Efter 14 december: Kamp eller reträtt?
40 000 löntagare demonstrerade den 14 december mot attackerna på a-kassan. Men både demonstranterna och LO-ledningen förstod samtidigt att detta inte räcker för att tvinga Reinfeldts regering att backa. Hela fackföreningsrörelsen står nu inför ett vägval. Acceptera att högerregeringen får fältet fritt att driva igenom ett nyliberalt systemskifte på arbetsmarknaden. Eller se den 14 december som ett första steg i en upptrappad kamp för att stoppa högerpolitiken.
Fredrik Reinfeldts regering är ett större hot mot löntagarna och dess fackföreningar än de flesta föreställde sig före valet den 17 september. Attacken på a-kassan är en grundbult i dess systemskifte: 1. Arbetslösa ska genom sänkt ersättning tvingas ta jobb för lägre löner. 2. Detta ska tvinga igenom en allmän sänkning av lönerna för alla arbetare. 3. Höjningen av a-kasseavgiften finansierar sänkt förmögenhetsskatt. 4. Den höjda avgiften med 300 kronor i månaden ska få löntagare att överväga att lämna facket på grund av kostnaden. 5. En allmän a-kassa vid sidan av facket ska om några år definitivt försvaga facket.
Men attacken mot a-kassan och facket är bara en av många attacker från högerregeringen. På väg är också massiva privatiseringar (statliga företag, Apoteket, hyreslägenheter, sjukhus m m), nya nedskärningar i offentliga sektorn och försämringar i sjukförsäkringen.
Mot detta krävs att fackföreningsrörelsen tar en verklig strid. Det är kapitalisterna i storföretagen och bankerna som via regeringen står för angreppen. De tar strid för att öka vinster och makt på löntagarnas bekostnad.
Bland arbetare på gräsrotsnivå finns en stor förståelse för detta. Aldrig tidigare har en ny regering mött så starkt motstånd så snabbt som i år. Lokala och regionala fackföreningar ställde redan från slutet av oktober samma krav som Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv, att LO skulle utlysa en politisk strejk. Fackföreningar för metallarbetare, gruvarbetare, tunneltågförare, universitetsanställda, på posten m fl har krävt politisk strejk.
LO-ledningen visade under samma tid att man inte motsvarade vad som krävdes för att försvara sig.
”Varför väntade ni tills det återstod en vecka innan riksdagen ska ta sitt beslut?”, tillfrågades LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin, i DN apropå demonstrationen den 14 december. En orsak skulle ju kunna ha varit att LO-ledningen ville mobilisera så många som möjligt och förbereda protesten. Men LO-ordföranden svarar istället: ”Vi har ägnat kraft åt att försöka påverka dem som ska ta beslutet...” Hon hänvisar till att ”det finns ett antal borgerliga riksdagsledamöter som inte mår så bra när de trycker på knappen och röstar”.
LO-ledningen har alltså ställt sina förhoppningar till riksdagsledamöter för högeralliansen! IF Metalls ordförande Stefan Löfven lovade att bjuda den riksdagsledamot från m, fp, c eller kd som röstade mot förslaget på middag! De demonstranter som samlats i Malmö samma dag fick en enda uppmaning av LO:s vice ordförande Erland Olauson: ”Skriv brev, e-maila och ring de borgerliga riksdagsledamöterna från Skåne”.
Detta kan bara tolkas på två sätt: Antingen tror LO-ledningen inte på sina egna varningar att regeringen Reinfeldt är ute efter att försvaga facket och skapa en låglönemarknad. Eller så har LO-ledningen under hösten saknat både politik och tilltro till medlemmarna för att ta en verklig strid.
Från början deklarerade Olauson att en politisk strejk skulle vara ett hot mot den politiska demokratin. Men med växande tryck underifrån, inte minst när RS lämnade in 10 000 namn för politisk strejk, modifierades denna linje till att politisk strejk kan komma ifråga senare. Så småningom organiserades också demonstrationerna den 14 december och LO:s egen namninsamling med 250 000 underskrifter.
”Vi kommer aldrig att sluta protestera mot en politik som ställer arbetande mot arbetslösa”, sa Wanja Lundby-Wedin i sitt tal. Men den 14 december visade att protester inte räcker – det behövs kamp. Men i DN-intervjun talar LO-ordföranden redan om att ”det kommer andra frågor”. Varken demonstranterna den 14 december eller DN:s läsare får någon vink om fortsatt kamp om a-kassan.
LO-toppen hoppas att det snart ska bli ”normala” tider igen. Wanja Lundby-Wedin säger i DN att ”det finns risk att vi tvingas till en annan hållning när det gäller förändringar och strukturomvandlingar”. Det vill säga, LO-toppen oroas över att inte längre kunna driva en ”samförståndspolitik”, där de fackliga ledningarnas roll är att underlätta och möjligen något modifiera den linje som drivs av direktörer och politiker.
Detta är en ödesstund för den svenska fackföreningsrörelsen. Facktoppar som aldrig verkligen tagit strid mot en företagsnedläggning eller för rejäla lönelyft pressas nu av både högerregeringen och sina egna medlemmar att agera. Provokationerna från arroganta ministrar och direktörer kan tvinga fram den kraftigaste konfrontationen facket varit med om sedan storkonflikten 1980.
Detta förstår också högern. Minsta lilla tecken på att LO-ledningen planerar att agera till försvar angrips av högertidningarnas ledarsidor och av Svenskt Näringsliv. ”Facket ska inte ha så mycket makt”, utropade Svenska Dagbladet apropå striden för att teckna kollektivavtal med högerns favoritrestaurang i Göteborg. Facket agerar ”vilt”, skrev Sydsvenska Dagbladet om samma konflikt. ”Facket missbrukar sin makt”, påstod Företagarnas chefsekonom när Wanja Lundby-Wedin sa att LO kanske inte längre kommer att gå med på avsteg från turordningsreglerna vid avsked om a-kassan försämras.
Folkpartitidningen Expressen skrev på sin ledarsida att ”en mängd lagar har införts som ensidigt gynnat facket. Konflikträtten är numera i princip obegränsad. Vissa fack har använt den på ett ytterst ansvarslöst sätt”. Tidningen ger en rad råd på vad regeringen bör göra: Stoppa rätten att tvinga fram svenska avtal med utländska bolag och anställda, begränsa rätten till sympatiåtgärder, begränsa fackets rätt att varsla konflikt.
Samtidigt visar en Temomätning att 78 procent tycker att utländska företag som är verksamma i Sverige ska omfattas av svenska kollektivavtal. Bara 11 procent tycker att fackets möjligheter till strejker och sympatiblockader ska minska.
Hetsen mot facket beror på rädsla för medlemmarnas tryck underifrån. Expressen skriver att ”förhoppningsvis lever respekten för demokratiska beslut i LO-borgen i Stockholm. Men vapnen skramlas på många håll och Lundby-Wedin utesluter inte strejker längre fram”.
Den fortsatta kampen om a-kassan handlar om att göra facken till demokratiska kämpande organisationer, vilket var vad de från början byggdes upp till. Det betyder att stå oberoende mot arbetsgivare och det socialdemokratiska partiet; att styras av medlemmarna, med ledning och funktionärer på arbetarlön; att avtal ska ut bland medlemmarna för omröstning.
Nu närmast handlar detta om att förbereda för kamp till våren – både mot regeringen och i avtalsrörelsen. Det finns starka förväntningar hos löntagarna att det ska bli rejäla lönelyft denna gång. De senaste extrema vinstrapporterna från storföretagen kommer att öka kraven ytterligare. Om det inte blir höjda löner den här gången – när kan det då ske?
Facket måste ha möten på alla nivåer – med full information till alla medlemmar. En verklig mobilisering ska ske till en protestdag i mars, en dags politisk strejk med massdemonstrationer och möten. Massrörelsen i Frankrike i våras visade att det går att vinna.
Fackföreningar som tar strid kommer att förändra den politiska verkligheten i Sverige ytterligare och vara ett steg på vägen mot ett nytt arbetarparti med verklig arbetarpolitik.
Rättvisepartiet Socialisternas verkställande utskott
16 december 2006
