70 år efter spanska inbördeskriget

Antony Beevors nya bok är att rekommendera

Publicerad av Peter Taaffe

Tema: Böcker, Spanska inbördeskriget

I år är det 70 år sedan det spanska inbördeskriget inleddes. Antony Beevors nya bok Spanska inbördeskriget (The Battle for Spain – The Spanish Civil War of 1936-39) är trots vissa brister en bok som mycket väl speglar vad som hände i Spanien under de dramatiska åren 1936-39.

Antony Beevor är en väldigt populär författare, vilket visats av försäljningssiffrorna för hans senaste böcker Stalingrad och Berlin. Beevor är, till skillnad från många andra kapitalistiska historiker, i stort sett objektiv i sitt sätt att beskriva händelseutvecklingen. Denna bok är inget undantag och genom att skildra vad som hände bekräftar Beevor i mångt och mycket den analys som socialister gjort av den spanska revolutionen.
Det finns enstaka misstag som förråder hans klassursprung när han försöker generalisera. Ett av dem är hans beskrivning av kommunen i Asturien 1934 där gruvarbetarna, med stöd från den socialistiska fackföreningen UGT, och fraktionen ledd av Largo Caballero inom socialistpartiet (PSOE), reste sig i en revolutionär generalstrejk.
Denna krossades brutalt av bland andra Franco, då en ”republikansk” general. Enligt Beevor skulle arbetarklassen och dess organisationer i Asturien inte ha inlett denna strejk ”utan parlamentariskt stöd”. Det var, hävdar han, ett allvarligt fel som spelade rakt i händerna på den dåvarande högerregeringen och reaktionen.
Detta mästrande på ett historiskt avstånd är löjeväckande. Det som stod på spel 1934 var inte parlamentarismen utan den spanska arbetarklassens öde. De spanska arbetarna hade bevittnat Hitlers väg till makten året innan och var fast beslutna att förhindra ett liknande ”fredligt” fascistiskt maktövertagande i Spanien.

Uppror

Signalen till ett uppror ljöd när tre representanter för den katolska högerorganisationen, CEDA, tog plats i regeringen. Kommunen i Asturien blev en ”generalrepetition” inför de omvälvande händelserna 1936, precis som revolutionen 1905 i Ryssland blev för den framgångsrika revolutionen 1917. Dessa händelser kan inte ses isolerat. De var en del av den spanska revolutionen 1931-37 och är det egentliga temat i Beevors bok, snarare än enbart själva ”inbördeskriget”.
Efter valet av folkfrontsregeringen i februari 1936 [bakom folkfronten stod kapitalistiska så kallade vänsterrepublikaner, socialistpartiet PSOE, kommunistpartiet PCE] men före det att Francos kupp utlystes i juli, genomfördes, enligt Beevor, ”sammanlagt 133 generalstrejker och 216 lokala strejker”.
Detta visar på stämningarna hos de spanska massorna. De ställdes dock inte enbart mot jordägarna och kapitalisterna – som förberedde sig på ett fascistiskt uppror – utan även mot folkfrontsregeringen.

Ingen ”paradox”

Beevor påpekar naivt att: ”Det paradoxala med den liberala republiken, så som de företräddes av regeringen, var till syvende og sidst att den inte vågade försvara sig mot sin egen armé genom att dela ut vapen till de arbetare som valt den”. Detta var ingen ”paradox” utan logiskt från en kapitalistisk utgångspunkt.
Staten och dess våldsapparat (militär, polis och fängelse osv) i ett kapitalistiskt samhälle är ytterst ett medel för att skydda den härskande klassens makt och rikedomar samt hålla nere arbetarklassen.
Detta gäller i inte minst i perioder av skärpta klassmotsättningar.
”De republikanska myndigheterna ville inte ge oss vapen, därför att de fruktade arbetarklassen mer än armén” säger en snickare från Sevilla som Beevor citerar.
Samtidigt som regeringen förhandlade med de sammansvurna ropade massorna efter vapen.
Det var emellertid Barcelonas heroiska arbetare som räddade situationen genom att de var beredda att konfrontera armén, ledd av fascistiska officerare, och driva tillbaka den. Med sina bara händer, några få jaktgevär och bords- och stolsben, krossade de fascisterna och inom några få dagar kontrollerades hela Katalonien av arbetarklassen. Fyra fjärdedelar av Spanien kontrollerades i praktiken av arbetarna och bönderna, men arbetarklassens revolutionära aktioner blockerades av socialist- och kommunistpartiets ledning.

Vänstern I Spanien

Anarkisterna, som var starka i Spanien (speciellt i Barcelona och Katalonien), hade även de en totalt felaktig analys av den kapitalistiska statens roll. Deras generella fördömande av ”staten” betydde att de inte kunde skilja på en arbetarstat och en kapitalistisk stat.
Detta ledde dem till att samarbeta med de kapitalistiska partierna i kvävandet av revolutionen. De gick med i den katalanska regeringen där de spelade en avgörande roll i att få revolutionen att spåra ur. Beevor visar även på detta.
Revolutionens avväpning var till stor del en följd av den skamliga roll som stalinisterna (de som stödde Stalins Sovjet) spelade och då särskilt PCE (spanska kommunistpartiet, som i början av 1930-talet var en svagare kraft än trotskismen). Stalinisternas agerande var en starkt bidragande orsak till att den spanska revolutionen krossades i blod, trots att förutsättningarna för en segerrik socalistisk revolution var större i Spanien än i exempelvis Ryssland i oktober 1917 eller i Tyskland fram till Hitlers maktövertagande.
Händelserna i Spanien under 1930-talets andra hälft var intimt sammankopplade med den kontrarevolution som den stalinistiska byråkratin genomförde i Sovjet.
Beevor och ryska marxistiska historiker har grävt fram material (från arkiv som blivit tillgängliga efter stalinismens kollaps 1989-91) som visar att även grupper inom den styrande byråkratin i Sovjet blev starkt influerade av händelserna i Spanien, vilket hotade Stalins makt.
Även Stalins ambassadör i Spanien, Antonov-Ovsejenko, påverkades i hög grad av den revolutionära händelseutvecklingen. Antonov-Ovsejenko hade lett erövringen av Vinterpalatset 1917 och blev en av Trotskijs anhängare bara för att senare kapitulera till Stalin.
Han åkte till Spanien som en representant för den stalinistiska regimen men det han såg hända i Spanien gjorde starkt intryck på honom. Han skickade hem rapporter till Sovjetunionen där han uppmanade Stalin att stödja de revolutionära omvälvningarna, till och med den anarkistiska i Katalonien 1936. För detta blev han hemkallad och avrättad. Många andra från Sovjet som tjänstgjorde i Spanien och som lojalt tjänade den stalinistiska apparaten drabbades av samma öde.
Faktum är att Moskvarättegångarna i Sovjetunionen var, vilket Trotskij påpekat, ett ”ensidigt inbördeskrig” för att förhindra att den revolutionära smittan som den spanska revolutionen släppt lös skulle påverka Sovjet och i sin tur leda till störtandet av den stalinistiska byråkratin.

Avgörande vändning

Händelserna i maj 1937 markerar en speciell höjdpunkt i den spanska revolutionen. En unik situation existerade i de områden som kontrollerades av republikanerna efter Francos kupp. Likt ett gift par hade kapitalister och jordägare flytt till Francos (nationalisternas) sida. Det som fanns kvar på republikanernas sida var kapitalisternas ”skugga” – rester av den krossade kapitalismens statsapparat.
En allians mellan högerrepublikaner och stalinister tillät denna skugga att ta form. I alla revolutioner uppkommer situationer där massorna tror sig ha utdelat dödsstöten mot kapitalisterna, men upptäcker att framgångarna gradvis tas ifrån dem. De går då ut i ett spontant försök att slutföra revolutionen. Detta skedde i juli 1917 under den ryska revolutionen och i till exempel Tyskland 1918-19.
Stalinisternas argument kunde reduceras till: ”först seger över Franco, sedan revolution”. Denna ökända så kallade teori om revolutionens ”olika stadier” förlamade den spanska revolutionens utveckling.
Trotskij påpekade att massorna måste inse att de strider för sin egen sociala befrielse för att kunna segra i den militära kampen.
En av svagheterna i Beevors bok är att han överbetonar de militära aspekterna utan att se att dessa är underordnade de sociala faktorerna, speciellt arbetarnas och böndernas medvetenhet.

Barcelona 1937

I maj 1937, när regeringen försökte ta över telefonväxeln (Telefonica) i Barcelona, strömmade arbetare till anarkisternas FAI-CNT och POUM:s (Förenade marxistiska arbetarpartiet) högkvarter och började beväpna sig själva och resa barrikader. Väldigt snart låg hela Barcelona i deras händer.
”Anarkisterna var numerärt överlägsna och höll nästan 90 procent av Barcelona och dess förstäder samt även de tunga kanonerna i Castell de Montjuïc”, skriver Beevor.
Omedelbart efter detta konstaerande heter det dock att: ”CNT-FAI utnyttjade emellertid inte dessa överväldigande fördelar, eftersom man insåg att ytterligare strider skulle leda till fullt inbördeskrig inom inbördeskriget, och även om nationalisterna inte förmådde utnyttja läget skulle de frihetliga likaväl komma att fördömas som förrädare.”
Men ett ”inbördeskrig inom inbördeskriget” ägde redan rum genom de våldsamma attacker som riktades mot arbetarklassen för att återställa den kapitalistiska ”ordningen” i de områden som kontrollerades av republikanerna (läs arbetarnas organisationer).
Liknade processer utvecklas i alla revolutioner. När rörelsen radikaliseras, uppstår försök till kontrarevolution och de skärpta motsättningarna för revolutionen framåt. Detta var ett klassiskt fall där ett litet men beslutsamt revolutionärt parti som POUM kunde ha vunnit massorna. Men istället för att bedriva en öppen, militant och medveten motståndspolitik som kunde fullborda revolutionen, valde POUM:s ledning att förhandla bakom kulisserna med ledarna för CNT. Detta lämnade initiativet till kontrarevolutionen, som stämplade POUM och den anarkistiska organisationen, Durrutis vänner, som ”provokatörer”.
Påhejade och organiserade av stalinisterna krossade kontrarevolutionen rörelsen i Barcelona och avvecklade effektivt den spanska revolutionen. Det stalinistiska barbariets alla fasor släpptes nu lösa i de hemliga fängelserna, i användandet av tortyr, i morden på POUM:s ledare Nin och Andrade, samt på ledare för anarkisterna och andra.
Även om Beevor använder ytterligare 150 sidor för att beskriva händelserna efter maj 1937 utgör händelserna i Barcelona revolutionens höjdpunkt. ”Inbördeskriget” tog därefter en rent militär karaktär. Därför blev massorna allt mer likgiltiga till dess utgång.
Faktum är att inbördeskriget i Spanien avslutades med diktatur på ”båda sidor” efter att överste Casado, tillsammans med Miaja, en så kallad ”republikansk” general, tagit makten från de ”demokratiska” republikanerna. De inledde fredsförhandlingar med Franco vilket ledde fram till att republikanska områden kollapsade.

Lärdomar från Spanien

Beevor skildrar inte en ”död” historia. Även om dagens spanska samhälle tycks långt borta från 1930-talet, kan och kommer de enorma klasstriderna som ledde fram till inbördeskriget att återkomma.
Dagens Spanien står inför enorma ekonomiska problem som direktörerna kommer att försöka lägga på arbetarklassens ryggar och de senare kommer att bjuda motstånd som deras föregångare 1936. Kampen kommer kanske att ta en annan form, men om arbetarklassen inte tar sig an lärdomarna från Spanien 1936-37 hotar liknande tragedier.
Beevors bok är värd att läsa eftersom den ger en överblick av vad som hände. Men läsarna kommer att uppskatta Beevors bok mer – och tydligare se dess svagheter – om de dessutom läser Trotskijs utomordentliga skrifter om Spanien (som finns samlade på engelska i boken The Spanish Revolution 1931-39) och den insiktsfulla analys som görs av Felix Morrow i hans Spanien 1931-1937.
Peter Taaffe

Läs också: Offensiv-special nr 681, 5 januari 2006: Spanien 1936: Revolution och inbördeskrig.