Varning för låglönemarknad

Publicerad av Jonas Brännberg

Tema: Rör inte vår a-kassa

Med bara 14 801 jobbannonser på arbetsförmedlingens hemsida och hela 168 424 öppet arbetslösa och 149 274 personer i ”konjunkturberoende program” i november 2006 är det uppenbart att hårdare press på de arbetslösa inte kommer att skapa några nya jobb.

I slutet av november gick det elva arbetslösa (öppet och i program) på varje ledigt jobb (med längre varighet än 10 dagar). Orsaken till arbetslösheten har inget att göra med de arbetslösas ”flit” utan allt att göra med kapitalismens oförmåga att skapa nya jobb. Regeringens försök att framställa arbetslösa som lata och därför kräva hårdare tag har alltså inget med verkligheten att göra.
Istället handlar den moderatledda regeringens försämringar för dem utan jobb om att sänka golvet för lönerna.

Borg om låga löner

”Moderaternas chefsekonom och hjärnan bakom den nya politiken, Anders Borg, säger nu utan omsvep att den moderata politiken syftar till att stimulera fram en låglönemarknad” skrev Dagens Industri 21 juli 2005 om den framtida finansministern Anders Borg.
Sänkningen av a-kasseersättningen innebär att en arbetare som före arbetslöshet tjänat 18 500 efter 300 dagar tvingas acceptera ett jobb med 9 800 kronor i lön för att inte förlora sin ersättning.
Än så länge är sådana jobb relativt sällsynta tack vare kollektivavtal som tvingar arbetsgivaren att betala högre lägstalöner.
Men kollektivavtalen är ingen självklarhet och kan ifrågasättas, nu senast av en salladsbar i Göteborg.
Redan innan högerregeringen kommit till makten har makten på arbetsmarknaden förskjutits till arbetsgivarnas fördel, speciellt genom att fasta jobb ersatts av en explosion av tillfälliga jobb.
Syftet från regeringen med höjningen av avgiften till a-kassan är, förutom att ha råd att avskaffa förmögenhetsskatten och frysa fastighetsskatten för direktörer, att försvaga facket och kollektivavtalen.

Facken försvagas

Med 300 kronor till i a-kasseavgift kommer många att tänka både en och två gånger om de verkligen har råd att vara medlem i facket också.
För att övertyga medlemmarna om att stanna kvar i facket och kämpa är det extra viktigt med facklig mobilisering mot försämringen av a-kassan och för rejält höjda löner i avtalsrörelsen till våren. Bara ett kämpande och demokratiskt fack, som använder alla tillgängliga politiska vapen – även den politiska strejken – kan slå tillbaka högeralliansens systemskifte på arbetsmarknaden och hotet om en växande låglönemarknad.

Jonas Brännberg