”Inget annat än en social skandal”

1990-talets nedskärningar – ett gigantiskt utslagningsmaskineri

Publicerad av Åsa W Karlsson

Plats: Stockholm Tema: Vård och omsorg

Jag kommer aldrig att glömma hur förnedrad jag kände mig när jag helt utmatttad och förtvivlad började gråta mitt i ett samtal med en tjänsteman på Försäkringskassan när hon meddelat mig att ersättningen för att vara hemma med barn skurits ned till 75 procent, av en deltidslön som vårdbiträde i hemtjänst. Hon sa helt oförstående: Men det är ju bara några hundralappar, det kan väl inte göra så mycket?

Jo, när man lever på marginalen, som vi gjorde och många gör än i dag. Många hamnar i skuldfällan, små skulder växer och räntor ska betalas. Det samtalet skedde 1995 och sedan dess har jag och andra vant oss vid liknande situationer. Våra löner har stannat på en uselt låg nivå medan allt annat kostar mer, har privatiserats eller så har vi ”valfrihet” att välja vilket elbolag som ska råna oss, men alla är lika dyra.

Känns långt borta

I början av 1990-talet kunde jag som ensamstående kvinna i offentlig sektor fortfarande betala hyra och räkningar på min lön, kanske åka på en veckas semester utomlands till och med. Jobbet var meningsfullt och ofta roligt, vi hade bra utbildning och mycket eget inflytande. Den arbetssituationen har aldrig upprepats och känns otroligt långt borta.
Mina personliga erfarenheter av att jobba i vård och omsorg i offentliga sektorn är typiska för tusentals ensamma arbetarkvinnor och familjer i Sverige. Vi minns precis när Carl Bildts högerregering i början av 1990-talet proklamerade räddningen för vård, skola och omsorg: Privatisering! Vi minns hur vårt fackförbund Kommunals ombudsmän slog fast att individuella löner var vägen att gå, hur de skrev på samarbetsavtal som tvingade oss att bli medansvariga när omöjligt låga budgetar för verksamheter skulle hållas, när nedskärningar blev vardag och erfaren och självständig personal fick arbetsbördor som man slet ut sig för att klara av.

Värktabletterna var gratis

På mitt dåvarande arbete inom äldreomsorgen var några av de direkta konsekvenserna brutala: nattpersonal som bokstavligen dog av utmattning, flera arbetskamrater fick cancer eller blev beroende av sömntabletter när tankarna alltid var på jobbet, det omöjliga i att hinna hjälpa och vårda alla som hade rätt till det. Det enda som vi hade som jobbförmån var gratis värktabletter för att vi skulle pressas att inte sjukskriva oss! En tjej blev vräkt och sov i omklädningsrummet, en annan drabbades av en psykos och försvann. Politiska beslut får personliga konsekvenser!
Mellanchefer och förståndare kom och gick. Politikerna i Stadshuset hade infört ett nytt system där kommunen var både utförare och beställare av tjänster, vilket innebar att varje enhet, t ex en vårdavdelning, måste gå med vinst medan eventuella överskott försvann och resulterade i nedskuren budget för kommande år, helt vansinnigt.
Östermalm, ett föregångsområde för borgarna i Stockholm, gick ett år med 9 miljoner i vinst genom att helt strunta i att bygga gruppbostäder åt de äldre som stod i kö med rätt till vård, många dog i väntan på en plats. Flera av dessa små tanter och gubbar vårdades av oss. Det var vi som försökte göra deras väntan lättare, som gick ut på natten och letade efter dem som förvirrat gått ut och inte hittat hem eller gömt sig i garderoben eller åt möglig kattmat på smörgåsen. 1989 fanns fortfarande personal nog att utföra ett människovärdigt arbete, på bara några år slet politikerna ut oss, välfärden urholkades och misären växte.
Antalet förtidspensionärer, eller personer med sjukersättning som de nu kallas är idag drygt en halv miljon svenskar. De flesta har varit sjukskrivna en längre tid innan de sjukpensioneras och ofta med diagnoser relaterande till stressrelaterande sjukdomar: utmattningssyndrom med störd sömn, störda minnesfunktioner och ihållande trötthet. Enligt två studier som gjorts på Stresscentrum i Stockholm har rätt rehabilitering stor effekt. I den första var 70 procent i arbete ett år efter rehabiliteringen, i den andra studien var det 82 procent.

Inte alla – bara några

I en ny antologi som utkommer i dagarna, Sanningen om Sverige (Redaktör Mats Ögren) bidrar både forskare, politiker och journalister från vänster till höger i ett försök till utvärdering av den svenska arbetsmarknadspolitiken.
Ekonomiprofessor Magnus Henrekson från Handelshögskolan och Alexander Perski, stressforskare och docent i medicinsk psykologi på karolinska institutet, skriver tillsammans om verkligheten bakom socialdemokraternas valslogan ”Alla ska med”: ”Hur ska den en miljon svenskar som idag står utanför arbetsmarknaden på grund av brist på jobb, sjukdom eller andra orsaker komma med nu, när de inte gjort det tidigare? För att ’alla’ ska komma med måste man titta lite närmare på hur de först hamnade utanför. Det började under 1990-talet med den ekonomiska sanering som statsminister Göran Persson, dåvarande finansminister, fått så mycket beröm för.”

Baksidan

Baksidan av medaljen är stress, utbrändhet och ohälsa samt en hög arbetslöshet som man gör allt för att dölja i statistiken.
Göran Perssons egna väljare, speciellt kvinnor i låglöneyrken har fått betala och betalar fortfarande det högsta priset för saneringen. 37 procent av kvinnor i åldern 25-54 år med grundskoleutbildning var 2004 utan riktigt arbete, men 1990 var de bara 13 procent. Sverige har en selektiv arbetsmarknad, de som stannar kvar i jobb eller kommer tillbaka är de svenskfödda, högutbildade männen med kortare sjukskrivning. Andra hamnar i förtidspension (DN Debatt 16 augusti).
Iris From, ordförande i Dufis (De utbrändas förening i Sverige) håller med om att alltför lite görs för att få människor tillbaka i arbete. Hon har själv varit utbränd men nekades rehabilitering och blev istället förtidspensionerad mot sin vilja.
– På Försäkringskassan sa de rent ut att det inte var någon idé att satsa på mig för jag hade fel ålder. Men det finns ingen fel ålder, alla behöver rehabilitering och få känna att de behövs, säger hon (DN 17 augusti).
Den socialdemokratiska arbetsmarknadsministern Hans Karlsson gillar inte alls de slutsatser forskarna kommit fram till och försvarar (förstås) Göran Perssons nedskärningar i offentliga sektorn och kommunaliseringen av skolan. Han varnar för att en ”borgerlig överbudspolitik” kan göra liknande åtgärder nödvändiga och det är just hans parti som är modiga nog att ta i med hårdhandskarna (DN 18 augusti).
Inte mot de mycket rika, de stora företagen med miljonvinster eller direktörer med guldlöner, utan mot dem som redan slagits ut, de som försöker hålla näsan över vattnet men sakta sjunker, vi som kämpar allt vi orkar och lite till för ett bättre samhälle.

Åsa W Karlsson
Vårdare på gruppbostad i Skarpnäck, arbetat i vård och omsorg sedan 1989.