Sverige 1917

– 90 år sedan revolutionen stod för dörren

Publicerad av

Tema: Svenska arbetarrörelsens historia

1917 var ett historiskt år – internationellt och i Sverige.
Redan i början av 1917 splittrades den svenska socialdemokratin, som då var ett helt annat parti än i dag, och på våren samma år bröt en rad hungerdemonstrationer ut. Krav ställdes på storstrejk mot dyrtid och för rösträtt.
I oktober 1917 (november enligt den västeuropeiska kalendern) grep arbetarna och de fattiga makten i Ryssland. Den socialistiska revolutionens seger i Ryssland följdes av arbetarrevolter världen över.
Sverige 1917 är den första i en serie artiklar om året som skakade och förändrade världen.

Av Arne Johansson
När klockorna ringde för nyåret 1917 tycktes risken ha minskat för att Sverige skulle dras in i det första världskrigets blodbad, som då hade pågått i mer än två år. I de krigförande länderna växte redan under året innan en begynnade revolt mot slakten med demonstrationer och mindre strejker, som sporrades av tilltagande hunger och svält.

Även i Sverige steg det sociala och politiska missnöjet bland arbetare som drabbades värst av akut brist på nästan alla sorters livsmedel och skenande priser trots löneavtal som inte omförhandlats på nio år. Att storföretagare, storbönder och ”gulascher”, som dåtidens spekulanter kallades, samtidigt skar guld med täljkniv gjorde inte saken bättre.
Lägets allvar underströks av den ”köttnöd och smörbrist och mjölknöd” som den vänstersocialdemokratiska riksdagsledamoten Fabian Månsson gisslade i remissdebatten den 22 januari 1917. Veckan innan hade också brödransonering införts. Och när potatisen i april åsattes ett maximipris blev hungersnöden akut eftersom potatisen då försvann från marknaden.
Inom arbetarrörelsen förhöjdes krisstämningen ytterligare av att det socialdemokratiska partiet gick mot en fullbordad partisprängning i februari 1917. Med det socialdemokratiska ungdomsförbundets spektakulära Arbetarfredskongress 1916 hade kungaregeringen Hammarskjöld varnats för storstrejk och revolutionära konsekvenser om den skulle våga ta det avgörande steget till den ”modiga uppslutning på Tysklands sida” som de protyska krigsaktivisterna krävde. Men därmed hade också den socialdemokratiska vänsterfalangen sagt upp sin lojalitet gentemot partiets underdåniga borgfredspolitik.
Med den ryska marsrevolutionen (i februari enligt rysk kalender) mot tsarväldet som tändande gnista under hungersnöden, inleddes den svenska arbetarrörelsens hittills stormigaste period. Även i Sverige stod revolutionen för dörren under våren och försommaren 1917 och igen på senhösten 1918.
Socialdemokraternas gamle partiledare Hjalmar Branting förstod bättre än de flesta sanningen i den kollapsade Andra internationalens varning före kriget om att ”på världskriget följer världsrevolution”. Han hade också många gånger tidigare fått uppleva styrkan i ungdomsförbundets radikalism och aktivitet.
Tidiga exempel på detta var den socialdemokratiska ungdomens modiga kamp för Norges rätt till självständighet från Sverige utan krig 1905 och dess hängivna kamp för arbetarrörelsens återuppbyggnad efter nederlaget i storstrejken 1909. Den ökade styrka detta gav partiets unga vänsterfalang gjorde det också omöjligt för Branting och partiledningen att tacka ja till ett deltagande i Karl Staaffs liberala regering efter valet 1911.

Stoppa krigshetsarna

Samma dådkraft visade den socialdemokratiska ungdomen och partivänstern igen i kampen mot Gustav V:s och den tyskvänliga kungahögerns allt mer hysteriska vapenskrammel som kulminerade i rustningsaktivisternas ”bondetåg” med 30 000 deltagare och kungens ”borggårdskupp” den 6 februari 1914 – bara några månader före världskrigets utbrott i augusti samma år.
Bondetåget besvarades av den dåvarande vänstermajoriteten i Stockholms arbetarekommun med ett ännu större ”arbetartåg” på 50 000 deltagare den 8 mars 1914 – vilket var den dittills största arbetarmanifestationen i Sverige.
Branting, som först varit emot ett arbetartåg, anpassade sig och ledde sedan tågets deputation till den av kungen desavuerade statsministern Staaff.
Resultatet av ”borggårdskuppen” blev att Staaff ersattes av en icke parlamentarisk högerregering (1914-1917), utsedd av kungen och Sveriges storfinans. I denna omgavs den nye statsministern Hjalmar Hammarskjöld av bland annat bankiren K A Wallenberg som utrikesminister, redaren Dan Broström som sjöminister och godsägaren friherre Johan Beck-Friis som jordbruksminister.
Kungakuppen mötte direkt hårt motstånd. Bara under påsken 1914 arrangerade ungdomsförbundet 400 antimilitaristiska möten och debatter mot kända aktivister i sprängfulla lokaler. Samtidigt spreds hundratusentals flygblad och broschyrer, med Zeth Höglunds, Hannes Skölds och Fredrik Ströms antimilitaristiska handbok Det befästa fattighuset som bästsäljare.
Den socialistiska internationalen, Andra internationalen (1889-1914), hade på en rad kongresser manat till oförsonlig kamp mot militarism och världskrig.
I Basel 1912, uttalade exempelvis Andra internationalen att det var en plikt för arbetarklassen att göra allt för att förhindra kriget och i parlamenten rösta emot alla rustningar och krigskrediter. Om kriget ändå kom ställdes uppgiften ”att uppvigla folkets breda lager och påskynda det kapitalistiska väldets fall”.
”Krig mot kriget” och ”på världskriget följer världsrevolutionen”, sammanfattade den svenske partiledaren Hjalmar Branting parollerna från Baselkongressen 1912.

Internationalens kollaps

Men att allt detta mest var en bräcklig fasad anades dock av exempelvis den polsk-tyska marxisten Rosa Luxemburg. Redan i november1913 hade Tysklands fackföreningsledare förklarat att de i händelse av krig måste stödja regeringen.
Att den socialdemokratiska riksdagsgruppen i det tyska partiet, Internationalens största och ledande, enhälligt röstade för kejsarväldets krigskrediter vid världskrigets utbrott kom ändå som en katastrofal chock. Även den ryske bolsjevikledaren Lenin trodde först att nyheten var en förfalskning av den tyska generalstaben. Det visade sig efteråt att 15 av 111 tyska s-riksdagsmän varit mot sveket, men av partidisciplinen pressats att rösta som majoriteten.
Hur var detta möjligt? I Socialismen och kriget (1915), där Lenin manade till att vända ”borgfred” (klassamarbete) till ”borgkrig” och revolution, förklarade han att svekets rötter låg i det opportunistiska klasssamarbete, som uppstått när ett relativt privilegierat skikt funktionärer och ledare växt in i kapitalismen, vilket redan före kriget hotat att splittra socialdemokratin i flera länder.
Till detta kom rutinism och rädslan för omvälvningar med risk för att partierna och facken skulle bli upplösta, få kassorna beslagtagna och ledarna häktade.
Det var enligt Lenin inte fråga om en normal idékamp mellan vänster och höger, utan om en kamp där opportunisternas styrka kom ur deras förbund med kapitalisterna, regeringarna och militären – samtidigt som arbetarna förlamades av svek, mobiliseringar och krigscensur.
Tyska socialdemokrater som Südekum och Scheideman gav förräderiet oförglömliga namn. Men allra mest upprörda var både Lenin och Luxemburg mot sveket från Karl Kautsky, som försökte släta över förräderiet med falska paralleller till Marx och Engels ståndpunkter om 1800-talets nationella befrielsekrig.

Brantings borgfred

I det ännu officiellt neutrala Sverige telegraferade partiledaren Hjalmar Branting direkt efter krigsutbrottet från ett socialdemokratiskt valmöte i Kisa till kungens ”borggårdsregering” med löfte om ”borgfred”, då regeringen ”strävar att till det yttersta vidmakthålla Sveriges neutralitet”. ”Inför krigets tryck måste varje folks inre sociala strider, hur skarpa de än i följd av klassmotsättningarna kunde bli, för ögonblicket träda tillbaka”, skrev han.
I riksdagen ville Branting nu som ny ”oppositionsledare”, med fler socialdemokratiska mandat bakom sig än liberalerna, göra upp om militärpolitiken. I själva verket var detta ett stöd till nya rustningar och kungligt högerstyre.
Redan under den socialdemokratiska partikongressen i november 1914 blev motsättningarna så häftiga mellan nästan jämstarka vänster- och högerfalanger att kretsen runt Branting, enligt hans förtrogne vän Erik Palmstierna (i dennes dagbok), diskuterade att bryta sig ur partiet om man inte skulle få majoritet för ett ja till en regering tillsammans med liberalerna bortom borgfreden. Denna votering rodde Branting hem efter att ha hotat med att annars avgå, även om en framtida koalition i praktiken försvårades av kongressens vänstermajoritet mot militära rustningar.

”Gjort bankrutt”

”Socialdemokratin har gjort bankrutt med sin parlamentariska taktik”, förklarade ungdomsförbundet på sin kongress direkt efteråt i december 1914. Ungdomskongressen avvisade också partikongressens krav att ungdomsförbundet måste lyda partiets beslut på alla nivåer och förklarade att det begränsade sin lojalitet till partiets socialistiska program och mål. Förbundet förbehöll sig också rätten att i kommande val bara stödja de socialdemokratiska kandidater som i linje med ”partiets program och socialistiska principer” tog strid mot borgfreden.
Denna ”uppstudsighet” deklarerades samtidigt som den tyske kamraten Karl Liebknecht – välkänd i Sverige på grund av sin ledande roll i ungdomsinternationalen – väckte ungdomens entusiasm genom att först av alla i tyska riksdagen våga bryta partidisciplinen och deklarera sitt öppna motstånd mot kriget. Något han bestraffades för av myndigheterna genom att omedelbart kommenderas till ostfronten.
I anslutning till den svenska kongressen tog också ett skandinaviskt ungdomsmöte initiativet till en nystart för ungdomsinternationalen (som möttes i mars 1915). Detta underlättade i sin tur de socialdemokratiska krigsmotståndarnas internationella Zimmerwaldkonferens några månader senare och – efter de ryska och tyska revolutionerna – bildandet av Tredje internationalen.

Zimmerwald 1915

Den socialdemokratiska vänstern i Sverige kom att spela en viktig roll både i kampen mot Sveriges indragande i kriget och i den internationalistiska opposition som, via vänsterfalangen i schweiziska Zimmerwald i september 1915, började förbereda världens socialister på de revolutioner som skulle göra slut på kriget och grunda en ny, tredje socialistisk arbetarinternational.
Redan sommarmånaderna 1915 inledde den svenska partivänstern en hård kampanj där den med ett tusental möten gick till storms mot de reaktionära aktivister som öppet kämpade för en ”modig uppslutning på Tysklands sida”. De mest kända profilerna i denna kampanj var Zeth (Zäta) Höglund, Fredrik Ström, C N Carlesson, Hannes Sköld och Karl Kilbom.
Att det utrikespolitiska läget var kritiskt framgår också av att Per-Albin Hansson i partiets dagstidning Social-Demokraten senare avslöjade att Gustav V i april 1915 varnat Italien för att gå med i kriget på ententens sida, med argumentet att det ”då blev svårt att upprätthålla Sveriges neutralitet”. Detta betraktades också som djupt oroande av Branting, som annars alltmer öppet sympatiserade med ententeländerna Frankrike, England och Ryssland i kriget mot Tyskland.
Bland det 40-tal delegater från ett tiotal länder som därefter samlades i Zimmerwald i september 1915 representerade svenskarna Ture Nerman och Zeth Höglund de svenska och norska ungdomsförbunden. Särskilt väl företrädda bland de få som kunde delta i Zimmerwald var annars det italienska och de ryska socialistpartierna.
Skämtet var att det femtio år efter första Internationalen bara behövdes fyra hästdroskor för att rymma världens internationalister. Tillsammans med de ryska bolsjevikerna (majoriteten av de ryska socialdemokraterna) Lenin, Radek och Zinovjev bildade Nerman och Höglund en revolutionär vänsterminoritet, som dock efter hårda debatter med mötets pacifister kunde enas bakom ett gemensamt manifest som Trotskij skrivit utkastet till – mot borgfred och krigskrediter, för en fred utan annekteringar.
Zimmerwalds första större effekt blev att ett 20-tal tyska riksdagsmän i december 1915 röstade mot krigskrediten. Ännu viktigare blev ett möte i Berlin på nyåret 1916, som inkallats på ett gemensamt initiativ av Liebknecht och den fängslade Rosa Luxemburg. Resultatet blev en revolutionär opposition inom socialdemokratin utan deltagare från den ”marxistiska centern” runt Kautsky.
Gruppen, som snabbt kom att kallas ”spartakisterna” (efter namnet på deras tidning), skulle senare spela en nyckelroll både vid kejsarväldets fall och därefter vid bildandet av det tyska kommunistpartiet och senare Tredje internationalen. Men då utan Luxemburg och Liebknecht, som mördats i januari 1919.
Den första ronden av kampen mot ett svenskt deltagande i kriget kulminerade 1916. Detta sedan centralmakternas (Tyskland och Österrike-Ungern) försök till en avgörande kraftsamling och engelska påtryckningar mot den svensk-tyska handeln fått Hammarskjöld att i sitt trontal vid riksdagens öppnande i januari räkna med ”eventualiteter, då för Sveriges del fredens bevarande inte längre är möjlig”.
På en våg av möten landet runt svarade lokala arbetarkommuner (socialdemokratiska lokalorganisationer), fackföreningar och Verdandiloger (arbetarrörelsens nykterhetsorganisation) – mot ledningens vilja – ja på ungdomsförbundets inbjudan till en arbetarfredskongress i Stockholm den 18-19 mars 1916, som samlade 265 representanter för organisationer med 40 000 medlemmar.
Medan både den socialdemokratiska partiledningen och LO-toppen vägrade ställa upp, kastade sig ”den aktivistiska pressen och kungens regering och domstolar” över kongressen.
Det var genom dessa attacker som kongressen verkligen kom att påverka den allmänna opinionen.

Arbetsfredskonferensen

Arbetarfredskongressens manifest manade i Zimmerwalds anda arbetarrörelsen att förbereda sig för att bemöta ett krigshot med ”en omfattande storstrejk” och även, om de härskande skulle sätta sig till motvärn, ”en kamp av långt mer tillspetsad karaktär”. För ”stämpling till förräderi” dömdes därför Höglund i rådhusrätten den 3 maj till tre års straffarbete, syndikalisten Ivan Oljelund till ett och ett halvt års och Erik Hedén till ett års straffarbete. Det var dock straff som högsta domstolen efter enorma protester tvingades sänka till ett år för Höglund och åtta månader för Oljelund, medan Hedén blev helt frikänd.
Kravet på storstrejk om domarna skulle fastställas hade fått brett stöd, samtidigt som ungdomsförbundets medlemsantal ökade från 10 000 till 15 000 och Stormklockans (som var en veckotidning) upplaga sköt i höjden till 25 000.
I september samlades ombud från organisationer med 98 000 medlemmar i hela landet – mer än dubbelt så många som Arbetarfredskongressen representerade – till en jätteprotest mot domarna.
Till och med Branting själv såg sig pressad att ställa upp som talare mot domarna, även om han ansåg att en regeringsdeklaration den 17 maj om neutralitet med stöd från alla partigruppers talesmän varit en större bedrift. Något som dock knappast skulle ha skett utan uppståndelsen kring Arbetarfredskongressen.
Höglund blev tillsammans med Liebknecht (som i Tyskland dömdes till fyra års straffarbete för att 1 maj 1916 iförd uniform ha ropat ”Ned med kriget! Ned med regeringen!” inför 10 000 antikrigsdemonstranter) hela den internationella Zimmerwaldrörelsens mest kända antikrigsmartyrer.
Att massdemonstrationer mot det tyska kejsarväldet ägde rum under rättegången mot Liebknecht visade att det skett en islossning i kampen mot borgfreden även i Tyskland.

Partisplittring 1917

För Branting och partiledningens yngre ”torpeder” som Per-Albin Hansson och Gustav Möller blev den trotsiga Arbetarfredskongressen en signal till att det nu brådskade att kasta ut den upproriska partivänstern innan motståndet mot krig och dyrtid skulle följas av revolutionära omvälvningar.
På socialdemokratins tionde partikongress som inleddes den 12 februari 1917 stöttes så vänstern inom socialdemokratin ut med ett ultimatum om total underkastelse riktat mot ungdomsförbundet. Det skedde bara en knapp månad innan den ryska ”februarirevolutionen” bröt ut den 8 mars enligt västerländsk kalender, och två månader innan de dramatiska hungermarscherna i april-maj.
Vänsteroppositionen hade in i det sista velat hålla ihop partiet, i den fasta tron att utvecklingen snart skulle ge den rätt och stora möjligheter att vinna en majoritet.
På den ”munkorgsstadga” (där partidisciplinen krävde att bara majoritetens linje fick framföras) som ledningen försökte tvinga på den i riksdagsgruppen redan 1915, svarade vänstern 1916 med att bilda en egen riksdagsgrupp och starta en egen tidning, Folkets Dagblad Politiken.
När vänsterflygeln, inklusive partisekreteraren Fredrik Ström, 1916 även lämnade sina poster i partistyrelsen reducerade detta möjligheterna till en framgång i valet till det socialdemokratiska partiets tionde kongress. Läget försvårades också av att Zeth Höglund satt undanstuvad i fängelse och att många ungdomar var inkallade till militärtjänst.

Uppgörelsens timma

Efter en metodiskt planerad ”valrörelse” lyckades också partiledningen med ungtupparna Per-Albin Hansson och den nye partisekreteraren Gustav Möller som främsta organisatörer vinna ombudsvalet med hela 180-40, trots att övertaget i procentandelen av rösterna inte var mer än 58-42.
Särskilt svidande för vänstern var dess nederlag i Stockholm där partiledningen genom att vinna omröstningen i Folkets Hus med 810 röster mot 616 vann alla 26 kongressombud.
Därmed var uppgörelsens timma slagen.
Ställt inför det väntade nederlaget på partikongressen hade ungdomsförbundet redan i en medlemsomröstning strax före kongressen avvisat det ultimatum om politisk underkastelse som partiledningen föreslagit, med 5 794 röster mot 172. Därmed kunde också vänstern redan innan kongressen var över, den 15 februari, kalla till bildandet av ett nytt ”socialistiskt folkparti” på en konstituerande kongress i Stockholm i mitten av maj 1917.

Nytt socialistiskt parti

Samtidiga tyska massutrensningar av både spartakisterna och ”centern” runt Haase och Kautsky ledde under påsken samma vår till bildandet av de ”oavhängiga socialdemokraterna” USPD, där båda dessa grupperingar ingick – bara några veckor innan det Socialdemokratiska vänsterpartiet grundades maj 1917. Liksom i Sverige förenades i detta parti till en början pacifistiska humanister och ”vänsterreformister” med revolutionära marxister, innan den ryska oktoberrevolutionen började skilja agnarna från vetet.
Med den interna oppositionen utrensad kunde Brantings socialdemokrater utan att hota systemet lättare manövrera i svallvågorna efter den ryska marsrevolutionen. Nu kunde han under så odramatiska former som möjligt bryta borgfreden genom att tillsammans med liberalerna föreslå en lägre militärbudget än Hammarskjölds. Han kunde också försiktigt varna kungen och överklasshögern för risken av ”ryska” konsekvenser om de inte gav upp sitt motstånd mot den allmänna rösträtten.
Utan tvekan bidrog den enorma inspirationen från den ryska revolutionen i början av 1917 till att hela arbetarrörelsen nu vågade höja rösten och att det sociala missnöjet exploderade i aktiva massprotester även i Sverige.
De som upplevt marsrevolutionen i Ryssland, skriver Fredrik Ström, de ”som förnummit dess eko ut över världen, denna värld av grå skyttegravar och brinnande städer, som läst i människornas ansikten antingen den dova, mörka fruktan, som fallet var när man mötte de högt uppsatta i samhället, eller den strålande, outsägbara glädjen, såsom då man möter en arbetare, en socialist” – de skulle aldrig glömma denna vår.
Hammarskjöld tvingades under trycket från den ryska eruptionen att kasta in handduken.
Branting, som tillsammans med partivännen Värner Rydén först av alla utländska socialistledare besökte det revolutionära Petrograd den 2 till 8 april, där han bland annat deltog i den begravning av stupade martyrer som samlade en miljon ryssar, både jublade och oroade sig över de konsekvenser som han omedelbart förutsåg.
Det var, skrev Branting, ”en segerns och triumfens dag för den politiska friheten och demokratin, sådan icke vår generation någonsin sett”.
Men där skulle det inte stanna, fortsatte han: ”Det blir i sinom tid social fortsättning, så sant som de klasser vilka i folkdjupet bära revolutionen fram, ha sociala krav som måste ses till godo. Då blir det slut på endräkten, då kommer arbetarna att stå mot bourgeoisins män och bönderna mot godsägarna. Och det blir fortfarande som i franska revolutionen: lager efter lager i samhället avlöser de föregående vid makten, tills den välvning i äganderättsförhållanden, som tidsutvecklingen medger, är fullbordad och en tids relativt lugn följer efter stormarna.
Och kanske komma redan dessförinnan konflikter även på en annan punkt: Rysslands utrikespolitik, som arbetare och bönder vilja absolut fredlig – frånsett självfallet att det nu pågående kriget måste hedersamt avslutas...”
Med den ryska och året därpå också den tyska revolutionen som bakgrund och varnande exempel, satsade nu Branting allt på att kunna pressa kungahögern till en parlamentarisk utväg i Sverige.
Den akuta livsmedelskris med ransonering på allt som rådde i Sverige kunde inte bara skyllas på kriget. Den orsakades till stor del av ohämmad spekulation, hamstring, rekordvinster på export av livsviktiga matvaror och den tyskorienterade kungaregeringens handelskonflikt med England. Samtidigt sköt priserna i höjden även för kläder, bränsle och bostäder.
I denna situation smittade nu det revolutionära exemplet från öster. Psykologiskt disponerade detta, som Höglund skriver, sinnena för den aktivitet diktaren skildrat med orden: ”när svultna se kvarnarna mala, få yxorna tungor att tala”.
Bara ett par dagar efter att Lenin gjort ett kort uppehåll i Stockholm på hemväg till Ryssland och att den från Ryssland just hemkomne Branting i riksdagen varnat högern för de ”medel, verksammare och kraftigare än några hittills använda” som kan framprovoceras om den ”inte aktar på tidens tecken” exploderade missnöjet.

Exemplet från Västervik

Den mest uppseendeväckande och stilbildande bland de första av en mäktig våg av spontana hungerdemonstrationer som från den 11 april sedan svepte över hela landet i april och maj ägde rum i Västervik måndagen den 16 april. Efter en mindre demonstration med uppvaktning av krismyndigheterna på fredagen beslutade industristadens arbetare på en del större arbetsplatser på måndagen att gå ut i en strejk, som snabbt blev allmän, och samlas till ett stort massmöte på Stortorget.
Genidraget blev sedan att utse ombud från organisationer och arbetsplatser, som i grupper gick iväg för att uppsöka stadens livsmedelshandlare, bagerier, vedhandlare, stadshotellet och kvarnen o s v.
På kvällens nya stormöte antogs lokala krav på fler påbrödskort till de arbetande, inställd skatteindrivning hos lågavlönade och kontroll över brödsädens förmalning. Till regeringen och arbetsgivarna ställde Västerviks arbetare krav på stopp för livsmedelsexporten, återställd levnadsstandard till 1914 års nivå, åttatimmarsdag och skattefria årsinkomster för lågavlönade.
Även om de lokalt starka syndikalisterna under ledning av stenarbetaren Frans Gustavsson inte lyckades få med sig LO-facken på att kräva en omedelbar strejk för åtta timmars arbetsdag och en kraftig löneökning blev framgången de följande dagarna enorm.

Sänkta priser

Förskräckta handelsmän avtalade direkt om sänkta priser på mjölk, ved, fisk, bröd, kött och fläsk. Under borgmästarens medling beslutade också industriidkarna att bilda en inköpsförening som kunde köpa upp större partier matvaror och sedan sälja dessa billigare.
Dessutom skulle arbetare tillåtas övervaka rensningen av spannmål vid kvarnen och upprätthålla ordningen tillsammans med polisen. Livsmedelsnämnden gick också med på att köpa upp ett större parti potatis, som skulle säljas till arbetarna.
Arbetarna i Västervik valde också en ”16 april-kommitté” med vänstersocialister och syndikalister som drivande krafter sida vid sida med fackligt aktiva socialdemokrater. Denna riktade en ”enträgen maning till alla Sveriges arbetare att instämma i deras krav”.
Med hjälp av omfattande publicitet i Social-Demokraten, Politiken och andra socialistiska tidningar utlöste exemplet från Västervik en landsomfattande massrörelse. ”Under de följande tio dagarna förekom hungerdemonstrationer i alla större städer och samhällen”, skriver professor Carl Göran Andrae (Revolt eller revolution 1998), som utifrån de allra lägsta inrapporterade siffrorna (ofta har dubbelt så många uppgetts) räknat till minst 250 000 deltagare i 116 listade demonstrationer över hela landet.

Kvinnorna i spetsen

På många platser kopierades Västerviksresolutionen rakt av. Särskilt aktiva var, liksom i Petrograd den 8 mars, kvinnorna.
Ett av talrika exempel var Borlänge den 19 april, där ett tusental kvinnor, mest hustrur till strejkande järnverksarbetare, antog västerviksresolutionen med följande knorr: ”Skall hungerpiskan länge vina över oss och våra barn kunna vi inte i längden svara för de åtgärder, som kunna komma att vidtagas. Exempel finnes från vår granne i öster att genom kraftiga åtgärder livsmedelsbristen kan avskaffas. Det måste bli ett slut med systemet Hammarskjöld ’För sent’.”
I många typiska fall, som i till exempel Linköping, Eksjö och Norrköping, började hungerdemonstrationerna med spontana möten vid en eller ett par större arbetsplatser, varifrån grupper av arbetare sedan sökte upp andra arbetsplatser. Över hela landet spelade lokalt ledande vänstersocialister och syndikalister en betydande roll med hjälp av sin förankring i de lokala fackföreningarna, där de också kunde bilda en enhetsfront med arbetare i det socialdemokratiska partiet.
Från den 27 april-kommitté som bildats efter stora demonstrationer i Västerås uttalades skarp kritik mot LO med krav på en allmän arbetsnedläggelse. Där tillfogades också krav på full medborgarrätt för män och kvinnor, enkammarsystem och republik, avväpning och rusdrycksförbud. Liksom på många andra håll krävdes också amnesti för Amaltheamännen och andra politiska fångar.
Syndikalistiska SAC:s medlemstal steg under 1917 med 63 procent från drygt 9 500 till 13 000 i april och drygt 15 200 vid årets slut, medan LO:s medlemstal under året ökade med 32 procent till drygt 186 000.
I en socialdemokratisk ansträngning att vinna kontroll över massrörelsen uppmuntrade arbetarekommunen och den fackliga centralorganisationen (motsvarar dagens LO-distrikt) i Stockholm arbetarna att tåga till riksdagshuset den 21 april, då den nye högerstatsministern Swartz skulle svara på en interpellation om livsmedelsläget.

Reformismens väg

Inför de 20 000 arbetare som strömmat till lyckades sedan Per Albin Hansson från riksdagshusets trappa skickligt ställa samman ett förslag till resolution som i mångt och mycket påminde om Västerviks. Alla krav på lönehöjning, 8-timmarsdag och sänkt skatt var dock slopade, samtidigt som fokus i stället riktades mot kravet på en rösträttsreform, ”lösningen för en arbetarrörelse som ville gå reformismens väg” (Andrae).
Detta avstamp för intensiva socialdemokratiska manövrer för att vinna kontroll över massrörelsen var dock nära att sluta i förskräckelse. Enligt Social-Demokratens referat hindrades nämligen polismästaren Tamm i sista stund av en underlydande kommissarie från att beordra en chock mot de tätt sammanpackade arbetarna framför riksdagshusets port på Helgeandsholmen.
I Göteborg, där 20 000 demonstranter samlats på Heden, splittrades rörelsen mellan vänsterorganisationernas 6 maj-kommitté och de socialdemokratiskt styrda fackföreningarnas kristidskommitté, på ett sätt som gjorde båda ineffektiva. I Malmö, där den gamla arbetarekommunen vid partisplittringen lyckats behålla alla 8 000 medlemmar utom 14, antogs ändå på demonstrationen den 25 april en resolution som mer anslöt sig till Västerviks än till Per Albin Hanssons stockholmsresolution.
LO och fackledningarna i Stockholm bombarderades med krav på kamp för höjda löner och 8-timmarsdag, ”även om det skulle kräva allmän arbetsnedläggelse”.
Allra störst omfattning fick hungerdemonstrationerna i Ådalen mellan den 21 och 30 april, där arbetarrörelsen helt dominerades av vänstersocialister och syndikalister. I flera omgångar drog tusentals strejkande arbetare ut i långa marscher från ort till ort för att inventera böndernas och handlarnas förvaringsutrymmen och pressa fram kontrakt om sänkta priser på mjölk och potatis.
Efter en tremilamarsch från Gudmundrå som växte från 2 000 till 7 000 deltagare den 26 april, väckte syndikalisten Fritz Ståhl på hamnplanen i Nyland idén att man på 1 maj skulle frita Amaltheamannen Anton Nilson, som vid denna tid satt i fängelset i Härnösand.

Det ”röda Ådalen”

Dagen därpå företogs fem stora inventeringståg samtidigt i olika riktningar. En arbetare, Olov Lumlin, berättade många år senare hur det kunde gå till: ”Först uppsökte demonstranterna brödbyråer och livsmedelsnämnder med krav på lättnader i ransoneringen. I förbifarten hälsade man på hos en del bönder vilkas potatiskällare inventerades. De tillhöllos allvarligt att, sedan mat och sättpotatis undantagits, saluföra resten i närmaste samhälle till rimliga priser.”
Det öppet uttalade hotet att genomföra en våldsam fritagning av Anton Nilson gjorde läget oerhört spänt inför 1 maj i Härnösand. Så här beskriver Nilson själv situationen i sina memoarer: ”Tiotusentalet förbittrade, allvarliga, kamplystna norrlänningar i hungerdemonstrationer, lägrade utanför fängelset med mängder av sprängämnen, ett avsänt ultimatum till statsministern, inom fängelset 200 soldater med ett 40-tal kulsprutor och skarpslipade, påsatta bajonetter och så ett visst antal av fängelsets vaktstyrka på arbetarnas sida ... Läget var allvarligare än vad mången föreställde sig. Det var allvarligt i hela landet, inte minst i Stockholm. En utlösning i Härnösand hade blivit våldsam”.
Den vänstersocialdemokratiske riksdagsmannen Ivar Vennerström som hals över huvud tagit sig hem till Ådalen, hade strax innan skrivit en ledare i Nya Norrland med paroller som ”Krigare och soldater, vänd vapnen mot era egna regeringar!”. Nu hörde han till dem som, med hjälp av arbetarnas egen självbevarelsedrift, lyckades avvärja en katastrofal stormning. Anton Nilson fick efteråt veta att han själv skulle ha skjutits först av alla vid en stormning.
Med inventeringsmarscherna i Ådalen hade en ny modell etablerats som enligt Andrae bland annat spred sig till Iggesund, Lundby, Gävle, Norrköping, Jönköping, Söderhamn, Stockholm, Nynäshamn, Borlänge, Eskilstuna och Malmö.
De ledde i några fall till oroligheter. I Stockholm utlöstes den 5 maj de så kallade ”Söderkravallerna”, sedan polisen gripit några kvinnor som stod i spetsen för potatisinventeringar kring Nytorget.
Även i Göteborg ledde potatisinventeringar och plundringar av livsmedel den 5 maj till omfattande kravaller på gatorna i Haga och Landala och på Järntorget sedan befälet för de 400 närvarande poliserna kallat på förstärkning av beridna soldater från Göta Artilleriregemente. Chock på chock av militära ryttare och poliser med batonger och dragna sablar möttes av stenregn, på ett sätt som påminner om EU-toppmötet i Göteborg 2001. Ända till fyratiden på morgonen fortsatte striden.
De mest kända sammanstötningarna mellan militär och arbetare med anledning av inventeringar och tvångsköp av livsmedel ägde annars rum på Seskarö, en liten ö utanför Haparanda i Norrbotten.

Miliären avväpnas

Sedan fyra arbetare som anhållits för polisförhör efter tvångsköp den 25 maj fritagits och polisen körts från ön, kallade kronofogden på militär förstärkning. Inför risken av en regelrätt eldstrid med öns sågverksarbetare, som i självförsvar avväpnat 20 soldater med fällda bajonetter, tvingades både polis och militär åter att lämna ön. Först sedan ön ockuperats av ytterligare 425 soldater, lyckades landshövdingen Walter Murray kuva arbetarna, varefter åtta dömdes för upplopp till fängelse i 3-5 månader.

Antimilitarism

För det socialdemokratiska ungdomsförbundet hade den ryska marsrevolutionen understrukit nödvändigheten att vinna över soldaterna till arbetarnas sida. ”Vi måste skärpa den antimilitaristiska aktionen, på varje lägerplats omedelbart upptaga revolutionsarbetet ... Arbetarklassen i vapen, beredd att med deras tillhjälp driva igenom deras krav”, skrev ungdomsförbundets sekreterare Karl Kilbom den 31 mars i ett nummer av förbundets tidning Stormklockan, vilket omedelbart ledde till åtal.
Att detta inte var tomma ord visade sig då 200 uniformerade flottister från Skeppsholmen den 19 april väckte stort uppseende genom att i samlad trupp tåga genom staden till ett möte om den ryska revolutionen i den socialdemokratiska ungdomsklubben Revelj. Det var bara en av de första i en våg av liknande militära demonstrationer vid snart sagt alla regementen i landet. I en rad av dessa söktes också, som i Västerås, Vänersborg, Östersund och Karlskrona, maximal uppmärksamhet genom marscher genom städernas centrala delar.
”Hela Jämtlands regemente revolterar”, löd en rubrik i Social-Demokraten den 24 april. En lång rad matstrejker och protester mot den dåliga förplägnaden, som visade solidariteten med de civila hungermarscherna, genomfördes också.
I Stockholm grundades också den 21 april ”Föreningen soldater och arbetare” i närvaro av ett hundratal militärer, som snart följdes av liknande föreningar på ett tiotal regementsorter.
Enligt den unge vänstersocialisten Helge Åkerberg fanns det möjligheter att bilda ett rött garde av snart sagt varje kompani. Under intryck av händelserna i Ryssland övergavs alltmer den pacifism som tidigare präglat många i ungdomsförbundet.
Ett försök, som dock aldrig riktigt lyfte, gjordes året därpå att bilda en fastare organisation kallad Sveriges Soldat- och arbetarförbund. Stödet för arbetarnas kamp var i vilket fall så starkt bland meniga soldater att militärledningen vid varje krisartad situation lät ta bort alla slutstycken från kulsprutorna för separat förvaring.
Militära säkerhetsåtgärder skärptes redan i början på året. ”Det ligger oro i luften. General Knut Bildt har vidtagit vissa åtgärder för att möta alla eventualiteter”, noterade översten vid generalstaben Henri de Champs redan den 16 januari. Vid varje regemente skulle enligt en skrivelse den 12 april en larmstyrka skapas, som ”hastigt och tillförlitligt” skulle kunna tillmötesgå krav på militär handräckning från civila myndigheter. Permitteringar fick inte förekomma 1 maj, då i stället särskild underhållning var beordrad. Förråd med sprängämnen sattes under bevakning.

Högerns ”svarta garde”

Kungens nye statsminister Swartz hade i särskilda samtal med Branting och Ström lovat avstå från provokativa åtgärder av polis och annan ordningsmakt den 1 maj. Ändå genomfördes omfattande säkerhetsåtgärder med förstärkt beredskap och truppförflyttningar av speciellt pålitliga förband till både Stockholm och Ådalen. Instruktioner utfärdades om hur militär skulle slå ner ett eventuellt uppror och hur ”särskilt pålitliga skyttar” skulle anförtros att sikta på folkmassan, innan i ett visst läge ”elden av samtliga skyttar riktas mot densamma”.
Den 27 april blev det också genom en annons i Dagens Nyheter känt att det pågick intensiva förberedelser att bilda ”Stockholms skyddskår”, med syfte att ge ordningsmakten en ”pålitlig förstärkning genom frivillig organisation”. Detta ”svarta garde” skulle ha samma legala skydd som polismän och ledas av den kände ”idrottsgeneralen” Viktor Balck, från en adress på krigshögskolan. Enligt Dagens Nyheter rekryterades bland annat ”tjänstemän, kontorsanställda, landstormbefäl och studerande ungdom” med hjälp av unga högermän i Nationella ungdomsförbundet.
Efter en dramatisk debatt i riksdagen lyckades dock Branting, med stöd av liberalernas ledare Nils Edén, förmå statsminister Swartz att lova ”inhibera den tilltänkta anordningen”. Swartz höll också detta löfte, trots högerpressens hets och raseri.
Till reträtten bidrog säkert att Föreningen soldater och arbetare redan den 29 april svarade med planer på ett arbetargarde, samtidigt som Folkets Dagblad Politiken publicerade ett upprop för ”allmän arbetarbeväpning i hela landet”. Även Per-Albin Hansson från den socialdemokratiska partiledningen bidrog till opinionsbildningen genom att uppvakta överståthållaren med en fräck förfrågan om även arbetargarden kunde räkna med polismans befogenheter.
Därmed desarmerades ännu en mina som lätt kunnat provocera till sammanstötningar och ansträngningar att i handling förverkliga Politikens upprop för röda arbetargarden.
Att 1 maj trots den laddade stämningen och rekordartad uppslutning i hela landet kunde genomföras utan sammanstötningar, gjöt en aning olja på vågorna. I Stockholm genomfördes denna dag vad som antagligen är den största demonstrationen någonsin i svensk arbetarhistoria med minst 100 000, kanske 200 000, deltagare.
”Vågen stiger” löd det försiktiga temat för Brantings tal. Mer rakt på sak sade Per Albin Hansson enligt Social-Demokraten i sitt tal att: ”Det ligger i de härskandes hand att genom radikala eftergifter förekomma den revolutionära resningen. Men det ligger också i deras hand att genom förstockelse och blind egoism framkalla densamma”.
Utan att vänta på grundandet av det nya vänsterpartiet ett par veckor senare hade det Socialdemokratiska ungdomsförbundet redan inför LO:s årsmöte den 26-27 april formulerat nyckelkravet att LO skulle sätta kraft bakom hungermarschernas krav med en beredskap till allmän arbetsnedläggelse. Utöver Västerviksresolutionens krav tillades krav på lika kommunal och politisk rösträtt för män och kvinnor.
När Zeth Höglund släpptes ur fängelset den 6 maj betonade också denne under en välkomstfest att det ryska folket på tre dagar genom utomparlamentariska metoder hade fått större frihet än genom århundraden av lagliga strävanden. Utmaningen var nu enligt Höglund även i Sverige att försöka leda massrörelsen efter ”enhetliga linjer”. Han föreslog konkret en allmän arbetsnedläggelse (generalstrejk) när statsministern i riksdagen skulle besvara de frågor om en författningsreform som krävts av både Branting och vänstermannen Vennerström.
Som Ragnar Casparsson skriver i sin LO-historik ställdes vid denna tid kravet på beredskap för allmän arbetsnedläggelse ”i massor av resolutioner från fackliga och politiska möten” i hela landet.
Den fortsatta revolutionsutvecklingen i Ryssland, där Lenin i de så kallade aprilteserna krävt ”all makt åt sovjeterna”, och i Tyskland, där en strejkrörelse inletts, sporrade också.

Strejker runt om i landet

”Överallt i landet utlyste arbetarna själva strejker utan att meddela förbundsledningarna. Situationen i Malmö (där partiet inte splittrats) beskrevs som alldeles hopplös ur deras (ledningarnas) synpunkt”, beskriver Knut Bäckström läget i sin bok Arbetarrörelsen i Sverige. Enligt en begäran, stödd av protokollsutdrag från samtliga 40 fackföreningsstyrelser i Malmö, begärde dessa också enhälligt att kampen skulle inledas för 8-timmarsdag, 1914 års lönenivå samt en författningsrefom, ”även om en allmän arbetsnedläggelse skulle behöva företagas”.
Att den socialdemokratiska riksdagsgruppens förtroenderåd mitt i denna storm den 7 maj, såg sig tvingad att bilda vad de kallade ”1917 års arbetarkommitté” med ledande representanter från socialdemokraterna och LO:s landssekretariat (LO-styrelsen) och ett upprop för en författningsrevision för allmän rösträtt till Sveriges arbetande folk, visar hur pressade man kände sig.
Enligt LO:s ordförande Herman Lindqvists rapport till landssekretariatet, var han en av de två LO-representanter som beslutat att gå med för att försöka hindra att partiledningen skulle falla till föga för massornas krav på storstrejk, som ju ”vi” skulle få bära följderna av. Han motiverade sitt nej till en storstrejk med att denna ”under nu rådande situation givetvis endast är början till något mer”, alltså en revolutionär utmaning av staten.
Medan partistyrelsen framförallt var angelägen om att ta en fastare ledning av rörelsen för att kunna styra den i ofarliga banor, ville LO-ledningen till varje pris undvika öppen kamp.
Särskilt partiledningens yngre förmågor, som Per-Albin Hansson och Gustav Möller, var öppna för en storstrejk i stil med 1902 års storstrejk för rösträtten, som de ansåg både skulle kunna pressa regeringen och samtidigt ta initiativet från det nya vänsterpartiet.

LO-toppen – bromskloss

Men, som Anders Isaksson skriver i sin Per-Albin-biografi, nagelfor LO-ledarna alla förslag till manifest. De ”strök varje antydan till storstrejk eller hot om strejk, sade lika bestämt nej till alla tankar på att rikta en särskild proklamation till militären och motsatte sig idéerna om lokala kommittéer”.
På ett möte med partistyrelsen frågade till och med C-E Svensson, en pålitlig högersocialdemokrat, vad LO-ledningen tänkte göra om det i alla fall blev allmän arbetsnedläggelse: ”Kommer herrarna då att sitta med armarna i kors och låta andra ta ledningen?”
Han syftade framförallt på det Socialdemokratiska vänsterpartiet, som sett ganska imponerande ut vid sin grundningskongress den 13 till 16 maj. Då deltog ombud för 60 arbetarkommuner som gått över från det gamla partiet, 39 nybildade arbetarkommuner och vänsterföreningar, 94 ungdomsklubbar och ett 30-tal andra arbetarorganisationer. Dessa uppskattades representera 30 000 medlemmar, jämfört med det gamla partiets 100 000. Det nya partiet hade också tre dagstidningar, Norrskensflamman, Nya Norrland och Politiken. Även för ungdomsförbundet, som 1917 ökade till drygt 18 000 medlemmar i 420 klubbar, och dess tidning Stormklockan, blev året framgångsrikt.

”Spretigt parti”

Politiskt var det nya vänsterpartiet till en början mycket spretigt, där framförallt kärnan i ungdomsförbundet utvecklades i riktning mot revolutionär marxism, medan andra, som stockholmsprofilen Carl Lindhagen, var en excentrisk radikalhumanist och åter andra vänsterreformister, som efter stor vacklan skulle återvända till ”fadershuset”. Att det inte fanns någon djupare analys av det politiska läget, framgick av den föredragande Fredrik Ströms ord: ”Vad vi skall göra på denna kongress är inte gott att säga”.
Sedan Höglund talat för storstrejk och ett redaktionsutskott förstärkts med arbetarombud med erfarenheter från vårens massrörelse, bland annat en Uno Grehn från Västervik, utmejslades ändå ett hyfsat dagsprogram med krav på lönehöjning, åttatimmarsdag, produktionskontroll, allmän och lika rösträtt samt amnesti för de tre Amaltheamännen (varav en, Alfred Stern, hade frigetts redan i mars och de två andra, Anton Nilson och Algot Rosberg, frigavs som första åtgärd av den liberal-socialdemokratiska regering som bildades efter valet hösten 1917).
För dessa krav uppmanades LO att ställa sig i spetsen för en allmän arbetsnedläggelse den dag statsministern skulle besvara Brantings och Vennerströms interpellationer om rösträtt och åttatimmarsdag. För den kampen manade kongressen också till bildande av arbetarråd, utifrån exemplet från Ryssland och hungermarschernas arbetarkommittéer. Och om det, som väntat, skulle bli ett nej på kravet att också vänsterpartiet och SAC skulle ingå i ”1917 års arbetarkommitté”, måste vänsterorganisationerna själva bilda ett ”centralråd”.
Sedan LO redan dagen därpå avvisat tanken på storstrejk, kallade Stockholms nya arbetarkommun (vänstern) direkt till ett arbetarmöte i Hornsbergs hage den 20 maj, där Höglund drog slutsatsen att det nya partiet självt måste ta ledningen.
Det icke-svar genom att bara hänvisa till höstens andrakammarsval som statsminister Swartz till slut lämnade i riksdagen den 5 juni berodde på delade meningar inom högern. Medan den gamle högerledaren Lindman och flertalet av riksdagsmännen inget ville lova, argumenterade civilministern Oscar von Sydow som också var landshövding i det röda Norrbotten, för en reform. Han var djupt bekymrad över att ”vi kunna inte lita på trupperna”.
Hjalmar von Sydow i arbetsgivarföreningen hade också rapporterat att man kunde vänta allmän anslutning till vänstersocialisternas maning till storstrejk i Stockholm när frågorna skulle besvaras i riksdagen. Civilministern ville därför inte gå med på ett innehållslöst svar förrän man haft tid att förflytta pålitliga trupper till Stockholm.

Svaret i 50 000 ex

Regeringen försökte också in i det sista att hemlighålla tidpunkten för sitt svar, för att försvåra arbetarnas mobilisering. Men när Vennerström den 4 juni informerats om att svaret på interpellationerna skulle ges nästa dag, uppvisade vänsterpartiet och ungdomsförbundet en imponerande handlingskraft. Samma kväll trycktes ett nytt upprop, ”Svaret”, i 50 000 exemplar som upprepade uppmaningen till allmän arbetsnedläggelse, med knorren: ”Kom ihåg; Svaret avges halv 3 i riksdagshuset”. Detta upprop spreds sedan under natten och morgontimmarna till alla större arbetsplatser i Stockholm.
Uppslutningen blev överväldigande. Men när Stockholms strejkande arbetare sedan i väldiga skaror tågade till riksdagen, möttes de av enorma mängder sammandragen polis, förstärkta med cirka 500 soldater från olika förband. Utom synhåll hölls ytterligare reserver.
Kontrasten var slående till demonstranternas totala avsaknad av skydd, som till exempel demonstrationsvakter.
Slag från en ridande polis med en ridpiska mot tätt sammanpackade demonstranter utlöste i denna situation omfattande kravaller, där rasande arbetare svarade med stenkastning och lyckades bryta igenom en poliskedja innan förstärkning tillkallats.
Branting vittnade själv efteråt om hur han varit nära att bli nedriden när han tagit sig ut på Gustav Adolfs torg för att lugna folkmassan: ”Jag såg på några stegs avstånd, hur sablar flögo in på folkmassan”.
Dagen efter vittnade Social-Demokraten om hur ”Polisernas grova ridpiskor och sablar arbetade oavbrutet, medan de sista leden av den tillbakavikande massan, vilka i mycket stor utsträckning utgjordes av kvinnor och äldre män, hoptals blevo nedridna och trampade under hästhovarna. En arbetare bäres med kluven hjässa in i Arvfurstens palats ... Ett trettiotal personer fingo under denna kalabalik mer eller mindre svåra sabelhugg och ett fyrtiotal blevo kullridna, däribland flera kvinnor och barn”.
I den förbittrade stämning som sedan rådde ledde Branting folkmassan till Folkets Hus. Men när han där började tala om höstens val, dränktes hans tal av högljudda rop på storstrejk. När sedan Branting uppmanade folk att gå hem, överröstades han enligt Social-Demokraten av ”en proteststorm utan like på ett svenskt folkmöte, så att han tvingades dra sig tillbaka ... Storstrejk, storstrejk löd ropen från tiotusentals”.
Sedan nya krav på omedelbar arbetsnedläggelse ställts till LO samlades nästa dag mellan 10 000 och 20 000 i Hornsbergs hage, där man antog ett nytt upprop till Sveriges arbetare. Detta stöddes av Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, SAC, ungsocialisterna, Socialdemokratiska ungdomsförbundet, Svenska fackoppositionen (nybildad) och flera lokala arbetarorganisationer.
I uppropet beklagades det att socialdemokraternas och LO:s ledningar omöjliggjort ett enhetligt uppträdande. Därför föreslogs i stället bildandet av ett alternativt Arbetarnas landsråd som skulle kunna leda den fortsatta kampen. Däremot vågade vänstern inte på egen hand utropa en storstrejk sedan LO-ledningen igen nästan enhälligt avvisat tanken, därtill bedömdes vänstern sin fackliga förankring som alltför svag. Inte heller hade den begynnande rådsrörelsen tillräcklig styrka.

Första ronden till ända

Ingen kamprörelse är rätlinjig och ingen revolutionär situation varar för evigt. Med den annalkande sommaren, tillfälligt bättre tillgång på bröd och mjöl och framförallt växande förväntningar på höstens val, klingade också vårens massrörelse av. Och förutsättningarna att under sommaren, efter LO-ledningens nästan enhälligt upprepade nej, ställa sig i spetsen för en landsomfattande storstrejk fanns knappast när valet närmade sig som en skenbart enklare utväg. Den första ronden av vad som ibland har kallats Den svenska revolutionen 1917-1918, var i själva verket till ända.
De socialdemokratiska ledarna med Hjalmar Branting och LO-basen Herman Lindqvist i spetsen hade lyckats rida ut vårens revolutionära våg och leda den i riktning mot det val, där de hade bättre odds att hävda sig mot den revolutionära vänstern. För att ”lyckas” med detta krävdes också en stor portion tur, då läget många gånger var så spänt att en blodig konfrontation i till exempel Ådalen eller Stockholm 1 maj lätt hade kunnat bli de piskrapp av kontrarevolution som enligt Marx kunde få revolutionen att avancera.
Hur en revolutionär urladdning skulle ha slutat kan man bara spekulera om.
Trots all propaganda bland unga arbetare i vapenrock, visade sig också vänstern till exempel den 5 juni vara ganska oförberedd för blodiga polisattacker, som lätt kunnat få militären inblandad.
Samtidigt var det uppenbart att vare sig kungen, regeringen eller generalstaben vågade lita på soldaternas lojalitet.
Oddsen talade för att höstens andrakammarsval först måste testas. Men att en politisk revolution i stil med den ryska marsrevolutionen i varje fall var möjlig hade alla sidor måst räkna med. Till och med ledande socialdemokrater kunde tänka sig att stödja en politisk storstrejk för parlamentarisk demokrati.
Och en sådan skulle säkert ha blivit betydligt stormigare än storstrejken 1909, som kom att kallas ”de korslagda armarnas revolution”.
Försök att slå ned massprotester under en storstrejk i en revolutionär situation skulle i sin tur ha kunnat leda till antingen ett blodigt nederlag eller en revolutionär omvälvning och kungaväldets fall. Under sådana omständigheter skulle också de embryon till arbetar- och soldatråd som redan fanns ha kunnat utvecklas, vilket snart också skulle ha kunnat leda till krav på ett socialistiskt program.
Man kan leka med tanken på hur historien kunnat påverkas. Kanske skulle det finska inbördeskriget, som startade i januari 1918, aldrig ha inträffat? I varje fall skulle den svenska arbetarklassen då ha kunnat stoppa det avgörande stöd som gavs till den vita, kontrarevolutionära sidan från frivilliga svenska officerare – med en hel del positiva sidoeffekter för både den ryska och tyska revolutionen...

Valet inte testat

Men det saknades också viktiga pusselbitar. Att valet ännu inte var testat var en. I övrigt saknades framförallt en revolutionär ledning med ett klart politiskt handlingsprogram och tillräcklig förankring på arbetsplatserna. Syndikalisternas utbrytning ur LO efter storstrejken 1909 hade också splittrat en facklig vänster som kunnat utmana LO-ledningens konservatism och samtidigt haft möjlighet att tippa balansen vid den socialdemokratiska partisprängningen.
Positiva krafter fanns framförallt i det Socialdemokratiska ungdomsförbundet. Men att den socialdemokratiska vänstern var alltför heterogen och saknade både en sammansvetsad revolutionär kader och klara mål visade sig även i valet.
Som Knut Bäckström konstaterar i Arbetarrörelsen i Sverige bedrev det socialdemokratiska vänsterpartiet en svag valkampanj, framförallt i Stockholm. Det nya partiet, som tillsammans med syndikalisterna lett väldiga massprotester, fick också nöja sig med en begränsad framgång. Medan partiet i Stockholm förlorade alla sina tidigare 4 socialdemokratiska mandat, kunde dock Erik Hedén efter valet konstatera att det är ”högst påfallande att just i de trakter där arbetarna kraftigast rest sig mot det ekonomiska trycket – Västervik, Ådalen, Norrbotten (Seskarö), delvis Sandviken – just där har vänstersocialismen segrat”.

Valet 1917

Att valet skulle bli en stor framgång för Brantings socialdemokrater var oundvikligt så länge den parlamentariska vägen inte testats. Resultatet blev 230 000 röster för högersocialdemokraterna och 60 000 röster för vänstern. Det gav sammanlagt 97 mandat, varav 11 till vänsterpartiet – en total ökning med 11 mandat. Att man trots splittringen enats om en valkartell räddade 13 mandat.
Högerpartiet drabbades samtidigt av ett svidande bakslag med en förlust av 27 mandat till 59. Liberalerna ökade med 5 mandat och två nya bondepartier tog 12.
Resultatet blev en liberal-socialdemokratisk koalition ledd av liberalen Nils Edén och med Branting och tre andra socialdemokrater på ministerlistan. Efter valet följde en fortsatt paus i masskampen, medan den nya regeringen gavs en chans att göra något åt livsmedelskrisen, rösträttsfrågan och 8-timmarsdagen.
I stället kom början av 1918 helt att präglas av klasskriget mot de finska arbetarnas revolution (januari-maj) och kampen för och emot ett svenskt stöd till kontrarevolutionen (se Offensiv 535).
Att de finska arbetarna och torparna kvästes i blod hällde kallt vatten över den proteströrelse som annars varit oundviklig mot den livsmedels- och priskris som återkom under våren 1918. Faktum är att den nya regeringen snabbt blev en stor besvikelse, utan andra resultat än det första beslutet att frige Amaltheamännen. Kungahögern skulle länge fortsätta förhala en rösträttsreform genom sin position i riksdagens första kammare.
Vändningen kom i september-oktober, med vad vänstermannen Fredrik Ström kallade ”en revoltstämning överallt inom arbetarmassorna”.
När så de tyska Östersjömatrosernas och arbetarnas uppror mot kriget, svälten och enväldet fällde det tyska kejsarväldet i november 1918 uppkom i ett slag en ny revolutionär situation även i Sverige. Därmed punkterades också till sist det sega motståndet mot både den allmänna rösträtten och 8-timmarsdagen i en situation som var ännu närmare en revolutionär urladdning än våren 1917 (se Offensiv 569). Nu fanns också erfarenheterna av den ryska oktoberrevolutionen.

Rösträttsreformen

Rösträtten och 1919 års beslut om 8-timmarsdag var naturligtvis viktiga segrar. Men om att mycket mer var möjligt vittnar den enorma besvikelse som uppstod långt in i det Brantings eget parti sedan både kungen och en första kammare blev kvar. Dessutom höjdes rösträttsåldern till kommunerna till ”efter 23 år” och till både landstingen och elektorsvalen till första kammaren till ”efter 27 år” – vart åttonde år!
Ernst Wigforss (långt senare finansminister) beskrev chocken långt in i s-leden: ”I den första revolutionära situationen skulle de aldrig ha vågat antyda en lösning som den nuvarande. De ... låtsades på allvar diskutera republik och enkammarsystem ... Men en stor strejk, dvs arbetarmassorna på gatorna såsom vakt omkring en ... regering, som sätter första kammaren ur funktion, den skulle ha segrat i samma ögonblick som den blev beslutad.”
På ett möte i Stockholms arbetarkommun antogs visserligen i Folkets Hus A-sal Brantings förslag med 400 röster mot 180, medan 500 avstod.

”Skammens dokument”

Lokala fack i hela landet brännmärkte sveket. Högst blev priset för partitoppen i Göteborg, där Metalls avd 41 med 7 000 medlemmar bröt med det socialdemokratiska partiet. ”Ett skammens dokument”, kallades uppgörelsen också av det nya SSU:s teoretiker Nils Karleby i Skånska Socialdemokraten.
På ett möte med Socialdemokratiska vänsterpartiet i Auditorium fördömdes ”fuskreformen” av 1 800 arbetare. Till det nya partiets svårigheter att utveckla protesterna bidrog emellertid dels oerfarenheten, dels dess alltför svaga bas i facken, dels en djup intern spricka i dess egen ledning om inställningen till den ryska oktoberrevolutionen. Ett nytt bakslag, som också blev en kalldusch för vänstern, följde därpå redan i januari 1919, sedan de tyska högersocialdemokraterna med hjälp av reaktionära frikårer mördat Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg och påbörjat ett blodigt undertryckande av arbetarråden.
Erfarenheterna från både den svenska revolutionen 1917-18 och de samtidiga händelserna i Tyskland, Ryssland och Finland övertygade ändå tusentals, framförallt yngre svenska arbetare, om reformismens/socialdemokratins oundvikliga svek och nödvändigheten att stödja den ryska oktoberrevolutionen och den nya, kommunistiska international som bildades 1919. Denna skulle under nästa skede motivera många miljoner arbetares och fattigas kamp världen runt innan även den senare skulle duka under för stalinismens urartning.

Viktiga datum:

6 febr 1914 Bondetåget och ”borggårdskuppen”
8 febr 1914 Arbetartåget
1 aug 1914 Tysklands krigsförklaring mot Ryssland och första världskrigets utbrott
5-8 sept 1915 Zimmerwaldkonferensen för socialistiska krigsmotståndare
18-19 mars 1915 Arbetarfredskongressen i Stockholm
<<>>
1917: >
12-14 jan Socialdemokratiska partiet splittras
4 mars ”Borgfreden” bryts och statsminister Hammarskjöld lämnar in sin avskedsansökan
8 mars Ryska marsrevolutionen störtar tsaren
16 apr Hungerdemonstrationen i Västervik
19 apr Den första i en serie militärdemonstrationer
21 apr Föreningen Soldater och arbetare bildas
27 apr Försök att bilda ett ”svart garde”, Stockholms skyddskår
21-30 apr Hungerdemonstrationer i Ådalen
1 maj Hot om fritagning av Anton Nilson ur fängelset i Härnösand.
1 maj-demonstration i Stockholm med över 100 000 deltagare
7 maj Socialdemokraterna och LO bildar 1917 års arbetarkommitté i en tid av omfattande spontana strejker
12-14 maj Socialdemokratiska vänsterpartiet grundas
15 maj LO avvisar kravet på storstrejk
20 maj Arbetarmöte i Hornsberg i Stockholm uppmanar till en dags storstrejk när regeringen besvarar interpellationerna om rösträtt och 8-timmarsdag
25 maj Hungerupproret i Seskarö inleds
5 juni Storstrejk och kravaller i Stockholm när regeringen besvarar interpellationerna om rösträtt och 8-timmarsdag
6 juni Arbetarmöte i Hornsberg uppmanar till bildandet av Arbetarnas landsråd
I Sept Andrakammarval som ger liberal-socialdemokratisk regering
Amaltheamännen Anton Nilson och Algot Rosenberg friges

Jan 1918 Finska inbördeskriget inleds
Nov-dec 1918 Tyska kejsarväldet faller och högern ger upp motståndet mot allmän rösträtt under hot om svensk revolution