LO måste ta den kastade handsken

Publicerad av

Tema: Facklig kamp, Politiska frågor, Rör inte vår a-kassa

Den svenska fackföreningsrörelsen har aldrig i modern tid stått inför en större utmaning och måste nu ta den kastade handsken. Det är hög tid att svara på provokationerna från arbetsgivarna och deras högerregering genom att redan nu rusta för strid inför nästa års heta avtalsrörelse.
Bästa upptakten vore om LO och TCO kunde förmås mobilisera till en ny landsomfattande Rättvisedag, som då 200 000 LO-medlemmar demonstrerade mot den förra högerregeringen den 6 oktober 1992. En sådan protestdag borde genomföras innan industrins avtal löper ut sista mars.
Efter åratal av fackliga läggmatcher som skänkt ständigt nya fantastiska vinstrekord till företagens ägare har en ny högerregering presenterat en budget, som syftar till en ny låglönemarknad enligt USA-modell. Detta ska enligt Reinfeldts och Anders Borgs planer ske genom att a-kassans skyddsnät för de arbetslösa rivs upp och facken töms på medlemmar genom kraftigt höjda avgifter till fack och a-kassor.
Under tiden ska en omvänd Robin Hood-politik med sänkta arbetsgivaravgifter, inkomstskatter, förmögenhets- och fastighetsskatter skänka tiotusentals kronor om året till alla med höga inkomster, villor och förmögenheter. Så ska kanske också en större överklass få råd att anställa en ny underklass av bugande tjänstehjon. Åt dem som har ska bliva givet – av en regering som redan under sina första dagar vid makten gett överklassens fusk och likgiltighet, för de lagar och regler som de fattiga förutsätts följa till punkt och pricka, ett nytt ansikte.
De fackliga ledarna vrider sig inför denna utmaning som masken på en krok. Att än en gång svika medlemmarna och lägga sig utan strid kan betyda tiotals procent i lägre facklig organisationsgrad. Något som även hotar att dra undan mattan för den fackliga byråkratins egna jobb med dess höga löner och privilegier.
Som IF Metalls ordförande Stefan Löfvén upplevde inpå bara skinnet under sitt besök hos SSAB:s stålarbetare i Luleå förra veckan, förväntar sig LO:s medlemmar nu ett kraftfullt agerande med beredskap för strejk i nästa års avtalsrörelse, som omfattar 80 procent av alla löntagare. Stålarbetarna kräver ettårsavtal, lika kronpåslag för alla, att rekordvinsterna återinvesteras och ett stopp för orimliga löner och bonusar för chefer. De kommer självklart aldrig att gå med på Teknikarbetsgivarnas krav på öppningsklausuler för sämre lokala avtal än kollektivavtalet eller sänkt lönestege under lägstalönerna för invandrare.
LO:s avtalssekreterare och styrelse har efter många om och men enats om en samordning som betyder att något av de första avtalen inom industrin ska sätta en norm för övriga avtal. Därutöver ska särskilda potter utgå för att få upp lägstalönerna och – för första gången – även de kvinnolöner som ligger under 20 000 kronor i månaden. Än har inga konkreta krav på någon av dessa punkter presenterats.
Nivåerna måste upplevas som väl värda att kämpa för och klart kompensera för regeringens attacker på a-kassan. Som Gunilla Leijon och 26 anställda inom hemtjänsten i Botkyrka säger i ett upprop, som publicerats i senaste numret av Kommunalarbetaren, ska ingen som arbetar heltid behöva tjäna mindre än 18 000 kronor – förslagsvis med en lönetrappa till 23 000 inom några år. Samtidigt bör facken kräva ett ettårsavtal som ger minst 1 000 kronor i månaden till alla.
Med krav som dessa och en vilja att mobilisera medlemmarna till massdemonstrationer inför starten av vårens avgörande lönekamp kan fackföreningsrörelsen sätta sig i ny respekt – både gentemot medlemmarna och därför också gentemot arbetsgivarna och den nya högerregeringen. Precis som facken visade i storkonflikten 1980 stannar Sverige utan arbetare. Då kan också Reinfeldts anhängare – precis som arbetsgivarchefen Nicolins 1980 – visa sig vara så få att de kan rymmas i en telefonkiosk.