H&M: 20 miljarder i vinst – lön att leva på ”orimligt”

Publicerad av Sigbritt Herbert

Tema: Klassklyftor, Repression

”Att alla arbetare ska ha levnadslöner är orimligt för 2018, det är istället vår långsiktiga vision.” Orden är H&M:s hållbarhetschef Cecilia Tiblad Berntssons. Hon har nog en lön man kan leva drägligt på. Kanske skulle hon för en tid byta med en av de sömmerskor i Bangladesh som syr många av HM:s kläder. De jobbar 10-12 timmar om dagen 6 dagar i veckan, bor i plåtskjul i slummen som blir stekheta i solen, delar toalett och kök med många andra och har ofta inte tillgång till rent vatten. De har svårt att ha råd med ordentlig mat och sjukvård för sig och sina barn.
Klarar H&M:s hållbarhetschef ett sådant liv tro? Hon kan kanske i en sådan situation be om lite allmosor av sin högste chef, Stefan Persson. Affärsmagasinet Forbes uppskattar hans förmögenhet till 160 miljarder kronor. Med det hamnar han på plats 43 över världens miljardärer.

2013 lovade H&M levnadslöner hos sina viktigaste leverantörer 2018. Nu är det löftet bara en långsiktig vision. De vill uppnå det genom att utbilda arbetarna om deras rättigheter. De arbetar också på att förbättra fabrikernas lönehanteringssystem, att arbetarna får övertidsersättning och semesterlön, enligt organisationen Fair Action som har undersökt hur H&M har klarat sitt löfte från 2013.
Till Fair Actions förslag hör att betala inköpspriser för kläderna som gör det möjligt att höja arbetarnas löner. Att företaget har råd visar Stefan Perssons förmögenhet. Ett annat förslag är att sätta press på länderna att öka de lagstadgade minimilönerna. Nu betalar klädjättarna, inklusive H&M, minimilöner, men enligt Global Living Wage Coalition är en levnadslön i Bangladesh minst dubbelt så mycket som snittlönen för de anställda vid H&M:s leverantörsfabriker.
Medellönen i Bangladesh är 913 kronor i månaden, medan den i Kambodja och Vietnam är högre, 1 530 respektive 2 110 kronor. I Kina, som producerar mest kläder i världen, är medellönen 4 680 kronor.
Det finns länder med ännu lägre medellön. I Etiopien är den 450 kronor, ungefär hälften mot Bangladesh. Därför kastar de internationella klädjättarna som H&M lystna blickar på Etiopien. H&M har redan flyttat viss produktion dit.

Klädjättarna hävdar att det är de olika ländernas regeringar som måste öka minimilönerna. Enligt Niklas Egels-Zandén, professor i ekonomi vid Göteborgs universitet, finns det anledning till att regeringarna tvekar. Klädföretagens närvaro i ett land är viktig för landets ekonomi. Om arbetarnas villkor förbättras utan att produktiviteten ökar finns risk att allt mer produktion förläggs till andra länder, som Etiopien. Att textilindustrin och regeringen har täta band har också stor betydelse.
Frågan om lönerna för textilarbetarna är alltså en komplex fråga. En sak är dock säker: Med de vinstsiffror som H&M har kan ingen hävda att de inte har råd att betala arbetarna en rimlig lön. I år beräknas H&M:s vinst bli över 20 miljarder kronor. Det skulle räcka för att höja lönen för 2 miljoner textilarbetare i Asien till att de får en levnadslön.
Den internationella fackföreningsrörelsen måste sätta press på de olika ländernas regeringar, men också på de internationella klädjättarna att se till att textilarbetarna får drägliga levnadsvillkor. Samtidigt måste vi kämpa för ett nytt ekonomiskt system som sätter arbetarnas väl och ve framför storföretagens vinster.