Från Marx till Seattle: 150 år av politisk kamp

Publicerad av

Tema: Marxism

Internationell kamp för socialism

1. Utan internationellt perspektiv, program och politik är det omöjligt att bygga upp en rörelse som kan möta den svåra uppgiften att omvandla samhället. I globaliseringens tidevarv är det än tydligare att arbetarklassen i ett land har samma intressen som arbetarna i andra länder. Kapitalismen har utvecklat en internationell arbetsdelning och därmed lagt grunden för en ny internationell arbetsorganisation och en planerad produktion i världsskala. Därför är arbetarklassens internationella kamp grunden för kampen för socialismen.
2. Kapitalismen utvecklade industrin genom privatägandet av produktionsmedlen och genom att krossa feodalismens lokala inskränkthet. Den avskaffade feodalismens ålderdomliga tullar, avgifter och pålagor. Jordbruket omvandlades och rationaliserades, de band som knöt bönderna till jorden upplöstes. Horder av jordlösa bönder drogs till de nya industrierna i städerna och lade grunden för den nya klassen, proletariatet, eller arbetarklassen, som inte hade något annat sätt att försörja sig än att sälja sin arbetskraft. Arbetarklassen har sedan dess vuxit till att utgöra den stora majoriteten av befolkningen i de avancerade kapitalistiska staterna, och en majoritet av befolkningen i allt flera av de fattiga länderna. Till arbetarklassen hör arbetare både i privat och offentlig produktion och service. Tjänstemännen har blivit allt mer proletariserade och de låg- och mellanavlönade tjänstemännen utgör en viktig del av den moderna arbetarklassen.
3. Kapitalismens stora skapelser är nationalstaten och världsmarknaden. Men efter att genomfört denna uppgift, har kapitalismen själv blivit en hämsko på utvecklingen av produktivkrafterna. Kapitalisterna försöker desperat att övervinna begränsningarna inom nationalstaten och den privata äganderätten, men är bundna till sitt eget system. Upprättande av regionala handelsblock som EU och Nafta är tecken på detta. Inom EU sker en samordning, men denna drivs av kapitalisternas behov av att konkurrera med USA och Japan. Försök att ytterligare avreglera världshandeln genom WTO minskar inte heller motsättningarna. Överallt görs dessa försök på arbetares, bönders och andra fattiga gruppers bekostnad, och på bekostnad av fattigare länder.
4. För att utnyttja produktionens möjlighet till fullo måste de nationella barriärerna utplånas och ett förbund eller federation av Europas och hela världens arbetarstater etableras. Sådana stater, med offentligt ägande av de viktigaste företagen och bankerna samt demokratiskt arbetarstyre som grund, är en nödvändigt grund på vägen till socialismen. I Kommunistiska Manifestet uttryckte Marx och Engels det som att ”arbetarna har inget fädernesland” och därför ”Proletärer i alla länder, förena er!”.

Marx och Engels: Första Internationalen

5. Marx och Engels deltog 1864 i grundandet Första Internationalen, kallad Internationella Arbetarassociationen, för att förena arbetarklassens mest framsynta skikt i internationell skala. Inom Första Internationalen fanns bl a brittiska fackföreningsaktivister, franska radikaler och ryska anarkister. Internationalen utgjorde ryggraden i uppbygget av arbetarrörelsen i den dåvarande supermakten Storbritannien, i Europa och i Amerika.
6. Första gången arbetarklassen tog makten och påbörjade en revolutionär omvandling av samhället var under Pariskommunen 1871. Under 72 dagar hade Paris arbetare makten och påbörjade en mängd reformer för att förbättra situationen för folket. Principerna för arbetarstyre arbetades fram under kampens gång och gäller än: samhällets alla funktionärer ska tillsättas genom val med rätt att återkalla de valda när som helst, inga privilegier åt de folkvalda, rotation på posterna för att undvika en permanent byråkrati, ingen stående armé. Pariskommunen slutade i ett nederlag där tiotusentals arbetare slaktades av överklassens kontrarevolution. Pariskommunen kom ändå att tjäna som ett viktigt exempel för arbetare världen över. Marx kunde också dra viktiga slutsatser av kommunen. Den viktigaste rörde frågan om staten: ”Kommunen [har] bevisat att arbetarklassen kan inte helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna ändamål.” Nej, den borgerliga statsapparaten måste ersättas med en arbetarstat för att organisera det nya samhället och förhindra en blodig kontrarevolution. En arbetarstat måste bäras av en kämpande arbetarklass och förutsätter ett masstöd för revolutionen. På den frågan skilde sig marxisterna från anarkisterna, som trodde att det räckte med att en liten grupp iscensatte en kupp för att störta det dåvarande styret och att arbetarklassen inte behövde en egen statsapparat.
7. Efter Pariskommunens sammanbrott ledde de politiska motsättningarna till en kris för Internationalen. Kapitalismen var inne i en period av tillväxt, vilket också påverkade organisationens möjligheter. Efter att först ha flyttat dess högkvarter till New York, fann man bäst för att upplösa Första Internationalen 1876.

Andra Internationalen: Reformismens och arbetarbyråkratins framväxt

8. Kapitalismens fortsatta utveckling ledde till att arbetarklassen växte i antal och styrka. Den lade grunden för framväxten av fackföreningar och socialdemokratiska partier med massförankring i länder som Tyskland, Sverige och de nordiska länderna, Frankrike, Italien m m. 1889 föddes Andra Internationalen, som hade marxismen som grundbult. Men utvecklingen lade grunden för en ny splittring inom arbetarklassen. De nya partierna växte fram under en period av ekonomisk tillväxt. Inom massorganisationerna bildades ett privilegierat skikt av parlamentsledamöter, fackföreningsledare och tidningsredaktörer. De smittades av den härskande klassens livsstil och vanor. Snarare än kamp för ett nytt samhälle framhöll de behovet av att kompromissa. Strejker och andra aktioner där arbetarmassorna spelade en huvudroll hotade även deras privilegier och motarbetades därför. Även om man i ord fortfarande stödde marxismen så hamnade ledarskiktet under kapitalismens tryck och utvecklades ideologiskt till en ny ståndpunkt. En revolution var inte längre nödvändig menade de. De argumenterade för att den stadiga ökningen av levnadsstandarden som kommit fram under massorganisationens press, skulle kunna fortsätta i all evighet. Genom små steg, reformer, skulle socialismen uppnås någon gång i framtiden. Reformismens framväxt skedde inte utan motsättningar. I Tyskland förde Rosa Luxemburg en strid mot reformismens första teoretiker Bernstein och senare mot Kautsky.
9. Efter sekelskiftet blev det allt tydligare hur den socialdemokratiska ledningen i Sverige under Hjalmar Brantings ledning utvecklades i reformistisk riktning. De två storstrejkerna 1902 och 1909 visar på vilka skillnader i kampmetoder det ledde fram till. 1902 gick LO ut i en tredagars generalstrejk för rösträtten. Även om detta krav inte direkt infriades ledde det till en förstärkning av arbetarrörelsen. LO tredubblades i medlemsantal perioden efter. 1905 satte arbetarrörelsen genom hot om en ny storstrejk stopp för borgarnas planer om att genom ett krig hindra Norge från att bli självständigt från Sverige. Det var framför allt det radikala socialdemokratiska ungdomsförbundet som stod i spetsen. Den växande styrkan hos fackföreningsrörelsen framkallade en reaktion hos arbetsgivarna, som utmanade arbetarrörelsen till strid, i förvissningen om att ledningen för arbetarrörelsen inte skulle vara beredd att föra striden till ett avgörande. Storstrejken 1909 slutade i ett fiasko. Arbetsgivarna var bättre förberedda och striden, som förgicks av en rad reträtter från den fackliga ledningen, kom i en lågkonjunktur då arbetarna pressades tillbaka. Den fackliga ledningen vägrade genomföra en aktiv strejk, och ”de korslagda armarnas revolution” slutade i nederlag som ledde till en halvering av LO:s medlemsantal.
10. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet växte en kvinnorörelse fram. Kvinnokämpar spelade en viktig roll i bygget av de nya fackföreningarna och partierna, men fick också ta en strid mot den manligt dominerade arbetarrörelsen, vars ledning ofta försökte hindra kvinnorna och kvinnofrågor från att ta plats. Krav på rösträtt, rätt till arbeten som var stängda för kvinnor, rätt till akademiska studier, kortare arbetstid, lika lön och lika rättigheter fick stort gehör och segrar kunde vinnas. Den första grunden till att förklara kvinnoförtrycket lades genom Engels arbete, där han förklarade klass- och könsförtryckets gemensamma rötter. För marxister har därför kvinnokampen och klasskampen alltid varit två sidor av samma mynt. De första internationella socialistiska kvinnokonferenserna 1907 och 1910 beslöt att lansera Internationella kvinnodagen, som 1921 fick ett fast datum – den 8 mars, dagen då kvinnornas kamp startade februarirevolutionen i Ryssland 1917.

Sveket och första världskriget

11. Andra Internationalens ledare hyllade fortfarande internationalismen i fraser, men det var på denna fråga som det avgörande sveket kom. Vid Baselkonferensen 1912 beslöt Andra Internationalen, mot bakgrund av växande motsättningar mellan de imperialistiska stormakterna som oundvikligen skulle leda till ett storkrig, att man skulle använda alla medel, inklusive generalstrejk och inbördeskrig, för att motsätta sig försöken att kasta in världen i en masslakt.
12. När kriget bröt ut slöt de socialdemokratiska ledarna i nästan alla länder upp bakom sina egna länders borgarklass i kriget. Så överraskande var krisen och förräderiet att t o m Lenin trodde att den upplaga av den tyska socialdemokratiska tidningen Vorwärts, som gav stöd till kriget, var förfalskad av den tyska generalstaben. Vid första testet för Andra Internationalen bröt den samman. I Sverige slöt Branting borgfred med kungen och regeringen.
13. Den internationalistiska delen av vänstern, som höll fast vid de revolutionära idéerna, visade sig stå isolerade i och med krigsutbrottet. I början av krig uppstår vanligtvis en nationalistisk yra, där en stor majoritet ger stöd till sitt lands armé. När det sedan står klart vem som får betala för kriget svänger stämningarna. Världens internationalister 1916 kunde, som deltagarna på Zimmervaldkonferensen skämtsamt sade, ”samlas i ett par järnvägsvagnar”. Även inom Zimmervaldvänstern fanns det en höger och en vänster, men där fanns kärnan i den nya international som skulle grundas efter den ryska revolutionen.
14. I Sverige ledde sveket under kriget till partisplittringen 1917, där vänsterns antimilitaristiska linje bemöttes med hot om uteslutning från partihögern. I stort sett hela ungdomsförbundet och en stor del av partiet bröt sig ur och bildade Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, som senare skulle byta namn till Sveriges Kommunistiska Parti (som via stalinism, reformism och dagens högerpolitik blivit vänsterpartiet) vid anslutning till den nya internationalen.

Bolsjevikerna

15. Ett av de få partier som hade gått emot första världskriget var bolsjevikerna i Ryssland, under Lenins ledning. Inom den ryska socialdemokratin hade splittringen mellan reformister och revolutionärer ägt rum redan 1903. Grupperna kom att kallas efter majoritetsförhållandena under de avgörande omröstningarna under den ryska socialdemokratins kongress detta år. Den revolutionära falangen med Lenin i spetsen kallades ”bolsjevikerna” (majoriteten) och reformisterna fick namnet ”mensjevikerna” (minoriteten).
16. Lenin bekämpade frenetiskt de som hade illusioner om kriget. För att skilja sig från ”socialpatrioterna” (de nationalistiska socialdemokraterna) framhöll han marxismens grundläggande principer – imperialismens ansvar för kriget, de förtryckta nationernas rätt till självbestämmande, behovet av att erövra statsmakten, arbetarklassens behov av en egen organisation och politik, en gräns mot reformismens politik och praktik. Talet om att första världskriget var ”ett krig för att få slut på alla krigen” var en farlig saga som hittats på av arbetarpartiernas pampar för att dölja sitt svek, framhöll Lenin. Om kriget inte följdes av en serie segerrika revolutioner skulle det följas av nya krig. Men masslakten i skyttegravarna för att försvara de rika kapitalisternas profiter skulle oundvikligen leda till protester och revolter.
17. Marxismens principer fick upprättelse i och med den ryska revolutionen 1917, under bolsjevikernas ledning. Den följdes av revolutioner och revolutionära situationer i en rad länder 1917-1923. Den revolutionära vågen och främst den ryska revolutionen stoppade första världskriget, den dittills största masslakten i världshistorien. Denna revolutionära massrörelsen förråddes av de socialdemokratiska partierna. I vissa länder, som i Sverige, genom att leda för att avleda, tills kraften gått ur rörelsen. Som en direkt effekt av de ryska och tyska revolutionerna infördes rösträtten i Sverige, av rädsla för att arbetarna annars skulle följa det ryska exemplet. 1917-18 gick en revolutionär våg genom Sverige. Hungerdemonstrationer ledda av arbetarkvinnor och lokala fackföreningar genomfördes i en rad städer. Arbetarråd tog över styret i bl a Västervik. En stor del av fackföreningsrörelsen krävde att LO skulle utlysa generalstrejk. I andra länder hjälpte de socialdemokratiska ledarna till att slå ned arbetarnas uppror, som i Tyskland. Endast i Ryssland kunde arbetarna behålla makten.

Ryska revolutionen

18. Den ryska revolutionen framstår som den största händelsen i mänsklighetens historia hittills. I oktober 1917 tog arbetarna för första gången makten, med stöd av fattiga bönder, i ett helt land. Direkt efter revolutionen genomförde bolsjevikerna en mängd reformer: jord åt bönderna, åtta timmars arbetsdag, lika rättigheter för kvinnor och aborträtt m m. Finland och de baltiska staterna fick självständighet för första gången. Revolutionen väckte enorm entusiasm hos arbetare över hela världen.
19. Kvinnorna spelade en viktig roll i den ryska revolutionen – det var textilarbeterskornas strejk och hungermarsch i Petrograd som blev startskottet för februarirevolutionen 1917 som störtade tsaren. Oktoberrevolutionen samma år innebar viktiga beslut om kvinnors rättigheter: rätten till fri abort och skilsmässa, barnomsorg, betald föräldraledighet m m.
20. Hela det följande 1900-talets historia kom att präglas av den ryska revolutionen. Socialisters uppgift i dag är att föra de bästa traditionerna från den ryska revolutionen vidare, men även dra lärdomar av hur revolutionen kunde urarta i en stalinistisk diktatur. Den främsta lärdomen ur den ryska revolutionen och revolutionerna som svepte över världen var det revolutionära partiets avgörande roll. Utan ett parti med ett socialistiskt och marxistiskt program, med förankring bland arbetarmassorna och som är berett att föra kampen till ett avgörande, kommer inte revolutionen att kunna segra. De otaliga misslyckade revolutionsförsöken under 1900-talet vittnar om detta.
21. Det styre som etablerades efter den ryska revolutionen baserades på de direktvalda råden, sovjeter, av arbetare, bönder och soldater, som uppstått spontant redan under den första ryska revolutionen som ägde rum 1905-06. Principerna för arbetarstyret var detsamma som för Pariskommunen: val till alla poster, med rätt att återkalla de valda, inga privilegier och upplösning av tsarens yrkesarmé.

Komintern bildas

22. För att organisera de revolutionära styrkorna internationellt bildades Tredje Internationalen, Kommunistiska Internationalen (Komintern) 1919. Med undantag för bolsjevikerna var de nya kommunistiska partierna dock alltför bräckliga och omogna för att kunna leda revolutionerna till seger. Många växte till masspartier men fick inte tillräcklig förankring och hade inte förmågan att ta tillfällena i akt innan den revolutionära vågen ebbade ut. Mest avgörande var nederlagen för den revolutionära rörelsen i Tyskland. Det unga kommunistpartiets ledarfigurer, Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht, mördades redan 1919. Sista chansen att ta makten var 1923, då tillfället gick förlorat på grund av ledningens misstag. Efter detta trädde den amerikanska imperialismen till Tysklands räddning av fruktan för att bolsjevismen skulle få fotfäste i Västeuropa.
23. De lärdomar av denna period som drogs av Kominterns fyra första kongresser tillhör grunderna för dagens marxister.

Den permanenta revolutionen

24. Den ryska revolutionen var också en bekräftelse på Trotskijs teori om den permanenta revolutionen. Trotskij ledde tillsammans med Lenin bolsjevikerna i den ryska revolutionen. Teorin har sedan dess som gång på gång bekräftats av 1900-talets befrielsekamp i de kolonialiserade länder. I ett fattigt och underutvecklat land som Ryssland, där kapitalismens genombrott kom sent, kvarstod den borgerliga revolutionens uppgifter: att lösa den nationella frågan (i Rysslands fall att bekämpa storryskt förtryck av finländare, ukrainare, kaukasier m m och för de olika nationernas rätt till självbestämmande), avskaffa feodala kvarlevor som godsägarväldet och genomföra en jordreform, samt upprätta en borgerlig demokrati (parlamentarism) i stället för adelns makt. Men då den ryska borgarklassen utvecklats i en värld som redan dominerades av imperialistiska stormakter, blev den underordnad utländska kapitalister. Dessutom hade den ryska borgarklassen tusen och ett band till de feodala jordägarna. Trotskij drog parallellen till Marx analys av den tyska revolutionen 1848, då den tyska borgarklassen, när den ville göra uppror, visade sig vara mer rädd för den framväxande arbetarklassen är för fortsatt adlig dominans. På samma sätt skulle den ryska borgarklassen inte kunna genomföra de borgerliga revolutionens uppgifter. I stället föll lotten på arbetarklassen att genom sin kamp tvinga igenom dessa framsteg, med stöd av de fattiga bondemassorna. Men då arbetarna tar makten kommer deras krav på bättre arbetsvillkor, högre löner, kortare arbetstid osv inte att kunna genomföras utan att revolutionen fortsätter i socialistisk riktning och sprids internationellt. På så sätt skulle revolutionen vara ”permanent” och övergå från den borgerliga till den socialistiska revolutionen.
25. Utvecklingen 1917 bekräftade Trotskijs analys till fullo. I februari 1917 störtades tsaren, men den självutnämnda borgerliga provisoriska regeringen löste inga av de akuta frågorna: att göra slut på kriget, genomföra en jordreform, lösa folkets nöd och svält och lösa de akuta nationella frågorna som Finlands självständighet. Genom att vinna majoritet i sovjeterna organiserade bolsjevikerna en ny revolution, en socialistisk revolution där arbetarna tog makten, i oktober 1917.

Ryssland isolerades

26. Ryssland var ett fattigt och underutvecklat land. Den enda chansen för en socialistisk revolution att överleva under sådana förhållanden var att revolutionen spreds, speciellt till de mer utvecklade länderna som t ex Tyskland. Efter att revolutionerna lidit nederlag i Europa hade förutsättningarna försämrats än mer i Ryssland: förödelsen efter första världskriget förvärrades av inbördeskriget som startades av de som ville återinsätta tsarstyret (”de vita”), och av 21 invaderande utländska arméer. Den ryska revolutionen var tämligen oblodig fram till att de vita inledde inbördeskriget. De vitas massaker på tiotusentals finska arbetare efter nederlaget för den finska revolutionen i början av 1918 visade vad de vitas seger i Ryssland skulle innebära och ledde till upptrappade och våldsammare strider. Inbördeskriget skapade en svältkatastrof, vilket försvårades av de kapitalistiska regeringarnas hungerblockad. Många av de mest ledande arbetaraktivisterna hade dött i kampen mot de vita. Arbetarstyret kunde inte upprätthållas under dessa svåra förhållanden.
27. Isoleringen, fattigdomen och förödelsen efter kriget och inbördeskriget i Ryssland ledde till en långt snabbare byråkratisering än den som hade ägt rum inom de socialdemokratiska partierna. Gamla tsarbyråkrater, mensjeviker och andra började sätta sin prägel inom bolsjevikerna. 1924, då Lenin var död, framträdde Stalin vid makten, som representant för den byråkrati som lyfte sig själv ovanför arbetarnas och böndernas makt och inflytande.
28. Byråkratins maktövertagande innebar att alla avsteg från arbetardemokratin som togs under trycket av inbördeskriget, och som hela tiden sågs som tillfälliga av bolsjevikernas ledning, nu började etableras som principer för ”proletariatets diktatur”. Stalinismens modell blev en enpartistat, med oinskränkt makt åt en partiapparat där all demokrati och debatt avskaffades. Principerna om inga privilegier åt statsfunktionärerna försvann i takt med att deras makt konsoliderades.

”Socialism i ett land”

29. Den stalinistiska ledningen baserade sin prestige på arbetarrevolutionen och behöll de socialistiska fraserna för att dölja den nya diktatur som växte fram. 1924 började Stalin en uppgörelse med marxismens grunder. Han lanserade då den utopiska teorin om socialism i ett land, i strid med hela den marxistiska och bolsjevikiska traditionen. Internationalisterna under Trotskijs ledning bekämpade denna teori och förutspådde att den skulle leda till Kommunistiska Internationalens sammanbrott och till dess sektioners urartning till nationalism.
30. Teori är inte ett tomt begrepp utan en vägvisare för kampen. Teorier, som lyckats erhålla masstöd, måste representera intressena hos eller pressen från grupper, skikt eller klasser i samhället. Teorin om ”socialism i ett land” representerade ideologin hos Sovjetunionens styrande kast – det skikt av byråkrater som i lugn och ro ville konsolidera sin egen ställning.
31. Stalinismens maktövertagande innebar en politisk kontrarevolution. Folket som genomfört revolutionen fråntogs makten, men utan att de sociala förhållandena vreds tillbaka till utgångspunkten. I Sovjet innebar det att alla rester av arbetardemokrati krossades, men utan att kapitalismen återinfördes. Sovjetunionen var aldrig socialistiskt. Ett socialistiskt samhälle förutsätter en mycket högre ekonomisk nivå, baserad på en planerad ekonomi som kan dra nytta av resurserna i hela världen. Den högre ekonomiska utvecklingen krävs för att en majoritet av befolkningen ska kunna delta i styret av samhället, som är en förutsättning för att en planerad ekonomi ska kunna utvecklas full ut. Sovjetunionen var isolerat till ett underutvecklat land och fastnade i en övergångsfas mellan kapitalism och socialism. Förr eller senare skulle språnget till verklig socialism tas med hjälp av revolutionens seger i andra länder, eller så skulle kapitalismen återinföras. Marxister kallade därför Sovjetunionen för en ”degenererad (urartad) arbetarstat”, dvs kapitalismen har avskaffats genom en arbetarrevolution, men arbetarna har fråntagits makten. Trotskij förde fram behovet av en politisk revolution i Sovjetunionen som skulle störta byråkratin och återupprätta arbetardemokratin.
32. I Sverige bytte Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti namn till Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) och gick med i Komintern 1921. Partiet hade en ung och oerfaren ledning och var inte enhetlig politiskt. Som med de andra sektionerna kunde Kominterns ledning använda den enorma auktoriteten hos den ryska revolutionen till att gradvis stalinisera partiet till priset av flera stora splittringar. Under Moskvarättegångarna 1936-38 skulle partiets tidningar lydigt ropa ”skjut de galna hundarna” om den opposition mot Stalin som utrotades genom utrensningarna. Utan något motstånd kunde Stalin 1943 formellt upplösa Komintern, som en gest till sina imperialistiska allierade under andra världskriget.
33. För att ta makten över partiet skedde en skoningslös jakt på Vänsteroppositionen i Sovjet och internationellt. Stalins makt stärktes av nederlagen för den brittiska generalstrejken 1926 och den kinesiska revolutionen 1925-27, som demoraliserade de mest medvetna arbetarna i Sovjet och minskade deras tilltro till revolutionens spridning. Grunden för dessa nederlag var den felaktiga politik som Stalin och Kominterns ledning tvingade på de kommunistiska partierna i dessa länder.

Proletär bonapartism

34. Trotskij kallade, med en parallell till den franska revolutionen, det stalinistiska styret för ”proletär bonapartism”. Bonapartism var en term som Marx myntat om när kampen mellan klasserna hamnar i ett dödläge, vilket öppnar vägen för en mindre klick att skenbart resa sig över klassmotsättningarna och balansera mellan dessa och styra ”med svärdet”. Den borgerliga bonapartismen har främst tagit sig uttryck i olika militärdiktaturer. Stalinismen balanserade mellan arbetarna, bönderna och trycket från den kapitalistiska omvärlden. Stalinismen saknade därför en fast politisk grund. Dess politik var först och främst att behålla makten. Därför kännetecknades den politiska linjen av tvära kast mellan höger och vänster. 1920-talets misstag i Storbritannien och Kina representerade en högerkurs där man försökte försonas med reformistiska ledare i Väst och den koloniala borgarklassen i Öst. Högerkursen internationellt hade en inhemsk grund. I kampen mot Vänsteroppositionen hade Stalin ingått i ett block med Bucharins högerflygel, för att bygga en allians med rika bönder (kulaker) mot arbetarnas företrädare.
35. Ett växande hot från de rika bönderna i Ryssland självt, fascismens växande styrka och den djupa ekonomiska depressionen i de kapitalistiska länderna 1929-33 lade grunden för en ny politisk kovändning från Stalin. Komintern gjorde en ultravänsteristisk u-sväng och gick över till den ”tredje periodens” politik. Kapitalismen var i sin ”sista kris”. Från att tidigare krypa för socialdemokratins ledare utropade man nu att fascismen och socialdemokratin var tvillingar. Dessa ”teorier” skulle innebära en katastrof för arbetarklassen.

Nazismens framväxt

36. Fascismen i Italien och nazismen i Tyskland växte fram som en reaktion på arbetarklassens revolutionära styrka. Denna extrema högerrörelse växte fram först som rena strejkbrytarorganisationer och beväpnade frikårer, som hade motsvarigheter även i Sverige. I Tyskland hämtade nazisterna sin näring ur krisen för småborgarskapet: hantverkare, köpmän och andra mellanskikt, som drabbades hårt av den kapitalistiska krisen och blev allt mer undanträngda av storföretagen. De saknade arbetarklassens organisering och kollektiva skyddsnät, som a-kassa och sjukpenning, och många av dem ruinerades. Med tysk revanschism (de hårda villkoren efter nederlaget för Tyskland i första världskriget hade drabbat massorna hårt) och antisemitism som grund växte en massrörelse av dessa ruinerade småborgare och de mest utslagna ur arbetarklassen fram för att göra Tyskland till ett nytt mäktigt rike och slå tillbaka hotet från ”den judiska bolsjevismen”. Den nazistiska rörelsen var den härskande klassens sista kort för att behålla makten. Den hade stort stöd hos akademiker och backades upp av storföretagen som fruktade en arbetarrevolution.
37. I dag försöker etablissemanget, som behöver visa upp en antinazistisk profil, bortförklara nazismen som en oförklarlig ondska som enbart gick ut på rasism och antisemitism. Men nazismen och fascismen var i grunden högerrörelser. Arbetarklassen och revolutionärerna var deras största fiender. Dess politik symboliserade en ”destillerad imperialism”, som Trotskij uttryckte det. ”Hela nationen” skulle sluta upp bakom dess borgerlighet i ett krig för att lägga under sig andra länder. För att nå dit måste arbetarklassens organisationer, fackföreningar, partier, t o m idrotts- och schackklubbar, krossas. Arbetarklassens självständiga organisering skulle ersättas med dess underordning av arbetsgivarna, som de italienska fascisternas ”korporationer”, klassamarbetsorgan.
38. Fascismen och nazismen försökte framställa sig som en rörelse för ”småfolket”. Nazisterna hette t o m ”nationalsocialistiska arbetarpartiet”. Men när de tog makten gjorde de upp med sin småborgerliga bas, upprättade en hård diktatur och visade sina rätta ansikten som storföretagens allierade.
39. Fascismens och nazismens seger beredde vägen för tidernas största masslakt, andra världskriget. Men deras seger var inte given på förhand. Arbetarklassen var stark och välorganiserad och nazismen fick aldrig fotfäste bland de organiserade arbetarna. Arbetarklassens styrka användes dock aldrig för att stoppa Hitlers maktövertagande.
40. Stalins teorier innebar att kommunistpartiet underskattade hotet från nazismen eftersom man trodde att kapitalismen ändå var inne i sin ”sista kris”. Socialdemokratin utsågs till en lika stor motståndare, ”socialfascismen”. Denna politik förhindrade det som kunde ha stoppat Hitler: ett block mellan socialdemokraterna och kommunisterna, där arbetarklassens styrka samlades för att krossa den långt svagare nazismen innan den tog makten. Det var den linje som Trotskij och Internationella Vänsteroppositionen förde fram, i linje med ”enhetsfrontstaktiken” som Komintern antog på sina första kongresser.

Internationella vänsteroppositionen och Fjärde Internationalen

41. 1927 uteslöts Trotskij ur det sovjetiska kommunistpartiet och 1929 förvisades han till exil. Attackerna mot Vänsteroppositionen trappades upp. Kampen mellan stalinismen och vänsteroppositionen fördes även internationellt. Oppositionsgrupper uppstod i Tyskland, Frankrike, Storbritannien, USA, Sydafrika och andra länder. Oppositionen stod för ett bevarande av bolsjevismens och Kominterns bästa traditioner.
42. Hitlers maktövertagande 1933 innebar en vändpunkt för världshistorien och för Vänsteroppositionen. Hitler kunde ta makten och krossa den starkaste och bäst organiserade arbetarklassen i världen utan att ett skott avlossades. Det var ett avgörande test för Komintern, som totalt misslyckades. Kominterns ledning erkände inte ens att det var ett nederlag, utan dess sektioner deklarerade att Hitlers seger var ett steg framåt, som banade väg för revolutionen. Så sent som 1934 fortsatte samma självmordspolitik i Frankrike, med gemensamma demonstrationer med fascisterna mot ”socialfascisterna” och ”radikalfascisten” Daladier. Om samarbetet hade blivit lyckosamt skulle det ha jämnat vägen för en fascistisk kupp i Frankrike i februari 1934.
43. Detta svek, och den fruktansvärda effekten av Hitlers maktövertagande, ledde till att Trotskij och Vänsteroppositionen omvärderade Kommunistiska Internationalens roll. En international som kunde begå förräderiet att offra det tyska proletariatet till Hitler utan att någon kris provocerades fram i dess led, kunde inte längre tjäna proletariatets behov. Som verktyg för världssocialismen var Tredje Internationalen död. Den hade urartat till ett fogligt redskap för den sovjetiska stalinismen, till en bulvan för den ryska utrikespolitiken.
44. Det var nu nödvändigt att förbereda organiserandet av Fjärde Internationalen, obefläckad av de brott och förräderier som smutsade ner de reformistiska och stalinistiska internationalerna.
45. Precis som efter Andra Internationalens sammanbrott, bestod de revolutionära internationalister som fanns kvar av små grupper. I Belgien hade de ett par parlamentsledamöter och en organisation på ett par tusen, i Österrike och Holland samma sak. Den nya internationalens krafter var svaga och omogna, icke desto mindre hade de Trotskijs vägledning och stöd, och perspektiv på stora historiska skeenden, med alla erfarenheter av den ryska revolutionen som han hade varit med och lett. De hade skolats på grundval av en analys av erfarenheterna från Andra och Tredje Internationalen, från de ryska, tyska och kinesiska revolutionerna, från den brittiska generalstrejken och från de andra stora händelserna som hade följt på första världskriget. På denna grund skulle kadrer utbildas och tränas till att bli den nya internationalens oumbärliga ryggrad.

Spanska revolutionen och folkfrontstaktiken

46. Att det fanns en potential för trotskistiska partier att bli masspartier visades under den spanska revolutionen. Trots misstag från ledningen under Andres Nin, växte det f d trotskistiska partiet POUM under några månader från några hundra till att ha 40 000 medlemmar under revolutionen.
47. Under spanska revolutionen tillämpade stalinisterna en ny taktik, folkfrontstaktiken. Folkfrontstaktiken var ett resultat av en ny kovändning från Kominterns kongress 1935. När det började gå upp för de stalinistiska ledarna vilket hot Hitler utgjorde släppte man teorin om ”socialfascismen”. Nu skulle alla ”demokratiska krafter” enas mot fascismen, inte bara socialdemokratin utan även ”demokratiska borgare”. Återigen innebar taktiken att arbetarnas krav skulle underordnas borgarklassens för att inte splittra ”folkfronten” och kampen för socialismen sköts på framtiden. Den nya taktiken speglade Stalins strävan efter en allians med Frankrike och England mot hotet från Hitler. För den spanska revolutionen innebar det ett recept för nederlag.
48. De spanska arbetarnas, lantarbetarnas och fattiga böndernas revolutionära rörelse möttes med en fascistisk kupp. Den spanska revolutionen fick ett entusiastiskt stöd från arbetare i hela Europa och tusentals frivilliga åkte till Spanien när inbördeskriget bröt ut för att bekämpa Francos fascister. De västeuropeiska makterna antog en ”neutral” ståndpunkt, allt medan Tyskland och Italien gav Franco sitt stöd.
49. Sovjetunionens styrande byråkrati använde sig av sitt materiella stöd för att tvinga på den spanska vänstern sin folkfrontspolitik. Det innebar att arbetarna skulle ge upp den revolutionära kampen och underordna sina styrkor den reguljära republikanska armén. Folkfrontsregeringen, där hela vänstern till slut satt med de borgerliga partierna, var dock som Trotskij uttryckte det en allians mellan arbetarpartierna och borgerlighetens skugga. Borgerligheten hade slutit upp bakom Franco, av rädsla för arbetarnas revolution.
50. I Katalonien hade revolutionen gått så långt att den borgerliga staten under en period låg helt krossad. Anarkisterna, som hade en massbas bland arbetarna i Spanien, motsatte sig dock uppbygget av en arbetarstat och lämnade därför fältet fritt för borgarna att sakta men säkert åter bygga upp sin statsapparat. Det skulle inte hindra anarkisterna från att i motsats till sina principer senare ansluta sig till folkfrontsregeringen i Katalonien. Folkfrontspolitiken innebar att arbetarklassen bakbands och jämnade marken för Francos seger, som ledde till en massaker på arbetaraktivister.
51. Arbetarklassens nederlag i Italien, Tyskland och i spanska inbördeskriget, vilket helt och hållet berodde på Andra och Tredje Internationalens politik, banade i sin tur vägen för andra världskriget.

Moskvarättegångarna

52. I Sovjetunionen innebar inte folkfrontspolitiken någon uppmjukning gentemot den inhemska oppositionen – tvärtom. Nyare forskning bekräftar att oppositionen hade anhängare i Sovjetunionen på 1930-talet och växte i styrka. Den spanska revolutionen riskerade att gjuta nytt mod i den inhemska arbetarklassen. Stalins klick beslöt sig för att ta en avgörande strid mot oppositionen. Stalin hade utvecklats från att till början vackla mellan olika politiska misstag till att medvetet förrådda revolutionen. Byråkratins och Stalins egen makt skulle nu befästas fullt ut genom ett ensidigt inbördeskrig mot alla oppositionella och tänkbara framtida motståndare. Det innebar en uppgörelse med hela den generation som förkroppsligade minnet av den ryska revolutionen. Alla tendenser till eget tänkande innebar ett hot mot den härskande klicken. Utrensningarna omfattade miljontals människor. Dess offentliga uttryck var skådeprocesserna, Moskvarättegångarna, 1936-38. Hela ledningen för Lenins parti, som lett revolutionen 1917, raderades ut. Processen fullbordades med mordet på Trotskij i Mexiko 1940.

Övergångsprogrammet och Trotskijs perspektiv

53. 1938 grundades Fjärde Internationalen, och dess grundningsdokument utgör en av grunderna för marxister idag. Övergångsprogrammet var både ett program och en metod. Det består av ett system av krav, som slår en brygga mellan dagens medvetenhet och behovet av en socialistisk revolution. Till skillnad från socialdemokratins uppdelning i ett minimiprogram (kortsiktiga reformkrav) och maximiprogram (socialism någon gång i framtiden) kopplar övergångsprogrammet samman dagskraven med kampen för socialism. I en period av krig och revolutioner skulle alla krav på reformer falla om man inte samtidigt vore beredd att utmana kapitalismens makt.
54. Trotskijs tanke med att genomdriva Fjärde Internationalens grundande 1938 kom sig av stalinismens och reformismens sammanbrott som revolutionära riktningar inom arbetarklassen och som en förberedelse för en ny våg av revolutioner. Frågan om nya partier och en ny international var en fråga om de omedelbara framförliggande perspektiven. Ett nytt världskrig skulle åstadkomma en ny revolutionär våg i industriländerna och bland de koloniserade folken. Trotskij förutsåg att det om tio år inte skulle finnas något kvar av de gamla förrädarorganisationerna, och att Fjärde Internationalen skulle då ha blivit den avgörande kraften på planeten. Det var inget fel på analysen när den gjordes, men varje prognos är villkorlig. Mängden av faktorer – ekonomiska, politiska och sociala – kan alltid resultera i en annan utveckling än den förväntade.
55. Kriget utvecklades annorlunda än vad någon kunde ha förutsett. Hitlers segrar under krigets första period berodde bland annat på stalinisternas politik under perioden före kriget: ”ickeangreppspakten” mellan Hitler och Stalin, utrensningarna inom Röda Armén, där i stort sett hela ledningen för försvarsmakten avrättades m m. Men även borgerligheten i Väst såg mellan fingrarna när Hitler krigsrustade och började expandera i Centraleuropa: inmarschen i Sudetlandet, ”Anschluss” av Österrike osv.
56. Attacken på Sovjetunionen 1941 samt nazisternas brott och bestialiteter utan någon motvikt från den tyska arbetarklassen, som var slagen till marken och rättslös inför nazismens monster, betydde att Sovjetunionens arbetare och bönder såg besegrandet av nazisterna som sin huvuduppgift. Kriget i Europa förvandlades till största delen till ett krig mellan det stalinistiska Sovjetunionen och det nazistiska Tyskland, vilket Sovjetunionen vann efter enorma uppoffringar. Den anglo-amerikanska imperialismen (USA och Storbritannien) missbedömde situationen fullständigt. De hade föreställt sig att antingen skulle Sovjetunionen besegras, i så fall skulle de senare slå ut ett försvagat Tyskland och stiga fram som världssegrare, eller också skulle Sovjetunionen bli så försvagat av den blodiga massakern att imperialisterna skulle kunna diktera världspolitiken, världsdiplomatin och världens delning efter sina önskemål.
57. På grund av krigets speciella militära och politiska händelser stärktes dock stalinismen. Den revolutionära vågen i Europa i slutet av och efter andra världskriget förråddes denna gång av stalinisterna, liksom Andra Internationalens ledare förrådde den revolutionära vågen efter första världskriget. I Frankrike och Italien blev kommunistpartierna de största partierna i valen efter kriget, men gick med i koalitionsregeringar med borgerliga partier och höll tillbaka kampen. Dessa partier hade fått ett stort anseende genom sin viktiga roll i motståndsrörelsen mot nazisterna och deras svek avledde arbetarnas kamp.

Nytt perspektiv var nödvändigt

58. Trotskijs perspektiv visade sig vara riktigt på så sätt att andra världskriget följdes av en ännu större revolutionär våg än första världskriget. Men massorna i de länder där kommunisterna, efter anfallet mot Sovjet, hade spelat huvudrollen i motståndet mot nazisterna, slöt sig till kommunistpartierna. I många länder slöt de sig också till socialdemokratin.
59. 1944 var det nödvändigt att omorientera Fjärde Internationalens sektioner till att förstå att en lång period av kapitalistisk demokrati i Väst och av stalinistisk dominans i Sovjet stod för dörren. I den brittiska sektionens, Revolutionary Communist Party (RCP), dokument gjordes det klart att nästa period i Västeuropa var en period av kontrarevolution i demokratisk form. Borgerligheten måste finna en väg ut ur den revolutionära vågen, men kunde omöjligen behålla sin makt utan hjälp av stalinismen och socialdemokratin. Ledningen för Fjärde Internationalen (ISFI) hävdade tvärtom att den enda styrelseform borgerligheten kunde upprätthålla i Europa var militärdiktatur och bonapartism. Oförmögna som de var att förstå den vändning som hade ägt rum i den historiska utvecklingen, kunde de inte se att det stalinistiska Sovjetunionen gick stärkt ur kriget, och att imperialismen var på defensiven i stället för på offensiven.
60. Alliansen mellan den anglo-amerikanska imperialismen och sovjetbyråkratin dikterades av en ömsesidig rädsla för en socialistisk revolution i världens industrialiserade länder. Samtidigt gjorde den revolutionära våg som svepte över Europa och världen det omöjligt för den anglo-amerikanska imperialismen att dra fördel av situationen genom en invasion, inte ens i en skala motsvarande interventionen i Ryssland 1918 på de vitas sida mot bolsjevikerna, vid en tidpunkt då Ryssland var som svagast. Utan att förstå de förändrade styrkeförhållandena, förklarade ISFI i en resolution till världskonferensen 1946 att ”enbart diplomatisk press” skulle räcka för att ”återupprätta kapitalismen i Sovjetunionen”! I stället klarade sig Sovjetunionen i ytterligare 45 år innan den upplöstes och kapitalismen återinfördes. Den ryska stalinismen fick kontroll över halva Europa och världen delades upp i två maktblock – Väst och Öst.

Östeuropa

61. Den Röda Arméns framryckning gav revolutionen i Östeuropa en enorm impuls, som den ryska byråkratin utnyttjade för sina egna syften för att sedan strypa revolutionen. Under dessa förhållanden var det för stalinisterna inte frågan om att kapitulera för kapitalismen, utan att genomföra revolutionen och stöpa om den i stalinistisk bonapartistisk form.
62. Stalinisterna utnyttjade den revolutionära situationen, där den härskande klassen tvingats i landsflykt tillsammans med nazistarméerna på grund av fruktan för massornas hämnd. När nazisttrupperna retirerade föll statsapparaterna samman. På så sätt blev Röda Armén den enda väpnade styrkan i Östeuropa. Balanserande mellan klasserna byggdes en ny stat upp, inte med Ryssland 1917 som förebild, utan Stalins Sovjet 1945.
63. Dessa nya historiska fenomen förbryllade Fjärde Internationalens ledare. De utnämnde Östeuropas länder till ”statskapitalistiska” (kapitalism byggd på statligt ägande), medan Sovjet förblev en ”degenererad arbetarstat”. Det var en ohållbar analys. Om Östeuropa, där produktionsmedlen hade nationaliserats och en produktionsplan upprättats, var kapitalistiskt, var det absurt att vidhålla att Sovjet, där samma förhållanden med byråkratisk diktatur existerade, var någon sorts arbetarstat. Förhållandena var väsentligen desamma. En del av Fjärde Internationalen skulle, under ledning av Tony Cliff och SWP i Storbritannien, senare mena att även Sovjet var statskapitalistiskt. Detta innebar att när stalinismen kollapsade 1989 såg de bara det som att en form av kapitalism ersatte en annan. Därmed motsatte de sig inte de förödande privatiseringarna i Östeuropa.

Kinesiska revolutionen 1949

64. Den kinesiska revolutionen innebar att kapitalismen och jordägarväldet avskaffades i världens folkrikaste land. Men till skillnad från i Ryssland spelade arbetarklassen i Kina en obetydlig roll i revolutionen. Kinas kommunistparti (KKP) hade efter massakern på arbetare 1927 helt riktat in sig på bondeklassen och tappat sin bas bland arbetarna. Mao förde nu ett bondekrig där jordfrågan var den främsta drivkraften. Maos perspektiv var aldrig att kapitalismen skulle störtas. KKP:s ledare förklarade att Kina stod inför 50 år av ”kapitalistisk demokrati”. En kompromiss med Chiang Kai Shek, ledare för Kuomintang (KMT), var dock inte möjlig, då denne inte kunde godta en jordreform. Maos styrkor fick ett enormt stöd genom att dela ut jord till bönderna i de områden där de fick makten. Precis som Trotskijs teori om den permanenta revolutionen beskrev var KMT oförmöget att lösa den borgerliga demokratiska revolutionens uppgift: jordfrågan, Kinas nationella enande genom att ta ifrån de lokala krigsherrarna makten och kamp mot den japanska imperialismen som invaderade landet.
65. Trots att arbetarklassen spelade en helt underordnad roll i den kinesiska revolutionen skulle den gå mycket längre än dess ledare tänkt sig. KMT flydde till ön Formosa där de grundade Taiwan. Maos försök att balansera mellan klasserna, där den borgerliga statsapparaten fallit samman, ledde till att man byggde upp en stat av östeuropeisk modell. Det var återigen den mycket speciella världssituationen som gjorde det möjligt. Imperialismen var oförmögen att ingripa till kapitalismens försvar, paralyserad av det revolutionära uppsvinget efter andra världskriget. Men det var också nödvändigt att det fanns en färdig modell att ta över – Sovjetunionen. Utan att ha helhetsbilden i världen klar för sig skulle man inte kunna förstå denna utveckling, där ett bondekrig tillsynes genomförde den socialistiska revolutionens uppgifter: förstatligande och planering av ekonomin. Det var styrkeförhållandena i världsskala som fällde avgörandet. En arbetardemokrati var dock utesluten, det var stalinismens enpartisystem som gällde från början. Marx ister använde termen ”deformerade arbetarstater” om länderna i Östeuropa och Kina, till skillnad från ”degenererad” som användes om Sovjet för att markera att arbetarna till en början hade makten.
66. Ledarna för Fjärde Internationalen trodde att Mao Zedong eftersträvade en återupprepning av den kinesiska revolutionen 1925-27 och att han skulle kapitulera för KMT och Chiang Kai Shek. När denne flytt till Formosa förklarade de att Kina var statskapitalistiskt.

”Relativt sund”

67. En vägran att dra lärdomar av sina misstag dömde ISFI-ledningen till nya, ännu större misstag. Från att ha förklarat att Kina och Östeuropa var kapitalistiska stater, gick de nu över den andra ytterligheten. Efter att den nationella byråkratin i Jugoslavien under Tito hade kommit i konflikt med den ryska byråkratin, upptäckte ISFI nu i Jugoslavien en ”relativt sund arbetarstat”. Även Kina blev i deras ögon kortvarigt en ”relativ sund arbetarstat” efter sin brytning med Sovjets ledning 1960. Det innebar att dessa bara behövde reformeras i likhet med Ryssland 1917-23, och att en politisk revolution inte var nödvändig. Den självständiga rollen som byråkratierna i Kina och Jugoslavien kunde spela gentemot Sovjet grundade sig på att de i båda fallen tagit makten av egen kraft, inte genom Röda Arméns intåg. I Jugoslavien hade utvecklingen haft samma drag som i Kina, och rörelsen där hade huvudsakligen karaktären av ett bondekrig för nationell befrielse. Både Jugoslavien och Kina var stalinistiska stater och motsättningarna till Sovjetunionen var motsättningarna mellan olika nationella byråkratier och visade på stalinismens nationella grund.

Efterkrigsuppsvinget

68. Situationen efter andra världskriget lade grunden för en förlängd period av kapitalistisk tillväxt. Efter kriget hade USA en helt dominerande roll i Västvärlden. Hälften av industriproduktionen i världen utanför det stalinistiska blocket och tre fjärdedelar av guldreserverna fanns i USA. Landet hade inte blivit sönderslaget av kriget utan hade en intakt produktionsapparat som kunde börja leverera till återuppbyggnaden i Europa. USA använde sin totala dominans för att tvinga på resten av världen sin politik. I stället för mellankrigstidens protektionism drev USA igenom att tullmurarna skulle rivas för att öppna för de amerikanska företagen, vilket lade grunden till en snabb tillväxt för världshandeln.
69. Imperialismens makt institutionaliserades med upprättandet av Världsbanken, Internationella Valutafonden (IMF), GATT (1995 ombildad till Världshandelsorganisationen, WTO) och ett ”mänskligt ansikte” genom FN. USA-dollarn blev världsvaluta.
70. Kalla kriget innebar en enorm rustning, som stimulerade den militära industrin. USA var oförmöget att ta sig an Kina och Sovjet, men försökte bygga buffertar genom stödet till återuppbyggnaden i Europa och Japan. För att den kinesiska revolutionen inte skulle spridas gav man speciella villkor till Sydkorea (Nordkorea gick förlorat för imperialismen i kriget 1950-53), Taiwan, Hongkong och Singapore, som byggdes upp till kapitalistiska stödjepunkter i området utan några krav på ”demokrati”.
71. Den snabba tillväxten i Väst gav en viss stabilitet, men skedde på bekostnad av fördubblade klyftor gentemot de fattiga länderna i världen. Stabiliteten skulle dock inte kunna vara för evigt. Även tillväxtperioden skulle få ett slut och kapitalismens kriser börja göra sig gällande. Den ekonomiska tillväxten stärkte också arbetarklassens position och förr eller senare skulle en konfrontation vara oundviklig.

Reformismens glansålder

72. Efterkrigsuppsvinget innebar att reformismen stärktes i Väst. Ekonomins tillväxt gav utrymme till reformer och på arbetsplatserna kunde kapitalisterna köpa sig arbetsfred genom högre reallöner.
73. I Sverige innebar den stora fackliga styrkan en press på fortsatta reformer. Den svenska socialdemokratin satt i regeringsställning oavbrutet i 44 år. De reformer som genomfördes (längre semester, bättre pensioner, barn- och bostadsbidrag, fler och bättre bostäder, utbyggda socialförsäkringar m m) gav en glimt av vad som skulle vara möjligt under socialismen. Men många av efterkrigstidens reformer låg också i kapitalismens intresse. En högre levnadsstandard och ett socialt skyddsnät för arbetarna innebar en stabil konsumtionsökning. Offentliga sektorn var en viktig kund för de viktigaste svenska industriföretagen, som LM Ericsson (Televerket), Asea – nu ABB (SJ, kärnkraft), Astra (sjukvården) m fl. Behovet av arbetskraft innebar att kvinnorna behövdes i arbetslivet, och då krävdes dagis, äldreomsorg m m. En utbildad arbetskraft behövde skolor och universitet. Allt det här fungerade under tillväxtperioden, men skulle senare attackeras när den ekonomiska krisen kom. Även om reformerna innebar steg framåt så kvarstod de grundläggande klassorättvisorna och alla fick inte ta del av reformerna.
74. Inom fackföreningarna innebar reformismens stärkande och den ekonomiska tillväxten en ökad facklig byråkratisering. Den fackliga styrkan skulle så gott som aldrig användas, utan finnas på pappret för att skrämma arbetsgivarna med. Medlemmarna vandes vid en underordnad och passiv roll, vilket skulle vara förödande när det till slut skulle behövas en verklig strid.

Koloniernas befrielsekamp

75. Ett tydligt tecken på att imperialismen inte längre hade oinskränkt makt efter andra världskriget var att den koloniala frigörelsen tog fart. Redan tidigare hade Trotskij konstaterat att de gamla kolonialmakterna snart skulle nå en punkt där den direkta militära makten över kolonierna skulle kosta mer än det smakade. De gamla europeiska kolonialmakterna var tvungna att börja släppa taget, men gav sig inte frivilligt. Kapitalismens oförmåga att lyfta de koloniala massorna ur deras fattigdom och utveckla ekonomin lade grunden för en mäktig rörelse. Den koloniala revolutionen efter andra världskriget skulle utvecklas till den största massrörelsen i människans historia.
76. Indiens frigörelse 1947 blev startskottet för det brittiska imperiets sönderfall, ett imperium som på sin höjdpunkt kontrollerade en fjärdedel av världen. En mängd nya nationalstater fick se dagens ljus i Asien, Afrika och Latinamerika. Men befrielsen genomfördes bara till hälften. Dessa fattiga länder kunde inte frigöra sig från ett ekonomiskt beroende av imperialismen. I stället för kolonialmakterna England, Frankrike, Holland, Belgien m fl, framträdde USA som dominerande kraft. USA byggde upp sin makt utifrån en ekonomisk dominans, snarare än direkta kolonier, men var beredd att med militär makt rycka ut när dess intressen hotades. Men närvaron av en alternativ motpol i världen, det stalinistiska blocket, gjorde att en del länder kunde balansera mellan de två blocken och uppnå en viss handlingsfrihet. I många länder förstatligades viktiga industrier och början till reformer började genomföras, som i Argentina och Uruguay, men detta nådde alltid relativt snabbt en gräns som sattes av kapitalismens villkor. I en del länder upprättades stalinistiska stater via gerillor, som i Kuba och Vietnam. I andra var kapitalismen så svag att även en militärkupp kunde leda till att kapitalismen under en period avskaffades, som i Etiopien och Syrien.
77. Stalinismens framgångar i tredje världen berodde mer på kapitalismens oförmåga än på stalinismens politik, som utgick ifrån den tvåstadieteori som rättfärdigade folkfrontspolitiken. Först skulle kommunistpartierna stödja det egna landets borgarklass mot imperialismen, eller den ”demokratiska” falangen av borgerligheten mot den ”fascistiska”, socialismen var en fråga för framtiden. Denna politik bäddade för nya katastrofer. En av de värsta politiska massakrerna ägde rum när Indonesiens blivande diktator Suharto förintade kommunistpartiet, PKI – en slakt på över en miljon kommunister. Det var priset kommunistpartiet tvingades betala för att det inte tog makten, utan stödde Sukarno, den ”demokratiske” borgaren, i tron på att det skulle stoppa Suharto.
78. Sovjetunionen försökte bromsa revolutioner, men välkomnade dessa när de var fullbordade. De tog emot nya länder under sitt paraply, men det hade också nackdelar. Dels hotade genuina revolutioner att inspirera till kamp även inom Sovjet, dels innebar samarbetet med dessa länder en kostnad för Sovjet, i form av subventionerad handel m m. Nicaraguas sandinister avråddes t ex från att följa den kubanska vägen och avskaffa kapitalismen efter revolutionen 1979.

Kuba

79. Segern för den kubanska revolutionen 1959 var en enorm inspirationskälla för massorna i Latinamerika. Folket i det som räknades som USA:s bakgård gjorde sig av med den hatade diktatorn Batista. Den kubanska revolutionen visade att sociala framsteg är möjliga även i fattiga länder. Prostitutionen och analfabetism avskaffades. Sjukvården och utbildningen byggdes ut till en hög standard. Dessa landvinningar är viktiga att försvara än i dag. Den kubanska revolutionen gick mycket längre än vad dess ledare hade tänkt sig. Fidel Castros lilla gerillaarmé grundades på ett borgerligt-demokratiskt program, även om några kommunister ingick i dess ledning, som Castros bror Raúl och Che Guevara. Trupperna bestod huvudsakligen av bönder och lantarbetare. Arbetarklassen grep in först när kampen befann sig i slutskedet, genom en generalstrejk i Havanna, men då hade Batistas armé och polis redan i stort sett brutit samman.
80. Castro hänvisade till den amerikanska revolutionen som ideal, men det var just USA:s politik som drev Castro i armarna på Sovjet. 90 procent av ekonomin ägdes av amerikanska kapitalister och USA genomförde en blockad av landet, trots att Castro bara genomförde borgerligt-demokratiska reformer. Några skatter ville de amerikanska företagen inte betala. Castro svarade då med att nationalisera de amerikanska tillgångarna, vilket innebar att nio tiondelar av jordbruket och industrin hamnade i statens händer och ekonomin organiserades efter stalinistisk modell.
81. Castro och Che Guevara blev nya frälsare i ögonen för majoriteten inom Fjärde Internationalen, som åter igen började tala om en ”relativt sund arbetarstat” och spred illusioner om gerillaism.

Gerillaism och arbetarklassens roll

82. Segern för den kubanska revolutionen innebar ett uppsving för stödet till gerillaismen. För marxister gäller det att ha en nyanserad och en balanserad syn på gerillor. Arbetarklassen kommer att vara avgörande för socialismens seger. De fattiga bönderna kan dock spela en viktig stödjande roll, speciellt i länder där arbetarklassen är svag. Bondeklassen är dock uppsplittrad, både i sitt arbete och politiskt, och är oförmögen att spela en självständig politiskt roll. Där den inte stödjer arbetarklassens maktövertagande kommer den att stödja en borgerlig ledning.
83. Arbetardemokrati kan bara genomföras om arbetarklassen spelar en ledande roll i revolutionen. Exemplen från Kina, Vietnam och Kuba visar att bondegerillor kunde ta makten och införa planekonomi där kapitalismen var svag och i en period som präglades av närvaron av ett stalinistiskt maktblock. Det skedde dock alltid till priset av avsaknaden av arbetardemokrati. Bondegerillan överför sin militära styrelseform på staten. Arbetarkampen, med strejker och massaktioner, bygger på arbetardemokrati, och det är den som måste ge arbetarstaten sin karaktär.
84. Detta innebär inte att marxister inte ska ge stöd till gerillarörelser, tvärtom är det rätt att göra det då bönderna drivs till kamp av kapitalismens återvändsgränd. Men vi måste visa på gerillakampens begränsningar och att utan en socialistisk seger för arbetarna kommer den att hamna i en återvändsgränd. Däremot var många av gerillainitiativen på 1960- och 70-talen rena äventyr och försök att utifrån påtvinga bönderna en gerilla. Che Guevaras försök att göra det i Bolivia innebar hans död. Ännu mer förödande var försöken att föra gerillakrig i städerna, som vissa ”stadsgerillor” gjorde i Latinamerika.

68-rörelsen

85. Den koloniala revolutionen inspirerade till en ny våg av radikalism i världen, främst bland ungdomar. Den svarta medborgarrättsrörelsen och motståndet mot USA:s krig i Vietnam var också viktiga delar i radikaliseringen. Det var främst stalinistiska och maoistiska rörelser som stärktes inom vänstern. Maoismen fick ett uppsving, speciellt bland radikala studenter, efter kulturrevolutionen i Kina 1966 och genom att de fick en ledande roll i Vietnamrörelsen. Kulturrevolutionen framställdes som den största av alla revolutioner, men var i själva verket Maos sätt att luta sig mot en massrörelse för att rensa ut de största överdrifterna hos den rovgiriga byråkratin. Maos huvudsyfte var att bevara systemet och komma ut ur maoismens återvändsgränd. ”Kulturrevolutionens” karaktär visades av att den kinesiska statens intressens sattes främst, av de nationalistiska slagorden och att arbetarna inte spelade någon roll i rörelsen.
86. Den allmänna politiseringen gjorde dock att många nya rörelser kunde få ett utrymme, men ingenstans lyckades den nu uppsplittrade Fjärde Internationalen bli en masskraft. Främst misslyckades man med att göra inbrytningar i arbetarklassen i Väst, utan lockade mest till sig intellektuella och studenter.
87. Radikaliseringen bland ungdomar och intellektuella förebådade en våg arbetarkamp vid höjdpunkten av efterkrigsuppsvinget, i slutet av 1960-talet. I Frankrike i maj 1968 bröt historiens mest omfattande generalstrejk ut. Vid rörelsens höjdpunkt deltog tio miljoner arbetare i strejken som varade i flera veckor. Runtom i landet bildades aktionskommittéer bestående av arbetare, bönder och studenter som bl a i Nantes tog över styret av samhället. President de Gaulle flydde ur landet och sade ”det är kört”.
88. Inte på drygt tjugo år hade arbetarna varit så nära att ta makten i ett land i Västeuropa. I praktiken låg makten i arbetarnas händer under dessa veckor, men när makten inte fick ett medvetet uttryck så gick rörelsen tillbaka. När frågan om makten ställdes på sin spets försökte kommunistpartiets ledning reducera det till en kamp för högre löner. De trotskistiska organisationer som fanns hade ingen större förankring bland arbetarna. De hade snarare en inriktning mot studenterna, som de såg revolutionens nya avantgarde när arbetarna blivit ”amerikaniserade”. Från en djupt pessimistisk inställning till arbetarklassens möjligheter i Väst, sadlade de om till den mest oansvariga vänsterextremism, men de misslyckades med att nå kommunistpartiets arbetarmedlemmar genom sin sekterism och isolerades.

1970-talets radikalisering

89. Även i Sverige kom en våg av arbetarkamp, med gruvstrejken 1969-70 som främsta exempel, som följdes av en rad ”vilda” strejker (strejker som var avtalstridiga därför att de inte utlysts av LO-ledningen). Arbetarklassen visade upp en bråkdel av sin styrka, vilket för ett tag sköt upp de attacker på arbetarnas rättigheter som nu förbereddes av borgerligheten, när världsekonomin gick in i en kris i mitten av 1970-talet.
90. Efterkrigsuppsvinget innebar också att kvinnorna kom ut i arbetsmarknaden som aldrig förr. Den stärkta ställningen inom produktionen lade grunden för en ny kvinnorörelse. Många viktiga reformer genomfördes, som avskaffandet av sambeskattningen, rätt till fri abort, utbyggnad av barnomsorgen och hela den offentliga sektorn. Hur långt jämställdheten kom var främst en fråga om kamp. De speciella kvinnolönerna förbjöds på 1960-talet men löneskillnaderna bestod, även om den fackliga kampen fick den att krympa. När facken passiviserades började löneklyftorna på nytt att växa. Kvinnans rätt till sin egen kropp och sexualitet var en viktig fråga, både mot gamla moralister och mot den framväxande porrindustrin. När 1970-talets kampvåg ebbade ut drabbades kvinnorörelsen av samma högervridning som arbetarrörelsen.
91. 1970-talet innebar en radikalisering av hela den politiska debatten, men visade också att radikala idéer inte är nog. I Sverige talade socialdemokratin om ”ekonomisk demokrati”, löntagarfonder, medbestämmandelagen, ny läroplan för skolan, ny arbetsmiljölag. Samhället präglades av en optimism om att man var på väg framåt. Diskussioner inom arbetarrörelsen handlade om hur man skulle nå socialismen. Även de borgerliga partierna tvingades anta en långt radikalare jargong än vad de har i dag.
92. En avgörande vändpunkt i världsekonomin hade dock passerats. Den ekonomiska krisen i mitten på 1970-talet var en signal om att det långa efterkrigsuppsvinget nu var slut. För borgerligheten var det en stridssignal. Företagen måste nu åter ta strid för sina vinster, den tid då de kunde gå med på reformer och högre löner var slut. Attackerna kom inte igång på allvar förrän på 1980-talet, radikaliseringen och kampvågen på 1970-talet satte stopp för den under en tid.

1970-talets internationella kamp

93. Den internationella utvecklingen under 1960- och 70-talen spelade en viktig roll för radikaliseringen. I södra Europa föll diktaturerna i Grekland, Spanien och Portugal. Den portugisiska revolutionen 1974-75 innebar en ny chans för en arbetarrevolution på europeisk mark, där avsaknaden av ett marxistiskt revolutionärt parti på nytt fällde avgörandet. Befrielsekrigen i Portugals afrikanska kolonier, som Angola och Moçambique, bidrog till revolutionen och ett av revolutionens resultat var att dessa länder blev självständiga.
94. Vietnamkriget visade att ett revolutionärt krig kan besegra även den mäktigaste kapitalistiska makten i världen – USA. Vietnamesiska FNL:s styrka låg just i att gerillan genomförde en revolution i de områden den kontrollerade och delade ut jord till bönderna. Vietnamrörelsens växande styrka över hela världen begränsade också USA:s möjligheter till en upptrappning, som allt mer riskerade utlösa en revolutionär kris på hemmaplan. Trots FNL:s stalinistiska karaktär, och att FNL-rörelsen i de flesta länderna kontrollerades av maoister, gav Vietnamrörelsen en impuls åt radikaliseringen i Sverige och internationellt.
95. Allenderegeringen i Chile inspirerade arbetare i hela världen. Valsegern för Allendes Folkfront 1970 gav en revolutionär impuls, där arbetarna började ta strid för sina krav på arbetsplatserna. Embryon till arbetarstyre bildades med de s k cordones industriales, ”industribälten”.
96. Den stora tragedin för den chilenska arbetarklassen var att dess styrka aldrig sattes in för att stoppa Pinochets blodiga kupp 1973. Bara en vecka innan kuppen demonstrerade 800 000 arbetare med krav på vapen för att försvara sig mot hotet från en armékupp, medan ledarna för folkfronten manade till lugn i hopp om att generalerna skulle ha respekt för den lagliga regeringen. Det chilenska exemplet visade med all önskvärd tydlighet att det inte räcker med att vinna en majoritet i parlamentsval för att förändra samhället. Även om den formella ledningen för statsapparaten kan tillfalla en radikal regering genom val, kommer borgarklassen inte att släppa den verkliga makten över dess kärna genom toppchefer, arméledning, domare, säkerhetspolis och polischefer. En konfrontation är oundviklig när det kapitalistiska systemet hotas.
97. På grund av Vietnamkriget hade USA begränsade möjligheter till en direkt militär intervention. USA hjälpte emellertid den chilenska borgarklassen i dess sabotageförsök mot den folkvalda regeringen genom handelsblockader, indragna lån från IMF m m, och dess underrättelsetjänst CIA gav ett direkt stöd till den blodiga militärkuppen 1973.

Masspartier, entrism och sekterism

98. Efterkrigsuppsvinget innebar en svår period för marxisterna. Reformismen och stalinismen stärktes och utsikterna för arbetarkamp sköts på framtiden. Tyvärr blev ledningen för Fjärde Internationalen tagen på sängen av utvecklingen och drog fel slutsats vid varje vändning. CWI:s föregångare i Storbritannien var de enda som såg perspektivet av en stabilare period för kapitalismen, medan andra inom Fjärde Internationalen laborerade med idéer om ekonomisk krasch, fascismens återkomst och ett tredje världskrig. När efterkrigsuppsvinget var ett faktum svängde de till att tro att uppsvinget skulle vara under en mycket lång period, eller t o m att kapitalismen övervunnit sina motsättningar. Nu fick CWI:s föregångare visa att kapitalismen inte hade övervunnit sina kriser och att en ny ekonomisk nedgång oundvikligen skulle komma.
99. Den svåra objektiva situationen lämnade marxisterna isolerade. Ett sätt att komma ur isoleringen var att tillämpa den entristiska taktiken, vilket många av FI:s sektioner gjorde och gick med i socialdemokratiska eller kommunistiska masspartier för att där bygga en opposition. Problemet var att de i stället för att försöka vinna arbetare för fasta politiska principer, antog vad de kallade en politik av ”djupentrism”, där de suddade ut sin profil till oigenkännlighet. I många fall blev de verkligen vänsterreformister, i andra fall ledde den misslyckade taktiken till en rekyl av vänsterextremism och sekterism.
100. De enda som lyckades tillämpa den entristiska taktiken med framgång och bygga upp några styrkor ur det var CWI:s föregångare i Storbritannien, som sedan 1964 kom att kallas efter sin tidning, Militant (numera The Socialist). Den entristiska taktiken sågs som en kortsiktig vändning på 1930-talet, då Trotskij lanserade idén, men blev under de nya förhållandena under efterkrigstiden till en mer långsiktig taktik. Den gjorde att marxister kunde övervinna sin isolering och vinna arbetare till en revolutionär ståndpunkt. Till skillnad från i dag var de socialdemokratiska partierna då massorganisationer, med ett inre liv och debatt.
101. På basis av framgångarna i Storbritannien lanserades Committee for a Workers’ International 1974. En svensk grupp, som började ge ut tidningen Offensiv 1973 fanns med bland grundarna. Grunden lades till det som är Rättvisepartiet Socialisterna idag.

1980-talet: reformismens kris och nyliberalism

102. 1980-talet blev en vändpunkt för den socialdemokratiska reformismen. Efterkrigsuppsvingets utrymme för reformer var borta. De socialdemokratiska regeringarna, som aldrig varit beredda att utmana kapitalismens makt, var tvungna att slå till reträtt. Det franska exemplet är belysande. François Mitterrand valdes till president som socialistpartiets och kommunistpartiets gemensamma kandidat 1981 på ett radikalt reformprogram: högre pensioner och a-kassa, kortare arbetstid, vissa förstatliganden m m. De franska kapitalisterna svarade med investeringsstrejk och kapitalflykt. En revolutionär regering skulle ha mobiliserat stöd hos arbetarna för att nationalisera de storföretag och finansinstitut som saboterade reformerna. I stället backade Mitterrand och började ta tillbaka reformerna.
103. Reformisternas slutsats var att överge reformvägen och i stället satsa på att utöka samarbetet kring EG, sedermera EU, och den gemensamma marknaden. EU-förespråkarnas linje är fortfarande att det inte går att genomdriva en reformpolitik i ett land, p g a finansmarknadens ökade makt och den allt mer globaliserade kapitalismen, men att det inom EU:s ramar är möjligt att motstå kapitalmarknadens tryck. EG/EU-samarbetet har dock hela tiden skett helt på marknadens villkor. Borgerligheten och storföretagen i Europa vill stärka sin konkurrenskraft gentemot USA och Japan. Det är på den grundvalen storföretagen drivit på för ett fördjupat samarbete inom EU. I stället för ett reformprojekt genomfördes avregleringar på finansmarknaden som stärkte kapitalmarknadens makt ytterligare. Samordningen kring en gemensam marknad och senare EMU blev ett verktyg för enorma nedskärningar, avregleringar och privatiseringar.
104. Reagans regering i USA och Thatchers i Storbritannien blev symbolerna för den nyliberala politiken. De drev en politik som gick till attack mot de landvinningar arbetarklassen vunnit under efterkrigstiden, för att stärka storföretagens ställning då vinsterna hotades av den ekonomiska krisen. För att kunna driva igenom sin politik var de tvungna att knäcka fackföreningarnas makt. Den brittiska gruvarbetarstrejken 1984-85 underströk hur militanta fackföreningar utmanades till avgörande strider. Thatcher kunde vinna på vissheten om att fackföreningarnas reformistiska ledning inte skulle vara beredda att genom strejker till stöd för gruvarbetarna driva striden till ett avgörande. Thatchers antifackliga politik kunde genomdrivas då den fackliga ledningen inte var beredd att ta en verklig strid mot kapitalismens råa ansikte.
105. Arbetarklassen har gång på gång visat sin kampvilja. Vid de tillfällen det funnits en alternativ ledning har kampen kunnat vinna segrar, t ex i kampen mot Thatchers poll tax (enhetsskatt, oavsett inkomst) som infördes i Skottland, England och Wales i slutet av 1980-talet. Under ledning av den brittiska sektionen av CWI byggdes en massiv rörelse för en skattebojkott. Som mest var det 18 miljoner som vägrade att betala den orättvisa skatten och Thatchers tvingades backa, vilket blev den viktigaste faktorn bakom hennes avgång.

Sveriges 1980-tal

106. I Sverige kom den första konfrontationen med arbetsgivarnas provokativa nollbud i avtalsrörelsen 1980. LO-ledningen befann sig fortfarande under tryck från 1970-talets vänstervåg på arbetsplatserna. Efter tio dagars storstrejk tvingades SAF att backa. Arbetsgivarna skulle emellertid under de kommande 20 åren kunna flytta fram sina positioner på ett sätt de inte kunnat sedan 1920-talet.
107. Efter sex år av borgerligt styre vann socialdemokraterna tillbaka regeringsmakten 1982. Den socialdemokratiska ledningen hade redan i opposition förberett en högersväng och påbörjade genast samma kursändring som Mitterrand. I Sverige krävdes ingen avgörande strid, den internationella kursändringen var redan ett faktum. Den socialdemokratiska ledningen förutsåg att högerkursen skulle leda till interna motsättningar inom partiet. För att stämma i bäcken var ledningen tvungen att ta en strid mot den marxistiska vänstern inom partiet och SSU, vilket ledde till massuteslutningarna av Offensivs anhängare 1981-82.
108. 1980-talet blev ett årtionde av nedskärningar, som förebådade systemskiftets kontrarevolution inom offentliga sektorn på 1990-talet. Avregleringar på finansmarknaden och en skattereform som gynnade de rika följde också det internationella mönstret, eller gick t o m längre än i många andra länder.
109. Socialdemokratin dominerade den byråkratiska apparaten inom fackföreningarna och ville inte ha uppslitande lönestrider under sin regeringstid. Den fackliga gräsrotsrörelsen ”Dalaupproret” uttryckte stämningarna bland medlemmarna, som var negativa till den fackliga ledningens högerkurs, men förmådde inte utmana den fackliga ledningen.
110. 1970-talets ”revolutionära” vänster förblev isolerad från arbetarklassen och förmådde inte hindra högerkursen. Socialdemokratins svek och högerkurs bidrog till att passivisera, då det inte fanns ett genuint arbetaralternativ med bred förankring bland arbetare och ungdomar. Dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna (f d SKP och blivande vänsterpartiet) följde snällt socialdemokratin åt höger. Offensiv och marxisterna var alltför svaga för att kunna bryta igenom 1980-talets passivitet.
111. I slutet av 1980-talet kom avgörandet för de gamla reformistiska arbetarpartierna. Återigen var det i Öst som en avgörande vändning i historien inträffade.

Stalinismens kollaps

112. Stalinismen levde på lånad tid. Trotskij visade i sin analys av stalinismen i sin bok Den förrådda revolutionen från 1936 att den planerade ekonomin under ett byråkratiskt styre kunde kopiera Västs industrier och snabbt bygga upp landet, men till ett tre gånger så högt pris på grund av misshushållning, vanstyre och slöseri. Den arbetardemokrati som krävdes för att utnyttja potentialen i den planerade ekonomin saknades. Sovjetunionens ekonomiska utveckling gav ändå en glimt av vad som skulle kunna åstadkommas med en planerad ekonomi. Sovjet gick från att vara ett land i nivå med Indien till att bli världens andra supermakt. Ekonomin växte snabbare än i Väst även efter andra världskriget, kanske ända fram till mitten av 1970-talet.
113. Stalinismen gick stärkt ur andra världskriget. Halva Östeuropa hade nu lagts till det stalinistiska blocket och strax efter världens folkrikaste land, Kina. Stalinismens karaktär gjorde dock att detta aldrig kunde utnyttjas fullt ut, t ex var Östblockets ekonomier mindre integrerade än EU:s.
114. Den byråkratiskt styrda planekonomin passade bäst för den tunga industrin, förklarade Trotskij. När det gällde den lätta industrin, speciellt konsumtionsvaruindustrin, skulle kvalitén på produkterna bli allt mer lidande. Till slut gick den stalinistiska ekonomin in i en kris på 1970-talet, vilken fördjupades på 1980-talet och ledde fram till ekonomisk kollaps och revolutioner 1989-90.
115. Det var dock inte avgjort på förhand att det skulle innebära en återgång till kapitalismen. De revolutionära massrörelser som tidigare brutit ut under stalinismen – Berlin 1953, Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968, Polen 1980-81 – krävde inte en återgång till marknadsekonomin, utan kravet var på en socialistisk demokrati. Även 1989 började protesterna som en antibyråkratiskt, men inte prokapitalistisk, rörelse. På de första demonstrationerna i Berlin sjöngs Internationalen. Stalinismens djupa ekonomiska kris, den till tillsynes oändliga rikedomen i Väst som stod på toppen av en högkonjunktur, och tillbakagången för den socialistiska rörelsen i Väst gjorde emellertid att många kände att de inte hade ett alternativ.
116. Kapitalismens återinförande har dock inte inneburit de guld och gröna skogar kapitalismen utlovat. I stället besannades CWI:s perspektiv: Östeuropas framtid var inte att bli som Västeuropa, utan Latinamerika. Krisen blev speciellt djup i det sönderfallande Sovjetunionen, där produktionen halverats under 1990-talet. Antalet fattiga i Östeuropa tiodubblades under det årtiondet.
117. Också Kina har nu återinfört kapitalismen och den härskande klicken har omvandlat sig till en kapitalistklass, en möjlighet som Trotskij tog upp i Den förrådda revolutionen. Kommunistpartiet gick inte Gorbatjovs väg att genom reformer uppifrån försöka hindra revolution underifrån, utan har behållit ett stenhårt grepp om makten.
118. Av det stalinistiska blocket kvarstår år 2001 knappt mer än Kuba och Nordkorea, medan Vietnam tycks följa i Kinas fotspår. Nordkorea är ett land statt i totalt förfall. Förr eller senare kommer Sydkorea att tvingas införliva sin nordliga granne, vilket kommer att bli en olidlig börda för den sydkoreanska kapitalismen. Kuba befinner sig i en process av att återinföra kapitalismen, med växande privatkapitalistiska inslag och dollarisering av ekonomin. Processen där bromsas upp det folkliga stödet för revolutionen, som avskaffade prostitutionen, gav landet fri utbildning och sjukvård m m. En annan bromsande faktor är USA:s blockad, som gör att landets befolkning sluter upp bakom Castro.
119. Stalinismens kollaps visade, trots kontrarevolutionens resultat, massornas revolutionära potential och hur snabbt revolutionära rörelser kan få en internationell spridning. Dessutom försvann den stalinistiska perversionen av socialismen som en masskraft.

Kalla krigets slut

120. Stalinismens kollaps, speciellt Sovjetunionens upplösning, innebar ett slut på efterkrigstidens världsrelationer. Det ena av världens två block upplöstes. Borgerligheten i Väst utnyttjade stalinismens kollaps till en ideologisk krigföring mot alla socialistiska idéer. En ny ”världsordning” utropades. USA kvarstod som ensam världspolis. Kriget mot Irak 1991 var ett tecken på den nya tiden: Med USA i spetsen förde man ett hänsynslöst bombkrig, nu med stöd av Ryssland. Men kriget visade också på begränsningar i USA:s makt. Man kunde inte riskera att dras in i ett nytt Vietnamkrig och lade därför tyngdpunkten på bombkriget, följt av ett kort markkrig. Saddam Hussein tilläts sitta kvar då USA saknade ett tillförlitligt alternativ. Drygt ett årtionde senare trotsar Saddam ännu USA:s sanktioner, som lett till ett enormt lidande för befolkningen. Inga av den ”nya världsordningens” fredsinitiativ – Nordirland, Palestina osv – har lett till en lösning på problemen. Där imperialismen ingriper, som i Irak och på Balkan, är det för att skydda sina egna intressen. Det kan gälla viktiga råvaror som oljan, prestige, makt eller behov av stabilitet.
121. Stalinismens kollaps öppnade också för nya motsättningar. Östblocket hade varit ett kitt som hållit ihop Västimperialismen. När detta nu är borta kommer motsättningarna inom det imperialistiska blocket åter upp till ytan. Rivaliteten har tagit sig uttryck i byggandet av regionala handelsblock (som Nafta och EU) och politiska motsättningar mellan stormakterna (USA, EU, Japan och Kina).
122. Ekonomiskt innebar stalinismens kollaps inte en räddning för kapitalismen, som gick in i en ny kris i början på 1990-talet. De kollapsande byråkratstyrda planekonomierna i Östeuropa och f d Sovjetunionen blev inte nya blomstrande marknader, även om Västs storföretag har gjort sitt bästa för att plocka russinen ur kakan genom att köpa upp de bästa statliga företagen.

Förborgerligandet

123. Stalinismens kollaps fick stor ideologisk betydelse. Inte minst i den före detta koloniala världen, där stalinistiska partier haft en större förankring, innebar det en knäck för vänstern. Även i Väst bidrog det till att de socialdemokratiska partierna, som kombinerat en massbas bland arbetare med att föra en borgerlig politik i ledningen, nu knuffades ännu längre åt höger. Tillsammans med trycket från globaliseringen innebar det att dessa gamla arbetarpartier definitivt förborgerligades under 1990-talet, utan märkbart internt motstånd. Avgörande var att de inte längre sågs av arbetarklassen som ett verktyg för att förändra samhället. Det utesluter inte att dessa partier fortfarande kan få stöd i val, i brist på andra vänsteralternativ.
124. Marxister för idag fram behovet av nya arbetarpartier med massanslutning, som är nödvändiga för att försvara arbetarklassen. Vi kämpar för att sådana nya partier ska anta ett revolutionärt program, men det avgörande till en början är att de nya partierna blir kämpande arbetarpartier och att de är mot privilegier, beredda att ta strid mot nedskärningspolitiken och för arbetarnas rättigheter.
125. Även de traditionella borgerliga partierna har i många länder genomgått stora kriser. Partier som under lång tid varit statsbärande, som tories i Storbritannien, LDP i Japan och kristdemokraterna i Italien, har skakats av korruptionsskandaler, splittringar och tappat stora delar av sitt tidigare stöd eller, som i det italienska fallet, helt utplånats. Allt detta är symptom på kapitalismens återvändsgränd. Detta ledde till att de socialdemokratiska partierna blev ett avgörande verktyg för 1990-talets nyliberala systemskifte och EU:s nya steg.

1990-talets baklängesrevolution

126. Sverige kan agera som exempel för den fördjupade framgången för högern i världen under 1990-talet. På de flesta områden har en baklängesrevolution genomförts, både under den borgerliga och under den socialdemokratiska regeringsperioden.
127. 1990-talet började med låglönerevolt från bland andra kommunal- och bankanställda. Denna bemöttes med hot om löne- och strejkstopp i två år från den socialdemokratiska regeringen. Denna provokation kunde de inte genomföra, men 1990-talet har sedan dess varit en enda lång utförsbacke för svensk fackföreningsrörelse: arbetsgivarna har fått igenom långa avtalsperioder, individuella löner, flexiblare arbetstider och industriavtalets begränsningar av strejkrätten. Låglönestrejkerna 1995-96 lyckades inte bryta denna trend. För varje avtalsrörelse blir arbetsgivarna allt mer provokativa i sina krav, och facket backar steg för steg.
128. 1991-93 genomlevde Sverige den djupaste ekonomiska krisen sedan 1930-talet, med tre års fallande BNP sedan spekulationsbubblan som baserades på 1980-talets avregleringar av kreditmarknaden spruckit och framkallat en djup kris för banksektorn. Krisen fördjupades av EU-anpassningspolitiken, där kronan låstes mot eurons föregångare ecun, som ledde till skyhöga räntor, samt av nedskärningar i offentliga sektorn och socialförsäkringarna som begränsade efterfrågan ytterligare. Den rekordhöga arbetslösheten blev ett verktyg för att omfördela enorma rikedomar från offentliga sektorn till det privata näringslivet. När industrin gjorde sig av med hundratusentals anställda återställde de snabbt sina vinster. De fick också en tillfällig skjuts när spekulanterna tvingade fram en kraftig devalvering av kronan. Det blev i stället löntagarna, staten och kommunerna som fick ta kostnaden. Löntagarnas a-kassa, sjukförsäkring, föräldraförsäkring m m sänktes. Staten fick stå för kostnaderna för arbetslösheten och bankkrisen. Kommunerna tappade skatteintäkter och fick rekordhöga socialbidragsutgifter. Under första hälften av 1990-talet omfördelades på detta sätt hundratals miljarder kronor från den offentliga till den privata sektorn och statsskulden ökade i motsvarande grad. Socialdemokratins slutsats blev inte att bekämpa ”marknadens diktatur” som den tidigare socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson uttryckte det. I stället lanserades det största nedskärningsprogrammet i Västvärlden, där Göran Persson senare kunde skryta med att Sverige hade vunnit ”VM i budgetsanering”, till stora delar med stöd av vänsterpartiet som följt socialdemokraterna högerut.
129. 1990-talet innebar också ett genombrott för privatiseringspolitiken. Statliga verk som t ex Televerket ombildades till bolag och såldes ut. Detsamma gäller många kommunala bolag och bostäder i allmännyttan. Ett ännu viktigare verktyg i det borgerliga systemskiftet har varit att införa marknadsrelationer i stora delar av offentliga sektorn. Offentligt ägda bolag har bolagiserats och splittrats upp. Offentliga monopol och regleringar har brutits upp och privata aktörer har släppts in genom upphandlings- och anbudssystem. En allt större del av den kommunala verksamheten upphandlas och i vissa kommuner har t ex all barnomsorg och alla kommunala bostäder privatiserats. Upphandlingssystemet har blivit ett viktigt verktyg för arbetsgivarna, offentliga som privata, att försämra de anställdas villkor och servicen. För varje upphandlingsomgång genomförs nya nedskärningar för att vinna anbuden.
130. Inom flera sektorer som förut var helt offentliga byggs nu stora privata koncerner upp, ofta med hjälp av utländskt kapital: Linjebuss och Swebus dominerar busstrafiken, Bure blir allt större inom sjukvård och skola, några få entreprenörer dominerar den privata äldreomsorgen osv. Försämringarna av socialförsäkringarna har öppnat för privata försäkringar. Privata pensionsförsäkringar är redan nu en stor marknad.
131. Även under 1990-talet fanns en vilja bland fackliga aktivister att slå tillbaka, vilket sågs i de landsomfattande protestdagarna 6 oktober 1992 och 1993, som LO-ledningen tvingades utlysa mot Bildtregeringens attacker, efter en kampanj från lokala fack där ”offensivare” spelade en nyckelroll. LO-ledningen tvingades utlysa protestdagarna som en eftergift till att kravet på en generalstrejk fick ett stöd bland många fackliga aktivister. Kravet fick på nytt stöd när de arbetslösa gick ut i massprotester 1996 mot s-regeringens attacker på a-kassan, men ledningen för protesterna ville inte släppa fram kravet på generalstrejk, efter påtryckningar från LO-ledningen.

Nationella frågan

132. Den nationella frågan är idag en av de främsta orsakerna till väpnade konflikter, som på Balkan, i Mellanöstern med palestiniernas och kurdernas kamp, och i Sydasien med kashmirernas och tamilernas kamp eller de många förtryckta ursprungsbefolkningarna i t ex Latinamerika och Australien.
133. Bolsjevikerna visade under den ryska revolutionen 1917 att den nationella frågan är av avgörande betydelse. Tsarryssland var ett nationernas fängelse. Lenin argumenterade för att om bolsjevikerna skulle kunna vinna arbetarna även hos de förtryckta folken, så måste bolsjevikerna stå för deras rätt till nationellt självbestämmande. Det var ytterligare en fråga som hörde den borgerliga revolutionen till, men som nu föll på arbetarklassens axlar att lösa. Detta är marxisters ståndpunkt även i dag. Vi är internationalister och verkar för en internationell revolution, där en federation eller konfederation av arbetarstater kan byggas och gränserna börja dö bort. Men ett sådant samarbete är inte möjligt om man inte ger dagens förtryckta nationer full rätt att bestämma över sitt eget öde, minsta antydan om att de kommer att fortsätta lida under ett nationellt och kulturellt förtryck kommer att spoliera enheten.
134. Samtidigt måste vi förklara att nya små fattiga kapitalistiska stater inte är en framkomlig väg till nationell befrielse. Ett självständigt kapitalistiskt Palestina, Kosovo eller Kashmir, kommer fortfarande att ekonomiskt domineras och förtryckas av starkare grannar och av imperialismen. Vägen framåt ligger just i att arbetarna och de fattiga på landsbygden för en gemensam revolutionär kamp över gränserna. I Palestina och Israel krävs att kapitalismen störtas, att en socialistisk konfederation mellan Israel och Palestina bildas, som ett första steg mot en socialistiskt federation i Mellanöstern.
135. Om inte arbetarklassen internationellt kan bygga upp en kraftfull socialistisk rörelse kommer nya nationella tragedier att äga rum. Flera stater riskerar nya inbördeskrig och blodiga sönderfall p g a kapitalismens kris: Nigeria, Indonesien, Indien m m.

Fundamentalismen

136. Stalinismens bankrutt har öppnat vägen för en speciell ideologisk reaktion i Mellanöstern, Centralasien och andra delar av världen. När kommunistpartierna misslyckades med att leda kampen framåt har det öppnat vägen för den islamiska fundamentalismen. Ett genombrott för fundamentalisterna var att mullorna i Iran lyckades kidnappa arbetarrevolutionen mot Shahen 1978-79. Den islamska fundamentalismen, men också den kristna i t ex USA, är djupt reaktionär, emot kvinnors rättigheter och emot arbetarnas rättigheter. Den får stöd p g a sina paroller mot USA-imperialismen och för sina sociala projekt – de driver ofta skolor och sjukhus för de fattiga. Deras främsta stöd finns hos de mest fattiga och förtryckta skikten. De imperialistiska makterna har många gånger gett stöd åt bygget av fundamentalistiska rörelser, som motvikt mot radikala rörelser och mot sina fiender. På så sätt fick byggde USA upp gerillan i Afghanistan mot Sovjetunionen på 1980-talet, Hamas fick stöd mot PLO osv. Den islamiska fundamentalismen framställs som en huvudfiende av imperialismen efter terrordådet i USA den 11 september 2001 och det påföljande kriget mot talibanerna i Afghanistan.

Globalisering – ny kapitalism?

137. I slutet av 1990-talet började borgerliga ekonomer, speciellt med tanke på den långa ekonomiska uppgången i USA och den tekniska revolutionen inom tele- och IT-sektorn under det årtiondet, att tala om att kapitalismen gått in i en ny fas utan kriser – ”den nya ekonomin” och globaliseringens tid. Detta speciellt efter att USA med ett nödrop lyckades klara sig undan Asienkrisen 1998 och i stället upplevde en tillväxtspurt. Det är dock inte första gången som borgare lanserar myten om en ”ny kapitalism”. Kraschen på Wall Street-börsen 1929, som markerade början på en världsdepression, föregicks av samma spekulationsvåg på börsen på basis av den tidens ”nya ekonomi”.
138. Kapitalismen har inte heller denna gång avskaffat kriser och depressioner. Redan i Kommunistiska Manifestet konstaterar Marx och Engels att kapitalismen kännetecknas av uppkomsten av en världsmarknad, där konkurrensen jagar kapitalisterna runt hela klotet. Flera av dessa processer har fördjupats under de senaste årtiondena.

Finansmarknaden

139. Oförmågan för kapitalismen att uppnå samma vinstnivåer som under efterkrigsuppsvinget har lett till att kapitalägarna använder en större del av sitt kapital till spekulation. Under 1980- och 1990-talet har finansmarknaderna exploderat i omsättning. Den dagliga valutahandeln var vid millenieskiftet tio gånger större än handeln med varor och tjänster. Finansmarknadens framfart har underlättats genom de avregleringar som nyliberalismen tvingat igenom i hela världen, med hjälp av finanskapitalmarknadens ökade tyngd. Tillsammans med en snabb utveckling inom telekommunikationer och datorsektorn (det som benämns IT) har en världsfinansmarknad skapats, som är igång dygnet runt.
140. Med en medveten politik av att uppmuntra till spekulation på börsen har pengarna strömmat in och blåst upp aktievärdena de senaste 20 åren. I Sverige började det med skatteförmåner för de som sparade i allemansfonder och uppnådde en höjdpunkt i och med att praktiskt taget alla tvingas spara till sina pensioner i aktier. Arbetsgivarna använder sig aktieoptioner för att knyta arbetarna närmare företagets intressen, med bonusar som kan tas bort eller helt tappa i värde under en nedgång. Även facken snärjs in uppifrån. Dels genom att de fackliga förbunden nu har enorma aktieportföljer, som under vissa perioder gett högre avkastning på medlemsavgifterna. Dels genom att facken varit en stöttepelare i att bygga upp nya pensionsfonder för avtalspensioner, baserade på aktieplaceringar. Men försöken att knyta upp arbetarna till det kapitalistiska systemet kan bara ha en bromsande effekt under en begränsad tid, då nya kriser och avskedanden tvingar upp motsättningarna till ytan igen.
141. Detta har byggt in en instabilitet och ökad sårbarhet i ekonomin, då det lättrörliga internationella kapitalet både kan skapa spekulationsbubblor och få valutor, börser och företag att kollapsa på kort tid. Systemet fungerar också som ett utpressningsmedel för ytterligare nyliberala kontrareformer mot varje regering som hotar kapitalets makt.

IT

142. Förespråkarna för den ”nya ekonomin” använde sig av IT-tekniken som ett bevis på att kapitalismen kan övervinna sina kriser och att detta rättfärdigade de uppblåsta aktievärdena. IT och datorer innebär också ett stort teknologiskt framsteg med stor potential för mänskligheten, men kapitalismen kommer aldrig att kunna utnyttja detta fullt ut. IT-bubblan sprack under år 2000, precis som tidigare spekulationsbubblor som följt i spåren på ny teknik under kapitalismen, allt sedan hysterin kring järnvägsaktier på 1870-talet.
143. IT-tekniken har inte ändrat kapitalismens funktionssätt, det handlar fortfarande om produktion av mervärde som ger profit åt kapitalägarna. Skillnaden är att dagens finansbubblor är långt större i förhållande till den totala ekonomin. Börserna i de rika länderna är nu många gånger uppblåsta till större pappersvärde än BNP i dessa länder och dagens börskrascher kan få större konsekvenser än tidigare, speciellt med tanke på att allt fler äger aktier. Att IT inte har förändrat situationen för världens fattiga visas av att en stor majoritet av världens befolkning ännu inte har ringt sitt första telefonsamtal.

”Frihandel”

144. De stora imperialistiska makterna, med USA i spetsen, har fortsatt att tvinga de fattiga länderna att ta bort de handelshinder de satt upp för att skydda inhemsk industri. Efter stalinismens kollaps har det inte heller funnits ett alternativt block att vända sig till, vilket gjort att hela den före detta koloniala världen tvingats öppna sina gränser för kapital från Väst. Ett annat viktigt vapen har varit de fattiga ländernas skuldbörda. IMF har tvingat fram en ”liberalisering” av ekonomin, t ex privatiseringar, som villkor för begränsade ”hjälppaket”. WTO-avtalen innebär också förmånliga regler för storföretagen från Väst, som kan dumpa billiga varor i ”tredje världen” och slå ut inhemsk industri.
145. Förespråkarna menar att globaliseringen är det bästa sättet att minska fattigdomen i världen. I själva verket har globaliseringen öppnat för en allt större utsugning av de fattiga massorna i ”tredje världen”. I de fattigaste länderna har en allt större del av produktionen gått till export, men det har bara ökat fattigdomen. I stället för att producera mat till sin egen befolkning odlas ”cash crops” för konsumtion i de rika länderna. Allt färre av de fattiga länderna är självförsörjande på mat och hamnar därför än mer i imperialismens klor. Den ökade utsugningen, förtrycket och de ständigt återkommande krigen har lett till en dramatisk ökning av antalet flyktingar i världen.
146. De allt öppnare gränserna har gjort att storföretagen i större utsträckning kan placera ut produktion i låglöneländer, vilket i sin tur använts som argument för att påtvinga arbetare i Väst sämre villkor.
147. Den ökande internationella konkurrensen och spekulationskasinot tvingar företagen att expandera, köpa upp varandra och lägga under sig nya marknader. Världsekonomin domineras av allt färre och större företagsjättar. 52 av världens 100 största ekonomier är företag, resten är länder. Det visar vilken makt de stora koncernerna besitter.

Gemensam kamp

148. Globaliseringen av ekonomin innebär att arbetarkampen fått en ännu tydligare internationell dimension. Arbetare i koncerner som finns i hela världen måste samordna sin kamp internationellt. De europeiska bilstrejkerna, först i Renaults fabriker 1997 och i General Motors fabriker 2001 är exempel för framtiden. Rörelsen mot globaliseringens klyftor och orättvisor är också en återspegling av en ökad internationell medvetenhet, speciellt bland ungdomar, vilket kunnat ses i protesterna mot storföretagens globalisering som startade med massdemonstrationerna mot WTO i Seattle i november 1999 och har fortsatt över hela världen: Washington, Söul, Melbourne, Prag, Nice, Quebec, Göteborg, Genua, Bryssel, Barcelona, Sevilla osv. Miljontals har deltagit i dessa protester, som för varje gång drar in nya skikt. Ett nytt drag i dessa rörelser har varit att ungdomar, fackligt aktiva och miljöaktivister kämpat sida vid sida.
150. Motståndet mot imperialistiskt förtryck och krig har också lett till stora protester. Över hela världen har demonstrationer genomförts mot USA:s krig i Afghanistan, ett av världens fattigaste länder. USA:s ”krig mot terrorismen” har gjort världen ännu mer instabil och hotar leda till nya krig. Samtidigt hotas demokratiska rättigheter i alla världens länder. ”Kriget mot terrorismen” blir på så sätt också ett krig mot den antikapitalistiska rörelsen, som möts av hårdnande repression genom förtalskampanjer, polisbrutalitet och kriminalisering. Det finns en medvetenhet om att det är orättvisorna i världen som skapar osäkerheten, att grunden för terrorismen finns i den frustration som följer av fattigdom, utsugning och förtryck. Det ökade förtrycket, speciellt efter terrordådet i USA den 11 september 2001, har inte fått den antikapitalistiska rörelsen att ebba ut. Det blir snarare fler som drar slutsatsen att kapitalismen måste störtas.
151. 1990-talet var en period då medvetenheten om behovet av en socialistisk revolution pressades tillbaka. Det har inte hindrat att arbetare runt om i världen att gå ut i kamp. Den nyliberala offensiven har skapat sin egen motreaktion. Det märks mest i fattiga länder som mest drabbats av IMF-paket, privatiseringar och avregleringar. Det har lett till mäktiga rörelser, där massorna i land efter land störtat sina ledare: Suharto i Indonesien 1998, Mahuad i Ecuador 2000, Estrada i Filippinerna och Milosevic i Jugoslavien 2001. Protestvågen i Argentina i slutet av 2001 tvingade fem presidenter att avgå under mindre än två veckors tid.
152. Nya ekonomiska kriser kommer även att tvinga ut arbetare i Väst i kamp för att försvara jobben och mot nya attacker på löner, anställningsvillkor och sociala rättigheter. En ny generation kommer åter att förvandla och bygga fackföreningar till kämpande organisationer. Den nya antikapitalistiska rörelsen mot kapitalets globalisering kommer att få många unga aktivister att dra socialistiska slutsatser.
153. Kapitalets hårdnackade motstånd och fackföreningarnas byråkratisering kommer att tvinga fram hårdare kampmetoder – ockupationer, blockader, generalstrejker – som pekar i en revolutionär riktning. Frön till ett arbetarstyre kommer att ligga i denna kamp, när människor själva börjar ta strid för att bestämma över sina liv. Arbetarklassen kommer gång på gång att gå ut i kamp. Även de hårdaste diktaturerna kan inte hålla tillbaka arbetarna i all evighet. Det var många som trodde att arbetarklassen var helt kuvad i t ex Rumänien, där den stalinistiska statsapparaten framställdes som ett förkroppsligande av Orwells 1984 – omöjlig att besegra. När arbetarna under jul och nyår 1989 gick ut i beslutsam kamp föll denna statsapparat samman helt.
154. 1900-talets utveckling har bekräftat trotskismens – den moderna marxismen – idéer. Arbetarklassen har i världsskala vuxit i styrka och är den viktigaste kraften på planeten. Men denna kraft är idag bara en potentiell möjlighet. Utan revolutionära socialistiska masspartier med förankring bland arbetare och fattiga som är beredda att ta striden mot kapitalismen till slutet, kommer nya nederlag att vara oundvikliga. Det är vår uppgift att delta i bygget av sådana partier över hela världen och beväpna dessa med vårt program.