”Vår uppgift att ta kamp för medlemmarna”

Spänningarna växer inför nästa års avtalsrörelse

Publicerad av Arne Johansson

Plats: Ludvika, Västerås Tema: Facklig kamp, Kommunal, Rör inte vår a-kassa

Spänningarna växer inför nästa års avtalsrörelser för LO:s och TCO:s medlemmar. Rekordvinster, ökade löneklyftor och den nya regeringens planerade attacker på a-kassan betyder skärpta krav från arbetsplatserna.

LO-styrelsen har stora svårigheter att enas om en samordning av nästa års avtalsrörelse. Enligt ett förslag från fackförbundens länge oeniga avtalssekreterare ska det först slutna avtalet – som ändå lär tecknas inom industrin – inte automatiskt spika taket för övriga fack. Vilket avtal som ska bilda norm ska i stället LO-styrelsen ta ställning till.

Förlorat på industriavtal

– Det är ett sätt att undvika att vi som i förra avtalsrörelsen styrs av avtal på låg nivå, säger Transports ordförande Per Winberg, som anser att Transport i förra avtalsrörelsen förlorade ett par procent på ”industrins ledande roll”.
Men detta förslag räcker inte för att ena LO-förbunden, då IF Metalls ledning tycks ha svårt att gå med på den prioritering av lägstalöner och kvinnolöner som krävs av flera förbund.
”IF Metall motsätter sig den solidariska lönepolitiken. De sitter i knät på kapitalet”, säger Per Winberg i en svidande kritik sedan förbunden på måndagskvällen misslyckades med att komma överens, enligt Dagens Nyheter 3 oktober.
”De är inte beredda att stå upp för minimilönerna och ökningar för lågavlönade kvinnor. Vår uppgift är att ta kamp för medlemmarna. Det verkar de inte ha förstått”, fortsätter Per Winberg.
Att nobba kampen för höjda lägsta- och kvinnolöner vore ett historiskt svek i en tid då den nya regeringen och Svenskt Näringsliv krokar arm för en ännu större låglönemarknad.
Något de vill göra med hjälp av sänkta nivåer i a-kassan och tvång att ta jobb med ännu lägre löner än de låga nivåer som redan etablerats efter åratal av försummade lägstalöner.
Samtidigt växer missnöjet också bland IF Metalls egna medlemmar med det industriavtal som ända sedan 1997 har satt låga tak för löneökningarna i en tid av omåttligt stigande vinster, aktieutdelningar och direktörsbonusar.

Hett om öronen

IF Metalls nye ordförande Stefan Lövdén lär också få det hett om öronen när han den 11 oktober ska besöka ett klubbmöte vid SSAB i Luleå, där det jäser av revanschstämningar sedan SSAB-ledningen i somras vägrade gå med på de 850 kronor som arbetarna krävde i de lokala förhandlingarna.
Enligt en granskning som facktidningen Dagens Arbete utfört av 25 svenska storföretag har SSAB:s årsvinst per anställd (d v s resultatet av deras obetalda arbete) mellan år 1998 och 2005 ökat med 337 procent från 147 000 till 642 000 kronor!
Det är mycket mer än den redan makalösa genomsnittliga vinstökningen med 84 procent i de 25 företagen, från 146 000 till 268 000 kronor per anställd – vilket till och med har fått IF Metalls avtalssekreterare Anders Tideman att tvivla på industriavtalets överlevnad utan ett avtal om vinstdelning.
– Det är enorma vinster inom basindustrin och cheferna tar själva inget ”samhällsansvar”. Än har vi inte tagit ställning till vad vi ska kräva i lönepåslag, men alla medlemmar här kräver ettårsavtal, så att det finns möjligheter att ta till konfliktåtgärder, säger Tomas Karlsson, vice ordförande för IF Metalls stålarbetare vid SSAB i Luleå, till Offensiv.

Tjänstemännen drar ifrån

Och missnöjet är tydligt med utfallet av det centrala industriavtalet.
– Varje gång heter det att vi ska få litet mer i procent än tjänstemännen, men i slutet av varje år visar det sig att de har fått mellan en halv och en procent mer.
Tomas Karlsson vill också få en bättre uppräkning av arbetarnas pensioner och OB.
Inte heller LKAB:s gruvarbetare lär nöja sig med sina villkor, trots att deras stormöten i Kirunas stadshus fick LKAB att gå med på en höjning av det centrala avtalets 2,7 procent till 4,7 procent. Enligt Dagens Arbete har LKAB:s vinstökning sedan 1998 slagit alla rekord – upp med 573 procent från 269 000 till 1 810 000 kronor per anställd!
Frågan är nu vad de fackliga gräsrötterna säger om detta på veckans möte med gruvtolvan?
– Ja, vi får väl se vad som händer, säger gruvarbetarveteranen Sixten Snell, som i våras stod i händelsernas centrum under LKAB-arbetarnas stormöten i Stadshuset, till Offensiv.
Ganska säkert är till exempel underjordsarbetarna inte nöjda, och många ville fortsätta kampen redan i våras. De skyhöga vinsterna och direktörslönerna fortsätter att utmana till kamp.
– Samtidigt är traditionen här att inte bry sig så mycket om vad som händer centralt, tillägger Sixten Snell, som ändå starkt betonar behovet att stödja höjda kvinnolöner i kommunerna.

”Ta fajten på riktigt”

– Det gäller att dra upp de lågavlönade och ta fajten på riktigt. Att gruvarbetarna får upp sina löner betyder också mer kommunalskatt och att en del av LKAB:s vinster omfördelas till kommunerna.
Även vid ABB, där klubbarna i Västerås och Ludvika i våras ställde krav på 1 000 kronor mer i månaden, är missnöjet starkt.
– Folk räknar med att det ska bli ett jäkla liv när avtalet löper ut, säger en av arbetarna, Kennet Andersson, enligt AB den 2 oktober.
Även för fackligt aktiva i Kommunal är det dags att snarast höja rösten. Risken att kommunalarna än en gång blir överkörda har nämligen ökat på grund av ledningens tilltag att låta avtalen gå ut först mitt i nästa sommar.
Gunilla Leijon är intiativtagare till ett upprop med starkt stöd bland de anställda inom hemtjänsten i Botkyrka, där hon jobbade till i somras, och som denna vecka publiceras i tidningen Kommunalarbetaren.
– Det är dags att ta striden. Och ingen ska behöva jobba heltid för en lägre lön är 18 000 kronor, inskärper Gunilla Leijon.
Arne Johansson