Kristallnatten 9 november 1938

Nazisternas våldsnatt som följdes av världskrig och Förintelsen

Publicerad av Christer Bergström

Tema: Kamp mot rasism och nazism, Historia

Kristallnatten – det organiserade våldet mot judar i Tyskland 9 november 1938 – föregicks av sådant som är högaktuellt i våra dagar: murar mot flyktingar, krigsuppladdning och terrordåd.

Vid nazistledarnas möte på ölkällaren Bürgerbräukeller i München på kvällen den 9 november bestämde sig nazisterna för att hämnas att den 17-årige Herschel Grynszpan, en polsk jude boende i Tyskland, mördat en tysk diplomat i Paris. Nazisternas svar skulle vara att släppa lös en ”folklig vrede” mot judarna.
Men något utbrett ”folkligt deltagande” blev det inte. Istället såg en förfärad tysk allmänhet på när uniformerade och organiserade nazistiska kampgrupper gick till attack mot judar och judisk egendom över hela landet. Natten mellan den 9 och 10 november 1938 blev en orgie i oprovocerade mord, misshandel, mordbrand och allmän vandalism. Ett hundratal judar lynchades och 20 000 fördes utan särskild anledning till koncentrationsläger. 267 synagogor brändes och 7 500 butiker vandaliserades.

Hitlers maktövertagande

Nazisterna kom till makten 1933. Hitler tröttnade aldrig på att påpeka att han kom till makten ”på helt laglig väg” – genom att de traditionella borgerliga partierna röstade fram honom till rikskansler med oinskränkta befogenheter. Strax efteråt valde de borgerliga partierna att upplösa sig själva, då de ansåg att nazisterna gjorde deras existens överflödig, och många borgerliga politiker gick entusiastiskt över till nazistpartiet.
Efter kriget var det populärt bland de som stödde Hitler att påstå att de ”inte kunde veta” vad Hitler syftade till. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Vad Hitler ville stod klart genom hans välkända bok ”Mein Kampf” (”Min kamp”), som kom ut redan på 1920-talet. Hans mål var att krossa demokratin och upprätta en brutal diktatur. Fackföreningarna och socialismen skulle utplånas. En rasistisk politik riktad mot judar, romer och slaver stod högt på dagordningen. Slutligen skulle Tyskland erövra ”livsrum” i öster, med slutmålet att dominera världen.
Nazisternas första stora åtgärd blev att slå till mot arbetarrörelsen. Tiotusentals arbetarledare greps och skickades utan rättegång till koncentrationsläger där de utsattes för en fruktansvärt omänsklig behandling som i många fall slutade med att de blev mördade.
Arbetarpartierna olagligförklarades och fackföreningarna ställdes under nazistpartiets kontroll. Genom detta vann nazisterna mycket goodwill även hos de styrande i andra kapitalistiska stater, bland annat Frankrike och Storbritannien.

Rasism och militarism

Under resten av 1930-talet inriktade sig nazisterna framför allt på två mål samtidigt – att vidga sin rasistiska politik och att förbereda landet för anfallskrig. Faktum är att dessa hängde nära samman.
Inget land kunde vara mer krigstrött än Tyskland efter första världskriget, som slutade 1918. År 1914 hade den tyske kejsaren tagit ut Tyskland i krig med löfte om att det skulle göra livet bättre för alla tyskar. Resultatet blev ingenting annat än fruktansvärt elände.
Nära två miljoner unga män stupade, flera miljoner skadades svårt, tiotusentals civila dog av svält och landets ekonomi kollapsade. Kort efter första världskriget reste sig den tyska arbetarklassen i vrede mot dem som kastat in landet i detta ansvarslösa krig. Det var bara genom en allians mellan högersocialdemokrater och extremhöger som den tyska revolutionen 1919 kunde slås ner. Men avskyn för krig satt kvar djupt hos tyskarna.

Antisemitismen

Hitler och nazisterna försökte utnyttja rasismen som ett sätt att piska upp en skräck och ett hat som de kunde utnyttja till att sopa bort avskyn för krig. Hitler sa till sina närmaste: ”Om inte juden fanns hade vi måst uppfinna honom. Man behöver en synlig fiende, inte en osynlig.”
Nazisterna utnyttjade en rasism som funnits sedan långt tillbaka. Antisemitismen – judehatet – var ett kristet påfund i Europa. Både de katolska och protestantiska kyrkorna hade uppviglat massiva övergrepp mot judar i Europa sedan medeltiden. Den andra folkgruppen som stod i fokus för nazisternas rashat var romerna, och Europa har fortfarande inte gjort rent hus med diskrimineringen av och förföljelserna mot romer.
Redan i juli 1933 instiftades de första rasistiska lagarna som medgav tvångssteriliseringar av romer, begåvningshandikappade och färgade tyskar. Ett år senare kom lagen som förbjöd äktenskap mellan ”ariska” tyskar och människor som påstods tillhöra ”främmande raser”. I september 1935 antogs de så kallade Nürnberg-lagarna, som berövade alla judar deras tyska medborgarskap och förbjöd både äktenskap och ”utomäktenskapliga relationer” mellan ”ariska” tyska medborgare och judar.
Faktum är att nazisterna själva blev offer för sin egen propaganda. Under en period syftade de faktiskt till att bli av med alla judar emigrationsvägen, snarare än att använda dem som syndabockar.

Flyktingmurar

Här kom omvärldens rasism i ljuset. I juli 1938 kallade USA:s president till en internationell konferens i den franska staden Evian-les-Baines. Syftet med konferensen var att behandla temat ”judiska flyktingar från Tyskland” och vad omvärlden skulle göra åt saken. Det blev ett slags 1930-talets Schengen-möte. Totalt 32 stater deltog på konferensen, inklusive Storbritannien, Frankrike, USA och Sverige. Även Tyskland närvarade, dock med ”inofficiella kontaktpersoner”.
Mötet, som började den 6 juli 1938 på Royal Hotel, Evian-les-Bains, blev en tragedi. En efter en ställde sig de deltagande ländernas representanter upp och sa att å sin regerings vägnar kunde de ”tyvärr” inte ta emot några judiska flyktingar från terrorns Tyskland. ”Vår flyktingkvot är full” var lösenordet för dagen.
Det är belysande att lyssna på vad några av dessa länders representanter sa. Lord Winterton, som ledde den brittiska delegationen, yttrade: ”Inget fullbefolkat land som vårt kan förväntas ta emot personer som förlorat sina försörjningsmöjligheter”.

”J”-stämpeln

Den schweiziske representanten, en doktor H. Rothmund, var mer rakt på sak. Han yttrade, å den schweiziska regeringens vägnar: ”Schweiz, som har lika liten användning för dessa judar som Tyskland har, kommer att vidta åtgärder för att skydda Schweiz från att översvämmas av judar.”
UD-tjänstemannen Gösta Engzell, chef vid UD:s juridiska avdelning, var Sveriges representant. Han uttryckte att ”svensk hjälp kunde erbjudas endast i begränsad utsträckning” samt att ”det judiska problemet i Europa inte, ur hans eller hans regerings synpunkt, var begränsat till tyska och österrikiska flyktingar”. Med andra ord – det var den stora judiska folkförflyttningen som var problemet, inte de nazistiska pogromerna.
Sverige sällade sig till Schweiz i kravet till Tyskland på att tyskarna skulle sätta en ”J”-stämpel i judars pass, så att de svenska och schweiziska myndigheterna skulle kunna skilja ut judar när tyskar reste in i Sverige. Att vara jude blev suspekt i svenska myndigheters ögon – då kunde man (med fog) misstänkas vilja söka asyl! Exakt hur många judar som avvisades vid de svenska gränserna på grund av denna ”J”-stämpel är okänt, men att många av dem mötte ett grymt öde i det nazistiska Tyskland är säkert.

Nazisterna var nöjda

Resultatet av Evian-konferensen sammanfattades triumferande av det tyska nazistpartiets officiella tidning, Völkischer Beobachter: ”Ingen vill ha dem!”
Hitler var belåten. Eviankonferensen tycktes bekräfta vad han hade yttrat många år tidigare: ”När hatet och kampen mot judarna väl har piskats upp, kommer deras motstånd att kollapsa hastigt. De kommer inte att kunna försvara sig, och ingen kommer att ställa sig upp till deras försvar”.
Det är mot den här bakgrunden ganska lätt att förklara varför bara en liten andel av Tysklands judar lämnade landet innan de upptrappade förföljelserna ledde till dödslägren.
Som vi har sett, tog nazisterna Herschel Grynszpans terroristdåd till förevändning för att utlösa Kristallnatten. Mindre känt är vad som utlöste Grynszpans terroristdåd.
I kölvattnet av Evian-konferensen tog det anti-semitiska Polen till väldigt bryska metoder för att hindra judiska flyktingar från Tyskland från att ta sig in i Polen. Rasismen hos de polska myndigheterna blir uppenbar när man betänker att 50 000 judar i Tyskland faktiskt var polska medborgare, och vägrades inresa i Polen enbart därför att de var judar!
I oktober 1938 gav den tyske SS-chefen Heinrich Himmler order om att alla manliga polska judar i Tyskland skulle deporteras till Polen. Tanken var att genom att deportera familjeförsörjarna, skulle nazisterna slippa den negativa stämpeln om att man deporterade kvinnor och barn.
Den 27 och 28 oktober 1938 arresterade tysk polis dessa judar och dumpade dem helt enkelt vid den polska gränsen. Judarna hade inget annat val än att bege sig mot de polska gränsbommarna. Men där möttes de av beväpnade polska gränsvakter som tvingade dem tillbaka. Vid de tyska gränsbommarna fick de samma brutala bemötande.
I flera dagar huserade de tusentals deporterade judarna, i hällande regn, i ingenmansland. Till slut gjorde uppmärksamheten i internationella media att de polska myndigheterna tog hand om dem – och spärrade in dem i ett läger i närheten av den polska staden Zbaszyn. En av de polska familjer som utsattes för denna omänskliga behandling var familjen Grynszpan från Hannover. Herschel var familjens 17-åriga son.
Som vi vet blev Kristallnatten inte kulmen på de nazistiska judeförföljelserna – något som många svenska flyktingmotståndare fromt försökte gömma sig bakom – utan startskottet på än värre förföljelser.
Redan fem dagar efteråt, den 15 november 1938, avstängdes alla judiska skolbarn från de tyska skolorna. Den 19 november utestängdes alla judar från det allmänna välfärdssystemet.
Från och med den 28 november började de tyska myndigheterna att förbjuda judar att vistas på vissa platser eller i vissa områden.

Stoppades vid gränsen

Även om det var helt klart att tumskruvarna drogs åt allt hårdare, och att judarna gick mot en katastrof, fortsatte omvärlden att resa sina murar mot judiska flyktingar. Svensk statistik visar att efter Kristallnatten 1938 ansökte 1 750 tyskar om inresetillstånd till Sverige. Omkring hälften av ansökningarna avslogs, varav de flesta gällde judars ansökningar. Judar fick inte ens resa igenom Sverige till en garanterad fristad i ett annat land.
Av de judar som fanns kvar i Tyskland när andra världskriget bröt ut, likviderades 88 procent i de nazistiska dödslägren.
Christer Bergström

Artikeln har tidigare publicerats i Offensiv nr 673, 8 november 2005.