Krisen i Irak – ”Bushs Vietnam”

Tvingas det försvagade USA-imperiet ändra kurs i Irak, och så fall till vad?

Publicerad av Per-Åke Westerlund

Tema: USA:s krig mot Irak

Kommer George W Bush att ändra kurs i Irak och i så fall till vad? Frågan har blivit akut på grund av det dramatiskt ökade våldet i Irak och att valet i USA den 7 november närmar sig.

”Situationen i Irak är omöjlig att vinna i någon meningsfull betydelse av ordet vinna. Så vad USA behöver göra nu är att söka en väg att begränsa förlusterna och kostnaderna”, summerade Richard Haass, ordförande i Council on Foreign Relations och tidigare medarbetare till såväl Bush som Reagan och andra presidenter.
De senaste månaderna har situationen i Irak kraftigt förvärrats, vilket understryks av flera viktiga händelser den senaste veckan.
• USA har förlorat ”Slaget för Bagdad” som inleddes i juli. ”USA-militärens talesman i Bagdad, generalmajor William Caldwell, sade att två månaders militära hårdsatsning hade misslyckats att begränsa våldet och att säkerhetsplanerna nu ses över”, rapporterade nyhetsbyrån AP förra fredagen. Detta försök involverade 15 600 USA-soldater och fler än 9 000 irakiska soldater, plus vad som i början uppgavs vara 30 000 poliser.
• Militära strider ägde i fredags rum mellan de två största shiamuslimska miliserna, Mahdiarmén och Badrbrigaden, i staden Amarah i södra Irak. Kraftigt beväpnade trupper från Mahdiarmén förstörde tre polisstationer och tog över staden för en dag. Utlösande för striderna var att fem mahdi-soldater arresterats, anklagade för mordet på ett högt polisbefäl som också tillhörde Badrbrigaden. Den här nya utvecklingen är särskilt allvarlig eftersom både Badrbrigaden (den väpnade grenen av Högsta rådet för Islamisk Revolution i Irak) och Mahdiarmén, som leds av Muqtada al-Sadr, ingår i underlaget för koalitionsregeringen i Bagdad.

Mot ett valnederlag?

Under tiden växer desperationen bland strateger och politiker i USA. Det gäller särskilt bland republikaner, som fruktar ett stort nederlag i de kommande kongressvalen, men också bland ledande militärer och det utrikespolitiska etablissemanget. Folk som tillsammans med Bush firade ”segern i Irak” för tre och ett halvt år sedan diskuterar idag offentligt: snabbt tillbakadragande av USA:s trupper, samtal med Iran och Syrien, uppdelning av Irak i tre delar, tillbakadragande till de kurdiska områdena, ökat antal soldater och andra drastiska åtgärder.
Det finns till och med rykten om en planerad kupp för ett störta den regering som leds av Nour al-Maliki. Nyliberalen Thomas Friedman på New York Times, en gång en entusiastisk förespråkare av kriget, jämför idag Irak med Tetoffensiven under Vietnamkriget och föreslår att USA ”drar sig ur med minsta möjliga skada”.

Ändra – till vadå?

Mest uppmärksamhet får Iraq Study Group, som består av både republikaner och demokrater och leds av den tidigare utrikesministern James Baker. Gruppens rapport kommer inte att publiceras förrän efter valen, med det finns många läckor. ”Att den ska rekommendera ’stå fast vid kursen’ är det minst troliga alternativet därför att det inte fungerar”, berättade en medlem i gruppen för Financial Times (FT). Enligt FT överväger Bakergruppen att a) koncentrera fler trupper till Bagdad och b) gradvis flytta USA-trupperna till grannländer.
Vad än Baker eller Bush föreslår har de inga bra alternativ. ”Slaget om Bagdad” har istället för stabilisering lett till den ökade våldsvågen. Enligt FN dödades 100 civila varje dag. I slutet av oktober kommer troligen 100 USA-soldater ha dött, den högsta siffran för en månad på över två år. Medan sunnigrupperna – från al-Qaida till nationalister – utförde de flesta attackerna för ett år sedan är det idag shiagrupperna som dominerar.
Det shiitiska dödandet är särskilt viktigt eftersom USA:s ockupationsstyrka har lutat sig mot de kurdiska och shiamuslimska ledarna. Men shialedare som storayatollan Ali al-Sistani kunde inte längre hålla tillbaka sina anhängare efter bombattentatet mot shiamuslimernas heliga moské i Samarra i februari. Ytterligare bränsle gavs under Libanonkriget, då shialedda Hizbollah sågs som hjältar mot den israeliska armén. Muqtada al-Sadr var en av de många som uttryckte att Hizbollahs kamp var hans.
Våldet mellan väpnade sunni- och shiagrupper är de facto ”religiös etnisk rensning”. Washington Post rapporterar från staden Balad, där sunni- och shiamuslimer levt tillsammans ”sedan tidernas begynnelse”. Nu på bara några dagar, blev alla sunniter uppmanade att lämnade staden eller riskera att bli dödade. I andra områden, som i Anbarprovinsen väster om Bagdad, är det möjligt för sunnitiska al-Qaida-grupper att hålla marscher i städer. Totalt har 1,6 miljoner irakier lämnat landet och ytterligare 1,5 miljoner är flyktingar inom Irak. Detta gäller sunniter och shiiter såväl som kurder.

USA:s strategi i ruiner

Strategin med ”irakisering” – att verka lämna över makten till en irakisk regering och bygga upp en irakisk armé och polis – byggde också i huvudsak på shiamuslimer. Men den nya polisen har anklagats för kopplingar till Badrbrigadens dödsskvadroner. Och armén är opålitlig. ”Flera irakiska bataljoner har deserterat hellre än lytt order att åka till Bagdad”, rapporterade International Herald Tribune (23 okt). Misstron mot både amerikanska och irakiska styrkor förstärks av bristen på framsteg vad gäller elektricitet, vatten m m, för att inte tala om säkerheten.
”Vårt mål har inte förändrats. Vårt mål är … ett land som kan tjäna som allierad i detta krig”, sade Bush under helgen, men trycket för en omsvängning ökar. Istället för tillbakadragande har USA-trupperna i Irak ökat i antal under 2006, till idag 141 000. Den extra kostnaden för Irak beräknas i år uppgå till 106 miljarder dollar, jämfört med 51 miljarder för 2003.
Rapporten i den medicinska tidskriften The Lancet, utförd av forskare på Johns Hopkins-universitetet i Baltimore och Al Mustansiriya-universitetet i Bagdad, gav en ny dimension av kriget när den hävdade att 655 000 irakier dött under krig och ockupation sedan 2003. Sammantaget har allt detta lett till uppgivenhet bland generaler och höga militärer, senast uttryckt när den brittiske arméchefen Dannat förespråkade att trupperna ska dras hem.
Bakergruppen är ett försök att rädda ansiktet på Vita huset. Den verkar villig att samarbeta med nästan vem som helst som är beredd att tala med USA, inklusive tidigare Saddamlojalister, upprorsmän och regimerna i Syrien och Iran. Men i huvudsak måste USA även i fortsättningen söka stöd hos shia- och sunniledare, kanske med hjälp av FN, för att försöka avväpna miliserna. Men detta kommer inte att lyckas mer än försöken att avväpna Hizbollah i Libanon.

Ingen kapitalistisk lösning

Det är lättare att kräva en ny kurs än att genomföra kursändringen. På kapitalistisk grundval finns ingen utväg. Sunni- och shialedare har manat till ett slut på våldet, senast från en konferens i Mecka i fredags, men det har liten effekt så länge inte situationen förändras.
En lösning måste involvera massorna i gemensamt försvar mot våld, gemensam kamp mot ockupationen, utsugning och kapitalism. Ett socialistiskt och internationalistiskt program länkar samman demokratiska krav och dagskrav med behovet att förstatliga oljan och bankerna.
På kapitalistisk grund kommer rivaliteten mellan olika religiösa och etniska ledare att fortsätta, inte minst kampen för att kontrollera oljeproduktion och reserver. Det irakiska parlamentet har röstat för ett förslag om federala regioner med självstyre inom 18 månader – med tid för tillägg som kan mildra sunnimuslimernas oro att förlora all kontroll över oljetillgångarna. Mot detta har sunniledare och Muqtada al-Sadr reagerat kraftigt, av rädsla för att kurderna i norr och shiamuslimerna i söder kommer att kontrollera oljan. Detta var en faktor bakom de väpnade striderna i Amarah.

En vändpunkt

”Vi har kommit till en vändpunkt, både på plats [i Irak] och i den politiska debatten i USA om Irak”, sade den ovan citerade Richard Haass, ordförande för Council on Foreign Relations, i det tal där han krävde en ny kurs. Han tillade en kommentar om den allmänna situationen för USA-imperialismens utrikespolitik: ”Med Nordkorea, Afghanistan, Iran och Irak möter USA en mer krävande uppsättning uppgifter än till och med under andra världskriget” (Time Magazine).
Idag accepterar ”alla” USA:s nederlag i Irak. Samtidigt gör arbetarrörelsens politiska svaghet internationellt att det finns utrymme för motstånd mot USA:s ockupation från reaktionära islamistiska grupper som hyllar antingen regimen i Iran eller talibanerna.
Internationell solidaritet med arbetare och förtryckta i Irak kräver framför allt ett politiskt svar – ett program för gemensam masskamp för ett demokratiskt och socialistiskt Irak, med demokratiska rättigheter för alla minoriteter.
Per-Åke Westerlund