Arbetarupproret i Ungern 1956

En heroisk kamp mot stalinism – för socialism och demokrati

Publicerad av

Tema: Historia

”De ljög för oss för 50 år sedan och då gjorde vi revolution. De ljuger för oss i dag också!” Det var känslan hos många av de tiotusentals som protesterade utanför Ungerns parlament i september.
För 50 år sedan hade ungerska studenter och arbetare strömmat in på samma torg när de påbörjade sin revolution. Kan någonting liknande de dramatiska händelserna upprepas i dag?

Parallellerna med 1956 upphör nästan där de börjar.
Premiärministern Ferenc Gyurcsány fastnade på en bandupptagning där han hördes beskriva sitt partis politiska misslyckande och hur de cyniskt hade ljugit för befolkningen om den allvarliga ekonomiska situationen för att kunna återväljas. Denna Blairliknande nyliberala ”socialist” klarade av en misstroendeomröstning mot sin koalitionsregering. Men varken hans parti eller oppositionen runt Fidesz har något annat än hårda prövningar att erbjuda. Skamlöst kastar de bördan av Europas högsta statsskuld och budgetunderskott på arbetarklassen.
”Ungern 56” var definitivt den mest dramatiska revolutionen mot en stalinistisk diktatur. Veckor av oförvägna gatustrider och landsomfattande generalstrejk slog tillfälligt sönder det totalitära maskineriet. Etablerade partier till höger och vänster världen över skakades i sina grundvalar.
Heroismen, kampvilligheten, uppfinningsrikedomen och humaniteten hos studenterna och arbetarna motsvarade väl den hos kommunarderna i Paris 1871 och hos de bolsjevikiska arbetarna och soldaterna som genomförde den socialistiska revolutionen i oktober 1917.

Kunde ha gripit makten

Alla objektiva förutsättningar för en politisk revolution mot den parasitära diktaturen hade mognat. Om revolutionen hade fortsatt till ett framgångsrikt slut skulle världen i dag ha varit en helt annan och betydligt mer socialistisk plats.
Det avgörande villkoret – ett arbetarparti med en framsynt socialistisk ledning – saknades. Inte ens under loppet av händelsernas dynamik bildades ett sådant parti.
Historiens tidvåg ebbade ut, och dränkte därmed den sedan länge lidande ungerska arbetarklassens strävanden i en hel historisk epok.
I likhet med andra östeuropeiska länder flydde de ungerska kapitalisterna med de besegrade tyska trupperna.
Partierna i ”efterkrigskoalitionen” skars av från makten ett efter ett av Kremls marionett Matyas Rákosi ökända ”salami-taktik”.
Tidigt efter andra världskrigets slut (1945), då omfattande nationaliseringar och jordreformer ägde rum, satte den ungerska befolkningen entusiastiskt igång med återuppbyggnaden av sitt krigshärjade land. Men det stod snart klart för dem att livet inte förbättrades. De som hade slagits mot fascismen och eftersträvade element av verklig arbetarkontroll i industrierna föll offer för utrensningar, där tusentals sändes i exil eller fängelse och torterades eller avrättades.

Ett stalinistiskt block

Situationen var likartad i andra östeuropeiska ”satellitstater”. De nationella kommunistpartierna var helt underdåniga den massiva byråkratins krav och behov. Likt en dockteater drog Stalin i trådarna och den talrika armén av byråkrater runt honom fick sina inkomster, privilegier och positioner från den planerade ekonomins resurser. All arbetaropposition inom Sovjetunionen hade fysiskt eliminerats och miljoner hade dött i utrensningarna och tvångskollektiviseringen under mellankrigsperioden.
Följaktligen tolererades ingen oberoende partilös press och censuren lade hämsko på allt vad konst och kulturliv heter. Varken Stalin eller hans östeuropeiska blåkopior accepterade den minsta kritik, för att inte tala om oavhängig arbetarrörelse. Genom mellankrigstiden och även efteråt var stalinismen motståndare till arbetarrevolter till och med i kapitalistiska länder. De fogliga enpartilydstaterna i Östeuropa hade skapats för att underhålla och skydda Kremls behov.
Bestraffning – på arbetet och i samhället – utfärdades av den hatade hemliga polisen, AVO.
Det förekom massrazzior och deportationer av den hemliga polisen AVO. Polisstaten fick hjälp med sina arresteringar av en armé av civila informatörer som själva pressades att tjänstgöra genom hotelser riktade mot deras liv, uppehälle och familjer.
Livet i Ungern i det tidiga 1950-talet hade blivit outhärdligt.

Strejker i Berlin 1953

Emellertid gav Stalins död i mars 1953 upphov till förhoppningar hos hundratals miljoner om en möjlig genuin demokratisering av de stalinistiska staterna.
Arbetare satte sig i rörelse för att ta saken i egna händer i viktiga delar av Sovjetunionen och Östeuropa. I Östtyskland (DDR) – det mest industrialiserade landet inom Kremls inflytelsesfär – innebar ett uppror igångsatt av byggnadsarbetare i Berlin den 17 juni 1953 att generalstrejk spred sig som en gräsbrand över landet.
I en försmak av vad som komma skulle beordrades ryska trupper förlagda i landet att krossa rörelsen. Uppemot 270 personer dödades och ytterligare hundratals skadades och fängslades.
1953 ersatte Imre Nagy ”höken” Rákosi som ungersk premiärminister. Reformer introducerades i syfte att avleda hotet om revolution. En del politiska fångar frigavs, däribland Janos Kádár, som senare deltog i krossandet av den ungerska revolutionen. Den ”nya kursen” i ekonomin skulle starkare betona produktion av konsumtionsvaror på bekostnad av den tunga industrin. Tvångskollektiviseringarna skulle upphöra.
I början av 1955 kom Nikita Chrusjtjov till makten i Sovjetunionen. Av rädsla för att Nagys eftergifter skulle framkalla aptit på mer reformer beordrade han att Rakosi skulle återinsättas. Nagy fördömdes för motstånd mot utvecklandet av tung industri och kollektivjordbruk.

Stalins ”misstag”

Men det dramatiska tal mot Stalins ”misstag” som Chrusjtjov höll vid Sovjetunionens kommunistiska partis 20:e kongress i februari 1956 fungerade som ett grönt ljus för revolter i Östeuropa. Allvarligast var upproret i Poznan i Polen, som bröt ut den 28 juni. Tre dagars upprorisk generalstrejk och fyra dagars väpnad konfrontation blev följden innan det var över.
Den ryske revolutionsledaren Leo Trotskij menade att revolutionens vind ofta skakar trädtopparna först. I Ungern startades ”Petőficirkeln” i april 1956 för att diskutera yttrandefrihet och andra demokratiska rättigheter som undertrycktes av den så kallade kommunistiska regimen. Grundarna av denna cirkel var inga andra än ungdomsförbundet till det styrande kommunistpartiet, DISZ.

Petöficirkeln

Ställda inför en växande kris splittrades det härskande skiktet – det första villkoret för varje revolution! Detta tog sig uttryck i det frenetiska vaktombytet på de ledande posterna.
Ett härskande skikt splittras ofta på frågan om hur man ska handskas med ett hot underifrån – genom repression eller eftergifter? Men händelseutvecklingen kan snabbt nå ett stadium där ingetdera hjälper. Repression förbittrar och eftergifter uppmuntrar upproret.
I juli rehabiliterades László Rajk, en framstående kommunist som avrättats efter en av Rákosis skenrättegångar 1949. Vid ceremonin för hans återbegravning tidigt i oktober deltog mer än 200 000 i processionen genom Budapest – ett uttryck för massprotest mot regimen. I Ungerns fabriker organiserade sig nu arbetare för att få igenom sina krav – arbetarkontroll och genuina fackföreningar.
I Polen hade Kreml varit oförmöget att förhindra ”reformkommunisten” Wladyslaw Gomulka från att återinsättas som partiordförande den 19 oktober. Tillsammans med avslöjandena från rättegångarna mot de protesterande Poznanarbetarna sporrade detta Petőficirkeln att utlysa en demonstration för internationell solidaritet i västra Budapest till den 23 oktober. Denna demonstration gavs först godkännande av myndigheterna, men förbjöds sedan. Hundratusentals deltog. Krav på ett oberoende socialistiskt Ungern restes av talare från studenterna och författarna. De deklarerade öppet sitt stöd för arbetarkontroll över fabrikerna.

Arbetarna i spetsen

När demonstrationen korsade floden Donau anslöt sig fler och fler arbetare från fabrikerna till över 300 000 personer fyllde gatorna och torgen runt parlamentet. En del gick till Stadsparken, där de rev ned den gigantiska metallstatyn av Stalin, och bar det avkapade huvudet genom Budapests gator.
”Inom två dagar återfanns revoltens centrum i arbetarklassområden” skriver Peter Fryer i sin bok Ungersk tragedi, en levande ögonvittnesskildring av upproret. Han hade sänts till landet som korrespondent för den brittiska ”kommunistiska” tidningen Daily Worker, och kunde därmed själv se hur nationalkommittén i den nordliga staden Győr fungerade – total demokrati och en fast beslutsamhet att inte leva som man hade levt hittills. (De demokratiska kommittéer som bildades efter upproret och som tog över styret i många städer kallades antingen för ”revolutionära” eller ”nationella” kommittéer.)

Repressionens piskrapp

Regimens första reaktion var givetvis att ta till repression. Ernö Gerö (det styrande s k kommunistpartiets förste sekreterare) gick omedelbart ut i den statliga radion och fördömde demonstrationen den 23 oktober och utlyste undantagstillstånd, vilket bara inflammerade situationen. En delegation studenter begav sig omedelbart till statsradion för att protestera. När de inte dök upp utanför satte sig en ungersk stridsvagn i rörelse på torget nedanför byggnaden. Så fort dess chef sågs ta demonstranternas parti inleddes en okontrollerbar process. Den ungerska statsapparaten – polisen och armén – började spricka. Hela sektioner anslöt sig till revolutionen medan andra förhöll sig neutrala.

Statsmakten föll samman

Sovjetiska stridsvagnschefer, som förargades av att se krypskyttar från AVO öppna eld mot demonstranterna och döda obeväpnade män, kvinnor och barn, vände sina kanoner mot det hatade AVO. Detta gjorde dem till hjältar hos ungrarna. Många sovjetiska soldater besvarade glatt de skriftliga appeller som stacks in genom deras vagnars kikhål – meddelanden som översatts till ryska av studenter från den språkvetenskapliga institutionen på universitetet. Sovjetiska tanks hade kallats in av Gerö men visat sig oförmögna att hejda den revolutionära tidvågen. Efter upprorets första dag försökte Moskva ersätta Gerö med János Kádár i förhoppningen att lugna rörelsen. Men massorna fattade sina egna beslut och krävde att Imre Nagy skulle ta ledningen.
En dubbelmaktssituation utvecklades snabbt. Arbetarna runt om i landet bildade revolutionära råd. Men Nagy var inte beredd att leda ett uppror för socialistisk demokrati och det nya, ”reformerade” parti han varit med att bilda (Ungerska socialistiska arbetarpartiet) var långt ifrån något revolutionärt kampparti.
Vid upprorets höjdpunkt ställdes frågan på sin spets: skulle man gå vidare och etablera en riktig demokratisk arbetarstat (socialistisk demokrati) och vända sig till arbetare i andra länder – eller skulle man glida tillbaka in under den stalinistiska järnhälen?

Hektiska dagar

I några hektiska dagar av riktig frihet, grep en känsla av firande omkring sig på gatorna. Så som i alla revolutioner inträdde en fas när människor kom ut på gatorna bara för att se sig omkring, flanera runt och känna andan av frihet i luften.
”Utvecklingen gick i rasande fart. Underrättelse- och säkerhetstjänsterna upplöstes, deras medlemmar avskedades. Revolutionskommittéer valdes i de flesta företag och institutioner i landet, polisen inbegripen ... I dag liknade det väldiga parlamentsbyggnaden (’Westminster vid Donaus strand’) mer Smolnij i Petrograd, bolsjevikernas högkvarter 1917, så som ofta visats på film än den gamla parlamentsbyggnaden i London”, skrev Sándor Kopácsi, f d polischef i Budapest i sin bok Den ungerska tragedin.
Kopácsi gick över på revolutionärernas sida och tog med sig hela stadens polisstyrka. Tre dagar senare valdes han till ställföreträdande chef för de revolutionära väpnade styrkor som skulle ersätta den gamla armén som fallit sönder under revolten.

Revolutionära styrkor

Pal Maléter, en ung socialistisk officer i pansartrupperna vars mod och handlingskraft bidrog till att vinna över stora delar av de ungerska soldaterna till revolten, blev försvarsminister i den nya regering Imre Nagy bildade den 27 oktober.
Peter Fryer skriver att: ”De ’revolutionära’ eller ’nationella’ kommittéerna, som bildade ett nätverk över hela Ungern, var på samma gång revolutionsorgan – sammanträden mellan delegater från fabriker och universitet, gruvor och arméförband – och organ för folkligt självstyre”.
Sándor Kopásci beskriver i sin bok hur en vän till honom, Yochka, beskrev revolutionskommittéerna som ”sovjeter”. ”De sanna sovjeterna, de där som inte fick möjlighet att överleva i Ryssland 1917! … ur detta kommer världens första och enda socialistiska demokratiska stat att framgå”. ”När han lämnade mitt kontor”, skriver Kopácsi, ”var mitt huvud fullt av drömmar och mitt hjärta bankade av stolthet. Den revolutionära utopin existerade trots allt och det var mitt land som skulle förverkliga den för första gången i historien”. Det ”styrande” kommunistpartiet med 900 000 medlemmar rasade ihop och regeringen blev ett fritt svävande luftslott.

Dagar i frihet

Fienden hade nästan försvunnit. Den 30 oktober förkunnades det officiella tillbakadragandet av de ryska trupperna. Makten låg i arbetarklassens händer, men som så ofta i revolutionära situationer insåg man det inte själv. Möjligheten att svepa de gamla politikerna och deras hatade system fanns där ett kort tag och försvann sedan.
Greppet om makten föll i andra krafters händer, krafter som inte ville eller kunde leda den mäktiga arbetarkampen hela vägen till ett segerrikt avslut.
Nagy öppnade dörren till en återkomst för Janos Kádár, Kremls man. Denne skulle senare, enligt instruktionerna från den sovjetiska ambassadören Jurij Andropov, sätta upp en separat regering i östra Ungern. (Andropov blev senare chef för säkerhetspolisen KGB och från slutet av 1982 fram till sin död 1984 var han partichef i Sovjet).
När generalstrejken svepte som en flodvåg över landet skulle ett oberoende arbetarparti ha lanserat parollen ”all makt till de revolutionära kommittéernas centralråd” och agerat för att arrestera de Kremlstödda ministrarna i regeringen. En appell skulle ha sänts ut till systrar och bröder i grannländerna att göra sammalunda – kämpa för genuina arbetar- och bonderegeringar. I skilda delar av Ungern vägrade arbetarna instinktivt att erkänna Nagys ledarskap, inte minst på grund av hans ständiga ström av motsägelsefulla dekret. Men inget pålitligt alternativ till ledning uppenbarade sig.

Socialistisk demokrati

Från de första dagarna av revolutionen var rörelsens program nästan identiskt med de principer som Lenin och Trotskij formulerade för att lägga grunden för en verklig demokrati och arbetarstyre, vilket är ett absolut villkor för en socialistisk utveckling. Nya ledare måste väljas, inget förtroende för den gamla staten, beväpning av folket.
Arbetarnas styre och beslutsfattande genom valda råd måste genomföras överallt. Inga privilegier. Höjda löner, pensioner och familjestöd. Grundläggande demokratiska rättigheter så som pressfrihet, akademisk frihet, yttrandefrihet och mötesfrihet åtföljdes av ett insisterande på alla partiers rätt att ställa upp i val. Frihet från alla former av nationellt förtryck innebar i detta sammanhang ett omedelbart och totalt tillbakadragande av ryska trupper. Alla stödde detta program.
Om det hade funnits ett parti och ett ledarskap som de ryska bolsjevikerna anno 1917 hade arbetarna utan tvekan kunnat ta makten.

Hur behålla makten?

Ett revolutionärt ledarskap hade kunnat ha ett perspektiv på den troligaste händelseutvecklingen, och därmed kunnat utforma en strategi och taktik för att besegra fienden genom att dra samman de revolutionära kommittéerna till ett centralt organ som hade kunnat etablera en genuin arbetar- och bonderegering. Detta skulle ha inneburit genomförandet av en ”klassisk” politisk revolution mot stalinismen så som Trotskij förespråkat (Det var under 1930-talet som Trotskij slog fast att den stalinistiska byråkratin i Sovjetunionen inte kan reformeras bort utan måste störtas. Den politiska revolutionen var nödvändig för att ge arbetarna makten. Om inte den poliiska revolutionen segrade skulle stalinismens oundvikliga kris bereda väg för kapitalismens återupprättande. Offensivs kommentar).
Alla de resurser som redan fanns i statens ägo hade tveklöst hanterats mycket mer demokratiskt och effektivt av valda kommittéer av representanter för studenter, arbetare, soldater och bönder. Men efter årtionden av diktatur och nationellt förtryck hade inget sådant parti skapats.
Kopácsi säger i sin bok:”Bröderna Pongratz, unga arbetare från Budapests förorter, och Steven Angyal, en ung arbetare från Csepel, var ledare för de två viktigaste grupperna av upproriska”. Det fanns arbetaraktivister i varje fabrik och arbetsplats som var beredda att kämpa till slutet, men ingen var förberedd så som revolutionära kadrer. Det fanns varken några nationellt kända ledare eller något parti.
De modiga kämparna i den ungerska revolutionen satte inte sina liv på spel för en fascistisk kontrarevolutions program! Ingen kommentator, inte ens de borgerliga, kunde bortse från att rörelsen var helt enig i sina socialistiska strävanden.
Béla Kovacs, ledare för Små- brukarpartiet: ”Ingen får drömma om att gå tillbaka till grevarnas, bankernas och kapitalisternas värld – den världen är borta en gång för alla”.

”Hela folkets uppror”

”Detta var ingen kontrarevolution organiserad av fascister och reaktionärer. Detta var hela folkets uppror, där de kommunistiska gräsrötterna deltog, mot en polisdiktatur förklädd i socialistisk skepnad … uppbackad av sovjetisk vapenmakt”.
En revolutionär situation kan sällan vara särskilt länge.
Under de första novemberdagarna 1956 förberedde Kremlbyråkratin i samråd med Kádár en blodig hämnd. Nagy, som kände att han var i dödlig fara, flydde till den jugoslaviska ambassaden den 3 november. Kádár hade gått under jorden den 2 november men dök upp igen den 4 i spetsen för den påhittade ”Revolutionära arbetar- och bonderegeringen”. Samma ödesdigra dag ställdes Budapests modiga arbetare och ungdomar inför en andra, ojämförligt mycket brutalare invasion. Dessa nya trupper hämtades från avlägsna delrepubliker i Sovjetunionen.

Revolten krossas i blod

Många talade inte ryska, än mindre ungerska. De hade preparerats för striderna med lögner om att de skulle slåss mot fascister i Berlin eller mot imperialister i Egypten! De fick höra att Donau var Suezkanalen, som nu hölls av brittiska och franska trupper (Samtidigt med Ungernrevolten utvecklades Suezkrisen. Storbritannien och Frankrike försökte med våld att ta kontrollen över Suezkanalen som den egyptiske presidenten Nasser hade förstatligat. Men imperalismens ”kanonbåtsdiplomati” misslyckades).
De nya stridsvagnsenheterna var utrustade med 6 000 kanoner och stora kvantiteter fosforgranater. Arbetare och ungdomar, tonåringar bland dem, kastade Molotovcocktails mot dem i sina försök att stoppa dem. Barrikader restes och mejades ned. Tusentals miste sina liv i striderna, och ytterligare tusenden sårades. Arbetardistrikten, som sågs som de envetnaste motståndsnästena, bombarderades med artilleri och flyg. Alla större ungerska städer angreps från luften för att sedan ockuperas av den utländske förtryckarens nya trupper.

Ny generalstrejk

En ny generalstrejk utlystes, denna gång med syftet att pågå ”till den siste ryske soldaten lämnar ungersk mark”. Arbetarnas motstånd var kompakt. Deras organisationer utvecklades fortfarande men detta skedde för sent för att ha någon inverkan på utgången. En vecka efter invasionen fanns det fortfarande arbetarråd överallt. På ställen som Dunapentele och ”röda Csepel” upprätthöll arbetare generalstrejken en vecka till. I söder höll gruvarbetarna i Pecs ut i tre veckor under sin egen milisstyrkas skydd.
Under trycket från den nya repressionen möttes 500 delegater från Budapests arbetarråd den 13 och 14 november och gjorde en planering för en Nationella arbetarrådens konferens den 21 november. De ryska politrukerna svängde från att ha förhandlat med arbetarledarna till att tränga sig in bland dem för att kunna kontrollera dem. Sedan övergick de till brutal råstyrka. De förbjöd all rådsaktivitet och skickade tanks som omringade det nationella rådets möte. Från dess och fram i december greps och fängslades arbetarledare. Ändock fortsatte strejker och maskningsaktioner i trots mot den nya regimen under mer än ett helt år.
Priset för revolutionen och kontrarevolutionen blev högt. Mer än 30 000 döda räknades, hundratusentals blev skadade och/eller hemlösa, 200 000 flydde till Österrike och andra länder, 26 000 greps för att sedan fängslas eller deporteras.
Pál Maléter och Imre Nagy avrättades 1958, Kopaksi dömdes till livstids fängelse men släpptes under 60-talets töväder.

Felaktiga slutsatser

Det största hotet mot den sovjetiska byråkratin var möjligheten av en seger för den politiska revolutionen i Ungern. En sådan utveckling, följd av direkta appeller till Östeuropas arbetare att följa i samma fotspår, skulle ha inneburit att de stalinistiska regimerna i regionen, inklusive den sovjetiska, skulle ha fallit som dominobrickor.
Existerade denna möjlighet i verkligheten? Varför intervenerade inte Väst på ”demokratins” sida i Ungern 1956? Det var inte så enkelt som att Suezkrisen distraherade dem. De märkte styrkan i arbetarnas socialistiska övertygelse och hotet mot kapitalismen i världsskala i fall de lyckades ta makten. De måste ha gjort en avvägning och funnit att oddsen för att man skulle lyckas omdirigera revolutionen in i säkra banor var för dåliga.
I samband med 50-årsminnet av de dramatiska händelserna har många kapitalistiska tidningar haft artiklar med hycklande beklaganden över det faktum att ”den fria världen” inte intervenerade på demokratikämparnas sida i Ungern.
Varken imperialismen på ena sida i det kalla kriget, eller den stalinistiska byråkratin på den andra, hade något som helst intresse av en framgångsrik revolution. Bortsett från förvirrade uppmaningar till hjälp vände den ”fria världen” ryggen till och lät händelserna i Ungern ha sin gång. De fördömde de sovjetiska truppernas brutala invasion, men drog en lättnadens suck över krisens utgång.
Om det å andra sidan hade funnits ett starkare stöd för marknadsekonomi och regelrätt kontrarevolution i Ungern hade hjälp utifrån eller rent av från krafter inom landet otvivelaktigt ha tillskyndat på ett helt annat sätt.
En av de största lögnerna i det ”kommunistiska” lägret och bland stalinismens försvarare och t o m bland ”vänster”-intellektuella var att Ungerns oktoberrevolution måste krossas av stridsvagnarna för att skydda ”arbetarstaten” från reaktionen! Det fanns ingen reaktion värd namnet. Det existerade ingen inblandning från kapitalistiska makter. De viktigaste beståndsdelarna i en byråkratiskt styrd arbetarstat – statligt ägande och planering – ifrågasattes aldrig, bara själva byråkratin och det totalitära styret.
Invasionen ägde helt enkelt rum för att skydda Kremlbyråkratins intressen.
Men skulle arbetarstaten under arbetarklassens kontroll ha kunnat överleva om den andra invasionen inte hade ägt rum? Den frågan för oss tillbaka till den avgörande roll ett parti har för att leda en revolution till seger – såväl en social som en politisk revolution.

Efter nederlaget

Hur som helst skulle ingenting i Ungern komma att bli det samma som förr.
Kádár, den fjärrkontrollerade revolutionens bödel, tvingades inom några få år till reformer av trycket underifrån. Dessa inkluderade en amnesti 1963. Politiska fångar och kyrkliga ledare frigavs. Arbetare och bönder gavs ökade rättigheter.
När Alexander Dubceks Pragvår slog ut i blom 1968 i trots mot Moskva, tvingades Kádár introducera den Nya Ekonomiska Mekanismen (NEM) för att försöka dämpa missnöjet och stagnationen (NEM var ett program som gav större utrymme för marknaden).
Ännu i dag upprepas lögnen att både Ungern -56 och Tjeckoslovakien -68 innebar hotande kontrarevolutioner och risk för återupprättande av kapitalismen.
Det finns tillräckligt med övertygande bevis mot detta när det gäller Ungern. Inte heller i Tjeckoslovakien (under den så kallade Pragvåren), mer än ett årtionde senare, var målet marknadsekonomi utan ”socialism med ett mänskligt ansikte” (Om det sedan hade blivit resultatet i händelse av en seger för Alexander Dubcek och Co är en annan fråga).
Också när fackföreningsrörelsen Solidaritet utvecklades i Polen behöll en del av dess ledare en stark lojalitet gentemot socialistiska idéer. Men nederlaget för rörelsen i Polen och general Jaruzelskis seger 1981 slog hårt mot den ungerska arbetarklassens självförtroende. Under 60- och 70-talen hade arbetarna i Ungern haft en jämförelsevis högre levnadsstandard än arbetare i andra stalinistiska stater.

Stalinismens kollaps

Men under 80-talet stod det klart att i Ungern liksom i själva Sovjetunionen hade den enorma hämsko som den totalitära kontrollen utgjorde blivit ett direkt hinder för fortsatt ekonomisk tillväxt.
I Ungern blev slutet för stalinismen relativt fredlig. Arbetarna hade slutat hoppas på att det skulle gå att driva den haltande planekonomin vidare i egen regi. Med stadigt sjunkande levnadsstandard och ett nyvunnet fotfäste för idéer om marknadsekonomi hade Inre Poszgay (Kádárs nyutnämnde efterträdare) bestämt sig för en snabb övergång till kapitalism. Vad som en gång hade varit ett monolitiskt ”kommunistiskt” parti bytte namn och blev öppet ett parti för direkt kapitalistiskt återupprättande.

Kamp mot kapitalismen

Kapitalismen har visat sig vara ett tufft system för den ungerska arbetarklassen. Hjältarna från -56 visade sig ha rätt när de stod för statligt ägande och planerad ekonomi men utan byråkratin.
I år har de styrande i Ungern föreslagit stora nedskärningar och avgifter. Det är genom att återuppväcka sin legendariska vilja att kämpa som de ungerska arbetarna kan ta strid mot dagens och morgondagens attacker. Att bygga arbetarorganisationer med socialistiska program är bästa sättet att hedra martyrerna från -56 och följa traditionerna från de modiga arbetarna i röda Csepel och Ujpest, Győr och Dunapentele.

Boktips om Ungernrevolten:

Sándor Kopácsi:
Den ungerska tragedin

Memoarer av Budapests polischef under Ungernrevolten 1956
(Norstedts)
En levande och mycket insiktsfull berättelse av en socialist som själv var med och skrev historia. Kan hittas på antikvariat och bibliotek.

Peter Fryer:
Ungersk tragedi
(Tidens förlag)
Skickad till Ungern på uppdag av det brittiska kommunistpartiets tidning Daily Worker. Skrev vad han såg – en arbetarrevolt – och fick inget publicerat. Därför gav han ut denna mycket läsvärda bok. Finns på bibliotek.

Victor Sebestyen:
Ungernrevolten 1956
Tolv dagar som skakade världen (Prisma)
En ny bok, vars politiska kommentarer inte alls kan mäta sig med två ovannämnda. Men ger en gripande bild av händelseförloppet samt ger avslöjande information om imperialismens hyckleri.