Handlingsprogram: En socialistisk värld är möjlig

Publicerad av

Tema: Marxism

Sedan demonstrationerna mot WTO i Seattle i november 1999 har en våg av antikapitalistiska protester svept fram över världen. Miljoner människor har demonstrerat utanför toppmöten där representanter för världens makthavare samlats. Rörelsen representerar mångdubbelt fler som tröttnat på orättvisorna i världen och som i allt större utsträckning drar slutsatsen att felet ligger i det kapitalistiska systemet. När tiotusentals aktivister nu två gånger samlats till alternativa ”toppmöten”, World Social Forum i Porto Alegre, har huvudparollen varit ”En annan värld är möjlig”. Men hittills har man inte kunnat samlas till ett gemensamt svar på den skriande frågan: Hur?, och vilken annan värld?
Samma fråga präglar de massrörelser som fällt flera av världens ledare de senaste åren, som den mäktiga rörelsen i Argentina under december-januari 2001-2002 som fällde fem presidenter på två veckor: ”Vi vet vad vi är mot, men vad är vi för?” Utan svar på denna fråga kommer varje rörelse som fäller en ledare att sluta med att en ny klon, med samma politik, träder in i dess ställe. Den antikapitalistiska rörelsen har potentialen att växa till en rörelse som kan förändra världen i grunden. Men då krävs att rörelsen omfamnar ett socialistiskt program och tar ställning för en värld där folken styr och produktionen sker enligt behov och inte profit. Då kan kapitalismens orättvisor och vedermödor – krig, svält, fattigdom, förtryck, massarbetslöshet osv – förpassas till historien.
De gamla socialdemokratiska arbetarpartierna, som inte på allvar utmanade kapitalismens makt, har blivit helt förborgerligade. Socialdemokratiska fackföreningsledningar över hela världen har gång på gång svikit kampen. Det har gjort att arbetare och ungdomar under en lång tid till stor del varit utan kamp- och försvarsorganisationer med masstyrka. Detta har underlättat för de nyliberala attackerna. Den nya antikapitalistiska rörelsen är ett uttryck för besvikelsen med de gamla partierna och ett försök att hitta en väg ur den kapitalistiska återvändsgränden.
Om potentialen i den antikapitalistiska rörelsen inte ska gå förlorad måste den förutom att samlas kring ett socialistiskt program också få ett fastare organisatoriskt uttryck. Nya arbetarpartier måste växa fram, fackföreningarna måst få nya ledningar och nytt liv. Demokratiska strukturer som garanterar att nya partier inte tas över av nya pampar och byråkrater kommer att vara avgörande för dessa nya partier. Dessa partier måste stå för en kompromisslös kamp mot den nyliberala politikens privatiseringar, avregleringar och nedskärningar. På så sätt kan den globala kampen kopplas till de tusentals kampfrågor vi möter i vår vardag: låga löner, avskedanden, bostadsbrist, rasism, nedskärningar osv. Med denna organisering som grund kan vi utmana den kapitalistiska världsordningen och lägga grunden för ett nytt samhälle. En socialistisk värld är möjlig, och nödvändig.

Systemskiftet i Sverige

1990-talet betydde omvälvande förändringar i Sverige och världen. Det stalinistiska systemet i Sovjet och en rad andra länder kollapsade. De socialdemokratiska partierna i Väst förborgerligades. Globalisering och EU betydde att finanskapitalets makt stärktes.
I Sverige har socialdemokraterna tillsammans med moderater och arbetsgivare stått i spetsen för nedrivningen av 1900-talets välfärdsreformer och utbyggnad av offentlig sektor, som vunnits genom arbetarnas kamp. Genom nedskärningar, privatiseringar och avregleringar tar den kapitalistiska marknaden över allt mer. Generell välfärd ersätts av större klassklyftor och segregering. Plånbokens tjocklek avgör mer och mer standarden på undervisning, sjukvård, äldreomsorg, pensioner, semestrar och boende.
Hur ska denna utveckling brytas? Dagens socialister behöver ett program som kan tjäna som en vägledning till handling för 2000-talets stämningar, begynnande radikalisering och kamp. Det betyder ett program som bygger på en marxistisk analys av samhället, dess motsättningar och utvecklingstrender, och på arbetarklassens kamperfarenheter.
I mångt och mycket ser världen annorlunda ut än på Marx och Engels tid i mitten av 1850-talet, men kritiken och kampen mot det kapitalistiska systemet är mer giltig än någonsin. Kapitalismens orättvisor i form av massfattigdom, arbetslöshet och förtryck är, speciellt sett ur ett världsperspektiv, växande problem ännu i början på 2000-talet. Faktum är att kapitalismen i globaliseringens era lånar allt fler drag från 1800-talet. Genom en internationell offensiv från storföretagens och deras regeringar har de fattiga länderna öppnats upp för en mer direkt exploatering från multinationella företag, som flyttar produktion till länder där de kan tvinga på arbetarna 1800-talsförhållanden: svältlöner, långa arbetstider, hälsovådlig arbetsmiljö, diktatur på arbetsplatserna, barnarbete m m. Utflyttning av jobben används också som ett verktyg för att tvinga löntagarna i de rika länderna till att godta sämre villkor.
Genom finanskapitalets makt tvingas regeringar att anpassa sin politik efter storföretagens krav. Samtidigt visar detta på att kapitalismen blivit allt mer parasitär. Spekulation i aktier har nått helt nya nivåer. Det lättrörliga kapitalet jagar världen runt efter nya vinster. Men spekulationen gör också systemet mer sårbart genom spekulationsbubblor och valutaras.
Globaliseringen är ett uttryck för kapitalismens jakt efter nya marknader och vinster. Världmarknaden har aldrig någonsin tidigare varit lika integrerad. Det innebär i sin tur ökad konkurrens och ökade motsättningar mellan de olika storföretagen, samt mellan och inom regionala block och länder.
Krig och inbördeskrig präglar fortfarande en stor del av världen. Nationellt förtryck, fattigdom, korruption m m är drivkrafter i otaliga konflikter. Ingenstans lyckas de kapitalistiska stormakterna lösa problemen. De ingriper bara för att skydda sin makt, prestige och sina ekonomiska intressen.

Bryt marknadens diktatur

Mänskligheten har aldrig varit rikare än nu. Tekniken, vetenskapen och världens samlade resurser skulle, om de användes till det, snabbt kunna utrota all fattigdom och möjliggöra ett drägligt liv för alla människor på jorden. I stället kännetecknas världen i dag av ökade klyftor, fattigdom och svält, återkommande krig och miljöförstöring. Till detta ska läggas att enorma resurser slösas på lyxkonsumtion och överdådiga projekt för de rika, och att tusentals miljarder läggs ned på vapen årligen.
Det kapitalistiska systemet kommer aldrig att kunna avskaffa fattigdomen utan är själv roten till problemen. Det är ett system som bygger på utsugning av arbetare och fattiga bönder runt om i världen. Dess drivkraft är att producera vinster åt kapitalägarna. Systemet bygger på att företagen och länderna konkurrerar med varandra, vilket driver dem att öka utsugningen. Kapitalismen gör allt till varor. Det finns ingen gräns för kapitalisternas uppfinningsförmåga över nya områden och sätt att tjäna pengar på: vård, utbildning, fängelser, droger, kroppar, sex, känslor, upplevelser – allt ska exploateras.
Kapitalismen är ett system med återkommande kriser, som härrör ur dess motsättningar. Produktionen bli allt mer samhällelig och global, ändå bygger systemet på att ett fåtal äger och har en avgörande kontroll av produktionsmedlen inom trånga nationalstater. De som producerar varorna åt kapitalisterna får inte betalt för allt det den producerar, en del tillfaller kapitalisten i form av mervärde. Det gör att arbetarklassen aldrig kan köpa tillbaka allt de producerar. Detta i sin tur gör att kapitalisterna ständigt måste jaga nya marknader, medan systemet går in i återkommande kriser. Kapitalismens kriser beror inte på att det produceras för lite, utan för mycket, i förhållande till vad kapitalisten kan sälja och få ut vinst på. Därför får vi ständigt se sådana perversioner som att tonvis med mat förstörs medan människor går hungriga. När kapitalismen ställs inför en ekonomisk kris svarar den med massavskedanden för att försvara företagens vinster och, idag, aktiekurser. Detta förvärrar krisen ytterligare genom att begränsa löntagarnas köpkraft.
Kapitalismens kortsiktiga vinstjakt och avsaknad av planering leder till resursslöseri (som när flerdubbla mobiltelefoninät eller bredbandsnät byggs, när olika företags utvecklingsenheter forskar kring samma sak utan utbyte av nya rön samt den enorma satsningen på reklam), felsatsningar och miljöförstöring.
Det kapitalistiska systemet kommer inte att försvinna av sig självt, trots sina återkommande kriser. Det måste störtas och ersättas av ett socialistiskt system. Kapitalismen skapar sin egen dödgrävare. Arbetarklassen är den klass i samhället som ska störta kapitalismen. Dess ställning i produktionen gör att den bara kan frigöra sig genom kollektiv kamp och genom avskaffandet av utsugningen. För varje år utökas arbetarklassens antal i världen, vilket lägger grunden för den kollektiva kraft som behövs. Arbetarklassen kan genom sin kamp få med sig andra förtryckta skikt i samhället. En revolution innebär massornas uppror, att folket tar makten över samhället. Bara med stöd av en stor majoritet av befolkningen kan en revolution leda till ett nytt och bättre samhälle. Små kupper är dömda att misslyckas, eller leder till nytt förtryck. Med en demokratisk planering av ekonomin under arbetarnas demokratiska kontroll och styre kan hela samhällsekonomin snabbt omvandlas så att alla kan få ett rikare liv, i samklang med naturen.

Socialisering

För att bryta marknadens diktatur måste makten över ekonomin tas ifrån kapitalisterna. Men ett förstatligande av storföretag och kreditinstitut ska inte jämföras med borgarnas tillfälliga förstatliganden av t ex banker under bankkrisen i början av 1990-talet. Hur dagens eller gårdagens statliga företag och verk fungerar, som SJ, Posten, Telia och Nordbanken, är bara ytterligare argument för att avskaffa kapitalismen. Så länge kapitalismen består kommer de statliga eller delstatliga bolagen att vara kopior av de privata monopolföretagen. De statliga företagen och affärsdrivande verken styrs av samma direktörer som de privata. Arbetarna har ingen makt.
Den socialistiska ekonomins överlägsenhet ligger i att samhällets produktion för första gången kan planeras och fördelas på ett medvetet och demokratiskt sätt. Valda församlingar avgör hur överskottet ska fördelas, vad som ska användas till investeringar och till offentlig eller privat konsumtion. Behoven styr. Eftersom det står fullt klart att allt arbete är samhälleligt arbete vet var och en att man samtidigt jobbar för sig själv och för det gemensamma bästa.
Om storföretag och kreditinstitut förstatligas under arbetarnas kontroll och styre omvandlas denna egendom till att bli kollektiv. En demokratisk plan kan utformas. Varje sådan plan kommer med nödvändighet att ha karaktären av en arbetshypotes, som ständigt måste diskuteras och korrigeras i folkvalda organ. Planekonomin behöver denna demokratiska kontroll nedifrån och upp, uppifrån och ned, för att fungera. Med erfarenheterna från stalinismen kommer arbetarna aldrig att tillåta att en ny elit tar makten och styr i deras namn.
I ett socialistiskt samhälle blir demokratin för första gången reell. Genom en snabb förkortning av arbetstiden, arbetsrotation och utbildning kan alla människor delta i styret av samhället.
  • Socialisering (övertagande i offentlig ägo, förstatligande) av de största företagen och koncernerna, alla banker, kreditinstitut och försäkringsbolag, som kontrollerar ekonomin. Kompensation endast åt småsparare.
  • Demokratisk planering av samhällets resurser, för behov och i samklang med miljön, inte för profit.
  • En plan för utbyggnad av offentliga sektorn, bostäder, miljösanering och miljövänlig teknik och jobb åt alla.
  • Företagen ska styras och kontrolleras demokratiskt, med representanter för brukarna, de anställda (producenterna) och folkvalda.

Internationalism

En socialistisk samhällsomvandling i ett land måste följas av socialismens seger i andra länder. Enbart i internationell skala finns de erforderliga resurser som kan garantera mänskligheten ett anständigt liv. Internationell socialism eliminerar också det klass- och privilegiesamhälle som gett upphov till krig, inbördeskrig, diktaturer och förtryck. Det är även det enda sättet att med hjälp av världens samlade resurser ta i itu med svält, fattigdom och miljöproblem.
De imperialistiska makter som dominerar världen måste bekämpas. Imperialismen är ett uttryck för de mäktigaste kapitalistiska makternas motsättningar och kamp för att kontrollera en så stor del av världen som möjligt. Varje kapitalistiskt land, även Sverige, har imperialistiska ambitioner. För Sveriges del uttrycks det i dag alltmer genom deltagandet i EU.
Svenska företag tjänar pengar på att utnyttja lågavlönad arbetskraft med få eller inga fackliga rättigheter, liksom barnarbetare i ”tredje världen”. Sveriges utrikespolitik strömlinjeformas med EU:s. Sverige har gett stöd åt USA:s krigföring i Irak, Balkan och Afghanistan. Sedan 1994 har Sverige kraftigt ökat samarbetet med Nato och allt fler borgerliga röster höjs för att Sverige ska gå med i Nato. Som medlemsland i EU deltar Sverige i muren mot produkter från fattiga länder och mot flyktingar. Sverige kommer att delta i den nya EU-armén som byggs upp och svenska företag tjänar pengar på vapenexport. Som medlemsland i IMF och Världsbanken och WTO har Sverige varit med och fattat beslut som ökar utsugningen av länder i Afrika, Asien, Latinamerika och av dess invånare.
FN är inget alternativ för bygget av en bättre värld, utan är ett verktyg för USA och de andra stormakterna i världen. FN används som täckmantel för att genomföra krig och sanktioner mot fattiga länder. Dess deklarationer om mänskliga rättigheter är aldrig bindande för de rika länderna, som struntar i dessa när det passar deras syften.
Socialismen betyder en militär nedrustning i hela världen. Vi är mot utvecklingen av yrkesarméer, som hamnar än längre bort från folklig kontroll och lättare kommer att kunna sättas in mot kämpande arbetare när det kapitalistiska systemet hotas. Minskningen av antalet värnpliktiga och regementen i Sverige har skett samtidigt som den enorma satsningen på nya vapen – JAS, luftvärnsroboten Bamse, Stridsfordon 90 – vilket gynnat vapenindustrin och innebär steg närmare en yrkesarmé även i Sverige.
Rättvisepartiet Socialisterna kräver en avveckling av massförstörelsemaskinerna till förmån för civil produktion och satsning på bekämpning av det verkliga hot som föreligger – miljöförstöringen, fallfärdiga kärnkraftverk i Öst, naturkatastrofer m m.
Kampen för socialismen måste vara internationell. För att ena arbetare och andra förtryckta skikt krävs det dock också ett stöd åt förtryckta folks rätt till självbestämmande. Kampen för nationella rättigheter är en nyckelfråga i världen i dag.
  • Kamp mot Världsbanken, IMF och WTO.
  • Avskriv de fattiga ländernas skulder, utan kompensation för de banker och kreditinstitut som lånat ut pengarna. Dessa ska i stället föras över i offentlig ägo.
  • Internationell kamp för militär nedrustning. Omvandling av krigsindustrin till civil produktion.
  • Fackliga rättigheter för värnpliktiga. Stoppa JAS och miljardrullningen till militären.
  • För rätten till nationellt självbestämmande.

Nej till EU/EMU

Vårt EU-motstånd är internationalistiskt. EU är kapitalets projekt från början till slut. Dess uppgifter är att:
- Stärka konkurrenskraften för de europeiska storföretagen gentemot USA och Japan och agera som deras gemensamma språkrör.
- Vara ett verktyg mot arbetarna inom unionen, till exempel att tvinga igenom nedskärningar, avregleringar, privatiseringar och ökad ”flexibilitet”.
- Utgöra en gemensam mur mot ”tredje världens” varor och flyktingar.
- Genomföra en ny kolonisation av Östeuropa genom östutvigdningen, som kommer att göra dessa länder till andra rangens medlemmar, som ska förse de europeiska företagen med råvaror, marknader och billig arbetskraft.
Det viktigaste verktyget för den europeiska borgarklassen är den ekonomiska och monetära unionen, EMU, vilken inneburit övergång till en gemensam valuta, euron. När de olika ländernas valutor ersatts med en gemensam är det inte längre möjligt att devalvera, dvs minska värdet på den egna valutan. Istället kommer de olika länderna inom EMU-projektet att försöka genomdriva ”inre devalveringar” – lönesänkningar och nedläggningar. Anpassningen till EMU har varit en ursäkt och ett verktyg för att tvinga igenom stora nedskärningar.
Den ekonomiska politiken kommer allt mer att drivas av ECB, den allsmäktiga europeiska centralbanken, utan demokratisk kontroll eller insyn, med ”inflationsbekämpning”, dvs hög arbetslöshet och nyliberal ”strukturomvandling” som enda punkter på dagordningen.
EU har också bidragit till att mycket av den lagstiftning som den svenska arbetarrörelsen tillkämpat sig nu rivs upp med t ex slopade kontroller av kemikalier, samt av salmonellasmittat och antibiotikabehandlat kött, sämre säkerhet vad det gäller elektriska hushållsprodukter och en liberalare alkoholpolitik.
EU:s fortsatta projekt är att avreglera all infrastruktur och genomföra en massiv privatiseringspolitik. Även arbetsrätten ska bli mer ”flexibel”, dvs försämras. Den enda kraft som kan avskaffa EU och EMU är arbetarnas protester.
  • För en alleuropeisk massrörelse med arbetar- och ungdomskamp mot EU.
  • Stoppa Schengenavtalets mur mot flyktingar och polissamarbete.
  • Nej till EU-armén.
  • Nej till EU:s avregleringar och privatiseringar.
  • Skrota kapitalets EU och EMU. För ett socialistiskt Europa.

Miljö

Miljöhoten är akuta och kampen för en ren miljö är idag en fråga om överlevnad. Det är de fattiga som drabbas hårdast av miljöförstöringen och förändringarna i klimatet. Det krävs en total omläggning till en socialistisk politik. Kapitalismen och det stalinistiska systemet som fanns i Öst bär ansvaret för den globala miljöförstöringen på en rad olika sätt:
- Växthuseffekten är ett enormt hot mot mänskligheten. Översvämningar av kustområden där hundratals miljoner bor och nya väderkatastrofer hotar i takt med att växthuseffekten höjer medeltemperaturen i världen på grund av de ökande koldioxidutsläppen.
- Stora skogsavverkningar av urskog, utan återplanteringsprogram.
- Storskaliga miljöförstörande projekt som stora vattendammsbyggen, kärnkraftsbyggen, motorvägsbyggen m m.
- Utsläpp och föroreningar från fabriker. I de fall man lyckats införa hårdare gränsvärden har storföretagen flyttat miljöfarlig produktion till fattigare länder eller exporterar dit avfallen.
- Utsläpp från bilismen. De mäktiga bil- och oljebolagen driver på för en ökad bilism. Det satsas inte tillräckligt på miljövänliga motorer och kollektivtrafik.
- Fattigdomen är en stor miljöförstörare. Den driver människor till att hugga ned skog och odla mark mer än den tål.
- Avregleringar och profitjakt har gett ökad användning av gifter i jordbruket och av hormoner och mediciner i djurhållningen. Kadavermjöl som ges till kor, som är vegetarianer, har gett upphov till galna ko-krisen.
Marknadsekonomin kan inte lösa dessa problem. USA försökte komma runt det otillräckliga Kyotoavtalet om begränsningar av koldioxidutsläpp genom att införa rätten att handla med utsläppsrättigheter, för att sedan helt hoppa av. Vår miljö och säkerhet kommer alltid att ha en prislapp under kapitalismen.
Inom ramen av en internationell, demokratiskt planering och styrning av de gemensamma resurser finns förutsättningar att värna miljön och djuren samt förhindra ekologiska katastrofer.
Kamp för bättre arbetsmiljö är en avgörande miljöfråga. De förbättringar av miljön som drivs igenom på arbetsplatser och fabriker, t ex att stoppa lösningsmedel, gynnar både den yttre miljön och konsumenterna.
Industrialiseringen av jordbruket sker på bekostnad av människors och djurs hälsa. Gentekniken får en allt större utbredning utan att riskerna utretts tillräckligt. Utsläppen av gifter i naturen letar sig fram till människan via näringskedjan. Hela jordbruket måste läggas om och byggas på ekologisk grund.
Anslagen för natur- och miljövård måste höjas. Nedskärningar i stat och kommun har lett till att kontrollen av företagens utsläpp minskar, fler gifthärdar får ligga kvar i naturen och den värdefulla naturskogen avverkas. De flesta som begår miljöbrott i Sverige blir inte ens åtalade och för de som blir det är straffet lågt. Det är lönsamt att strunta i miljön.
Den globala användningen av de fossila bränslena, kol, olja och gas, som varje år subventioneras med 200 miljarder dollar, måste ersättas. Bensin- och dieselmotorn måste avvecklas för att bryta beroendet av oljan. Förnyelsebar energi som sol, vind, biobränslen m m, är alternativet. Rättvisepartiet Socialisterna står för en kärnkraftsavveckling nu, men utan att den ställs i motsats till jobb eller betalas av löntagare.
Det räcker inte med att föra fram ”konsumentmakt” som ett sätt att rädda miljön. De som inte har råd att välja dyrare miljövänliga varor skulle med detta synsätt ofrivilligt bli ”miljöbovar”. Det gäller att angripa problemen redan vid produktionen. Kapitalets makt måste brytas och företagen ägas demokratiskt. Först med en helhetssyn och demokratisk planering av produktionen kan miljön räddas.
  • Arbetarnas, böndernas, lokalbefolkningens, konsumenternas och miljöorganisationernas kontroll över alla projekt som riskerar hota miljön.
  • Stoppa rovdriften på djur och miljö. Nej till plågsamma djurförsök och djurtransporter.
  • För en kraftig utbyggnad av kollektivtrafiken och järnvägar. Gratis kollektivtrafik.
  • Avveckling av kärnkraften. Plan för en miljösäker energiförsörjning.
  • Förbättrade arbetsmiljöerna i enlighet med de fackliga organisationernas krav. Bort med de hälsofarliga och monotona jobben. Bekämpa den ökande stressen i arbetslivet. Satsa på lokalvård för att motverka allergier.
  • Global plan för att identifiera och komma till rätta med miljöhoten i världen.

Kamp mot kvinnoförtrycket

Dagens system, kapitalismen, skulle inte fungera utan kvinnoförtryck. Kvinnor utgör t ex 70 procent av jordens fattiga och två tredjedelar av kvinnors arbete är oavlönat. Men kvinnors och arbetares kamp under det förra seklet vann stora framsteg och visar samtidigt att könsrollerna inte är huggna i sten, eller satta i generna. Det är inte ”naturligt” att kvinnor blir misshandlade av män eller att män bara tar ut tio procent av föräldrarförsäkringen – det går att förändra genom materiella förbättringar och kollektiv kamp!
Inga segrar är dock eviga under kapitalismen. I samhällen i förfall vrids klockan bakåt. Kapitalismens återinförande i Ryssland sparkade ut ett stort antal kvinnor från arbetsmarknaden och det åtföljdes av en fruktansvärd ökning av kvinnomisshandel, prostitution och pornografi. De senaste årtiondets högerpolitik i Sverige slår konsekvent hårdast mot kvinnor och barn, t ex har skillnaderna mellan könens löner i kronor räknat ökat, liksom skillnaden i hälsotal.
Det hårdnade klimatet i skolorna slog under 1990-talets andra hälft ut i form av ökade sexuella trakasserier, t ex att tjejer kallas för hora. Detta möter motstånd, kamp mot sexism är en av de största frågorna bland ungdomar.
Programmatiskt har de flesta av riksdagspartierna börjat beteckna sig som feministiska men de är ansvariga för den kvinnofientliga politiken och har varken någon förklaring till varför det finns könsförtryck eller hur det kan avskaffas.
Kvinnoförtrycket är en grundläggande del av klassamhället. Marxister förklarar att förtrycket inte alltid har funnits. Det har sin bas i den patriarkala familjen som uppkom ur det framväxande klassamhällets behov och konsoliderades med detta. Gemensamma rötter för klassförtrycket och kvinnoförtrycket finns i privategendomen. Varje klassamhälle har skapat en könsordning anpassad till sin struktur som gynnar makten. Män och kvinnor görs till sociala grupper där skillnaderna betonas, män ses som normen och kvinnor underordnas.
Även kapitalismen har använt familjen som maktinstitution och ideologi. Lönearbete har för kvinnor världen över både inneburit ökad självständighet och redskap för kollektiv arbetarkamp och samtidigt ett tungt dubbelarbete då könsordningen i hemmet inte är bruten. Kapitalismen är ett system som slits mellan sina inre motsättningar. Arbetsgivaren vill ha både så flexibla och lättrörliga arbetare som möjligt utan familjebekymmer och samtidigt betala lägre löner för ”kvinnlig” arbetskraft.
Nedskärningarna i offentliga sektorn slår dubbelt mot kvinnor. Dels innebär det ökad stress i de ofta kvinnodominerade arbetena, dels innebär det ökad mängd obetalt arbete på kvinnors axlar då den kommunala servicen inte längre finns eller är för dålig.
I bara ett av tio hushåll fördelas hushållsarbetet jämlikt. Därför måste kvinnors löner höjas, föräldraförsäkringen vara hundra procent, arbetstiden kortas för alla och samhället rusta upp och ta ansvar för vård och omsorgsarbete. Vår vision är en lika fördelning mellan könen av olika sorters arbete och omsorg utan hierarkier. I ett jämställt socialistiskt samhälle får människor utvecklas fritt utan att begränsas av könsroller.
Kvinnor förtrycks sexuellt av män och av marknaden. Patriarkala samhällen framtvingade hård kontroll av kvinnors sexualitet och detta har lett till den dubbelhet i synen på manlig och kvinnlig sexualitet som vi ser idag. Den etablerade kulturen säger att kvinnan är till för mannen. Kvinnor som tar för sig riskerar att stämplas som lösaktiga. Misshandel, våldtäkter och trakasserier är ett system av våld och hot om våld för att hålla kvinnor nere. I vissa samhällen, kristider och krig sanktioneras detta av statsapparaten.
Marknaden profiterar på och spär på förtrycket och objektifieringen av kvinnor, t ex genom porren, media, mode, reklam, plastikkirurgi osv. Porrindustrins expansion och porrens brutalisering är en av globaliseringens tydligaste trender.
Krav på jämställdhet måste tas upp i alla rörelser – mot den splittrande sexismen. Kvinnors ökade andel av arbetskraften, ökade utbildning och makt kommer drabba samman med de ständiga försöken att trycka tillbaka kvinnor. Jämställdhet är en avgörande fråga som rör alla.
I ett demokratiskt socialistiskt samhälle kommer materiella rättigheter – jobb, bostad, utbildning, vård, barnomsorg osv – att lägga en fast grund för en verkligt effektiv kamp mot sexism och könsroller. En socialistisk ekonomi bygger på gemenskap. Socialism handlar om vanliga kvinnor och mäns kontroll över sina liv i alla dess aspekter.
  • Lika lön för lika arbete. Motarbeta den könsuppdelade arbetsmarknaden. Rätt till heltid för alla som vill.
  • Massiv upprustning av vård, skola och omsorg efter brukarnas behov och inflytande.
  • Den elevvårdande personalen tillbaka till skolan. Undervisning mot kvinnoförtryck och sexuella trakasserier i skolan, hemmet, jobbet och fritiden.
  • Nej till vårdnadsbidrag och pigsystem. Sex timmars arbetsdag. Hundra procents ersättningsnivå i socialförsäkringarna för föräldraansvaret ska kunna dels lika.
  • Kamp mot arbetsgivare som könsdiskriminerar.
  • Försvara aborträtten. Kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar och liv. Gratis preventivmedel.
  • Kamp mot sexuellt våld och sexuella trakasserier. Rätt till självförsvarsutbildning. Ökad stöd till kvinnojourer och skydd för kvinnor som misshandlas och förföljs.
  • Omedelbar konfiskering av porrprofitörernas tillgångar och företag.
  • Gemensam masskamp mot alla former av kvinnoförtryck.
  • För ett jämställt socialistiskt samhälle. Nej till familjen som del i samhällets maktstruktur.

Arbetarkontroll

Globaliseringen har fört med sig en våg av fabriksnedläggningar i Sverige, när företagen skär ned eller flyttar produktionen utomlands. Detta innebär att stora resurser i form av maskiner, byggnader, infrastruktur och mänskligt kunnande slösas bort. För att vända denna utveckling krävs kamp för följande krav:
  • Företagshemligheten måste avskaffas och bokföringen öppnas, så att man kan kontrollera vart vinsterna tar vägen.
  • Fackföreningarna måste ges vetorätt mot nedläggningar, uppsägningar, entreprenader, outsourcing och andra omorganiseringar av arbetsorganisationer som hotar jobben. Vetorätten ska också gälla miljöfarliga projekt.
  • Företag som, efter att ha kontrollerats av arbetarrepresentanter och konstaterats inte bära sig, ska tas över av samhället och få hjälp att ställa om produktionen till nödvändiga varor.
  • Arbetsgivarnas diktatur måste brytas. Facket måste ha full rättighet att organisera sig och bedriva facklig verksamhet. Strejkrätten måste utökas till att gälla lokalt och inte bara i avtalsfrågor, utan också uppsägningar, politiska beslut m m.

Mot politikerprivilegier

Den enorma högervridningen av politiken har gått hand i hand med att ledande politiker har blivit direktörer och konsulter. Kommunalråd och politiker har ”marknadsanpassat” sina löner och levnadsvillkor. Årslöner på en halv miljon kronor eller mer är det normala. Fallskärmar och plastkort tas gladeligen emot av politiker i alla de etablerade partierna. Riksdagspolitikerna lever i sin egen värld, med gratis resor, sjukvård och mediciner, bjudmiddagar, sommarstängd riksdag från juni till september etc.
Arbetarpartier måste stå självständiga från staten och inte vara beroende av partistöd. Vi står för att de politiska församlingarna öppnas för insyn och kontroll. Myglet måste avslöjas.
  • Politiker på arbetarlön. Nej till politikerprivilegier.
  • Avskaffa pamplöner och fallskärmar.
  • Full insyn – försvara och förstärk offentlighetsprincipen.
  • Alla viktiga förslag på remiss till berörda anställda och brukare, som ska ha vetorätt mot avskedanden och försämringar.

Borgerliga parlament och val

Den borgerliga parlamentarismen är det mest demokratiska systemet kapitalismen kunnat uppbringa, men systemet infördes bara efter hot om revolution från arbetarnas sida. Parlamentarismens demokratiska rättigheter gäller dock fortfarande på borgerlighetens villkor och är ytterst begränsade. Inom de avgörande ekonomiska frågorna gäller kapitalets, eller ”marknadens”, makt. Parlamentarismen hade sin höjdpunkt med välfärdsstaten. I takt med privatiseringar och bolagiseringar av offentliga sektorn och förskjutning av makten till odemokratiska EU-institutioner ökar marknadens makt än mer. De avgörande striderna för att störta kapitalismen kommer inte att ske inom parlamenten utan genom arbetarklassens kamp utanför. De partier som helt inriktat sitt arbete till de olika parlamentariska församlingarna, som vänsterpartiet, sugs i stället upp i systemet för att i bästa fall uppnå futtiga kompromisser. Inom parlamenten råder helt andra regler än i klasskampen utanför dessa. Tillsammans med privilegiesystemet innebär det att det inte blir de vänsterpartistiska representanterna som förändrar systemet, utan tvärtom.
Det innebär inte att RS inte ställer upp i valen. Det är viktigt att utmana borgarnas makt på alla plan, att på varje front föra fram arbetarnas krav, samtidigt som man inte glömmer det parlamentariska systemets begränsningar. Genom att bli invalda i olika församlingar kan verkliga arbetarrepresentanter få en plattform att föra ut sin politik i större skala. Arbete inom parlamentet måste alltid kopplas ihop med kampanjer utanför. Inga valda representanter får acceptera privilegier.
Valkampanjer är inte marxisters bästa kamparenor, utan dessa är arbetarnas kamp i strejker, demonstrationer och blockader. Icke desto mindre ger valen en möjlighet att föra ut programmet till en större publik och visa att det finns ett alternativ till de etablerade partierna.
Det är i dag svårt att exakt säga hur de demokratiska strukturerna kommer att se ut under en socialistisk arbetarstat. Den kommer att baseras på allas deltagande, lokal förankring och kontroll med stora inslag av direktdemokrati. Yttrande-, mötes- och organisationsfriheten kommer att vara grundläggande. Rätten till att bilda fackföreningar och för alla partier utom fascistiska att ställa upp i val likaså. Det demokratiska styret kommer att utökas till att också gälla den ekonomiska makten. Bara genom demokratisk kontroll kan tendenser till byråkratisering stoppas.

Demokratiska rättigheter urholkas – statens roll

Även de begränsade demokratiska rättigheter som vunnits genom arbetarnas kamp urholkas och hotas. Valen sker numera vart fjärde år i stället för vart tredje. Valda politiker ersätts allt mer av tjänstemän och konsulter. Mellan 1986 och 1997 minskade antalet valda politiker med 15 000 i hela landet.
Den avgörande makten i samhället finns inte i de valda församlingarna, utan hos kapitalet, som ofta kallas ”marknaden”. Eftersom de valda politikerna i viss mån tvingas anpassa sig till folkopinionen, speciellt under kampperioder, angrips deras makt med alla typer av tvångströjor (ofta tas dessa på helt frivilligt, så länge politikernas privilegier inte hotas). Privatiseringar, anbudsförfarande och affärshemligheter minskar det demokratiska inflytandet och försvagar de anställdas position. EU-anpassning och utgiftstak i statsbudget tvingar fram nedskärningar. En stor del av riksdagens beslut är att verkställa EU-direktiv som utarbetats under trycket från storföretagens lobbygrupper.
Även de rättigheter som direkt berör arbetarklassens möjlighet att kämpa attackeras, återigen utan protester från den fackliga ledningen. Strejkrätten urholkas genom långa avtalsperioder under vilka strejker är förbjudna, strejkböterna har höjts, samarbetsavtal begränsar strejkrätten dramatiskt. Det svaga motståndet har gjort arbetsgivarna allt kaxigare. Allt oftare struntar de i lagen om anställningsskydd, medbestämmandelagen, sätter munkavle på de anställda m m.
Strejkrätten i Sverige är väldigt begränsad. Lokala fack har ingen strejkrätt, trots att avtalen blir allt mer decentraliserade och t o m individualiserade. Facken har ingen rätt att strejka i frågor som inte rör avtalen, t ex uppsägningar eller förändringar i arbetsorganisationen. Anställda i offentliga sektorn har bara en begränsad rätt att strejka mot politiska beslut.
Även en så grundläggande rättighet som mötesfriheten urholkas, genom att det finns allt färre möteslokaler att tillgå, om man inte kan betala höga hyror.
Polisen går hårdare fram mot demonstranter. Trots att demonstrationer är grundlagsskyddade i Sverige kan polisen förklara demonstrationer för ”olagliga” så länge de själva inte givit tillstånd. Polisens brutala attack under Göteborgsdemonstrationerna i juni 2001 och de orimliga domarna mot demonstranter som följde är exempel på detta. Det är en varning för vilken roll polisen kommer att spela när arbetare går ut i strejker, blockader och ockupationer, vilket det bekräftas av polisens agerande i andra europeiska länder.
Säpo har registrerat vänsteraktivister, som därigenom har hindrats att få anställning. Säpo kan förklara vem som helst som ”terrorist” och sätta personen i arrest eller utvisa densamma, utan att behöva redovisa bevis. Säpo står bortom all demokratisk kontroll och måste läggas ned.
”Polisen är den yttersta utposten, vi är som ett känselspröt för etablissemanget. Vi är till för att tjäna detta etablissemang.” Så beskrev Åke Åkesson, f d chef för ordningspolisen i Stockholm, mycket träffande polisens roll.
Ingen privilegierad grupp ger frivilligt upp sina positioner utan strid. Statsapparatens kärna, polis, militär och rättsväsendet, kommer att vara kapitalismens sista utpost mot arbetarnas kamp för en socialistisk samhällsomvandling. Det går inte att undvika en strid med statens innersta kärna. Den är oundviklig när arbetarklassen reser kravet på klassamhällets avskaffande. Den gamla och odemokratiska statsmakten måste ge plats för en ny statsmakt som grundar sig på löntagarnas övertagande av storföretag och kreditinstitut och en massiv utökning av de demokratiska rättigheterna.
I takt med nedskärningar och privatiseringar framträder även mer repressiva drag hos andra myndigheter. Socialbidragstagare, sjuka, arbetslösa och flyktingar kläms åt och får utstå en förnedrande kontroll.
Det finns en tendens mot ett allt större inslag av klickstyre, tjänstemannavälde och diktatoriska förslag inom kommuner, landsting och riksdag, som motsvarar det ökade bossväldet på arbetsplatserna. I kommunerna försöker man tysta anställda som är kritiska mot försämringar och belägga dem med munkavle.
  • Val till alla poster, med kortare mandatperioder och rotation på poster. Täta val, rätt att återkalla folkvalda representanter som missköter sig, inga privilegier.
  • Nej till privatiseringar och anbudsförfarande. Försvara offentlighetsprincipen.
  • Stoppa urholkningen av de demokratiska rättigheterna.
  • Försvara strejkrätten. Lokal strejkrätt och strejkrätt även i frågor som inte rör avtal.
  • Försvara demonstrationsrätten.
  • Fler avgiftsfria kommunala möteslokaler.
  • Demokratisk och lokal kontroll över polisen. Rensa polisen på fascister och rötägg. Lägg ned Säpo och häv alla hemligstämplar i Säpos arkiv.
  • Avskaffa monarkin.

Stoppa privatiseringarna

Privatiseringarna är ett sätt att skapa nya vinstgivande verksamheter åt kapitalet. Tidigare var infrastrukturen statlig för att garantera hela landet tillgång till post, el, vatten, vägar osv. En service med hög kvalitet som var tillgänglig för alla gav inte tillräckligt med vinst för att drivas privat, samtidigt som storföretagen själva behövde en väl fungerande infrastruktur. I dagens Sverige och EU är trenden att fortsätta att privatisera och avreglera infrastrukturen. Affärsdrivande verk, naturtillgångar, kommunal verksamhet som vård, skola och omsorg privatiseras också i allt högre grad. Privatiseringar accepteras av alla etablerade partier och av fackföreningarna.
Privatiseringarna har dramatiskt negativa konsekvenser:
- Servicen försämras, speciellt för dem som inte har råd att betala extra. Postkontor stängs, ny infrastruktur som bredband kommer att kosta mer och inte bli tillgänglig för alla, speciellt landsbygden kommer att eftersättas.
- Större risker för miljön och säkerheten. Underhåll eftersätts när vinstmarginalerna ska pressas. Det syns tydligt i kollektivtrafiken och inom elnätet. Den alltmer uppsplittrade organisationen gör att ansvarsfrågan blir mer otydlig. Detta ligger t ex bakom den ökade olycksfrekvensen inom de brittiska järnvägarna.
- Det blir dyrare. Med ny teknik skulle en stor del av kommunikationerna kunna ske långt billigare än i dag. Privata företag vill hålla priserna uppe och ta ut höga vinster, som inom telefonin. Samtidigt slösas det också. I stället för att bygga ett bra mobiltelefonnät har det byggts tre GSM-nät och det byggs fyra UMTS-nät (3G).
- Demokratin urholkas. Tidigare offentlig verksamhet som var offentlig skyddas nu av affärshemligheten. Den privata verksamheten driver kapitalets intressen, t ex genom företagssponsring och vinklad undervisning i friskolorna.
- Facket försvagas. Upphandlingssystemet är en typ av negativ auktion, i stil med gamla tiders fattigvårdsauktioner där den som krävde minst ersättning fick ta hand om t ex en åldring eller ett föräldralöst barn. Varje runda av upphandlingar inom äldreomsorgen eller kollektivtrafiken innebär att anbuden pressas, på bekostnad av kvalitet och löntagarnas villkor.
- Ökade klyftor. Privatiseringar öppnar för en ökad segregering, även om det betalas via ”pengsystem”, vilket friskolesystemet visar. I de helt avreglerade sektorerna blir det de som kan betala som också får bäst service.
  • Stoppa privatiseringarna. Nej till upphandlings- och anbudssystem av tidigare offentlig verksamhet. Stoppa privatisering av kommunal verksamhet genom utförsäljning, entreprenad, avknoppning, osv.
  • Verksamhet som sålts ut måste åter tas över av kommun och stat, med kompensation bara till småsparare.
  • Nej till privat vård, skola, omsorg och kollektivtrafik. Nej till uppdelning i utförare/beställare och resultatenheter.
  • Infrastruktur och naturtillgångar ska ägas gemensamt.
  • Nej till bolagiseringar av statliga och kommunala bolag. Dessa ska inte drivas i vinstintresse.
  • Offentlig drift under demokratisk kontroll och styre av personal, brukare (patienter, pensionärer, elever, funktionshindrade m fl), samt föräldrar och anhöriga. Nej till chefshierarkierna.

Arbete åt alla

Massarbetslösheten är del av det kapitalistiska systemet. En tredjedel av hela världens arbetskraft, cirka en miljard människor, är arbetslösa eller undersysselsatta. Konkurrensen och profitjakten driver företagen att skära ned sin personalstyrka, där den tekniska utvecklingen skulle möjliggöra en förkortad arbetstid. Skattesänkningar och nedskärningar har lett till att hundratusentals jobb försvunnit inom offentliga sektorn.
Den totala arbetslösheten är långt högre än den som redovisas. Förutom de ”öppet arbetslösa” finns de som deltar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, är deltidsarbetslösa, de som gett upp att söka jobb och de som fått förtidspensionering av arbetsmarknadsskäl. Det allt större övertidsarbetet används också i stället för att anställa ny personal. Cirka en fjärdedel av arbetskraften i Sverige befinner sig idag utanför den ordinarie arbetsmarknaden.
Det ställs allt större krav på de arbetslösa, som om det vore de arbetslösas fel att arbetslösheten fanns. Krav på ”motprestationer” för socialbidrag är inget annat än gratis arbetskraft åt företag och kommuner. Den s k ”arbetsgarantin” innebär att en bortre parentes införts i a-kassa och att den långtidsarbetslöse blir livegen. Genom olika åtgärder subventioneras företagen som drar nytta av arbetslösheten. Arbeten finansierade av a-kassan är en ren lönesänkning.
  • Arbetarrörelsen måste utarbeta en plan för massiv upprustning av offentlig sektor, infrastruktur och industri. Planen måste också satsa på en bättre miljö och alternativa energikällor.
  • Masskamp för att försvara jobben och den generella välfärdspolitiken.
  • Ett omedelbart åtgärdsprogram krävs för ombyggnationer, reparationer och upprustning av det befintliga bostadsbeståndet. Bygg bort bostadsbristen i storstäderna.
  • Alla ska garanteras en frivillig och meningsfull utbildning eller arbete.
  • Sex timmars arbetsdag och 30 timmars arbetsvecka, utan lönesänkning. Rätt till heltid för alla som vill.
  • Facklig vetorätt vid nedläggningar, nedskärningar och förändrad arbetsorganisation och entreprenader.
  • Riv upp alla försämringar i lagen om anställningsskydd.
  • Nej till tvångsåtgärder mot arbetslösa. Nej till ”arbetsgarantin” och bortre parentes i a-kassan.

Löner och rättigheter på arbetsplatserna

Arbetsgivarna kan utnyttja arbetslösheten och fackföreningarnas reträtter för att pressa ned löner och villkor för de som har arbete. Tillfällig, projekterad, kvalitetshöjande, konjunkturanpassad är allt vanligare anställningsformer. Allt större andel av jobben blir tillfälliga, utan anställningstrygghet. Politikerna hjälper företagen t ex genom att skapa frizoner i arbetsmarknadspolitiken. Tillfällig arbetskraft innebär lägre utgifter för arbetsgivarna, men också att sammanhållningen och den fackliga styrkan bland arbetarna slås sönder. Sociala rättigheter som grundar sig på fast anställning, som sjukersättning och pensioner, hotas också. Den ökade användningen av bemanningsföretag ingår i samma mönster. De som har jobb pressas allt hårdare och allt fler slits ut genom personalbrist och högre tempo.
Genom individuella löner ökar skillnaderna bland arbetarna och den fackliga sammanhållningen försvagas. Arbetsgivarna vill använda lönen som en maktinstrument för att pressa arbetarna och spela ut dem mot varandra. Att stoppa denna utveckling kräver att fackföreningsrörelsen återuppbyggs som kamporganisationer för löntagarna.
  • Öka grundbemanningen. Rätt till fasta jobb för vikarier.
  • Kraftigt höjda lägstalöner och inflationsskyddade avtal. Nej till individuella löner. Minskade lönerskillnader, avskaffa könsuppdelningen i lönesättningen.
  • För demokratiska och kämpande fackföreningar. Avtalen ut på omröstning bland medlemmarna.

Kortare arbetstid

Kortare arbetstid fyller många syften. Man kan dela på jobben, utslitningen minskar och hälsan förbättras. Det blir mer tid åt barnen och fritidssysselsättningar. Detta är speciellt viktig för män som i dag överlåter den stora delen av det obetalda ansvaret på kvinnorna. Ofrivilliga deltider kan omvandlas till heltider, med lön att leva på. Kortare arbetstid är framför allt en demokratifråga. Om fler ska kunna engagera sig i den politiska kampen måste de också orka och ha tid.
Trenden i dag är i stället att arbetsgivarna försöker hitta sätt att förlänga arbetstiden genom ökat övertidsarbete, betalt och obetalt, och genom att själv styra förläggningen av arbetsdagen genom att tvinga fram ”flexibilitet”, dvs konjunkturanpassad arbetstid. Produktiviteten i samhället har ökat enormt sedan åttatimmarsdagen infördes, utrymmet finns för en rejäl arbetstidsförkortning. Med en planerad ekonomi kommer det att finnas utrymme för ytterligare arbetstidsförkortning.
  • Nej till ”flexibel arbetsdag” och årsarbetstid på arbetsgivarnas villkor. 30 timmar ska vara normalarbetsveckan.
  • Försvara rätten till övertids- och ob-ersättningar.
  • Sex veckors betald semester.
  • Sex timmars arbetsdag, utan lönesänkning.

Försvara välfärdsreformerna

Efterkrigstidens reformer gav en glimt av vad som skulle vara möjligt under socialismen. Genom nedskärningspolitiken vill kapitalisterna ta tillbaka allt som vunnits av arbetarklassen. Genom att sänka standarden för de sämst ställda och öka klyftorna lägger man grunden för att slå mot alla löntagare.
  • Stoppa nedskärningspolitiken. Kraftig upprustning av offentliga sektorn. Statens indragningar av resurser från kommuner och landsting måste återställas.
  • A-kassa, sjukersättning, föräldraförsäkring och andra socialförsäkringar ska ge full täckning för inkomstbortsfall, 100 procent. Inga karensdagar.
  • Återställ arbetsskadeförsäkringen.
  • Vård och tandvården ska vara gratis.
  • Bygg ut föräldraförsäkringen till 18 månader. Lägsta ersättning ska motsvara en minimilön.
  • Kraftigt höjda socialbidragsnivåer.

Pensionärers villkor

Det vinstjagande samhället försummar gamlas kunskaper och bidrag. Det är skrämmande hur gamla människor skyfflas undan. Pensionärernas levnadsstandard och villkor har varit under attack de senaste årtiondena. Överallt i världen vill borgarklassen försämra pensionärers villkor på grund av det ökande antalet äldre. Det betyder privata lösningar och mindre av solidarisk omfördelning. Klassklyftorna har ökat snabbt mellan vanliga pensionärer och ett fåtal rika.
  • Skrota det nya pensionssystemet – för ett nytt och förbättrat ATP. Inga pensionspengar till börsen. För en kraftig höjning av lägsta pensionsnivån. Värdesäkra pensionerna.
  • Taxor och avgifter inom äldreomsorgen måste sänkas och i flera fall avskaffas.
  • Bygg ut färdtjänsten och hemtjänsten. Inga avgifter.
  • Nej till höjd pensionsålder. Rätt till full pension vid 60 års ålder.

Omfördelning

Gapet mellan fattiga och rika har aldrig varit större. Fördelningen av produktionens vinster är en kampfråga. De senaste årtiondenas nedskärningspolitik och tillbakapressandet av arbetarnas villkor har gjort att vinsterna ökat dramatiskt på bekostnad av löner. En del av denna omfördelning har varit skatte-”reformerna”, som kraftigt gynnat det privata näringslivet och höginkomsttagarna. En kraftigt utökning av moms och andra indirekta skatter, som drabbar lågavlönade mest, har genomförts. Dessa måste rivas upp. Enbart skattepolitik räcker dock inte för att skapa ett rättvist samhället. Företagen har arméer av skatteexperter för att komma undan skatt och hitta kryphål. Storföretagen och de rika skulle besvara en rättvis skatteomläggning med kapitalflykt och investeringsstrejk. Varje regering som inte är beredd att gå vidare och utmana kapitalets makt kommer att tvingas backa.
  • För kraftigt progressiva skatteskalorna med sänkta skatter för lågavlönade och höjda för högavlönade. Begränsa avdragsrätten för rika. Höj förmögenhetsskatten. Avskaffa skatteparadisen.
  • Avskaffa moms på mat och andra basvaror.
  • Återinför kommunernas rätt att beskatta företag och en rättvis regional omfördelning. Avskaffa kommunala avgifter som dagisavgifter.
  • Högre skatter för storföretag.

Bostäder

I dag blir bostäder i allt högre grad en handels- och spekulationsvara. I de attraktiva områdena i storstäderna försvinner hyresrätter till förmån för bostadsrätter. Allmännyttan säljer ut sina bostäder och allt färre bostäder når bostadsköerna.
Den stora skattereformen i slutet på 1980-talet var en vändpunkt. Den innebar att fastighetsskatten höjdes, byggmomsen fördubblades och räntestödet minskades. En ansenlig del av marginalskattesänkningarna för höginkomsttagarna betalades med hyreshöjningar för hyresgästerna. Den borgerliga regeringen 1991-94 avvecklade räntesubventionerna för bostadsbyggandet. Resultatet av denna politik blev rekordlågt byggande och dramatiskt ökade boendekostnader samtidigt som bostadsbidragen försämrades. Staten har gått från att subventionera boendet till att dra in tiotals miljarder kronor per år från skatter på boendet.
  • Bra och billiga bostäder åt alla. Återinför de statliga bostadssubventionerna. Höjda bostadsbidrag. Hyran för en normaltvåa ska inte överstiga 15 procent av en genomsnittsinkomst.
  • Förstatliga byggmonopolen och bankerna och ställ dem under arbetarnas och de boendes kontroll.
  • Kraftigt stöd för att rusta upp miljonprogrammets bostadsområden och etablera arbetsplatser i dessa områden.
  • Massiv kampanj för hyresstopp. Nej till bostadsrättsomvandlingar och utförsäljning av allmännyttan.
  • Ökat inflytande för hyresgäster genom hyresgästsföreningarna och lokala bostadsmöten. Hyresgästerna ska ha full insyn i bostadsföretagen.
  • Alla lägenheter ska gå via kommunala förmedlingar för rättvis tillgång på lägenheter.

Stoppa flyttlasspolitiken

Hela Norrland (med ett fåtal undantag), men även delar av Syd- och Mellansverige är idag avfolkningsregioner. Följden är tomma bostäder och en kommunal service som allt mer knakar i fogarna när befolkningsunderlaget sviktar. Arbetslösheten och nedskärningarna är huvudorsaken. En annan viktig orsak är marknadsanpassningen och bolagiseringen av den statliga verksamheten. När post och telefonnätet utsattes för privat konkurrens blev det krig om de inkomstbringande marknaderna i storstäderna, medan glesbygden har satts på undantag.
Istället för industrisatsningar som på 1960- och 1970-talen utsätts Norrland idag för en EU-inspirerad nedskärningspolitik och en marknadsanpassad regionalpolitik. De enorma värden som skapas inom skogs-, gruv- och kraftindustrin används inte till en utveckling av glesbygden.
Även kollektivtrafiken och servicen i glesbygden har kraftigt försämrats. Med IT-tekniken öppnas nya möjligheter för att göra glesbygden levande, under förutsättning att infrastrukturen byggs ut rejält.
Dagens politik innebär att långt mer än hälften av landet fortsätter att avfolkas. Detta är ett gigantiskt samhällsekonomiskt slöseri.
  • Post, tele och järnväg ska ligga i samhällets ägo och inte styras av privata vinstintressen. Alla ska ha rätt till samma service oberoende av var man bor.
  • Plan för utlokaliserng av arbetsplatser till glesbygden och utveckling av den befintliga näringen.
  • Kraftig ökning av satsningen på järnvägstransporter.
  • Naturtillgångar samt skogs-, gruv- och kraftindustrin i offentlig ägo.

Skola och högskola

Skolans uppgift i det kapitalistiska samhället är att skola arbetskraften men också att förmedla det kapitalistiska samhällets värderingar. I stället för att uppmuntra elever att tänka kritiskt motarbetas de elever som kämpar mot t ex nedskärningar. Den tydligaste trenden idag är segregeringen på alla områden inom skolvärlden och friskolornas öppnande av en ny marknad – skolkapitalet.
Nedskärningspolitiken ligger bakom krisrapporterna om allvarliga problem i skolorna. Det mest akuta är personalbristen. Klasserna har blivit större. Speciallärare, kuratorer och skolsköterskor har så gott som försvunnit och elevvårdande personal som t ex kamratstödjare finns bara på ett fåtal skolor. Detta har också lett till att sexuella trakasserier, våld och mobbning i skolan ökat. I allt fler kommuner införs skolmåltidsavgifter.
Hur betygen än utformas kommer de alltid att vara ett system för att sålla agnarna från vetet. Betygen måste avskaffas samtidigt som kvaliteten i undervisningen höjs så att alla lämnar skolan med grundläggande kunskaper i språk och andra kärnämnen. Skolor måste kompenseras fullt ut för elever som behöver extra resurser: funktionshindrade, elever vars föräldrar inte har svenska som modersmål m fl.
Inom högskolan har antalet studenter ökat på grund av arbetslösheten samtidigt som resurserna minskat. Det leder till allt för stora undervisningsgrupper och korvstoppning. Sponsring, bidrag från näringslivet och speciella kurser som köps av företag gör att högskolorna marknadsanpassas än mer.
  • Stoppa skolnedskärningar och nedläggningar.
  • Rusta upp skolorna, bättre lokaler och arbetsmiljö.
  • Högre lärartäthet. Max 20 elever per klass.
  • Gratis och likvärdig utbildning för alla till och med högskolenivå. Nej till alla former av avgifter.
  • Stoppa segregeringen inom skolan. Nej till pengsystem och friskolor.
  • Studielön för högskolestuderande. Återinför barntillägget.
  • Riv upp doktorandreformen, ge fler möjlighet att forska.
  • 12 månaders studiebidrag i gymnasiet. Kraftigt höjda barn- och studiebidrag.
  • Försvara elevers rätt att organisera sig och strejka.
  • Avskaffa betygen. Garantera alla plats på gymnasium och högskola.
  • Mer resurser till folkhögskolor och komvux. Öppna högskolorna för arbetarklassen. Stoppa den sociala snedrekryteringen och diskrimineringen av kvinnor och invandrare. Rätt till livslångt lärande.
  • Stoppa marknadsanpassningen av högskolorna.

Ungdomars sprängkraft

Barn och ungdomar är en ovärderlig inspiration för hela samhället. Ungdomars kamp och kultur kan spränga gamla reaktionära gränser. Detta ses av dagens borgerliga samhälle som ett hot. Ungdomar förtrycks. Hos ungdomar och barn syns också de växande klasskillnaderna tydligast. Ett av fem barn växer upp under fattiga förhållanden.
Det område det skars ned mest på under 1990-talet var barn och unga. Den ökade psykiska ohälsan och det ökade våldet bland unga är symptom på hur unga behandlas. Hur barnfientligt samhället är visas också av att det föds allt färre barn.
Vi kräver stopp på avvecklingen och i stället en satsning på ungdomars fritidsaktiviteter och drogfria alternativ. Särskilt unga tjejer och ungdomar i förorter och arbetarområden får i dag alldeles för lite möjligheter. De ökade problemen med droger, kriminalitet och mobbning möts med ökad repression, t ex mot Reclaim the City.
  • Garantera alla ungdomar ett jobb med lön att leva på eller meningsfull utbildning. Avtalsenlig lön och fullständiga fackliga rättigheter för ungdomar med praktikplatser.
  • Nej till speciella ungdomslöner.
  • Stoppa slakten på ungdomars fritid. Försvara och bygg ut fritidsgårdarna, stöd till föreningar och icke-kommersiella kulturuttryck.
  • Rösträtt från 16 års ålder.
  • Bygg ut missbrukarvården. Lokala kampanjer för drogfria alternativ och mot knarklangare. Stoppa drogkapitalets utbredning. Nej till den ökade repressionen mot missbrukare.

Vården och omsorgen

Vården är i kris. Ofattbara 100 000 anställda försvann ur sjukvården och äldreomsorgen under 1990-talet. En krympande personalstyrka tvingas göra allt fler och tyngre arbetsuppgifter för usla löner. Samtidigt ökar behoven med en allt äldre befolkning och den medicinska utvecklingen som gör det möjligt att behandla fler åkommor. Sjukskrivningar ökar och personalen flyr vårdsektorn. Privatiseringarna av vården och själva konkurrensutsättningen, en vansinnig tävling i nedskärningar, måste stoppas. Det behövs kamp mot nedläggningar av sjukhus.
Kommunernas mentalsjukhus har avvecklats och psykiatriska akutmottagningar lagts ned utan att mer resurser till öppenvården tillförts. BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) får allt fler besök av familjer i kris utan att få de extra resurser som behövs.
Den svenska läkemedelsindustrin, Astra och Pharmacia, byggdes upp med hjälp av den svenska sjukvården. En del av nedskärningarna har motiverats med att nya behandlingar, t ex Losec, ersatt dyra operationer. I stället för att använda vinsten till att höja kvaliteten på vården har det gett tiotals miljarder i vinst åt läkemedelsbolagen.
Nedskärningarna inom vården och omsorgen innebär en extra press på kvinnan att utföra mer obetalt arbete i hemmen, då kvinnor står för den allra största delen av anhörigvården.
  • Inga avgifter inom vård och omsorg.
  • Stoppa sjukhusnedläggningarna. 30 000 extra vårdplatser i sjukvården. Återskapa de 100 000 jobb som försvunnit.
  • Offentligt ägande av läkemedelsindustrin. Gratis medicin.
  • Bygg ut äldreomsorgen. Gratis hemtjänst efter behov.
  • Nej till privatisering och konkurrensutsättning. Inga vinstintressen inom vård och omsorg.
  • Bygg ut psykvården för barn och vuxna.

Barnomsorg

Den kommunala barnomsorgen blir alltmer ansträngd. I takt med nedskärningarna har personalen pressats hårdare, daghem har stängts och barnen trängts ihop i allt större grupper. Barngrupperna har blivit blivit så stora att vissa forskare talar om psykisk barnmisshandel. För att kunna genomföra nedskärningarna under 1990-talet utestängdes i många kommuner barn till arbetslösa och långtidssjukskrivna och när dessa numera har rätt till dagisplats så växer köerna och barngruppsstorlekarna snabbt.
Samtidigt blir det vanligare med privat barnomsorg och precis som i skolan innebär det att de kommunala daghemmen dräneras från resurser. Klyftorna och segregationen bland barnen ökar dramatiskt och maxtaxan är inte tillräcklig för att stoppa utvecklingen. Det behövs ökade resurser, kraftig utbyggnad, stopp för privatiseringen och rikstäckande normer för att begränsa barngruppsstorlekarna och öka personaltätheten.
  • Gratis barnomsorg med plats för alla barn upp till och med mellanstadiet – inga tidsrestriktioner.
  • Nej till barnförvaring. Ökad personaltäthet och mindre barngrupper, vilket gör det möjligt att bedriva pedagogiskt vettiga aktiviteter. Program för att motverka könsroller i barnomsorgen.
  • Allas rätt till barnomsorg – även barn till helg- och nattarbetande och arbetslösa.

Funktionshindrades rättigheter

I välfärdsslakten drabbas funktionshindrade extra hårt. En femtedel av alla funktionshindrade har svårt att klara sin ekonomi.
  • Lagen om assistansersättning måste utökas. Anhöriga behöver avlastning.
  • Funktionshindrade ska ha rätt till arbete, barnomsorg, utbildning, sjukvård, service och ett aktivt liv. Fria hjälpmedel.
  • Alla arbetsplatser, offentliga miljöer, bostäder, skolor, kollektivtrafik osv måste handikappanpassas, med gångramper, allergisanering, textade filmer, hörslingor, hissar m m.
  • Färdtjänsten måste vara gratis och rejält utbyggd.

Kultur och fritid

Kultur i olika former ska vara en mänsklig rättighet. Idag är det pengarna som styr. Priserna på teater och kultur gör dem otillgängliga för de flesta. Klassklyftor bland ungdomar understryks av priserna på CD-skivor, märkeskläder, mobiltelefoner, biobesök, konsertbiljetter, m m. Statens och kommunernas stöd till bibliotek, museer, barnteater, amatörgrupper, replokaler för band, studiecirklar m m drabbas idag av nedskärningar. Idag kan kapitalistiska sponsorer styra inriktningen även på offentligt ägda teatrar, orkestrar och museer.
  • Stoppa marknadsanpassningen av kulturen. För en kultur tillgänglig för alla, inte bara den rika eliten. Öka kulturutbudet på arbetsplatser och i bostadsområden.
  • Försvara breddidrotten. Nej till sport som handelsvara och spekulationsobjekt.
  • Bild, slöjd, musik och idrott måste återfå sin status i skolorna. De kommunala kulturskolorna ska vara gratis och till för alla.
  • Stärk de lokala kulturgrupperna och föreningar genom gratis lokaler, bidrag till material och vid behov professionella handledare.
  • Pengarna tillbaka till de lokala biblioteken. Bättre öppettider, nya böcker och gratis tillgång till datorer och Internets alla möjligheter.

Arbetarsolidaritet

Kapitalismen använder sig av alla möjliga verktyg för att försöka splittra arbetarklassen. Ett socialistiskt parti måste ställa upp på alla förtryckta gruppers sida, för en gemensam kamp:
  • All diskriminering, på grundval av kön, etniskt ursprung (som ofta felaktigt benämns som ”ras”), sexuell läggning och religion måste bekämpas med arbetarklassenhet.

För flyktingars rättigheter

Antalet flyktingar i världen har fördubblats de senaste årtiondena. Det beror på krig, diktaturer och den ökade fattigdomen i världen. De imperialistiska staterna ligger bakom denna utveckling genom en ökad utsugning. Samtidigt stänger de gränserna allt mer för flyktingar. Bara en bråkdel av världens flyktingar tar sig till de rika länderna. Med Schengenavtalet reser EU en visummur som hänvisar flyktingar till människosmugglingens svarta marknad.
Kapitalismen använder sig av rasismen för att motivera sin exploatering av människor i fattiga delar av världen. Sveriges regering och storföretag, inte minst vapenindustrin, har genom sin roll i världen ett stort ansvar att människor tvingas fly från krig eller svält.
  • Återinför rätten till asyl. Avskaffa visumtvången.
  • Omedelbar amnesti och asyl åt alla gömda flyktingar. Fullständiga medborgerliga rättigheter.
  • Nej till polisförvar av flyktingar.
  • Riv Schengens mur mot flyktingar.

Krossa rasismen och nazismen

Rasism och nazism har återkommit som en följd av 1990-talets baklängesrevolution. Speciellt den allt hårdare flyktingpolitiken som misstänkliggör invandrare och flyktingar är en viktig förklaring till rasismens återkomst i Sverige. Invandrare utsätts för en växande diskriminering både på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, fritiden och från myndigheter.
Rasismen från överheten är en medveten politik för att splittra. Arbetare och ungdomar måste kämpa emot denna splittring för att kunna slå tillbaka försämringarna. Rättvisepartiet Socialisterna står för att alla som drabbats av försämringar, invandrare och svenskar, ska kämpa tillsammans mot nedskärningar.
De nazistiska grupper som öppet hyllar Hitler är inte särskilt stora. Men deras terroristiska attentat och överfall är ett ständigt hot mot invandrare och flyktingar, men också mot homosexuella, socialister och alla som är motståndare mot nazismen. Deras mål är att krossa arbetarrörelsen och alla former av demokrati. De måste bekämpas innan de hinner få ett fotfäste.
  • Stoppa den växande diskrimineringen. Lika rättigheter till arbete och bostäder. Kommunal och statlig information och service tillgänglig på minoritetsspråk.
  • Rösträtt för invandrare i alla val.
  • Gemensam kamp, svenskar och invandrare, mot nedskärningarna och i försvar av jobben.
  • Ingen plattform för nazister. Alla nazistiska demonstrationer, möten, konserter o dyl måste bemötas av välorganiserade massaktioner för att stoppa dem. Inga nazister på våra gator.
  • Uteslut nazister ur fackföreningar. Tilllåt inte nazister att verka i skolor, på arbetsplatser och i bostadsområden.
  • Utrensning av rasister inom polis och militär.

Homosexuellas rättigheter

Det kapitalistiska samhället förtrycker i sin strävan efter likformighet olika sexuella uttryck, vilket alla människor hålls nere av. Homosexualitet, bisexualitet, transsexualitet (HBT) och andra former av sexualitet som grundar sig på frivilliga, medvetna uttryck mellan vuxna människor utmanar den patriarkala familjen och samhällets ordning, inte minst kyrkliga samfunds konservatism.
Gay-Pride är en mäktig rörelse som vunnit segrar de senaste åren mot trenden av kontrareformer. Rätten att adoptera och inseminera kan uppnås inom kort. Kamp för förtryckta sexualiteters rättigheter är politisk och har ingen framtid i en kommersialisering där kapitalismen försöker tjäna penar på en ny marknad.
Kampen mot heteronormen och diskriminering av homosexuella på t ex försäkrings-, bostads- och arbetsmarknaden och inom lagstiftningen har långt kvar och kräver aktiva kampanjer på arbetsplatser, skolor och bostadsområden, som också måste ta upp kampen mot nedskärningar. Alla arbetare och ungdomar måste ta upp kampen mot trakasserier, fördomar och våld mot sexuella minoriteter, inte minst nazisternas våld. Homosexuellas föreningar behöver stöd och statens förföljelse av homosexuellas mötesplatser måste stoppas.
  • Kamp mot diskriminering av och våld mot homosexuella och andra sexuella minoriteter.
  • För ett sexuellt likaberättigande. Rätt till adoption, insemination m m, oavsett sexuell läggning. Rätt till samlingslokaler och mötesplatser. Fackliga ombud och de som jobbar med ungdomar måste få HBT-kompetens.

Återuppbygg arbetarrörelsen – för en socialistisk värld

”Den politiska situationen i världen kännetecknas i sin helhet huvudsakligen av den historiska krisen för proletariatets ledarskap.” Så inleds Övergångsprogrammet som antogs vid Fjärde Internationalens grundningskongress 1938. Det är ännu mer sant idag. Arbetarklassen har inte lidit ett avgörande politiskt nederlag i dag liknande nazismens seger på 1930-talet, men dess tidigare politiska massorganisationer har blivit helt förborgerligade. Borgerligheten har lyckats med en stor del av sina kontrareformer. Samtidigt visar arbetarklassen internationellt gång på gång att den är beredd att gå ut till strid. Arbetarklassen har alla skäl att gå till gemensam kamp mot kapitalismens makt i världen. Genom att arbetarklassen och världens förtryckta tar makten kan utsugningen avskaffas för första gången i mänsklighetens moderna historia.
  • För ett nya socialistiska arbetarpartier med massförankring, i Sverige och internationellt. Marxister måste vara beredda att delta i bygget av sådana partier även om de har begränsade program. För att utvecklas krävs att de nya partierna står för kamp för arbetarnas rättigheter, står självständig från etablissemanget, har en demokratisk struktur som tillåter flera riktningar och är utan privilegier för dess valda företrädare. Marxister kommer inom dessa partier att kämpa för att dessa antar ett revolutionärt program.
  • Nej till alla former av privilegier inom arbetarnas organisationer. Fackliga ledare ska leva på samma villkor som sina medlemmar. Arbetarpolitiker ska leva på arbetarlön.
  • Demokratisera fackföreningarna. Avtal ut på omröstning bland medlemmarna. Tätare kongresser. Nya kämpande ledningar. Ombudsmän och andra förtroendevalda ska väljas på bestämda mandatperioder och inte tjäna mer än de människor de företräder.
  • För en ny revolutionär socialistisk International som kan samla världens arbetare i kampen för socialismen.