Högerparti med rasistisk huggtand

Därför tiger sverigedemokraterna om sin bakgrund • Svara rasistpartierna med enad kamp för jobb, lön och välfärd

Publicerad av Patrik Brännberg

Plats: Helsingborg, Sjöbo, Stockholm, Sölvesborg, Trollhättan, Vårgårda, Örebro Tema: Kamp mot rasism och nazism, Historia, Valet 2006

För 18 år sedan träffades en liten samling brottsbenägna nazister och högerextremister i en lägenhet i Stockholm för att bilda en organisation som skulle fungera som en putsad fasad för mycket extrema åsikter. Den då bildade organisationen, sverigedemokraterna (sd), vann i valet 2006 mandat i 130 kommuner och tre landsting.
Det egna partiets historia är något som dagens sverigedemokrater talar tyst om eller tar avstånd ifrån. Men en granskning av sd:s historia ger lärdomar för socialister och antirasister i kampen för att bryta rasistpartiernas framgångsvåg.

I början av 80-talet bildades organisationen BSS (Bevara Sverige Svenskt) av aktiva nazister. Bildandet innebar en tydlig förändring av nazisternas taktik. BSS:arna insåg att de måste tona ner hakkorsen och talet om ”den judiska världskonspirationen”. BSS:arnas vapen blev istället att skrämma med ”massinvandringen”. Den nya taktiken vann gehör bland de på denna tid mycket isolerade högerextremisterna. Det var också på denna politiska grund som medlemmar ur BSS kom att bilda partiet sverigedemokraterna 1988.
Snabbt samlade man individer från andra nazistiska och högerextrema grupper. Under flera år leddes partiet av Anders Klarström, tidigare medlem i öppet nazistiska nordiska rikspartiet. Klarström var dömd för att ha mordhotat TV-kändisen Hagge Geigert. Nordiska rikspartiet är en av länkarna mellan 30-talsnazismen och den nazism som växte fram i slutet på 80-talet.
I början av 90-talet fungerade sverigedemokraterna som en putsad valfront för en liten grupp extrema nazister och rasister. I sitt första val hade man dock mycket begränsade framgångar. I valet 1988 fick man 1 118 riksdagsröster, men var bara 17 röster från att komma in i Vårgårda kommunfullmäktige, efter okritisk rapportering i lokalmedia. Men mer gynnsamma tider skulle komma för sverigedemokraterna.

Rasismens grogrund

I valet 1991 segrade de borgerliga partierna och ett nytt främlingsfientligt parti, ny demokrati, tog sig in i riksdagen. Orsakerna till valresultatet var flera. Under åren innan valet hade den socialdemokratiska regeringen tagit över allt mer av de borgerligas politik. En första våg av skolnedskärningar, föreslagna av s, hade 1989 mött stora protester. När samma regering föreslog ett tvåårigt strejkförbud för de lågavlönade inom Kommunal växte missnöjet än mer. Den socialdemokratiska regeringen genomförde dessutom, tillsammans med folkpartiet, en skattereform som gav enorma summor till de redan rika.
Ungefär samtidigt slog en ekonomisk kris till. 1980-talets spekulationsdrivna uppgång, som gynnat finanshajar och de rikaste, brakade ihop. Under 18 månader 1990-91 tredubblades arbetslösheten från en mycket låg nivå.
Socialdemokratin slog till med ett krispaket som innebar försämringar för de sjukskrivna, EG-anslutning o s v. Det blev tydligt för många att det var ”80-talets förlorare”, de som inte fått del av aktieuppgångar och vinster, som skulle få betala 90-talets kris.
Missnöjet med socialdemokratin gjorde att ny demokrati kunde vinna 6,7 procent av rösterna. Ny demokrati, som leddes av kändisarna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson, lyckades med konststycket att framstå som ”något annat” än de etablerade partierna. Rasistisk hets mot flyktingar blandades med kritik av ”betonghäckarna” i de etablerade partierna. Men det politiska innehållet var traditionell borgerlig politik, med attacker på löntagare och ungdomar.
Men valet innebar också att en rännil av besvikna väljare gick till ett annat borgerligt parti med än mer rasistisk udd – sverigedemokraterna. Partiet kunde ta sina första kommunala mandat; i Dals-Ed och Höör.

Från nazism till rasism?

Sverigedemokraterna brottades redan från början med en inneboende motsättning. Å ena sidan beror partiets framgångar på hur väl man lyckas dölja kopplingar till nazism och tona ner alltför öppen rasism. Å andra sidan har många av partiets aktivister kopplingar till våld och nazism. De extrema åsikterna återföds och förstärks när partiets medlemmar träffas för att tala ”mellan skål och vägg”.
I början av 90-talet var sverigedemokraterna organisatörerna bakom nazimarscherna den 30 november, där Hitler-hälsningarna haglade. 1993 greps en sverigedemokrat, Niklas Irberger, tillsammans med nazisten Robert Vesterlund på vänsterpartiets 1 maj-firande. De hade en skarpladdad handgranat i väskan. Det var också sverigedemokrater som deltog i en grov misshandel av en somalisk man i Trollhättan 1993.
1995 blev den förre centerpartisten Mikael Jansson partiledare för sd. I sd:s officiella historieskrivning påbörjade Jansson en ”uppstädning”. Frågan är hur effektiv renhållningen var. Så sent som 1998 hade 16 procent av sd:s partistyrelseledamöter tydliga kopplingar till öppet nazistiska organisationer, exempelvis dubbelt medlemskap. 36 procent prenumererade på nazistiska tidningar.
Robert Vesterlund är landets kanske mest ökände nynazist. Han ledde under en tid sdu, sverigedemokratisk ungdom, och var medlem i partiet 1993-97. 1999 avslöjades att Vesterlund, som då blivit en av de ledande nazisterna i landet, valts till ett fackligt uppdrag på sin arbetsplats. Vesterlund förlorade sin position och den som gjorde avslöjandet, fackföreningsmannen Björn Söderberg, blev några veckor senare mördad av nazister i sin trappuppgång.

Sd splittras

I valet 1998 vann sverigedemokraterna åtta mandat i fem kommuner. I Sölvesborg tog nuvarande partiledaren Jimmie Åkesson plats i kommunfullmäktige. Men den stora framgången var de kommunala mandaten som sverigedemokraterna fick i Haninge utanför Stockholm.
Haninge var en drömkommun för sd att ställa upp i. Kommunen var i ekonomisk kris efter en fastighetsskandal som involverat flera av de etablerade partierna och flera politiker som deltagit i skandalen fick stora fallskärmar. Rasistisk propaganda på affischer blandades med att man lyckades få lokaltidningen ”Mitt i Haninge” att skriva om hur sverigedemokrater utsattes för en ”terrorkampanj” av antirasister.
Valframgångarna ökade motsättningarna inom sd. Den mer öppet rasistiska falangen hade fortfarande stort inflytande. Så sent som 2001 hade sd på sin hemsida en artikelserie om ”hoten mot demokratin i Sverige”. I artikelserien utnämns Rättvisepartiet Socialisterna, olika antirasistiska organisationer, alla riksdagspartier och deras ungdomsförbund, fackföreningar, integrationsverket o s v till ”hot mot demokratin”. En återkommande term kring organisationerna är ”svenskfientlighet”. Öppet nazistiska organisationer som nsf, blood & honour eller nrp nämns inte i uppräkningen.
Motsättningarna ledde till att sd splittrades. Två personer, Anders Steen och Tor Paulsson, uteslöts ur sd:s styrelse. Steen och Paulsson, som hade varit organisatörerna av kampanjen i Haninge, anklagade sd:s ledning för ”liberalisering” och menade att partiorganisatören var en agent, anställd av den israeliska säkerhetstjänsten Mossad.
Sverigedemokraternas ledning, å sin sida, menade att Steen och Paulsson var ”nazister som såg frimurare och judar bakom varje hörn”.
De två utbrytarna bildade nationaldemokraterna, nd, och tog med sig många av sd:s aktivister till det nya partiet. Sd stod nu svagare än på många år sett till antalet aktivister och därmed mer beroende av okritisk mediabevakning.

2002 – tydlig rasism

Även efter splittringen med nationaldemokraterna fanns fortfarande öppet rasistiska åsikter kvar i sd:s officiella program.
I partiprogrammet inför valet 2002 kunde man läsa att ”möjligheten till adoption av barn med ursprung utanför Europa skall upphöra.” Det handlade alltså om barnets hudfärg – inte om dess ”kultur”! Man ville också ”repatriera”, d v s skicka tillbaka invandrare som redan befann sig i Sverige. Det handlade om ”… flertalet utomeuropeiska invandrare som kommit till Sverige sedan 1970.”
När de värsta nazisterna lämnat sd lyckades man locka flera lokala högerpopulistiska rasistiska grupper och individer till partiet. I februari 2002 lämnade riksdagsmannen Sten Andersson moderaterna och gick med i sverigedemokraterna. Några veckor senare följde Sven-Olle Olsson i Sjöbo med. Ett valsamarbete med valförbundet Skånes Väl upprättades. Bristen på egna aktivister uppvägdes av agerandet från media och etablerade partier. Under valrörelsen bjöds sd in till en TV-sänd debatt med Lars Leijonborg. Folkpartiet ”lånade” också kravet om språktest från sd och drev det som en av sina huvudfrågor i valet.
I valet 2002 vann sverigedemokraterna 76 000 röster och 50 mandat i 30 kommuner. Många av rösterna kom från väljare som tidigare röstat på lokala missnöjespartier eller ny demokrati, men den stora framgången var mandaten i stora städer som Helsingborg och Malmö.
Efter valet bekräftades återigen kopplingen mellan sd, våldsdåd och nazism. Det högerextrema våldet trappades upp. I Helsingborg utsattes vänsterpartiets lokal för mordbrand, en antirasistisk demonstration attackerades och RFSL tvingades stänga sina lokaler.
En av dem som arresterades i samband med dåden, i sällskap med flera kända nazister, är den sverigedemokratiske kandidaten Kim Högstedt.
I kommunfullmäktige har sd nästan alltid stött borgerliga förslag. Partiet vill, precis som moderaterna, sänka arbetsgivaravgifter och skatter samt privatisera mer av offentlig sektor. Partiet vill, likt centerpartiet, försämra Las (Lagen om anställningsskydd) och införa s k pigjobb. Man gör gemensam sak med kristdemokraterna, som vill införa vårdnadsbidrag i syfte att ”värna om familjen”.

Borgerligt högerparti

Dessutom vill sd, precis som folkpartiet, ha hårdare tag i skolan och en speciell ”litteraturkanon” för att värna den svenska kulturen. Många av partiets företrädare kommer också från de traditionellt borgerliga partierna. Partiledaren Jimmie Åkesson har ett förflutet inom moderaterna, precis som Sten Andersson i Malmö. Sd-väljare, som trott att sverigedemokraterna är något annat än de etablerade partierna, har många besvikelser framför sig.
Skillnaden mellan sverigedemorkaterna och de traditionellt borgerliga partierna är den öppna rasismen. Moderaterna försöker splittra löntagarna genom skattesänkningar för de med jobb, samtidigt med försämringar i a-kassa för de utan jobb. Sverigedemokraternas metod att splittra är rasismen. I partiets analys är ”det mångkulturella samhället” orsaken till de flesta samhällsproblem. I deras program kan man läsa att kommunpolitiker ”har tvingats till svåra nedskärningar” inom skola, äldreomsorg o s v som ”en direkt följd av de ökade kostnaderna för mångkulturen.” Resurser från ”invandrings- och integrationspolitik” ska användas till att bibehålla a-kassan på dagens nivå.
I partiets program har begreppet ”ras” numera ersatts med ”kultur”. Till skillnad från öppna nazister varnar man inte för ”rasblandning”, istället är fienden ”kulturblandning”. Men man är ändå motståndare till adoptioner från utlandet och familjepolitikens inriktning är att fler svenska barn ska födas. I ett program, antaget i maj 2005, har sd 33 krav på olika politik för svenskar och invandrare. Utlänningar ska kunna utvisas om de kritiserar Sverige, invandrare ska inte få gifta sig förrän de fyllt 24 år och fullskaliga moskéer skall förbjudas.

Löntagarfientligt

Det är mot bakgrund av sd:s ekonomiska politik som det blir tydligt att partiets rasism är ett vapen tänkt att användas mot löntagarna. Vill man, som sd, sänka ”arbetskraftskostnaderna” krävs att fackföreningarna försvagas.
Ett rasistparti som lyckas skapa motsättningar mellan svenskar och invandrare har också försvagat möjligheterna till gemensam kamp mot försämringar. Motsatt gäller att kamp mot rasismen är en förutsättning för att löntagares rättigheter på alla plan ska kunna försvaras. Strejken bland tunnelbaneförarna på Connex är ett exempel på hur svenskar och invandrare kämpat tillsammans för fackliga rättigheter.
Valet 2006 blev ett genombrott för sverigedemokraterna på riksplanet. Man fick 2,9 procent i riksdagsvalet och drygt 280 kommunala mandat i hälften av Sveriges kommuner. Vidare tog partiet plats i Skåne, Örebro och Blekinge landsting. Orsakerna är flera.

Valet 2006

Sd har kunnat parasitera på missnöjet med de etablerade partierna, särskilt s. Inför valet såg många en situation av fortsatta nedskärningar i offentliga sektorn och fortsatt massarbetslöshet. Ansvariga för raserandet av välfärden och ökande klyftor är det tidigare arbetarpartiet, socialdemokraterna, tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet. Inte heller de fackliga ledningarna har tagit strid mot försämringarna.
Forskarna Ulla Ekström von Essen och Rasmus Fleischer visar att sd, trots att man är ett borgerligt parti, i sin propaganda ”använder politiska argument från vänster och företräder en social rättighetspolitik (för etniska svenskar) som har anspråk på att locka framför allt äldre socialdemokratiska väljare. Socialdemokratiska markörer som ’Folkhem’, ’trygghet’ och ’rättvisa’ används ofta”. Många som blivit besvikna över socialdemokraternas högerkurs har, i brist på alternativ, lagt sin röst på ett rasistiskt parti som, tvärtemot sin retorik, vill attackera välfärden än hårdare.
Samtidigt har andra sd-väljare röstat på partiet i full vetskap om dess inriktning. På ”många platser där sd gått framåt är medellönen högre och arbetslösheten lägre än riksgenomsnittet” (Svenska Dagbladet 23 september).
De etablerade partiernas flykting- och invandringspolitik har också plogat för sverigedemokraterna. Ett exempel är utspelet från den dåvarande talesmannen för folkpartiet, Mauricio Rojas, om att ”invandrares brottslighet beror på deras kulturarv”. Ett annat är påståendet från migrationsministern Barbro Holmberg (s), om att apati bland flyktingbarn kunde bero på att de blev förgiftade av sina föräldrar. Faktum är att inte ens när det gäller flyktingpolitiken skiljer sig sd så mycket från de etablerade partierna. Efter Schengeninträdet har möjligheten till asyl stramats åt på ett extremt sätt. Den senaste skandalen är utvisningen av homosexuella till Iran.

Internationella trender

Framgångarna för sd är en del i en internationell trend. På flera håll i Europa har missnöjet med nedmonteringen av välfärden lett till framgångar för högerextrema grupper, alla övertygade om att just deras lands kultur är överlägsen. Gemensamt för många av dessa grupper är islamofobin, som också är en av de viktigaste ingredienserna i sverigedemokraternas rasism. På sd-kurirens hemsida menar man att krav på att införa sharia-lagar blir allt starkare från Sveriges muslimer.
Under de senaste åren har Bushs krig mot terrorismen underblåst rasisternas krav. Invasionerna av Irak och Afghanistan samt ockupationen av Palestina har uppfattats som ett krig mot islam. Förföljelser av muslimer har legitimerats av många regeringar. I USA har hundratals muslimer fängslats utan rättegång. Den franska regeringen har förbjudit skolbarn att bära slöja och i Storbritannien har universitetslärare uppmanats att lämna uppgifter till polisen om muslimska studenter. Återigen är sd:s politik ett eko av mer etablerade politiska krafter – i det här fallet Bushs bombpolitik.

Nazismen går igen

Inför valet 2006 gjorde sig sd:s kopplingar till nazismen återigen påminda. Det avslöjades att en sd-kandidat i kommunvalet i Hässleholm, Daniel Olsson, samtidigt var medlem i nazistiska nsf. När Olsson tvingades avgå ledde detta till protester från andra sd:are i Skåne, som hotade med att ej delta i valrörelsen. Vid närmare granskning visade det sig att det bland dessa också fanns personer som umgicks i nazistkretsar. Faran är att krafter som dessa känner sig stärkta av sd:s valresultat och att våld och hatbrott ökar på många orter.
Trots att kopplingarna till nazismen fortfarande finns kvar är det ett faktum att sd i valet 2006 mer än någonsin tonade ner den öppna rasismen. I det mer offentliga valmanifestet nöjer sig partiet med att förespråka ”en ansvarsfull invandringspolitik där invandringen begränsas till en nivå som inte är högre än i våra grannländer”. Att partiets valslogan ”vi säger det du tänker” inte säger något om invandringen, sammanfattar sd:s taktik. Rasismen i de utåtriktade materialen är underförstådd. De flesta av sverigedemokraternas väljare är mest av allt besvikna på de etablerade partierna. Många av dem skulle idag inte rösta på ett alltför öppet rasistiskt parti, samtidigt som sd:s valresultat legitimerar öppen rasism.

Vad kan stoppa sd?

Trots framgången i det senaste valet kommer sd inte automatiskt att kunna ta steget in i riksdagen i valet 2010. De enorma partistöden till trots kommer de interna kriser och splittringar som alltid präglat sd troligen att fortsätta. Enad masskamp mot nedskärningspolitik och ökade klyftor är det effektivaste medlet mot sd:s rasistiska gift. Som ett led i detta borde fackföreningarna förbereda för ett låglöneuppror när löneavtal för nästan 90 procent av arbetsmarknaden skall slutas under våren 2007.
Samtidigt visar sd:s framgångar på behovet av ett nytt arbetarparti, som skulle kunna samordna kampen mot rasismen med kamp mot klassklyftor och nedskärningar.
Ett nytt arbetarparti, där svenskar och invandrare kämpar gemensamt mot kapitalismens orättvisor, skulle ha kraften att slå undan benen för rasismen och sverigedemokraterna.
Patrik Brännberg