Efterlyses: Demokratiska fack

Publicerad av

Tema: Rör inte vår a-kassa

När Sveriges organiserade lönearbetare och arbetslösa i dag står inför två av sina största utmaningar i modern tid – attacken mot a-kassan och nästa års avtalsrörelse – har behovet av kämpande och demokratiska fack aldrig varit större. Utan beredskap att ta strid och en förmåga att engagera medlemmarna i kampen är oddsen för att vinna små.
Medan allt tyder på att en massiv majoritet av LO:s medlemmar skulle ge entusiastiskt stöd till en politisk strejk för a-kassan, nöjer sig LO-toppen sent omsider med landsomfattande demonstrationer.
”Vi tycker inte att det är rätt läge att skjuta av den största kanonen vi har”, säger LO:s avtalssekreterare och vice ordförande Erland Olausson till LO-tidningen om de drygt 9 300 namn, varav flertalet är LO-medlemmar, för politisk strejk som lämnats in av Rättvisepartiet Socialisterna.
Att han alls kommenterar saken är intressant. Det tyder på att LO:s toppskikt faktiskt känner sig en aning pressade av medlemmarnas kritik mot deras bristande kampvilja och demokrati.
Intressant är också Olaussons ord om att han trots allt inte vill utesluta en politisk strejk och att ”politisk strejk är befogat om inskränkningar sker i mänskliga eller fackliga rättigheter, eller om balansen på arbetsmarknaden hotas att kraftigt förändras”. Det betyder, om man över huvud taget kan ta hans ord på allvar, en principiell reträtt från hans tidigare uttalande att den politiska strejken ”inte är ett effektivt vapen” och ”ifrågasätter den valda parlamentariska demokratins beslut…” (se ledare i Offensiv nr 724).
Men därmed saknas också helt argument mot en politisk strejk, då regeringens syfte just är att ”ändra balansen på arbetsmarknaden”. Finansminister Borgs gode vän Klas Eklund, chefekonom på SE-banken, hör till dem som utan omsvep konstaterar att regeringens förslag kommer att ”tendera försvaga facket på längre sikt” och betyda ”en avsevärd medlemsförlust för fackföreningarna” (Financial Times 23 november under rubriken ”Svensk minister varnar facken för att bekämpa reformer”).
Sveriges fackföreningar har ett desperat behov av att sätta sig i respekt i förhållande till både medlemmarna, arbetsgivarna och regeringen. I stället understryks svagheten också av motsättningarna mellan LO:s förbundsledningar efter IF Metall-toppens ovilja att utlova solidaritetsaktioner om ”kvinnoförbundens” krav på kvinnopotter skulle leda till konflikter. I de skarpa protesterna mot detta från bland annat Transportbasen Per Winberg anas också en ökad ovilja att låta sig styras av IF Metalls och de övriga industrifackens låga lönenorm.
Allra tydligast visar fackens sätt att spika de låga avtalskraven en närmast total brist på medlemsdemokrati. Inom LO utbasunerades till exempel avtalssekreterarnas låga utgångskrav långt innan förbundens avtalsråd kunnat diskutera dem. ”Det var fel att gå ut i massmedia innan vi fått tycka till. Sen reagerar jag på att tjänstemännen i Facken inom industrin kräver 1 200 kronor och vi ska nöja oss med 840 kronor”, säger IF Metalls klubbordförande Bert Johansson på SSAB i Luleå till Dagens arbete.
Inom tjänstemannafacket Sif jäser missnöjet mot förbundsstyrelsen över att Facken inom industrin bundit sig till ett så lågt lönekrav som 840 kronor eller minst 3,9 procent, trots att alla Sifs fem avtalsdelegationer velat kräva minst 6 procent (nästan 1 300 kronor) – vilket motsvarar produktivitetsökningen inom industrin plus inflationen.
”Kanske vi vanliga dödliga inom Sif och LO-förbunden ska lära känna varandra så att vi öppet kan diskutera avtalskraven”, säger Arne Kastö, som är ordförande i Sifs förhandlingsdelegation för teknikavtalet.
Striden mot kapitalet och högerregeringen kräver mer än någonsin också skärpt kamp för kämpande och demokratiska fackföreningar.