar backe kan också en radikal omfördelning av inkomster och kapital bidra till klimatomställningen med en rejäl begränsning av de enorma ekologiska fotavtryck som de mycket rika står för.

Frågan ställs nu om Vänsterpartiet vågar utmana sina riksdagskollegor inom S och öppna dörren för en sådan debatt i samarbete med den antikapitalistiska vänstern?
Om inte krävs även i Sverige att den sociala klasskampen snart ger upphov till nya politiska vänsteralternativ.