Irakkriget blev Bushs Vietnam

Ökat våld och risk för blodigt sönderfall • USA:s nya krigspolitik – fortsatt ockupation kallas tillbakadragande

Publicerad av Ulrika Waaranperä

Tema: USA:s krig mot Irak

Beskrivningen av Irak som ett träsk för den amerikanska administrationen blir allt mer träffande. Iraks hälsominister uppskattar att 150 000 civila irakier har dödats. Och våldet fortsätter att öka.

Bagdad är våldets epicentrum, trots att USA har gjort en enorm satsning för att kontrollera staden. I måndags hittades 50 lik, en del av dem bakbundna och torterade, och i tisdags sköts 14 ihjäl i en buss i staden.
Bilbomberna som dödade omkring 200 i den shiitiska stadsdelen Sadr City den 23 november anses vara det värsta terrorattentatet hittills. Svaret blev attacker mot en sunnitisk del av al-Hurriyya, där bostadshus och fyra moskéer sattes i brand och ytterligare ett trettiotal människor dödades.
Våldsspiralen fortsatte i lördags, då ytterligare bilbomber exploderade i centrala Bagdad och dödade minst 51 irakier, mestadels shiamuslimer.

Djupare splittringar

Förutom att ockupationen helt klart förstärkt motsättningarna mellan sunni och shia, rapporteras det nu också om stridigheter inom de båda religiösa grupperna.
I den sunnidominerade Anbarprovinsen har väpnade strider mellan al-Qaidastyrkor och Baathgerillan förekommit. De shiakontrollerade regeringsstyrkorna har varit inblandade i strider mot Muqtada al-Sadrs Mahdiarmé, som anses vara den starkaste nationella militära kraften i Irak och verkar, likt Hizbollah, ha ambitionen att fungera också på andra områden. Till exempel tog Mahdiarmén hand om kropparna och anordnade begravningar efter bilbombsattentaten.
Ett tecken på hur djup splittringen inom shiagrenen är, kom i förra veckan när al-Sadrs 30 parlamentsledamöter och 5 ministrar lämnade regeringen – för hur länge är oklart – i protest mot att premiärminister Maliki skulle träffa George Bush. Motiveringen som gavs var att mötet var en provokation mot det irakiska folket och en attack på dess konstitutionella rättigheter, vilket kan tolkas som att al Sadr inte längre vill fortsätta att tolerera den amerikanska närvaron på det sätt som shiiterna hittills har gjort. Maliki har många svurna fiender bland sunniterna sedan han ledde arbetet med att rensa ut de Saddamtrogna ur statsapparaten.
Enligt uppgifter från Bushs säkerhetsrådgivare, som har läckt ut till media, ifrågasätter Bushadministrationen Malikis förmåga att styra Irak och hålla de stridande fraktionerna i schack. Man anser att USA bör vidta åtgärder för att få Saudiarabien att utnyttja sitt inflytande över sunniterna för att lugna ner situationen.
När motsättningarna mellan de etniska grupperna eskalerar, är det viktigt att påminna om att de inte är självklara eller inbyggda i den ”muslimska kulturen”.
Islams splittring i shia och sunni går tillbaka till 600-talet, då profeten Muhammeds efterföljare skulle utses. De båda grupperna har dock under långa perioder levt fredligt sida vid sida. Att Saddamregimen öppet gynnade sunni före den shiitiska majoriteten och förtryckte kurderna i norr, odlade motsättningarna. Men så sent som 2004, när USA gick in i den sunnitiskt dominerade staden Fallujah, samlade protestdemonstrationerna både shiiter och sunniter. I Bagdad deltog omkring 200 000.
Irakkriget börjar utgöra en allvarlig påfretsning för USA:s budget. På hemsidan costofwar.com rullar notan för kriget vidare. I mars i år hade kriget kostat omkring 247 miljarder dollar. Den 2 december var räkneverket uppe i 347 miljarder dollar.
Enligt andra beräkningar överstiger kostnaderna redan 400 miljarder dollar. Om de kostnaderna istället hade fördelats på varje irakier, skulle var och en ha fått 300 amerikanska dollar per månad sedan invasionen inleddes 2003. Istället lider irakierna idag inte bara akut brist på fred och säkerhet, utan på snart sagt allting.
Omkring 3 miljoner irakier befinner sig på flykt, 1,5 miljoner inom landet, men lika många har flytt Irak, de flesta till Syrien och Jordanien.
De USA-finansierade projekt som skulle förbättra vatten- och avloppssystem har många gånger inte blivit av. Sjukvården, som före 1991 var den bästa i Mellanöstern men som försämrades med 90 procent i och med sanktionerna under Saddamtiden, har kollapsat än mer.

Bush förlorar stöd

Under ockupationen inleddes världens sannolikt mest omfattande privatiseringsplan – och den fortsätter under brinnande inbördeskrig. Antalet brittiska säkerhetsvakter, anställda för att skydda privata bolagsintressen, sägs nu vara tre gånger så många som de 7 000 brittiska trupper som finns i landet.
”Om jag inte trodde att det var möjligt att vinna i Irak, skulle jag ta hem styrkorna i morgon”, sa George Bush så sent som för en månad sedan. Det börjar han bli ganska ensam om att tro. Opinionsmätningar visar att bara 31 procent av amerikanerna delar den uppfattningen. Amerikanska media har till slut börjat kalla situationen i Irak för inbördeskrig, medan Kofi Annan i söndags sa att situationen är ”mycket värre än ett inbördeskrig”.
USA:s ”koalition av villiga” fortsätter att krympa. Bland de länder som dragit tillbaka sina trupper helt finns Japan, och de tyska styrkorna deltar inte längre i strid.
Bara Storbritannien står kvar vid USA:s sida, men det kan ändras när Blair avgår. Stämningarna i Storbritannien är nämligen lika lite en tröst för Bush som de i Israel eller i grannländerna Kanada och Mexiko. En internationell undersökning har nämligen konstaterat att man också i de länderna ser USA som det största hotet mot världsfreden, och att Bush anses vara en farligare man än både Hizbollahs ledare Nasrallah och Nordkoreas och Irans presidenter. Bara Usama bin Laden uppfattas som mer hotfull. Att han fortfarande tros vara i livet får emellertid ses som ännu ett nederlag för den amerikanska imperialismen.
Opinionsmätningar bland amerikanska soldater visade i våras att nära tre fjärdedelar tyckte att USA skulle lämna landet under 2006. Tjänstgörande soldater kan ställas inför domstol om de kritiserar president Bush, men pensionerade och avhoppade militärer har riktat kritik mot strategin i Irak. Talande är också att den amerikanska armén har fått sänka sina intagningskrav och erbjuda bonusar för att rekrytera frivilliga.
I militärstaden San Antonio, Texas, börjar krigsinvalider bli en vanlig syn. Att omkring 3 000 amerikanska soldater hittills har dödats och 20 000 sårats, många med livslånga men, betyder visserligen djupa personliga tragedier, men skulle inte vara remarkabla siffror om majoriteten amerikaner hade stått bakom kriget.
Nu är tvärtom majoriteten av amerikanerna rejält krigströtta, vilket republikanernas förlust i kongressvalen var ett bevis på (Offensiv 725).

Krig utan hjältar

Till skillnad från Vietnamkriget har Irakkriget inte heller lyckats producera några krigshjältar. De soldatnamn som har kommit i närheten av kändisstatus i USA är Jessica Lynch och Pat Tillman, vilka knappt gavs en chans att visa sin tapperhet i strid: Lynch togs till fånga av irakiska soldater och Tillman dödades under amerikansk eldgivning. Mest bekant är nog annars Lynndie England, som nu avtjänar ett fängelsestraff för sin roll i tortyrskandalerna på det ökända Abu Ghraib-fängelset.
Att USA tvingas söka en ny strategi för Irak står klart för de flesta – frågan är vilken. Uppfattningen bland Bushs militära strateger har hittills varit att USA måste stanna kvar för att undvika att våldet eskalerar och FN:s säkerhetsråd beslutade i förra veckan enhälligt att förlänga de internationella styrkornas mandat över det kommande året. Men trots att antalet amerikanska trupper har ökat till 140 000, var oktober enligt FN den blodigaste månaden hittills, med 3 709 dödade civila irakier. Därutöver omkom omkring 300 irakiska och 90 amerikanska soldater.

Bakerrapporten

Iraq Study Group, den oberoende kommission som utvärderar USA:s agerande i Irak, presenterar sin rapport den 6 december. Kommissionen, som leds av James Baker, tidigare utrikesminister i Bush den äldres regering, rekommenderar att halva truppstyrkan dras tillbaka medan den andra halvan fortsätter att utbilda en irakisk armé.
Om ett tillbakadragande betyder att trupperna lämnar Irak helt, eller bara dras tillbaka till kasernerna, är ännu oklart. Det rapporten föreslår skulle dock betyda en radikal kursändring för USA:s politik och den kan inte tolkas som annat än en hård kritik mot Bush, som senast i förra veckan upprepade att han inte kommer att dra tillbaka sina styrkor förrän uppdraget är slutfört.
Fred och säkerhet kommer inte att bli en automatisk följd om USA lämnar Irak. Få ifrågasätter längre att olja och maktpolitik var USA:s verkliga krigsmotiv. När ekonomiska intressen får komma först, kommer etniskt och historiskt rotade motsättningar, som de mellan sunni och shia, att markeras och exploateras av imperialistiska och nationella eliters intressen.
USA:s närvaro har förvärrat och påskyndat den våldsamma utvecklingen, men basen för Saddamtidens stabilitet var terror, och även utan en amerikansk ockupation hade ett irakiskt sönderfall varit oundvikligt på en kapitalistisk grundval.
En utveckling mot fred och stabilitet i Irak förutsätter att den kapitalistiska konkurrensen ersätts av ett folkligt ägande av landets tillgångar och demokratisk socialistisk planering av ekonomin.
Ulrika Waaranperä