Psykiatrin på bristningsgränsen

Publicerad av Jonas Brännberg

Plats: Luleå Tema: Vård och omsorg

Personal inom psykiatrin i Luleå kommun vittnar om att alla nedskärningar har lett till en ohållbar situation. (foto: Public domain)
Personal inom psykiatrin i Luleå kommun vittnar om att alla nedskärningar har lett till en ohållbar situation. (foto: Public domain)

– Det är inte bara barn- och äldreomsorgen som drabbas av nedskärningar. Inom psykiatrin börjar situationen bli ohållbar.
Det berättar personal från flera olika kommunala arbetsplatser i Luleå som har kontaktat Rättvisepartiet Socialisterna för att få stöd efter att Socialdemokraterna och Moderaterna i en gemensam budget beslutat om nedskärningar på 362 miljoner kronor de närmaste tre åren.

– Vi har redan drabbats av stora nedskärningar: bemanningen har minskat, vi går kort hela tiden (med för lite personal jämfört med vad bemanningen ska vara), vi måste täcka upp för varandra om någon ska ta semester. Till och med våra inköp detaljgranskas. Snart funderar man på om vi får använda plasthandskar längre, säger en av de anställda.
– En del av de boende hos kommunen kommer från rättspsykiatrin och till och med de klagar på att det saknas resurser, men kommunens svar är bara att ”det är det här vi har att erbjuda”.

Flera vittnar om att brukare med olika problematik allt mer blandas ihop. Principen om att psykiskt sjuka, missbrukare och neuropsykiatriskt funktionsnedsatta ska vara på olika boenden verkar inte gälla längre.
– Vi får nya brukare som har helt andra problem, som vi varken har utbildning eller erfarenhet av att hantera.
– Till exempel har vi sett hur missbrukare sätts på boende för neuropsykiatriska funktionshindrade där deras missbruksproblem inte alls hanteras. Det är inte så konstigt när personalen inte har utbildning, erfarenhet, rutiner eller resurser för att hantera missbruk.

Det är också en ständig brist på vikarier.
– Ofta blir det nollvick (inte vikarie) eller så sätter de in någon bara precis när det behövs som mest. Neddragningen i bemanning har inneburit mer ensamarbete, speciellt på helger. Det gör förstås att många vikarier känner sig otrygga och tvekar att ta vikariat, eftersom det är en verksamhet där det finns utåtagerande brukare och personer som blir oroliga eller försöker utnyttja situationen för att tänja gränserna när det kommer någon ny. Att det finns larm räcker inte.
– Egentligen borde det ju vara mer personal på helger med mera, då är ju behoven större.
– När det är brist på vikarier blir ordinarie personal utkommenderade, men cheferna vill samtidigt att vi ska jobba så lite som möjligt eftersom kvalificerad övertid är dyrt. Det innebär att vi pressas av chefen att gå hem så fort som möjligt – samtidigt som man känner att man borde vara kvar för brukarna och kollegornas skull. Det blir helt fel! Alla nedskärningar har gjort verksamheten så bräcklig att den inte tål någonting.

Bland personalen finns en ilska över situationen, men också en rädsla för repressalier om man protesterar, till exempel att man ska bli ”nollad” i löneförhandlingen. De har också fått höra att facket har blivit utskällt när de besökt verksamheter.
På frågan om hur psykiatrin kan förbättras finns många svar. Som exempel nämns ”Stoppa nedskärningarna – personal efter behov”, ”Fråga personalen om vad som är bäst för de boende”, ”Blanda inte missbrukare med psykiskt sjuka och de med neuropsykiatriska funktionshinder” och ”Återinför en fast vikariepool”.

– Situationen inom psykiatrin visar att det inte finns något utrymme för mer nedskärningar. Tvärtom behövs en rejäl upprustning. Vi behöver samla personal, anhöriga och alla som kan till gemensamt motstånd. Äldrevårdsupproret har visat en väg framåt. Nästa steg kan vara att samla alla i gemensamma protester mot nedskärningarna i kommunen, säger Liv Shange Moyo, ny gruppledare för Rättvisepartiet Socialisterna i kommunfullmäktige.