Arbetarkamp mot ”Den enda vägens politik”

Kriser och protester förföljde Carl Bildts högerregering 1991-1994 • 200 000 demonstrerade på Rättvisedagen 6 oktober 1992

Publicerad av Elin Gauffin

Tema: Historia, Rör inte vår a-kassa

Carl Bildt är tillbaka. Reinfeldt kalkylerar med att tolv år av först fredsmäkleri och sedan tysnad skulle fått oss att glömma. Men när högerattackerna börjar hagla kommer minnet att hamras fram bland de hundratusentals som under första halvan av 90-talet gång på gång var ute och demonstrerade mot Carl Bildt och hans regering. Bildt var hatad.

”Sparka Bildt”, ”Dumpa Bildt och Wibble”, ”Ge Bildt och EU storstryk”, ”Proteststorm mot Bildt & Co”. Så lyder Offensivs förstasidesrubriker i slutet av Bildts regeringsperiod.
Det kraftfulla språket beskrev en stämning där det var vanligt att statsministern blev utbuad vid offentliga framträdanden. Han fick både matlådor och tomater kastade efter sig. ”Alla barnen gillar fritis, utom Calle – för han har ingen skalle”, kunde det stå på ett helt vanligt demoplakat.
Det var inte bara fråga om en allmän stämning. Hård kamp underifrån samordnades och sammanfattades i kravet på en politisk generalstrejk med sådant stöd att LO-ledningen tvingades ta ordet politisk strejk i sin mun. Men någon strejk utlystes inte och därmed kunde den bräckliga Bildt-regeringen sitta perioden ut. Detta var helt förödande, såren efter denna vandalisering finns kvar än i dag.

”Ge Bildt sparken”

Den nya regeringen var från första stund hårt pressad av en accelererande ekonomisk kris som bland annat berodde på en punkterad fastighetsbubbla med akut bankkris och ett vansinnigt beslut att ”till varje pris” försvara kronans nya koppling till EU:s valutasamarbete, till dess att de tvingades låta kronan rasa i slutet av 1992.
Regeringen var samtidigt fast besluten att genomföra ett nyliberalt systemskifte, som dessförinnan bara påbörjats av s-regeringen.
M, c, fp och kd jobbade så att svetten lackade, på flera fronter samtidigt, för att hinna skänka bort så mycket välfärd som möjligt till giriga kapitalister på bara tre år. Det betydde privatiseringar av statlig egendom, blödande bankakut, stöld av kommunernas pengar, sänkta utgifter för företagen, attacker mot arbetsrätt och fackliga rättigheter och skattelättnader för de rika, men höjda avgifter och skatter för arbetare och fattiga.
När spekulationerna mot kronan tog fart hösten 1992 fick regeringen dessutom socialdemokraternas stöd för två drastiska krispaket i ett försök till ”intern devalvering”.
Man öppnade dörrarna på vid gavel för lågkonjunkturen som tilläts strömma in och sluka allt i sin väg. Hundratusentals jobb försvann, totalt 600 000, och fattigdomen fördubblades. 165 000 arbetarfamiljer, var tionde, levde under socialbidragsnivån 1994.

Valet 1991

Precis som i årets val var framförallt socialdemokratins brakförlust utmärkande för valet 1991. Partiet gjorde sitt sämsta val sedan 1928. S och v tillsammans förlorade 700 000 väljare. Moderaterna kunde öka något och bildade regering med c, fp och kds (nu kd). 1991 års val var det första ”moderna” valet, präglat av rörlighet. Kds blev invalda i riksdagen för första gången, liksom ny demokrati (nyd).
Nyd fick trots att partiet hade bildats så sent som i början av samma år hela 6,7 procent. Detta arbetarfientliga högerpopulistiska och senare allt mer rasistiska nyd blev högerregeringens stödparti.
Det socialdemokratiska misslyckandet var välförtjänt. Högersvängen som s-ledningen genomfört under flera år blev halsbrytande skarp 1989 och 1990 då partiledningen över en natt bytte ett nej till EU till ett ja, gjorde upp om ”århundradets skattereform” med folkpartiet och föreslog ett tvåårigt lönestopp och strejkförbud.
Detta svarades först med elevernas mäktiga protester i början av 1989 – en rörelse som blev Elevkampanjens födelse. Sedan följde en lärarstrejk, en låglönerevolt, demonstration utanför s-kongressen 1990 och kommunala protester bakom kampanjparollen ”Hugg huvet av svångremspolitiken”.
Att socialdemokraterna skulle förlora valet blev alltmer oundvikligt. En avgrundsklyfta mellan s-ledningen och tidigare s-väljare hade öppnat sig.
Socialdemokratins förborgerligande påskyndades av stalinismens kollaps i öst och den triumf detta innebar för imperialismen. Högermegafoner världen över utropade kapitalismen som den slutgiltiga segraren.

Högerns rivstart

Carl Bildt var inte som Reinfeldt, en ulv i fårakläder, utan stod öppet för vad han kallade ”den enda vägens politik” och ”systemskifte”.
Systemskiftet startade i kommunerna. Kommunledningarna gjorde något vid denna tid helt nytt: massavskedanden av kommunalt anställda, och det i en lågkonjuktur. Stockholm skulle göra sig av med 5 000 anställda, Norrköping 400, Linköping 400 o s v.
Trots att detta redan var på gång började högerregeringen sparka på liggande. Miljarder av statliga bidrag till kommunerna drogs in. Till slut blev det bärsärkagång. I april 1994 beslöts att hela 35 miljarder skulle dras från kommunerna.
Men högeralliansen hade inte burits fram av några högervindar och svaret lät inte vänta på sig. 4 000 demonstrerade den 31 oktober 1991 för att försvara fritidshemmen i Stockholm. 6 000 kämpade för fritids och för äldreomsorgen en månad senare. Runt om i landet genomfördes liknande protester.
I Lärjedalen, Göteborg, skulle striden bli mest avancerad och utdragen. Efter bl a en ockupation räddades fritidsgården och simhallen i Hammarkullen från nedläggning. I Stockholm skulle den nyliberala experimentverkstaden snart dra igång.
Elevkampanjen var ensam om att protestera mot införandet av den nya skolpengen, som fortfarande idag är helt förödande för skolsystemet. Avgifter på skolmat lyckades vi däremot stoppa.
Andra nedläggningshot som fick varenda kotte att ställa sig upp var till exempel försvaret av regementet i Sollefteå – 13 000 i demonstration. För Ovako Steel i Luleå demonstrerade 7 500 och för Assi i Kalix 5 000. Den långa kampen, där strejker ingick, för postterminalen i Ånge ledde slutligen till seger.

Kampen mot rasismen

Redan dessförinnan växte en radikalisering bland främst invandrare och unga i kampen mot rasism efter en dramatisk ökning av det nazistiska våldet. 50 attentat mot flyktingar på två år och den så kallade ”lasermannens” mord på Jimmy Ranjbar och en rad mordförsök fick sitt svar.
Elevkampanjen och Offensiv (tidigare var Rättvisepatiet Socialisternas namn detsamma som tidningens) var drivande i att sätta upp Koalitionen mot rasism, tillsammans med främst invandrarorganisationer. På bara några veckor samlades 10 000 demonstranter till en massiv men fredlig blockad av nazisternas marsch till Karl XII:s staty i Kungsträdgården 30 november 1991. Denna seger bespottades av borgerliga media och regeringen, men firades i Stockholms förorter, där ryggar rätades och en stolt antirasistisk kampanda bredde ut sig.
Folkpartisten Ann Wibble var finansminister och skulle komma att bli näst intill lika hatad som Carl Bildt. Redan direkt efter valet stod det klart vad borgarnas rivstart siktade på. När budgeten sedan spikades stod sjuka, gamla och arbetare i skottgluggen. En tvåbarnsfamilj beräknades förlora 10 000 per år. Men från fackliga gräsrötter hade det redan börjat resas motstånd.

En begynnande revolt

Offensiv hade tidigt föreslagit riktlinjer för vad som krävdes från arbetarrörelsen för att slå tillbaka borgarnas attacker. Från början av 1992 spelade också Offensiv en avgörande roll i att föreslå och föra samman alla olika fackföreningar som uttalat sig för en politisk strejk.
I sin fabriksklubb vid Helsingsborgsföretaget Kemira Kemi fick offensivaren Bosse Lindström (ordförande för klubben) igenom ett upprop som sedan började spridas till fackklubbar och avdelningar. Snart hade sju LO-sektioner i Skåne skrivit under.
Uppropet började med orden: ”Regeringen har förklarat krig mot Sveriges löntagare, pensionärer, elever, sjuka, handikappade och arbetslösa. Vi uppmanar LO och TCO att sätta ett datum för en landsomfattande protestdag med massdemonstrationer i hela landet, helst i kombination med en politisk generalstrejk”.
Också från norr hade det börjat mullra. ”Norrlandsaktionen” var ett upprop från Metall, Gruv, Skogs, Pappers, Statsanställda i Norrbotten och de tre nordligaste LO-distrikten som genom stora demonstrationer krävde stopp för utförsäljning av naturtillgångar och statliga verk. De föreslog också en landsomfattande protestdag. Initiativtagarna var Gruv 12:an och Gruv 4:an. Dessa radikala fackföreningar gjorde också något ännu viktigare, de krävde en politisk generalstrejk, ett krav som fick stöd av Statsanställdas förbund i Norrbotten och senare av HTF-ordföranden Lars Hellman.
Temperaturen höjdes. Carl Bildt och invandrarminister Birgit Friggebo blev totalt utskrattade på ett stormöte med 400 deltagare i Rinkeby Folkets Hus när de förnekade kopplingen mellan nedskärningspolitiken och den växande rasismen och Friggebo istället föreslog att alla skulle sjunga ”We shall overcome”.
Demonstrationer mot högerpolitiken fortsatte att avlösa varandra i den ena landsändan efter den andra. Den 18 januari demonstrerade byggnadsarbetare på 62 platser runt om i landet mot arbetslösheten och byggstoppet.

Kampanj för politisk strejk

I maj fick offensivaren Per Johansson efter hårt oppositionsarbete till slut Kommunal avdelning 1 i Stockholms län att kräva en landsomfattande protestdag även om de inte krävde en politisk strejk.
Tyvärr antog den inte heller datumet 6 oktober, ett datum vi drev i Offensiv. Då skulle nämligen riksdagen öppna efter sommaren.
Nu var huvuduppgiften att pressa LO-ledningen att utlysa denna protestdag. Eftersom den sossestyrda facktoppen skulle göra allt för att undvika protesterna gällde största möjliga koncentration i kraven från trycket underifrån.
I Offensiv använde vi internationella kampexempel. Den ekonomiska krisen hade kommit längre i Finland och protesterna likaså. Den 22 april 1992 strejkade och demonstrerade 300 000 arbetare runt om i landet, vilket fällde social- och hälsoministern. Senare skulle strejkvågor över Europa vara viktiga för att visa på vad som behövdes mot Bildts regering.
Så var tiden kommen för LO:s representantskapsmöte, den 4 juni 1992. FF avdelning 37 (där offensivaren Leif Norlin var ordförande) och Fabriks avdelning 1 i Helsingborg (som bifallit Bo Lindströms motion från Kemira Kemi) hade i varsin motion krävt en landsomfattande protestdag den 6 oktober.

Ett historiskt beslut

Ett historiskt beslut fattades. För första gången sedan 1928 beslöt LO-ledningen att organisera politiska massdemonstrationer i direkt konfrontation mot en sittande regering. TCO och SACO skulle bjudas in, invandrarföreningar, pensionärsföreningar och handikapprörelsen nämndes i beslutet.
Nu satsade Offensiv allt, mobiliseringsarbetet skulle betraktas som en valkampanj och 6-oktober-kommittéer sättas upp på varje ort för att få maximal utdelning.
Protestdagen var efterlängtad. Aldrig hade så många demonstrerat på så många orter samtidigt. 200 000 på 200 olika platser slöt upp, t ex 30 000 i Stockholm, 13 000 i Göteborg, 7 000 i Malmö, 9 000 i Gävle, 2 200 i Piteå, 2 000 i Visby.
Men det är viktigt att komma ihåg att protestdagen inte hade blivit av utan ett mycket medvetet agerande i pressen på LO-ledningen. Repskapsmötet den 4 juni föregicks av en uppvaktning av LO-ledningen och dess ordförande Stig Malm. I uppvaktningen deltog bland annat en niomannadelegation från Malmberget med Gruvfyrans ordförande Hans Larsson i spetsen, kommunalare från Stockholm och Uppsala, offensivaren Bosse Lindström från Fabriks avd 1 i Helsingborg, Statsanställda förbunds avd 1001 från Stockholm och Elevkampanjens talespersoner m fl.

En dramatisk höst

Stig Malm var orolig för att protestdagen skulle bli ett fiasko och hånas i media, och LO-ledningen hade in i det sista hänvisat till lokala protester. Vi svarade att det skulle bli ett jättefiasko om LO inte tog detta initiativ. Hundratals lokala stora demonstrationer visade ju redan på de kampstämningar som fanns.
Och när beslutet till sist togs på LO-representantskapets möte, föregicks det av att Stig Malm direkt hänvisade till det möte han nyss haft med ”gruvarbetarna och andra”.
Strax innan 6 oktober förvärrades den ekonomiska krisen dramatiskt. Den svenska krisen i kombination med internationella händelser, som utebliven uppgång i USA, brusten spekulationsbubbla i Japan, politisk kris i Ryssland och krig i Jugoslavien, utlöste en massflykt av svenskt kapital. 100 miljarder kronor tog kapitalägarna ut ur landet som påtryckningsmedel mot regeringen i syfte att tvinga fram en devalvering av kronan. Regeringen försökte stå emot och höjde räntan till 500 procent, innan den till sist fick släppa kronan fri.
I ett försök att undanröja spekulationen mot kronan och de enorma räntekostnaderna hade två krispaket beslutats som ensidigt slog mot oskyldiga: två semesterdagar avskaffades, ytterligare en karensdag i sjukförsäkringen, utebliven barnbidragshöjning. Paketen skulle kosta barnfamiljer 2 000 kronor extra i månaden.
Den största skandalen var att s-toppen skrev under dessa nedskärningspaket. Bara protestdagen 6 oktober förhindrade att en ny krisuppgörelse, om lönestopp, tecknades.
I den officiella historieskrivningen heter det att högerregeringen var tvingad att agera och att ekonomin bara kraschade, därför revs välfärden ner.
I själva verket gjorde Bildt-regeringen allt för att låta krisens kostnader ensidigt betalas av arbetarklassen, detta förvärrade också krisen. Avgiftshöjningarna för arbetare gjorde att konsumtionen hölls på botten.
Istället för att väga upp förlusten av industrijobb med satsningar i kommuner och landsting avskaffades 70 000 kommunala jobb mellan 1992 och 1995 och statens arbetslöshetskostnader blev gigantiska. Dessa tillsammans med socialbidragskostnader, räntekostnader och minskade skatteintäkter skapade en statsskuld motsvarande över 100 procent av BNP.
Devalveringen och de sänkta arbetsgivaravgifterna hade sänkt arbetskraftskostnaderna per producerad enhet med 25 procent. Samtidigt som en tredjedel av LO-förbunden hade arbetslöshetssiffror på 30-talsnivåer, 20-30 procent, gjorde företagen därför rekordvinster och Stockholmsbörsen uppnådde ett nytt all time high mitt i lågkonjunturen.

Kostade miljarder

Staten finansierade bankernas svindleri. Svagheten i det kapitalistiska systemet var uppenbar. Banker och finansbolag, som ska vara stöttepelare i det kapitalistiska systemet, gick mot ruinens brant. Därför upprättade regeringen en bankakut som tog över bankernas skulder, till en kostnad på mer än 60 miljarder kronor för staten. Ändå tilläts flertalet banker att kvarstå i privat ägande! Detta trots att en del av skulderna var följden av direkt kriminell verksamhet.
Carl Bildt uppfann dock inte krisen. Den ekonomiska krisen var ett resultat av det kapitalistiska systemet, men inget annat land upplevde en sådan dramatisk nedgång som Sverige under dessa år. Industrikrisen var värre än på 30-talet.
Hela det politiska etablissemanget hade varit överrens om att binda kronan till den europeiska valutakorgen ecu och sedan intill idioti prestigefyllt försvara den med 500 procents ränta.
Men sista ordet var ännu inte sagt. Mindre än ett halvår efter krisuppgörelserna hösten 1992 kokade det åter i LO-leden.
Femton av sjutton LO-distrikt uttalade sig för en politisk strejk i Aftonbladet den 13 januari, och fick stöd av tre förbundsordförande. Till slut blev trycket så hårt att Stig Malm tvingades säga att han inte uteslöt en politisk strejk.
Offensiv tog fram argument för generalstrejken. Redan storkonflikten 1980 hade visat vilken enorm styrka en massiv strejk har då LO tvingade SAF att gå från nollbud till lönelyft på 6,8 procent på tio dagar.

(S)veken ingen tillfällighet

(S)veken hösten 1992 var oförlåtligt. Ilskan mot socialdemokratin tog sig flera uttryck. I Borlänge inbjöd järnbruksklubben till ett första maj-tåg utan s. Rörligheten bland väljarna ökade. 40 procent sa i en opinionsundersökning att de kunde tänka sig att rösta på Maria-Pia Boëthius kvinnolista.
S-greppet om fackföreningsledningen vann ändå till slut över trycket underifrån. Någon politisk strejk blev det inte. Istället blev det en ny protestdag den 6 oktober 1993. Men detta år deltog ”bara” 100 000, folk ansåg med rätta att det inte räckte att bara demonstrera.
LO-byråkraterna nekade till att använda strejkvapnet med argumentet att ”facket har så mycket mer inflytande än 1928”. Det kan verka motsägelsefullt. Men de var helt enkelt rädda för den makt underifrån som en politisk strejk skapar. På samma sätt föredrog socialdemokratin att låta den svaga Bildt-regeringen sitta kvar, de ville inte komma till makten med så mycket förväntningar ställda på sig. Trots det blödande läget var det enda vallöfte som s ville komma med våren 1994 löftet att riva upp försämringarna i Las.

Socialisters uppgift

För socialister som ska ta vara på kamperfarenheter till kommande rörelser har perioden 1991 till 1994 mycket att lära. Trots stora skillnader, framförallt att den ekonomiska krisen då var mycket mer akut och att kampen redan tagit fart innan högeralliansen kom till makten, finns likheter. Även denna gång överdrivs ”högervindarna” i borgerliga media, och ett motstånd kommer att resas förr eller senare.
Precis som i början av 90-talet kan socialisters initiativ bli avgörande. Offensiv hade bara 150 medlemmar då, men att ett klart socialistiskt alternativ kunde få genomslag visade sig av vårt valgenombrott. 2 432 röster i valet 1991 på Offensivs spränglista gav oss tre mandat i Umeå kommunfullmäktige.
Både de fackliga upprop som vi initierade, samordningen mellan olika initiativ och Elevkampanjens roll – den enda ungdomsorganisation som riktigt mobiliserade till arbetarnas protester – och de kommunala rörelser som vi ofta ledde var viktiga.
En slutsats som Offensiv drog av socialdemokratins förborgerligande under denna tid var att en prominent paroll i varje viktig kamp framöver måste vara kravet på att ett nytt arbetarparti bildas. Denna fråga kommer åter att bli aktuell under kommande strider.
Utan ett politiskt parti för arbetarklassen kan inte protesterna tas till de nivåer som är nödvändigt.
Elin Gauffin

Ur budgetar och krispaket 1991-94:
  • 7,5 miljarder kronor lägre bidrag till kommunerna, därefter 35 miljarder mindre.
  • Två karensdagar infördes i sjukförsäkringen.
  • A-kassan sänktes från 90 till 80 procent, liksom sjuk- och föräldraförsäkringen. Minskad arbetsskadeersättning.
  • Fem karensdagar i arbetslöshetsförsäkringen.
  • Egenavgifter i sjukförsäkringen höjdes från 100 kronor till 500-1 000 kronor.
  • Avskaffad rätt till deltidspension. Nedskurna pensioner med 13 miljarder.
  • Sänkt studiebidrag från tolv till tio månader, för gymnaiseelever.
  • Nedskuret u-landsbistånd.
  • Utförsäljning av statliga bolag.
  • Minskade bostadssubventioner och räntebidrag. Utförsäljning av hyreslägenheter.
  • Förmögenhetsskatten sänktes.
  • Höjda strejkböter med 2 000 kronor.
  • Förlängda varseltider.
  • Urholkning av Lagen om anställningsskydd (Las).
  • Stoppades: en fyrdubbling av egenavgift i a-kassan och slopad avdragsrätt för fackavgiften.