Kvinnokrav splittrar LO

Publicerad av

Tema: Kamp mot kvinnoförtryck, Facklig kamp

LO har misslyckats med att komma överens om gemensamma avtalskrav. Detta sedan IF Metall på måndagens möte med LO-styrelsen reserverat sig mot jämställdhetspotter på 205 kronor för kvinnor som tjänar under 20 000 kronor.
Med denna pott skulle lönenormen höjas för fackförbund med en hög andel lågavlönade kvinnor.
– Vi riskerar att våra medlemmar på tvätterierna tvingas ställa upp på sympatiåtgärder för andra som tjänar, eftersom andelen kvinnor är större inom de förbunden, försvarar sig Löfven.
Det betyder att IF Metall inte skulle vara berett att ställa upp på sympatiaktioner för en strejk i till exempel Handels eller Kommunal.
IF Metall vill enligt sina egna och Facken inom industrins lönekrav ha något högre löneökningar för alla, 840 kronor jämfört med LO:s 825 kronor, och höja lägstalönerna något mer än i LO-kravet – med 1 400 kronor i stället för med 910 kronor. Detta skulle enligt Löfven ge mer till tvätteriarbetarna, vars lönesnitt ligger bara 10 procent över lägstalönen.
Inte heller Livs, Grafikerna eller Skogs- och Träfacket vill använda sig av jämställdhetspotten, även om de inte reserverat sig och därmed är beredda på solidaritetsaktioner.
Stämningen mellan förbunden beskrivs av LO-tidningen som upprörd.
– Det handlar om att vägra halva befolkningen en värdig löneökning, citeras Handels avtalssekreterare John Haataja.
– IF Metalls inställning gör att det inte finns någon samordning i praktiken. Då har vi inga formella förpliktelser mot varandra och heller ingen norm, säger Transportbasen Per Winberg.
Men det finns fler skäl att ifrågasätta både LO:s och IF Metalls lönekrav, som i båda fallen är oskäligt låga.
Lönekravet på 3,9 procent bygger enligt LO-ekonomerna på ett antagande om två procents inflation och två procents produktivitetsförbättringar. I själva verket är produktivitetsökningen i företagen betydligt större än så, vilket är förklaringen till att vinstnivåerna under en lång rad år har slagit det ena rekordet efter det andra – på lönernas bekostnad.

Än har det inte hörts ett knyst från LO-topparna om företagens makalösa planer på att (enligt Dagens Industri) dela ut 250 miljarder kronor i form av aktieutdelningar och återköp nästa år – upp med 47 procent från årets rekordutdelningar på 170 miljarder! Argumentet är att dessa pengar inte behövs i företagen till löner, investeringar eller företagsköp m m.
Då landets totala lönesumma enligt SCB är 1 000 miljarder kronor skulle ett lönelyft på 3,9 procent till alla på arbetsmarknaden, inklusive offentligt anställda, betyda att lönesumman ökar 39 miljarder nästa år. Det skulle då motsvara 15,7 procent eller en sjundedel av utdelningen till aktieägarna!
Fackligt aktiva medlemmar i RS/Offensiv har, liksom metallarna på ABB, föreslagit minst 1 000 kronor till alla i ett ettårsavtal. Ingen ska heller behöva tjäna mindre än 18 000 kronor i månaden på en heltidslön, ett krav som också ställts av Kommunal sektion 26 i Stockholm.
LO-fackens lägstalöner varierar idag i ett spann från, som i Kommunals och Sekos fall, strax under 14 000 kronor i månaden upp till bygg- och anläggningsavtalens stupstockslön på nästan 19 500.
Medellönen (oräknat ob- och övertidstillägg) i Sverige var förra året 23 300 kronor. Av industriarbetarna tjänade 67 000, drygt var fjärde, under 18 000. Nästan varannan kvinnlig industriarbetare tjänade under 18 000 kronor, men bara var sjätte man.
Ett lägstalönekrav på lägst 18 000 skulle därför få en viktig effekt för de lågavlönade, och allra mest för LO- och Sif-kvinnorna, i en tid när arbetsgivarna, understödda av högerregeringen, tar strid för en ny låglönemarknad. Att som LO kräva höjda lägstalöner med endast 910 kronor från så låga nivåer som under 14 000 skulle ha en marginell effekt. Det är hög tid att fackens medlemmar höjer rösten innan kraven snart spikas.