Klasskampen fortsätter och skärps

Publicerad av

Tema: Rör inte vår a-kassa

LO:s demonstrationer den 14 december är för litet och sent för att hejda regeringens raka höger mot a-kassan, som nu lär klubbas den 20 december och genomföras vid årsskiftet. Ändå är detta bara den första ronden i kampen mot högerregeringen. De piskrapp som nu börjar vina kommer åter att väcka den vrede som snart övervinner depressionen efter den första rondens bakslag.
När detta skrivs pågår försök från LO-distrikten att mobilisera demonstranter från landets arbetsplatser, som tyvärr hämmas av mångas känsla av att det redan är för sent och ”kört”. Denna känsla förstärks av intrycket att LO-toppen själv inte lagt två fingrar i kors för att på allvar mobilisera eller affischera till den 14 december. Även ledningarna i TCO och SACO har redan fyrat av sina små papperskulor i form av flygblad, några torgmöten och protestuttalanden.
Ingen agitation eller ens debattartiklar mot a-kasseattacken har de senaste veckorna producerats av LO-toppen. Sedan regeringen den 16 november lade a-kasseförslaget på riksdagens bord har LO-ledningen i stället lagt sitt mesta krut på att argumentera mot de medlemmar som begärt politisk strejk – samtidigt som de bråkat om samordningen bakom alltför låga krav i avtalsrörelsen.
Att Rättvisepartiet Socialisterna nu samlat in 14 000 namn för politisk strejk visar att både LO:s och många av TCO:s medlemmar kräver helt andra kämpatag. Detta bekräftas också av att två tredjedelar av det hundratal fackligt förtroendevalda som ingår i LO-tidningens referensgrupp LO-opinion velat ha en politisk strejk.
Att till och med den förra regeringens kommun- och finansmarknadsminister Sven-Erik Österberg (s), uttalat sig för politisk strejk är direkt försmädligt för LO:s högsta ledning. ”När den borgerliga regeringen sticker en kniv i veka livet på facket måste protesterna bli mycket högre. Jag tycker att facket har uppträtt alldeles för samarbetsvilligt”, förklarade han i Dagens Arbete den 29 november. ”Facket borde använda hela sitt register av protester. Jag tycker absolut att man kunde ha gjort mer”, svarade han på frågan om man borde gå ut i politisk strejk.
Med ett beslut om politisk strejk den 14 december, hade allt fokus de senaste veckorna legat på de demonstrationer för hundratusentals fackligt anslutna som då skulle ha möjliggjorts. Att Sekos ordförande Janne Rudén avvisat en politisk strejk som bara skulle vara ”en halvtimma” eller så, är medvetet vilseledande. Det som krävts av gräsrötterna är självklart en strejk som skulle pågå länge nog för att möjliggöra massiva demonstrationer. Redan varslet om en sådan strejk skulle ha fått marken att skaka under högerregeringen.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att det riksdagsbeslut som nu kan väntas den 20 december sker på 100-årsdagen av den så kallade ”decemberkompromissen” mellan LO och SAF 1906, då LO-facken köpte den fackliga organisationsrätten till ett högt pris, nämligen arbetsgivarnas rätt att ”fritt anställa och avskeda” samt att ”leda och fördela arbetet”.
Med a-kassebeslutet den 20 december 2006 försöker regeringen nu både ändra maktbalansen mellan kapital och arbete och i praktiken inskränka organisationsrätten, genom att både sänka a-kassan och höja avgifterna så mycket att det fackliga medlemskapet blir alltför dyrt för många medlemmar. Men därmed reduceras också utrymmet för kompromisser.
På kort sikt kan även fackens mesiga toppar nu piskas till att skärpa tonen mot arbetsgivarna i avtalsrörelsen. Nu reduceras utrymmet att backa från låga löne-, lägstalöne- och jämställdhetskrav i en tid av makalösa vinster och guldregn över plundrande direktörer och aktieägare. Samtidigt bäddas det för mäktiga krav på revansch i de lokala förhandlingarna.
Med den nya a-kassans giljotin hängande över nacken skärps också i kommande ronder kampen för varje hotat jobb.